Aftonbladet Kryss klantar till det igen

Till mina nöjen varje vecka hör att lösa alla kryssen i Aftonbladets kryssbilaga – det vill säga, Sportkrysset löser jag, på grund av djupt ointresse för sport, aldrig.

Jag har mina favoritkonstruktörer. Anna Hagberg, med Svåra krysset, är det till exempel alltid roligt att ta ett nappatag med. Jag tyckte också att det var tråkigt när hon fick släppa kryptot, Kryptiskt, till Gudrun Pettersson, som är mycket mer förutsägbar.

Kryptot har därefter dessutom gång på gång drabbats av fel – om de beror på konstruktören eller redigeringen är inte alltid lätt att veta. I förra veckans krypto fanns det en enstaka felnumrering, som gav de märkliga orden uavin och teueoperatör, men det var ju inte så svårt att där lista ut att uet i båda fallen skulle ersättas med samma l.

Den här veckan var det betydligt värre. När jag hade fyllt i de tre ledbokstäverna på sina med siffror angivna platser, insåg jag, bland annat genom förekomsten av märkliga dubbelvokaler, att krysset måste vara felkonstruerat. Men sen kom jag på att om jag flyttade de tre ledbokstäverna ett steg ner, gick kryptot plötsligt att lösa. Texten som utgår från bilden ska bli SOMMARENS SMAKER, och de blå rutorna bildar ordet FYNDA.

Men vad i helvete är AST, det allra första vågräta ordet, för något? En av de förkortningar Gudrun Pettersson envisas med att tryffera sina krypton med?

Tyvärr innehåller också veckans Namnsdagskrysset, signerat Anita Lingestad, ett faktafel. Svaret på ”Tecknade Pippi” ska bli ILON, och för så vitt att frågan handlar om Pippi Långstrump och inte om någon oidentifierad pippifågel, är svaret fel. Pippis tecknare hette Ingrid Vang Nyman. Ilon Wikland illustrerade många andra böcker av Astrid Lindgren, men inte ”Pippi Långstrump”.

Om en ensam liten farbror

Barbro Lindgren, text, och Eva Eriksson, bild, hör till Sveriges allra bästa barnboksskapare. 1979 gav de tillsammans på Rabén & Sjögren ut ”Sagan om den lilla farbrorn”, en bok som vidimerar omdömet ovan.

2010 ges den ut på nytt men nu på Karneval förlag. Texten är densamma som 1979, men Eva Eriksson har gjort nya färgbilder.

Farbrorn i boken är alltså liten och oansenlig; dessutom ser han dum ut, tycker somliga. Eva Eriksson har fångat honom perfekt, med runt huvud och klädd i rock och hatt.

Han är mobbad av människor och till och med djur: Det finns de som lägger krokben för honom, och hundarna morrar åt honom, detta trots att han ju egentligen är en snäll liten farbror.

Av sådant blir man ensam och ledsen, gråter i sängen när kvällen kommer.

Så han sätter upp lappar ute på stan: LITEN ENSAM FARBROR SÖKER EN VÄN. Men trots att han sitter och väntar på sin trappa, allt medan våren kommer och snödropparna slår ut, vill ingen enda människa bli hans vän.

Men så en dag dyker det upp en stor hund vid trappan där han sitter, och den börjar han mata med kakor och klappa. Det här upprepas dag efter dag, och till slut flyttar hunden in till den lilla farbrorn, vilket markeras av att den lägger några pinnar och ben under farbrorns köksbord.

Farbrorns liv förändras. Hunden försvarar honom mot både människor och djur. Också hemma blir livet annorlunda. Medan den stora hunden sover i hans säng, bäddar farbrorn åt sig själv i en låda på golvet. Men farbrorn har blivit lycklig, vilket Eva Eriksson utöver med hans min markerar med att sommaren kommer med blommor och fågelsång och bakelser (även åt hunden) och kaffe vid trädgårdsbordet.

Sen går året med höst och vinter, då den lilla farbrorn och hans stora hund får hålla sig inne i stugvärmen.

Det blir vår igen – men nu dyker det upp en ny figur, en liten flicka med rosett i håret, som vinner hundens kärlek, och det här ser ut att utvecklas till ett hemskt triangeldrama. Den lilla farbrorns vår förmörkas, och han går ut i skogen och gråter. I hela sju dagar irrar han omkring ensam.

Fast när han till slut återvänder hem, sitter ju den stora hunden och den lilla flickan där på trappen och undrar vart han har tagit vägen. Hunden blir alldeles vild av glädje, när den får syn på den lilla farbrorn, kastar sig i farbrorns armar och slickar honom. Allt medan den lilla flickan dansar och klappar i händerna. Och tro det eller inte: just då slår snödropparna ut.

Så slutar historien med att de är tre på förstutrappan: den stora hunden i både flickans och farbrorns famn. Hunden har nosen i farbrorns ena hand; barnet har sin hand i hans andra.

”Och lilla farbrorn behövde aldrig känna sig ensam mer.”

Födelsedagsmiddag på Köket Grill : Café

Birgitta fortsatte att göra det trevligt för mig på mitt, på grund av kronprinsessbröllop, en dag uppskjutna födelsedagsfirande. Vi såg de två första delarna av TV-serien (nu på DVD) efter Maria Gripes ”Pappa Pellerins dotter”, och sen bjöd hon på födelsedagsmiddag på restaurang.

Valet av restaurang var inte svårt att göra. Bland Öregrunds många hamnrestauranger är Köket Grill : Café på Strandgatan 12 outstanding.

Det finns bord inomhus, men större delen av restaurangen finns på ett däck utomhus en halv trappa upp. Den delen av restaurangen har utsikt mot hamnen och strandgatspromenaden – men skulle vi våga sitta ute en dag då det hade regnat ganska mycket och var relativt kyligt på kvällen? Nå, där finns takskydd mot eventuellt nytt regn, dessutom också infravärme. Så vi satsade ändå på att sitta ute, Birgitta med en av de filtar restaurangen tillhandahåller runt axlarna. Jag klarade mig fint i min nya marimekkoskjorta och klubbblazern – infravärmen gjorde att jag aldrig tyckte att det blev kyligt.

Vi kikade på den lockande menyn men valde sedan, som flera gånger förr, grillbuffén.

När man äter grillbuffé, går man först en träramp ner till inomhusdelen av restaurangen. Där tar man en jättetallrik och förser sig med tillbehör till det grillade: färskpotatis, potatissallad och potatisgratäng (eller bulgur, ris eller pasta, om man föredrar det), olika sorters sallad, bearnaisesås och mängder av andra såser med olika smak och styrka.

Sen går man till grillen, som ligger på restaurangdäcket innersida, och får stycken av oxfilé, fläskfilé, lamm, kalv, chorizo, lammkorv (mycket god!) med mera – kan man därefter få ner ännu fler av de många sorterna, får man påfyllning.

Mätta och belåtna gick vi sedan hem och toppade med jordgubbar och därefter lite cognac. Och såg ytterligare ett avsnitt av ”Pappa Pellerins dotter”.

Födelsedag post festum

Jag fyllde 73 i går. Sonen, Matti, var här i Öregrund och firade mig: lagade lunch och middag, gav mig en ny darttavla (och satte upp den på den faluröda bodväggen, med en blanksvart-målad masonitskiva som skydd bakom), ett par lewisior till mitt stenparti och så ett nummer av Mojo med en CD, där Tom Waits har valt inspelningar av en rad andra artister.

Senare på kvällen, när sonen redan hade åkt tillbaka till Stockholm, anlände Birgitta från bröllopsfestligheterna i huvudstaden. Jag var och mötte henne vid bussen, och sen satt vi en stund i trädgårdsstolarna under plommonträden och drack bubbel som hon hade köpt med anledning av min födelsedag.

I morse blev jag sedan, alltså med en dags fördröjning, födelsedagsfirad av henne på det sätt som är brukligt i vår familj: Hon kom in i sovrummet med presenter, sjungandes ”Röda små smultron”, och sen bjöd hon på egenhändigt förfärdigad smörgåstårta och kaffe vid köksbordet, där det stod en vas med nyplockade blommor, bland annat pioner, från trädgården.

Presentkort med pengar till ännu fler nya växter blev det också. Och en ny fin marimekkoskjorta.

Som den läsande människa jag är fick jag förstås böcker: Sture Linnér, Birgitta Stenberg, Michael Connelly. Och så vet min kära hustru hur barnsligt förtjust jag, vid 73 års ålder, fortfarande är i barnkultur: I ett paket låg en bilderbok av Barbro Lindgren och Eva Eriksson med den passande titeln ”Sagan om den lilla farbrorn”. Och så fick jag på DVD filmatiseringarna av Maria Gripes ”Pappa Pellerins dotter” och ”Flickan på Stenbänken”.

På dotterns, Kerstins, blogg får jag också en födelsedagshyllning. Hon publicerar där bilder, tagna här i vår trädgård i Öregrund när hon själv var nästan fyra och hennes lillebror Matti knappt var ett halvt. Och så där såg alltså jag och Birgitta ut då, för ett helt liv sen.

Melodikrysset nummer 24 2010

Dagens melodikryss sändes från Ockelbo och gick i bröllopsyrans tecken. Jag hörde till de inbjudna till vigseln, men i motsats till min hustru, den före detta talmannen, som har gamla band till dagens brud, avstod jag från att gå. Inte för Melodikryssets skull dock – den som vill veta mer om hur jag resonerade rekommenderas att gå ner ett par steg på bloggen.

Länken från Ockelbo bröts mitt under krysset – samma sak inträffade för övrigt tidigare under ”Ring så spelar vi”. Men jag listade snart ut att det var Christer Sjögren som sjöng ”Hej du glada sommar” och fick efter sändningsavbrottet också reda på var i krysset de båda orden skulle fyllas i.

Dagen till ära hade Anders Eldeman valt en mängd musik med bröllopsassociationer.

Den första ljudillustrationen hette till och med ”På bröllop” och spelades en gång i världen in av ABBA, av vilket man kunde dra den korrekta slutsatsen att Benny Andersson var en av upphovsmännen.

Jag antar att både H C Lumbyes ”Champagnegaloppen”, som här skulle ge festdrycken champagne, och ”Vilken härlig dag” med Ewa Roos skulle leda tankarna till bröllopsfestligheter. Och Malena Ernman, här med förra årets melodifestivalvinnare ”La Voix”, var ju med redan i går kväll på Konserthuset – jag såg inte hela programmet men i alla fall numret där hon uppträdde tillsammans med en av mina favoriter, Martin Fröst.

Och varför Eldeman i dag hade valt att spela Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga” behöver man ju inte vara detektiv för att komma på.

Huruvida ”En sån karl”, normalt oftast med Lill Lindfors men här sjungen av Anne-Lie Rydé, i dagens kryss avsågs syfta på Daniel Westling undandrar sig mitt bedömande.

Många frackar förekommer det vid de pågående festligheterna. Så det passade väl bra att spela Gösta Ekman med ”En herre i frack”, vars text skrevs av hans son, Hasse Ekman, och musik av Johnny Bode.

Dagens andra scenklassiker var ”Jazzgossen”, i det här fallet dock exekverad av Magnus Uggla – den som vill läsa mer om hans Karl Gerhard-platta kan gå upp under Kulturspegeln, Musik. Fast det hade väl varit ännu roligare om Eldeman, dagen till ära, hade spelat någon av de många revynummer, då Karl Gerhard gisslade kungahuset.

Men det finns ingen anledning att vara sur över dagens melodival. För att motverka den reaktionen lät Eldeman oss höra den klassiska Gullan Bornemark-maningen ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min”.

Proletariatet fick i dag representeras av ”Snabbköpskassörskan”, i vars kassa-kö Göran Ringbom på sin tid ständigt hängde.

Fast även den handlar ju om storslagen kärlek. Sådan förekommer också i ”Sound of Music”, där en central person är nunna och sjunger ”Do-re-mi” – som sen ju följs av fa enligt den musikaliska regelboken.

Själv fyller jag år i dag, 73. Eftersom hustrun alltså är i Stockholm på bröllopsfestligheter, trodde jag, att jag skulle få fira födelsedagen först i morgon, när hon är tillbaka i Öregrund. Men sent i går kväll kom, som en glad överraskning, sonen, Matti, hit för att fira sin gamle far. Present fick jag också i morse, en ny darttavla som under dagens lopp kommer att sättas upp på trädgårdsbodens vägg. Han hade till och med med sig en masonitskiva och färg att måla den med. Den ska sättas upp som skydd på bodväggen – då och då får vi ju besök av små pilkastare som inte är så pricksäkra som morfar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 8 2010:

”Se Nigerias läkarkaos”

Rubrik i Fotbollskanalen.se

”Som vuxen har Christine Meltzer hela tiden bott på Södermalm. Nu bor hon i Gamla stan, ett vattenkast från favoritplatsen Mosebacke torg.”

Mitt i Huddinge

”Fartygets gudmor var Camilla Strandman från Östanviks gård på Nämdö som förrättade dopet med orden ”ditt namn skall vara Nämdö, må lycka och välgång följa dig och din besättning på dina resor”, varefter champagneflaskan släpptes mot fartyget – som också krossades direkt.”

Skärgårdsredaren

Bröllopet som jag inbjöds till men inte gick på

Någon har kanske noterat att Birgitta men inte jag finns bland gästerna vid Victorias och Daniels bröllop.

Det beror inte på att jag inte fick någon inbjudan.

Jag ska förklara varför jag inte gick, men först en liten bakgrund.

Sen unga år är jag, liksom för övrigt också Birgitta, mycket övertygade republikaner. Så när Birgitta, på den tiden då hon var statsråd, å ämbetets vägnar inbjöds till kungamiddagar, avstod jag – det är kutym att även make/maka inbjuds – konsekvent från att delta.

Men sen, när Birgitta hade utsetts till Riksdagens talman, det enligt rangrullorna näst högsta ämbetet i riket, förstod jag vad klockan var slagen: skulle jag utebli från kungamiddagar och liknande tillställningar, skulle det skada talmannen men knappast kungen. Så jag inhandlade frack, smoking, lackskor och hela baletten och ställde in mig i ledet, näst efter min hustru som stod främst i raden vid samlingen inför kungamiddagarna; talmannen har sin plats vid en speciell mattkant.

På det sättet har jag kommit att ganska många gånger träffa kungen, dottningen och resten av kungahuset. Vårt förhållande har alltid varit korrekt och vänligt – redan efter min allra första kungamiddag på slottet kallades jag vid den efterföljande samlingen till ett enskilt presentationssamtal med kungen och drottningen. Det hade naturligtvis bakgrunden att vi i fortsättningen, så länge Birgitta var talman, skulle komma att ha med varann att göra.

I fortsättningen har jag på det här sättet i våra officiella roller träffat större delen av kungahuset, haft flera av dem (inklusive kronprinsessan Victoria, på ryska ambassaden av alla ställen) till bordet. Vid kungamiddagarna hade jag vid flera tillfällen prinsessan Lilian, en charmerande och frispråkig gammal dam, till bordet. Ytterligare en trevlig bekantskap blev prinsessan Christina – det finns märkligare exemplar i kungahuset, men här behåller jag för mig själv de iakttagelser jag har gjort i en officiell roll.

När Birgittas två talmansperioder var över, bjöds hon och jag, mycket korrekt, till en privat avskedslunch med kungen och drottningen på slottet. Därmed trodde jag att min värnplikt i konungariket Sveriges tjänst var till ända.

Men då hade jag inte tagit kronprinsessan Victoria med i beräkningen.

Till henne har jag för min del, vad det nu är värt, alltid haft en chosfri, rak och vänlig relation. Jag vill inte påstå att jag känner henne i egentlig mening, men mitt intryck av henne har varit att hon är öppen och intellektuellt nyfiken. Så länge monarkin består, kan vi i henne vänta oss få en regent som respekterar demokratins regelverk och som kommer att sköta sina officiella plikter korrekt. För att vända på en känd devis: Jag är republikan, men det är inte henne personligen jag vill åt.

Daniel har jag aldrig träffat, men jag tycker, rent principiellt, att Victorias val av make – ett val som förefaller grunda sig på en kärlek, som ställer mossiga föreställningar om börd åt sidan – känns sympatiskt. Så eftersom jag, åtminstone en smula, känner Victoria, hade jag i ett mer normalt fall gärna gått på hennes och Daniels bröllop.

Fast nu står mig allt det här som finns runt omkring det här bröllopet milt talat upp i halsen! Jag förstår inte den hysteri alla människor, som aldrig i sitt liv har träffat vare sig Victoria eller Daniel, visar. Och det bjuder mig emot att delta i en tillställning som jag gärna är beredd att välsigna i dess alldeles privata perspektiv men som ju också våldsamt tjänar propagandan för att vi ska bibehålla monarkin.

Birgitta då, som alltså valde att gå på bröllopet?

Henne känner jag väl, och jag tror att jag törs säga att hon delar alla mina principiella ståndpunkter.

Men jag förstår också att hon valde att göra annorlunda.

Hon har nämligen, mycket mer än jag, en personlig relation till kronprinsessan. Birgitta var talman när Victoria blev myndig och deltog mer konkret också i Victorias inskolning till att så småningom bli regent. Kronprinsessan har pryat hos talmannen och av henne fått lära sig en del om hur rikets demokratiskt valda styresorgan fungerar.

Victoria har ju, som många andra unga människor, haft sköra perioder, och jag tror att kontakterna med talmannen också de har betytt en del för henne. Jag kan bara försöka tolka mina egna ögons vittnesbörd: Vid de tillfällen, även efter Birgittas avgång som talman (till exempel vid Riksdagens högtidliga öppnande), då de här båda damerna – en fortfarande mycket ung, den andra gammal och osentimentalt erfaren – har träffats, har jag sett Victoria sätta kurs rakt på Birgitta för att sedan föra ett ofta långt och verkligen inte artighetspräglat samtal.

Så principer, republikanska och andra, är bra. Men ibland kan man ju låta personliga band och böjelser ta över.

För egen del känner jag inte längre någon press att delta i ett event, vars samhälleliga och propagandistiska sidor är mig djupt främmande. När Birgitta och jag fick en gemensam inbjudan till bröllopet, hade jag dessutom ett fullgott personligt skäl att tacka nej: Jag hade lovat att ta hand om barnbarnen, Viggo och Klara, under den tysklandsresa deras förädrar skulle göra, bland annat under bröllopet.

Nu är den där utlandsresan framskjuten, och jag skulle ju ha kunnat meddela hovet att – mittåt! – jag kommer.

Men eftersom jag kände en stor lättnad över att inte behöva delta i bröllopet, har jag inte gjort någon sådan korrigering.

Vilket inte hindrar att jag, så här från mitt lantliga hus i Öregrund, kan sända en näthälsning till Victoria och önska henne all välgång i äktenskapet med hennes älskade Daniel.

Men, Victoria, du kan väl överväga att driva gym tillsammans med Daniel i stället för att släpa in honom i den där cirkusvärlden av stärkta frackskjortor?

* * *

Somliga läsare undrar nu rimligen om den före detta talmannen kände till att jag skulle skriva om bröllopet eller rent av hade fått ta del av manus.

Svaret på båda frågorna är nej.

Anders F Rönnblom, återuppstånden

Anders F Rönnblom recenserade jag en del plattor av under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s). Dock kom hans debut-LP för tidigt, 1971, för detta: ”Din barndom skall aldrig dö” (Decca). Förra året (2009) fick jag syn på en återutgivning på CD (F Records LPCD-49 / F0802) och köpte den.

Anders F Rönnblom har genom åren hunnit göra mycket på platta, en del så där, annat – som ”Det är inte snön som faller” från 1980 – fullkomligt lysande.

De riktigt bra numren gör att jag med förväntan börjar lyssna på hans nu återutgivna debutplatta men konstaterar, att han där inte riktigt har funnit formen än. Innehållsligt är den, som titeln antyder, till största delen en utgrävning av barndomens minnen, till stor del med de många och oväntade detaljer som utmärker till exempel Beppe Wolgers’ text till ”Det gåtfulla folket”. Fast musiken är i så fall mer släkt med James Hollingworths (han med ”Älgarna demonstrerar”) än med Olle Adolphsons. Texten i den allra sista sången, ”Mamma hjälp mig”, skulle, om den vore bara aningen mer raffinerad, kunna komma från Lennart Hellsing, men den låter med sitt häftigt tunga rockkomp ändå inte hellsingsk.

Det här är mest en intressant, ibland också kul förövning till det som skulle komma senare.

Men jag har hittar en låt som skiljer ut sig, inte för att den är en av de rockigare kompositionerna på den här plattan utan för att den spränger ramen av barndom. Den heter ”Jag har hennes nummer”, och dess huvudperson är inte längre i den ålder då man samlar på stenar:

Åh, vilken gryning
Jag kommer in i hamnen på en dyning
Lägger till bredvid Bills lilla fiskebåt
Och stämmer upp en låt
Nu är jag äntligen hemma
Nu har jag tid att träffa Emma
Men först ska jag stilla min törst
Med en stor flaska vin
Det är min medicin
Jag har hennes nummer
Och jag har hennes namn
Men jag är en dummer
Och därför missar jag hennes varma famn

Jag hoppas att Sofie Livebrant får många lyssnare

Sofie Livebrant har jag tidigare, så väl på skiva som på scen, mött tillsammans med Sofia Karlsson. När Sofie nu ger ut den egna CDn ”From Here to Here” (Playground PGMCD 62, 2010), återgäldar Sofia detta med att medverka på några spår. ”So Easy” är värd att nämna, och kanske ännu mer ”No 950/949 Sunset” med text av Emily Dickinson, där de båda tjejerna sjunger stämsång utan ackompanjemang.

Jag lyfter verkligen inte fram Sofia Karlsson för att förminska Sofie Livebrants roll: Det här är, på alla sätt, hennes egen skiva, dessutom en nästan häpnadsväckande bra sådan. Melodierna har karaktär och kvalitet – Sofie har utbildning i komposition. Hennes ljusa röst harmonierar med de sparsmakade och vackra musikarrangemangen, dominerade av olika slags gitarrer och stråkinstrument. Sverige har med den här CDn fått en ny singer-songwriter värd att lyssna på.

Varför hon har valt att göra skivan på engelska vet jag inte – kanske när hon ett hopp om att slå i USA, vilket hon vore värd – men där styr en hård marknad som oftast väljer mer kommersiellt insmickrande uttryck än de som är Sofies.

Också på ett annat sätt uttrycker hon sig musikaliskt, så att det borde passa en amerikansk publik. Hennes sånger kan sägas höra hemma i den blandgenre inom folklig amerikansk musik som kallas americana och som hämtar impulser bland annat från folkmusik, bluegrass, icke-kommersiell country och country blues. Till dem som, åtminstone delvis, gör musik av det här slaget hör artister som Emmylou Harris, Gillian Welch, Lucinda Williams och Steve Earle, ja också ärrade kämpar som Neil Young och Bob Dylan.

Det allra mesta på ”From Here to Here” vinner mitt gillande: ”Alcohol” med sin vackra melodi, ”I’m Yours, Goodbye” med sin snygga ljudbild, ”Honey” med sin förföriska musikaliska uppbackning, den åter igen mycket vackra ”Go Slowly”.

Hennes egna texter – som hon måste ha lagt ner mycket möda på för att få till engelskan – talar i allmänhet för sig själva. Men en sång, ”Good King Wenceslas” med text av John Mason Neale, skulle nog ha behövt en kort introduktionstext i CD-häftet. Därför ska jag bidra med en genväg för dem jag lockar vidare till Sofie Livebrants CD: Wenceslaus (907-935, på tjeckiska kallad Václav) var en tidig kristen kung, som mördades av sammansvurna, bland vilka fanns hans egen bror, och senare helgonförklarades.

Varför Sofie Livebrant har fastnat för just den här, i och för sig suggestiva, historien, vet jag inte. Men jag noterar att hon redan i refrängen till den allra första sången på CDn, ”What If?”, använder sig av en fras som vi känner från Bibeln: ”take thy bed and go”.

Ane Brun, en sångerska att ta till sitt hjärta

Jag har hört och sett Ane Brun live på scen, dock inte 3 oktober 2008 på Konserthuset i Stockholm. Det borde jag nog ha gjort, konstaterar jag, när jag lyssnar på hennes CD ”Live at Stockholm Concert Hall” (Ballroom Concert Recordings DEMCDDVD01, 2009).

Ane Brun, född 1976, är en mycket begåvad låtskrivare och hörvärd artist. Hon är norska men nu sen ganska länge bosatt i Stockholm – vad hon har för anknytning till mitt Uppsala vet jag inte, men man skriver sannolikt inte en låt med titeln ”Sleeping By the Fyris River” så där helt utan orsak.

Hon skriver och sjunger på engelska, vilket väl har att göra med att hon sedan länge har turnerat i länder långt bort från Skandinavien, USA och Japan till exempel; hon har bland annat turnerat med Peter Gabriel.

Hennes således mycket hörvärda låtar är svåra att kategorisera utan att detta leder tanken fel. Att kalla henne popsångerska vore att reducera henne, och att kalla hennes musik symfonisk rock skulle göra den alldeles för larmande, även om det absolut finns drag av seriös konsertmusik i det hon skapar – det här draget understryks på den här konsertupptagningen av att det bland de inte våldsamt många instrumenten finns en viola och en cello, vilket ger hennes musik ett mjukt drag, detta utan att den någonsin blir smörig. Utöver att sjunga kompar hon sig själv på gitarr.

Hennes sånger är balladartade och kan ibland, utan att det handlar om någon mer uppenbar påverkan, föra tankarna till Leonard Cohen. Ett par exempel är ”Big In Japan” – ett av de få lånen på skivan – och hennes egen ”My Lover Will Go”.

Flera av hennes egna låtar gillar jag starkt: ”Humming One of Your Songs”, ”The Treehouse Song” och ”Lullaby For Grown-Ups” kan nämnas som exempel.

Med CDn följer också en DVD med en filmupptagning av hela konserten, som rymmer fler sånger än vad som har tagits med på CDn. På så sätt får man dels höra ytterligare några musikaliskt avancerade nummer – ”Armour”, ”Petrified Forest Road” och ”Falling Down” – dels se hela den mäktiga kören – utöver körtjejerna elva personer, bland dem Anna Ternheim, Elin Ruth Sigvardsson och Lisa Ekdahl – i till exempel det mycket hörvärda numret ”Song No. 6”.

Men det allra bästa numret på CDn har hängts på i form av en studioinspelning: ”My Baby’s Arms”, med jättefint pianoackompanjemang av Martin Hederos.