Bröllopet som jag inbjöds till men inte gick på
18 juni 2010 13:56 | Politik, Ur dagboken | 16 kommentarerNågon har kanske noterat att Birgitta men inte jag finns bland gästerna vid Victorias och Daniels bröllop.
Det beror inte på att jag inte fick någon inbjudan.
Jag ska förklara varför jag inte gick, men först en liten bakgrund.
Sen unga år är jag, liksom för övrigt också Birgitta, mycket övertygade republikaner. Så när Birgitta, på den tiden då hon var statsråd, å ämbetets vägnar inbjöds till kungamiddagar, avstod jag – det är kutym att även make/maka inbjuds – konsekvent från att delta.
Men sen, när Birgitta hade utsetts till Riksdagens talman, det enligt rangrullorna näst högsta ämbetet i riket, förstod jag vad klockan var slagen: skulle jag utebli från kungamiddagar och liknande tillställningar, skulle det skada talmannen men knappast kungen. Så jag inhandlade frack, smoking, lackskor och hela baletten och ställde in mig i ledet, näst efter min hustru som stod främst i raden vid samlingen inför kungamiddagarna; talmannen har sin plats vid en speciell mattkant.
På det sättet har jag kommit att ganska många gånger träffa kungen, dottningen och resten av kungahuset. Vårt förhållande har alltid varit korrekt och vänligt – redan efter min allra första kungamiddag på slottet kallades jag vid den efterföljande samlingen till ett enskilt presentationssamtal med kungen och drottningen. Det hade naturligtvis bakgrunden att vi i fortsättningen, så länge Birgitta var talman, skulle komma att ha med varann att göra.
I fortsättningen har jag på det här sättet i våra officiella roller träffat större delen av kungahuset, haft flera av dem (inklusive kronprinsessan Victoria, på ryska ambassaden av alla ställen) till bordet. Vid kungamiddagarna hade jag vid flera tillfällen prinsessan Lilian, en charmerande och frispråkig gammal dam, till bordet. Ytterligare en trevlig bekantskap blev prinsessan Christina – det finns märkligare exemplar i kungahuset, men här behåller jag för mig själv de iakttagelser jag har gjort i en officiell roll.
När Birgittas två talmansperioder var över, bjöds hon och jag, mycket korrekt, till en privat avskedslunch med kungen och drottningen på slottet. Därmed trodde jag att min värnplikt i konungariket Sveriges tjänst var till ända.
Men då hade jag inte tagit kronprinsessan Victoria med i beräkningen.
Till henne har jag för min del, vad det nu är värt, alltid haft en chosfri, rak och vänlig relation. Jag vill inte påstå att jag känner henne i egentlig mening, men mitt intryck av henne har varit att hon är öppen och intellektuellt nyfiken. Så länge monarkin består, kan vi i henne vänta oss få en regent som respekterar demokratins regelverk och som kommer att sköta sina officiella plikter korrekt. För att vända på en känd devis: Jag är republikan, men det är inte henne personligen jag vill åt.
Daniel har jag aldrig träffat, men jag tycker, rent principiellt, att Victorias val av make – ett val som förefaller grunda sig på en kärlek, som ställer mossiga föreställningar om börd åt sidan – känns sympatiskt. Så eftersom jag, åtminstone en smula, känner Victoria, hade jag i ett mer normalt fall gärna gått på hennes och Daniels bröllop.
Fast nu står mig allt det här som finns runt omkring det här bröllopet milt talat upp i halsen! Jag förstår inte den hysteri alla människor, som aldrig i sitt liv har träffat vare sig Victoria eller Daniel, visar. Och det bjuder mig emot att delta i en tillställning som jag gärna är beredd att välsigna i dess alldeles privata perspektiv men som ju också våldsamt tjänar propagandan för att vi ska bibehålla monarkin.
Birgitta då, som alltså valde att gå på bröllopet?
Henne känner jag väl, och jag tror att jag törs säga att hon delar alla mina principiella ståndpunkter.
Men jag förstår också att hon valde att göra annorlunda.
Hon har nämligen, mycket mer än jag, en personlig relation till kronprinsessan. Birgitta var talman när Victoria blev myndig och deltog mer konkret också i Victorias inskolning till att så småningom bli regent. Kronprinsessan har pryat hos talmannen och av henne fått lära sig en del om hur rikets demokratiskt valda styresorgan fungerar.
Victoria har ju, som många andra unga människor, haft sköra perioder, och jag tror att kontakterna med talmannen också de har betytt en del för henne. Jag kan bara försöka tolka mina egna ögons vittnesbörd: Vid de tillfällen, även efter Birgittas avgång som talman (till exempel vid Riksdagens högtidliga öppnande), då de här båda damerna – en fortfarande mycket ung, den andra gammal och osentimentalt erfaren – har träffats, har jag sett Victoria sätta kurs rakt på Birgitta för att sedan föra ett ofta långt och verkligen inte artighetspräglat samtal.
Så principer, republikanska och andra, är bra. Men ibland kan man ju låta personliga band och böjelser ta över.
För egen del känner jag inte längre någon press att delta i ett event, vars samhälleliga och propagandistiska sidor är mig djupt främmande. När Birgitta och jag fick en gemensam inbjudan till bröllopet, hade jag dessutom ett fullgott personligt skäl att tacka nej: Jag hade lovat att ta hand om barnbarnen, Viggo och Klara, under den tysklandsresa deras förädrar skulle göra, bland annat under bröllopet.
Nu är den där utlandsresan framskjuten, och jag skulle ju ha kunnat meddela hovet att – mittåt! – jag kommer.
Men eftersom jag kände en stor lättnad över att inte behöva delta i bröllopet, har jag inte gjort någon sådan korrigering.
Vilket inte hindrar att jag, så här från mitt lantliga hus i Öregrund, kan sända en näthälsning till Victoria och önska henne all välgång i äktenskapet med hennes älskade Daniel.
Men, Victoria, du kan väl överväga att driva gym tillsammans med Daniel i stället för att släpa in honom i den där cirkusvärlden av stärkta frackskjortor?
* * *
Somliga läsare undrar nu rimligen om den före detta talmannen kände till att jag skulle skriva om bröllopet eller rent av hade fått ta del av manus.
Svaret på båda frågorna är nej.
16 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Jag är monarkist och röstar på de borgerliga, men är en trogen besökare av denna blogg och gillar verkligen att ta del av dina åsikter och anekdoter. Höjdpunkten är givetvis lördagarna!
Comment by Patrik — 2010 06 18 19:18 #
Till Patrik: Som du väl då har kunnat notera, försöker jag inte mota bort människor med andra åsikter än mina.
Och som du väl också har noterat, försöker jag inte, så republikan jag är, svärta ner Victoria, som ju var det konkreta föremålet för den här betraktelsen.
Comment by Enn Kokk — 2010 06 18 19:57 #
Enn! Det var fint skrivet.
Comment by Eva Swedenmark — 2010 06 18 21:13 #
Till Eva Swedenmark: Tack, Eva! Jag ansträngde mig verkligen för att ge uttryck för en principiell ståndpunkt utan att för den skull vilja förolämpa ett ungt par, vars kärlek till varandra man måste respektera.
Comment by Enn Kokk — 2010 06 18 22:49 #
Såg ditt namn bland de inbjudna till bröllopet och funderade hur det gick ihop. Jag är tacksam över din fina motivering till att du avstår och hur du med din ståndpunkt också pekar på att du inte vill skylla brudparet för all överdriven ståhej. Störst är Kärleken, som en känd skribent formulerat i 1 Kor 13.
Så i morgon blir det Melodikrysset och skulle jag inte på fest, hade det blivit fotboll på TV
Comment by Per Wärmegård — 2010 06 18 22:57 #
Till Per Wärmegård: Ja, i morgon blir det Melodikrysset för min del, som vanligt.
Comment by Enn Kokk — 2010 06 18 23:01 #
”verkligen inte artighetspräglat samtal”.
Du menar väl inte så som man kan tolka det du skriver…ett oartigt präglat samtal?
För övrigt är det väl bra att du inte närvarade, det verkar riktigt med de åsikter du har.
Ohly då, tänk om han egentligen skulle velat gå, hur hade v-partiet tagit det?
Comment by Gunnar Bergquist — 2010 06 19 21:21 #
Till Gunnar Bergquist: Vad jag förstås menar är att många samtal i det officiella Sverige förs av ren artighet. I de här fallen handlade det, som jag uppfattade det, om en vilja till verkligt önskad kommunikation.
Comment by Enn Kokk — 2010 06 19 21:31 #
Jag tycker att du gjorde rätt i att inte gå på det förbaskade rojalistiska bröllopsjippot. Men jag ifrågasätter både ditt och Birgittas beslut att ha med en feodal ämbetsman att göra tidigare.
Kluvenheten inför auktoriteter är något socialdemokratin borde hantera bättre: vi ska bekämpa överheten, inte ”krussidulla” för dem.
Vissa bränner bilar för att visa sin åsikt. Det tycker jag är fel. Men att ”fet-dissa” monarkin genom att medvetet låta bli att ha med dem att göra är väl bra?
Vad skulle hänt? Knappast blir det åtal för något sådant. Lite rubriker har väl sossar på höga poster fått stå ut med förr.
Comment by Edvin, SAP i Malmö — 2010 06 19 23:20 #
Till Edvin: Vad du bortser från är att ingen av oss lever i en värld där bara våra egna principer råder. Jag är republikan, men Sverige är en monarki, där kungens/statschefens (numera ceremoniella) roll är reglerad i en bred författningsöverenskommelse. Alltså förekommer kungen i en rad offentliga sammanhang, där några av oss andra av det ena eller det andra skälet också har en roll.
Talmannen har till exempel enligt den här överenskommelsen tagit över kungens tidigare politiska uppgift som regeringsbildare. Men kungen har fortfarande en ceremoniell roll vid riksdagens högtidliga öppnande, som talmannen ju knappast kan utebli från.
I många offentliga sammanhang, till exempel vid riksdagens högtidliga öppnande, hör det till god ton att till exempel talmannens och statsrådens äkta hälfter närvarar. Till ceremonielet vid detta tillfälle hör att utvalda gäster (bland vilka alltså finns talmannens make/maka) vid den efterföljande mottagningen med förtäring går in i ett vaktavspärrat rum och hälsar på kungen och drottningen – i det här rummet finns naturligtvis också talmannen.
På kvällen följer i Konserthuset en festföreställning beställd av Riksdagen, dit kungafamiljen också är inbjuden. Längst fram på hedersläktaren sitter då de båda som enligt den svenska konstitutionen finns högst upp i rangrullorna, kungen och talmannen plus deras respektive, det vill säga drottningen och, under ett antal år, herr Kokk.
Vi är alla där i våra officiella tilldelade roller, så vad skulle det, även om man är republikan, tjäna till att låtsas som att kungen och drottningen, som sitter bredvid en, inte fanns? Nej, man hittar förstås något att tala med drottningen om, inte buttert utan med vänlig min. Det här handlar om vanlig mänsklig anständighet.
I det där ceremonielet ingår också att man sjunger ”Kungssången”. Där går gränsen för min del, och eftersom jag vägrar hyckla, har jag aldrig någonsin vid dessa tillfällen, där jag har stått näst intill drottningen, beskådad av hela salongen i Konserthuset, sjungit med, detta trots att jag allt sedan folkskoletiden har kunnat texten utantill.
Comment by Enn Kokk — 2010 06 20 11:06 #
Det blev lite kluvet det där med bröllopet, som jag följde delvis (när det inte regnade så att vi inte hade mottagning på TV:n). Å ena sidan förefaller Viktoria vara en trevlig och mycket charmig ung dam, och hon såg så rörande lycklig ut att man blev glad själv bara av att se henne.
Men denna enorma cirkus runt bröllopet och det i kristider och nu när somliga inte ens får sjukpenning fast de inväntar döden, var verkligen förfärlig att skåda. Lite måttlighet hade varit att föredra och bröllopet hade vunnit på att inte ha varit så gruvligt storslaget. Det var visserligen en kronprinsessa som gifte sig men det var ju inte kejsarinnan av Tellus.
Comment by Kerstin — 2010 06 20 20:06 #
Till Kerstin Berminge: Jag håller med dig. Å ena sidan måste varken medlemmar av kungahuset eller de som håller på monarkin vara människor som man måste förakta, heller om man själv är republikan. Å andra sidan kunde man ju, inte minst i tider som dessa, hålla igen på storslagenheten – fast en del av de groteska dimensioner det här bröllopet har fått står ju faktiskt okritiska och devota medborgare för.
Comment by Enn Kokk — 2010 06 20 21:12 #
Jag missade prins- och prinsessfirandet. En sak som du skriver om, Enn, tycker jag dock är intressant: nämligen när du nämner den ”hysteri” som människor, som väl aldrig träffat vare sig prins Daniel eller kronprinsessan , visar beträffande dessa personer. Som journalist har jag många journalistvänner som precis som Daniel och Viktoria blivit starkt medialt exponerade. Ofta har jag – även i bekantkretsen – fått uppleva hur andra personer som inte ens träffat mina journalistkompisar uttalat tvärsäkra omdömen om dessa. Min självklara invändning: men hur kan du påstå det, har du träffat honom eller henne? har man viftat bort: ”Ja men det VET man ju.” Det räcker uppenbarligen med att en person exponeras i tv-rutan för att man skall anse sig kunna uttala bestämda omdömen om personen i fråga, alltså inte bara om vederbörandes duglighet i si n mediala yrkesroll utan också hysa uppfattningar om vederbörandes personliga karaktär etc. Sånt skrämmer mig.
Comment by Anders Thunberg — 2010 06 22 0:19 #
Till Anders Thunberg: Jag kan tänka mig att många, som inte själva lever så glamourösa liv, kompenserar genom att tycka sig personligen känna sådana som synbarligen gör det. Tyvärr bidrar ju media – se till exempel kvällstidningarna och deras bröllopsbilagor – till den här falska intimiteten.
Comment by Enn Kokk — 2010 06 22 8:49 #
Jag vet samtidigt att det finns en överklass i Sverige (numera knappast riktig adel men väl penningadel) som gärna vill slå vakt om en glamourös sfär, som bara sådana som de själva har tillgång till. Här har du en viktig förklaring till varför kungahuset har en så stark ställning i media och penningsstarka kretsar. I ett samhälle som vårt är det en av de få resterna av ett fördemokratiskt förflutet, där feodala privilegier var något självklart. Enn, du kanske minns systemet med invalsföreningar i vårt gemensamma läroverk, här har du en parallell till vårt eget förflutna…
Comment by Anders Thunberg — 2010 06 23 20:45 #
Mera rakryggad person får man leta efter, du är ett föredömme, Tycker undertecknad
Sven-Eric Sjöberg
Umeå
Comment by Sven-Eric Sjöberg — 2010 08 28 10:26 #