Poesi för barn och för barnsliga

Lyrikvännen nummer 4-5 2010 har som tema ”Poesi för små barn och stora”. Det är ett lättläst och inbjudande temanummer, och jag har snabbt läst det från pärm till pärm.

Själva ämnet har säkert bidragit till att det har varit ovanligt lätt att ta sig igenom artiklarna. Lättlästheten är samtidigt en påminnelse om Lyrikvännens och Lyrikklubbens ursprungliga ambitioner, att vara i bästa mening folkbildande och att vinna en ny och bredare publik för poesin.

Innehållsligt – och jag tänker då både på artiklarna och på de dikter som puliceras – är jag kanske inte riktigt lika entusiastisk för det här temanumret. Ganska mycket av det man vill ska avhandlas finns i och för sig med, men jag saknar för egen del fördjupningarna och nyupptäckterna. Och så saknar jag en röd tråd – innehållet är brokigt och mångskiftande, och man undrar ibland varför det ena eller det andra måste finnas med.

Kanske kunde numret ha blivit intressantare, om man hade fördjupat och gett mer utrymmer åt några av de riktigt stora svenska barnboksförfattarskap som helt eller åtminstone delvis vetter åt poesi, som Lennart Hellsings och Tove Janssons – eller Elsa Beskows, vars böcker här nämns men knappast får den plats de förtjänar.

Eller så kunde man ha koncentrerat sig på absurd och nonsenslekande vers, skriven eller samlad av sådana som Bengt af Klintberg, Britt G Hallqvist, Hans Alfredson och, åter igen, Lennart Hellsing.

Det intressanta med de flesta av de nämnda barnboksförfattarna (och många andra) är att de vänder sig till en åldersmässigt betydligt vidare grupp av läsare än de riktigt unga. Lennart Hellsing har skrivit mycket (och jag tänker då både på enskilda referenser i uttalade barnböcker och på de av hans böcker som, trots formen, vänder sig till en i huvudsak vuxen publik) som faktiskt är svårt att sammanfatta i förlagsrekommendationer av typen ”6-10 år”. Och hur mångbottnade är inte Tove Janssons böcker?

Själv lät jag en gång under min mycket korta bana som svensklärare på enhetsskolans högstadium en klass – icke utan framgång – analysera ett stycke fyrtiotalspoesi, hämtad ur Werner Aspenströms “Snölegend”, 1949:

Fåglar i 1700-talsstil

Kejsarfågeln och kungsfågeln
och alla de små kammargökarna.
Presidentfågeln och excellensfågeln
och deras många sugsnappare,
undervippor och tåsparvar,
talmanstrastar, trofinkar,
dörrpipare och tidensvansar.
Den stora kanonfågeln och galonfågeln,
tomherren och lärdsmygen,
ringduvan och sänglärkan…

vad många sorter
i den Högsta Fågelns handelsbod,
vilka fina sommartapeter.