Jan Lööfs ”Bellman” eller hur man försökte tygla en mycket begåvad serieskapare

21 maj 2010 17:12 | Media, Politik, Serier | Kommentering avstängd

Jag håller Jan Lööf (född 1940) för att vara en av Sveriges mest begåvade serieskapare. Jag har själv publicerat hans ”Felix” i Aktuellt i politiken (s), när jag var tidningens chefredaktör 1974-1983, och jag ska snart skriva utförligt om den här serieklassikern.

Serier är en konstform som inte alltid ens högt begåvade personer begriper sig på. Ett exempel är Olof Palmes negativa reaktion på Jan Lööfs originalserie för Vi 1975-1976 – Palme verkade inte förstå att han tecknades som seriehjälte i ”Ville”, och det bidrog väl till att ”Ville” gick en för tidig död till mötes. Historien om ”Ville” finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Serier.

Till det komiska med det här hör att Palmes antagonister på vänsterkanten, i det här fallet kretsen kring Folket i Bild/Kulturfront, också fick Lööf att lägga av. Tanken bakom den aktuella serien, ”Bellman”, var förstås vällovlig: redaktionen försökte hitta en motsvarighet till Rit-Olas klassiska FiB-seire ”Biffen och Bananen”, och så föddes Bellman som en lite udda samhällskommentator. Biffen förekommer förresten i den sista rutan i det allra första avsnittet av ”Bellman”.

Om det här berättar Jan Lööf själv i ”Jan Lööfs serier, Volym två” (Kartago, 2009): Jan Lööf, för egen del ”en gammal gråsosse”, engagerades av en polare, Lasse Mossberg, som var med i den revolutionära svängen.

”Det som var obegripligt för mig var enfalden. Folk som verkade klipska för övrigt gick omkring och sa dumheter. En av idéerna var att alla privata initivativ var av ondo. Eftersom Bellman lästes av många så borde inte en ensam person ligga bakom det hela utan en kommitté måste tillsättas. Handlingen i varje avsnitt skulle alltså diskuteras och godkännas av en kommitté. Jag minns att någon även hade synpunkter på sättet jag tecknade. ‘Allting blir så idylliskt och trivsamt när du ritar stockholmsmiljöer. Tänk på att Stockholm är en hård och omänsklig stad!'”

Så Jan Lööf la av efter sju helsidesavsnitt, innan det hann tillsättas någon bellmankommitté. Sen fortsatte andra att göra ”Bellman”, men det är en annan historia.

Jan Lööfs alltså sammanlagt sju bellmanavsnitt finns nu tillgängliga i ”Jan Lööfs serier, Volym två”, dessutom nu färglagda av Lööf.

Man kan ju, så här post festum, konstatera att Jan Lööfs ”Bellman” innehöll en del som kunde uppfattas som kontroversiellt av åtminstone somliga i den krets som gav ut FiB/Kulturfront. I det allra första avsnittet förekommer en redaktionell diskussion om meningen med serien, och Jan Myrdal får ett par gånger framföra åsikten att porr slår bäst. I nästa nummer förekommer mycket riktigt nakna brudar på en porrklubb.

I tredje avsnittet häcklas stadsarkitekten, och de sista Jan Lööf-tecknade avsnitten av ”Bellman” skildrar en hyresstrejk, vilket är lite mer i tidens anda.

Till Jan Lööfs förtjänster i den här serien hör att han blandar in identifierbara personer (förutom Myrdal till exempel Bo Teddy Ladberg) och dessutom också figurer ur andras serier (Mandrake, Lothar, Gyllenbom, Storklas, Tjalle Tvärvigg, Dagobert) i handlingen.

Kanske kunde det ha blivit en minnesvärd serie av det här, om Jan Lööf hade fått hållas.

Men det får vi alltså aldrig veta.

Nemi är tillbaka som serietidning

20 maj 2010 12:06 | Serier | 1 kommentar

Efter Schibsteds genomklappning på den svenska serietidningsmarknaden försvann serietidningen Nemi. Nu återkommer den i Egmonts regi, med bara sex, dock något tjockare nummer per år.

Gamla Nemi härbärgerade genom åren serier som Charlie ChristensensArne Anka”, Frank ChosReservatet”, Lars LarviksWildlife” och Berkeley BrethedsOutland”, men ingen av dem finns i nya Nemi. Tillsammans med titelserien ”Nemi” av Lise Myhre bildade de ett mönster: Tidningen Nemi föreföll riktad till en någorlunda vuxen publik av båda könen och innehöll markörer som både anspelade på subkulturer och på sex, drugs & rock-n-roll.

Mycket av det här finns kvar i nya Nemi, men jag uppfattar den redaktionella inriktningen så, att tidningen nu mer siktar in sig på den kvinnliga delen av publiken. Mig stör det inte trots att jag är en snart 73-årig man.

I Lise Myhres ”Nemi” finns tydligt ett dubbelt – Nemis respektive Cyans – inte helt identiskt tjejperspektiv på deras jämnåriga män. Lina NeidestamsZelda” träffar på praktaschlen till killar men faller dess värre också för dem då och då. Ytterligare en välgjord tjej-kille-relationsserie är Maria SmedstadsEm”.

Mycket speciell – därför att den är annorlunda – är Kim W Anderssons uppföljare till ”Love Hurts”, ”Puppy Love”. Den intresserar sig för mänskliga reaktioner, psykologiska, fysiska och andra, och är också i alla andra avseenden en mycket realistisk serie, vilket understryks i tecknastilen: bilderna, av de agerande människorna och annat, är realistiska och nyansrika, alltså varken stiliseringar eller komiska karikatyrer.

Det här, som kanske är en ny och välkommen trend, utmärker också Bill WillinghamsFabler”. Trots att storyn i den har en sagoaktig ton – figurerna, Snövit, Jack med bönstjälken, Vargen, Skönheten och Odjuret, Rosenröd – är kända från den klassiska sagoskatten men lever nu i en alldeles realistiskt tecknad New York-miljö, själva också tecknade i den realistiska stil, som utmärker även ”Puppy Love”.

Jag kan tycka att i fallet ”Fabler” stilen är bättre än innehållet. Men jag skulle välkomna tecknarrealismens återkomst, till exempel i nya deckar- och äventyrsserier à la ”Rip Kirby” och ”Modesty Blaise” eller varför inte vår egen gamla ”Mystiska 2:an”.

Liv Strömquist, en serieskapare med dragning till feminism och anarkism

18 maj 2010 16:24 | Politik, Serier | 5 kommentarer

Liv Strömquist (född 1978) är en serieskapare som jag främt har mött i Galago. När hon är som bäst gör hon pricksäkra iakttagelser, som när hon om akademikerghettona föreställer sig att där kanske ”kommer att bildas rivaliserande gäng, till exempel hermeneutiker och positivister”.

Av detta kan man dra den alldeles korrekta slutsatsen att Strömquist är en bildad och beläst serietecknare, och mycket riktigt lär hon ha en examen med statsvetenskap i bagaget.

Kanske är det detta som har bidragit till att hon i flera av sina serier i albumet ”Einstens fru” (Ordfront Galago, 2008) – till exempel i titelserien och i ”Dom som sa hora – en serie om den babyloniska skökan” – använder sig av förklarande fotnoter.

Medan många nutida serier, publicerade till exempel i Galago, är självbiografiska, är Strömquists i stället biografiska och då nästan alltid med en kritisk udd mot föremålen, som praktiskt taget alltid är män: förutom den redan nämnde Albert Einstein till exempel Elvis Presley och John Lennon och, lite mer i förbigående, till exempel Stagnelius, Patrik Isaksson, Ingmar (inte Ingemar som hon skriver) Bergman och Mauro Scocco.

Hur hårt drabbande det här är varierar. Serien om Stalin är fullkomligt suverän. (”Vad sa Voltairine?”, som serieavsnitt inte lika bra, visar att Strömquist helt uppenbart ligger närmare anarkismen än kommunismen.) Rankingen av ”De störigaste inläggen i prostitutionsdebatten” – 5. Charles Bukowski, 4. Dokumentärfilmsestetiken, 3. filmen ”Leaving Las Vegas”, 2. ”Vägra kallas hora”-kampanjen och 1. Sting – känns kanske inte lika självklar. Ibland får man, som när K G Hammar får sig en släng av sleven, en känsla av att det mest verkar beror på att han är man.

Liv Strömquists perspektiv är feministiskt, och jag känner självfallet stor sympati för detta perspektiv. Samtidigt kan jag tycka att perspektivet blir lite snett, när man i hela albumet knappast kan hitta en enda karl värd aktning – däremot vimlar det av karlslokar.

På samma sätt delar jag hennes grundhållning att heterosexuella parförhållanden inte kan göras till norm för alla sexuella och andra relationer mellan människor. Men jag finner också hennes polemik mot den typen av tvåsamhet obalanserad. Det behöver ju inte vara vare sig konvention eller religion som får människor av olika kön att välja att leva i ofta livslånga förhållanden och inom ramen för dem skaffa och fostra barn.

Men läs gärna ”Einsteins fru”. Särskilt där man inte håller med är det ju nyttigt att få sina livshållningar ifrågasatta.

Syskonmiddag med öregrundssik

17 maj 2010 12:02 | Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

I söndags var det åter dags för en av de regelbundet återkommande syskonmiddagarna på Birgittas sida. I dem deltar förstås också vi som är ingifta i den dahlska syskonkretsen.

Birgitta hade fejat huset och plockat in buketter ur den egna trädgården: narcisser förstås, men till köksbordet mycket vackra småbuketter med bland annat vivor, pärlhyacint, balkansippa, en blekgul botanisk tulpan och vitsippor. För egen del hittade jag i blomsterhandeln här i Öregrund en mycket årstidsavvikande bukett och köpte med hem: pioner, när jag köpte dem fortfarande i knopp.

Efter samråd kom vi fram till att gräsmattan ännu inte borde klippas. Den är fortfarande full av blommande blå scilla, och vi ville visa upp trädgården utifrån dess nu allt mer förföriska vårliga sida. I olika delar av gräsmattan hittar man också bestånd av vitsippa, gulsippa, balkansippa, vårlök, viol och förgätmigej.

Birgittas syskon med sina respektive anlände per bil: Gunnar och Annica, Ragge och Gunnel, Karin och Hasse. Åker man bil, måste den ene/ena i paret avstå från alkohol, så vi började med familjens sedvanliga frukt- och läskbål, med möjlighet för den som ville att spetsa den med alkohol. Det bjöds också på välkomstkaffe med sockerkaka efter mamma Anna Britas recept.

Vädret var försommarfagert, till och med med värme i luften. Flaggan, som Birgitta hade hissat, fladdrade i vinden, och gästerna hade inget emot att sitta runt trädgårdsbordet, medan den ene/ena av värdfolket rumsterade i köket.

Birgitta stod för förrätten: egenhändigt lagad kycklingleverpaté med cumberlandsås, cornichonger, syltlök och fräscha salladsblad.

Det hade fallit på min lott att laga huvudrätten. Till den hade jag skaffat öregrundssik, fyra ganska stora exemplar, som jag redan före gästernas ankomst hade ställt i ordning: rensat från huvud, stjärt och fenor, fjällat och sen sköljt i rinnande kallt vatten. Sen pudrade jag dem ut- och invändigt med vitpeppar och salt (i mitt fall seltin), och sist fyllde jag de urtagna fiskarnas magar med smör, citron, gräslök, dill och en smula libbsticka. Större blad av libbsticka använde jag för att svepa in sikarna i. Jag skulle nämligen grilla sikarna, och den här libbstickesvepningen bidrar till att skydda sikarna från att brännas – dessutom har libbstickan egenskapen att förhöja fiskens egen smak.

De fyra sikarna lades i två stora halster, två i varje, och fick ligga så där ute i den kalla farstun och ta smak i avvaktan på grillningen.

Under tiden skalade jag en gryta potatis, fyllde på vatten och smaksatte med dillstjälkar och seltin.

Och så gjorde jag i ordning en stor bunke sallad: lätt krispiga salladsblad, skivor av tomat och gurka och inte minst rädisor – smaksatte sen med citronsaft, majsolja, svartpeppar och seltin.

Vid det laget hade jag också tänt grillen för att den skulle få rätt glöd inför grillningen, som jag genomförde under lock. Då och då vände jag på halstren, så att sikarna inte skulle få för mycket värme på en sida och möjligen inte bli genomgrillade på den andra. Nå, den här grillningen lyckades.

Till siken och den kokta potatisen serverade jag en sås som jag har lärt mig att göra med hjälp av en jämtländsk kokbok. Jag använde två förpackningar gräddfil och blandade gräddfilen med två rågade matskedar majonnäs och två rågade matskedar fransk senap. Detta smaksätter man sen ytterligare genom att röra ner italiensk salladskrydda samt finklippt dill och persilja. Jag lovar att det här smakar delikat till grillad sik!

Som en extra aptitretare bjöd jag också på rökta laxfenor.

Som om detta inte hade varit nog, bjöd nu Birgitta på den efterrätt hon hade lagat under förmiddagen: rabarberpaj på egen rabarber med vispgrädde. Det plus kaffe (samt cognac och andra starka drycker) serverades på glasverandan, dit vi nu förflyttade oss.

Birgittas rabarberpaj är underbart god, tyvärr inget för en diabetiker som jag: Hon gräddar först ett pajskal av smör, mjöl och riven mandelmassa. Rabarbern smaksätts med socker och kanel – hon använder också lite potatismjöl för att rabarbern inte ska avge väta ner i pajskalet. Och så över alltsammans ett marängskal.

Vad vi pratade om? Allt och ingenting som det brukar vara vid såna här tillfällen.

Efteråt var vi överens om att det hade blivit en mycket trevlig syskonmiddag. Sen återstod bara all disken.

Jo, Astrid Lindgren var socialdemokrat

16 maj 2010 11:11 | Barnkultur, Media, Politik | 3 kommentarer

Astrid Lindgrens främsta rent politiska aktion, om den så kallade Pomperipossa-effekten (hon skrev i Expressen att hon fick betala 102 procent i marginalskatt), bidrog med all säkerhet till att socialdemokratin förlorade valet 1976, för första gången på 44 år. I sanningens namn bidrog väl finansminister Gunnar Sträng med sitt lite nedlåtande svar också till detta – hade han, likt Göran Persson senare, medgett att det fanns abnormiteter i skatteskalorna, hade kanske den här olyckan kunnat avvärjas.

Av den här episoden har många dragit slutsatsen att Astrid Lindgren, för övrigt bonddotter från Småland och med en bror som satt i riksdagen för Centerpartiet, var borgerlig.

Jag sitter inte inne med något facit till hur Astrid Lindgren röstade genom åren, men det mesta tyder på att hon under större delen av sitt liv själv betraktade sig som socialdemokrat.

I dagens Dagens Nyheter (16 maj 2010) finns en artikel, ”Brev från Astrid Lindgren visar hennes stöd för S”, som bekräftar detta. I artikeln, som baseras på uppgifter i Rolf Gustavssons kommande bok ”Carlsson”, citeras (och återges i faksimil) ett tröstebrev från Astrid till Ingvar Carlsson år 1995, i vilket hon själv identifierar sig som socialdemokrat: hon talar där både om ”vår regering” och ”vårt parti”.

Hela artikeln i DN hittar du här.

Det är ju bra att få det här klarlagt, men för mig kommer det här verkligen inte som en överraskning. Den som likt mig är väl förtrogen med Astrid Lindgrens alla böcker kan knappast komma till någon annan slutsats än att hon hade ett stort socialt patos och hade sitt hjärta till vänster.

Själv tycker jag att det här blir allra tydligast i böckerna om Madicken – den andra av dem utkom för övrigt just 1976 – och då tänker jag inte bara på Madickens uppställning för andra som inte har det så bra förspänt i samhället som hon själv utan också på hennes pappas roll som radikal chefredaktör.

Melodikrysset nummer 19 2010

15 maj 2010 11:49 | Film, Musik, Politik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 14 kommentarer

Dagens kryss innehöll en del knepigheter.

Sista frågan kunde jag egentligen inte, men svaret skulle uppenbarligen bli amen. Det som här hade fått ett för mig okänt musikaliskt beledsagande måste följaktligen ha varit en bön, förslagsvis ”Fader vår” eller ”Herrens bön”. Men jag har alltså aldrig själv hört den med den här musikaliska inramningen.

Inte heller hade jag tidigare någonsin hört Johan Palm med ”Emma-Lee” – jag håller mig alltid borta från Idol i TV, där han tydligen tävlade. Men Google ske pris, för att knyta an till förra frågan.

Anna Bergendahl, som vann årets melodifestival, har jag vid det här laget hört sjunga vinnarmelodin ”This Is My Life” inte bara i tävlingen utan också i andra sammanhang.

Däremot fick jag gräva djupt i minnets gömslen för att, även med hjälp av Google, komma på att 2009 års ganska märkliga tvåa i Britain’s Got Talent var skotskan Susan Boyle.

Resten av krysset vållade mig inte några större problem, och då syftar jag inte bara på gamla godingar som Carl Jularbos ”Drömmen om Elin” – som vi i dag dess bättre slapp höra med Peter Himmelstrands sockersliskiga text.

Vi fick höra fler svenska schlager och svensktoppshits av olika årgångar.

Vikingarnas och Christer Sjögrens ”Räck mig din hand” fick vi visserligen höra på tyska – ”Reich mir die Hand” – men visst gjordes originalet på svenska.

Och om Gösta Stevens’ och Jules Sylvains ”Aj-aj-aj, vilken röd liten ros” kan jag berätta att den ingick i filmen ”Ombyte förnöjer” från 1939 och att den där sjöngs av Tutta Rolf.

Schlager blev ju också ”Pappa, jag vill ha en italienare”, som ingick i Galenskaparnas och After Shaves scenföreställning, senare också film, ”Stinsen brinner” (1988). De tre som sjöng var Per Fritzell, Knut Agnred och Kerstin Granlund.

Vi fortsätter på scenlinjen. ”Tea For Two” ingick i musikalen ”No, No, Nanette” (1925) av Vincent Youmans och Irving Caesar.

Och så hörde vi musik ur ”Orfeus i underjorden” av Jacques Offenbach.

Ännu äldre, fast i hög grad levande, är Bellmans epistlar. I dag hörde vi nummer nio, ”Käraste bröder”, här fint tolkad av Fred Åkerström. Honom har jag allt av på skiva. Han var för övrigt också med vid introduktionskonserten på Stockholms Folkets hus 1970 för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred”.

Men som mina läsare vet, har jag inget emot rockmusik heller. Jerry Lee Lewis, i dag med ”You Belong To Me”, hör jag till exempel gärna på.

Och så avslutar vi dagens redovisning med en favorit allt ifrån ungdomsåren i Juniskär – Povel Ramel såg jag till exempel i sitt Knäpp upp-tält, då uppställt på läroverksplan i Sundsvall. Så visst minns jag hans ”Siskorna i björken”.

Och dess sammanfattning stämmer på vår trädgård här i Öregrund i dag: ”Och över alltihopa lyser moder sol”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag,

De amerikanska indianernas språkrör

14 maj 2010 17:17 | Musik, Politik | 4 kommentarer

Buffy Sainte-Marie (född 1941) fick ett stort internationellt genombrott med sin ”Universal Soldier” från 1964 men kanske främst i Donovans insjungning. Här i Sverige gjorde Thorstein Bergman en svensk version, ”Soldat i universum”. Den här låten kom alldeles rätt i tiden för att gripa alla unga som deltog i motståndet mot USAs krig i Vietnam, men texten är egentligen mycket mer allmän, en sorgesång över alla unga män som offras i krig för det ena eller det andra förment goda syftet.

Också en annan av Buffy Sainte-Maries låtar blev en jättehit i Sverige, ”I’m Gonna Be a Country Girl Again” från 1968. Den blev i Stikkan Anderssons förfarna händer själva sinnebilden för gröna vågen och hördes länge på Svensktoppen med Lena Andersson: ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”.

Båda de här låtarna är Buffy Sainte-Maries egna, men det förtjänar att påminnas om att hon också har spelat in låtar av sina kanadensiska landsmän Joni Mitchell – ”The Circle Game” och ”(He Played Real Good) For Free” – och Neil Young (”Helpless”). Bland lyckade insjungningar av andras material bör också nämnas Mickey Newburys och Townes Van ZandtsMister Can’t You See”.

Men främst bör Buffy Sainte-Marie ändå nämnas för att ha gjort sig till språkrör för indianerna, den amerikanska ursprungsbefolkningen. Hon är själv kråkindian från Kanada men när hon tidigt blev föräldralös adopterades hon av släktingar i USA.

Bland de många låtar hon har skrivit med amerikanska indianer som tema kan nämnas ”Now That the Buffalo’s Gone”, ”Soldier Blue”, ”He’s an Indian Cowboy In the Rodeo”, ”Native North American Child” och den fina ”My Country; ‘Tis of Thy People You’re Dying”, som jag och Jan Hammarlund tog med i vårt program i ABF-huset i Stockholm för några år sen om amerikansk politisk musik.

Alla de här sångerna (och några till) finns på en samlings-CD med Buffy Sainte-Marie, ”Soldier Blue – The Best of the Vangaurd Years” (Vanguard Masters VMD 74004, 2010 i europeisk distribution via brittiska ACE Records). Urvalet går från Sainte-Maries skivdebut 1964 till mitten av 1970-talet.

Själv började jag lyssna på henne när debut-LPn ”It’s My Way” kom – Vanguards skivor (på vilka man hittade även till exempel Joan Baez) distribuerades då i Europa av österrikiska Amadeo. Den aktuella CDn innehåller ett mycket gott urval, om man vill bekanta sig med Sainte-Marie innan man köper originalskivorna, som förstås numera finns på CD.

Hennes kraftfulla röst, med ett visst vibrato, kommer väl till sin rätt både i det folksong/balladpräglade materialet och hävdar sig förstås också väl, när musikuppbackningen i mer rock- eller countrypräglade låtar är mer massiv.

Ola Magnell tillbaka efter sju år

13 maj 2010 18:13 | Musik | 4 kommentarer

Ola Magnell spelade in sina plattor på Metronome och sågs därför med viss skepsis av proggfolket, men visst var han en del av proggeran, en begåvad låtskrivare och artist dessutom.

Nu har han inte gjort någon ny skiva på länge men återkommer, efter ett uppehåll på sju år, med CDn ”Rolös” (Viskwa/National viskwacd 001, 2010, distribution Border Music). Det tar ett par spår innan jag känner den där speciella magnellkänslan igen, men sen är jag fast.

Lisa Lucidor” är en mycket bättre låt än den lite fåniga titeln låter ana. ”Tröstens änglar”, med bakgrundssång av Lars Winnerbäck, blir ett stycke hörvärd dansmusik, och ”Livet är en cykeltur” har vacker text. ”Solveig” saknar inte charm, och ”Sorgsna seglatsen” blir, med sitt inslag av dragspel och drag av rockballad, en av de allra bästa låtarna på den här CDn. Till den senare kategorin hör också ”Du är inte kvinnan”, en ballad med mycket tungt rockkomp och bakgrundssång av samme Winnerbäck. Och den starkt Tom Waits-influerade ”Nattens vind är hemlös” har en suverän text.

Det är nu 36 år sen Ola Magnell debuterade och ganska snart blev ett stort namn i den svenska skivvärlden. Den här CDn borde kunna bidra till att också en ny och yngre generation börjar lyssna på honom. Han har fortfarande en talang för att kombinera fin vis- och rockpoesi med mycket hörvärd musik – även om jag som vanligt för egen del har lite svårt att ta till mig den religiositet som också ibland finns i hans texter.

Kristi himmelfärdsdag

13 maj 2010 9:32 | Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Går ner till brevlådan för att hämta tidningarna – har glömt att det är Kristi himmelfärdsdag.

Det är regndropp på gången och på brevlådan. Himlen är molning, luften disig. Kan det vara det isländska askmolnet igen?

Jesus kan nog inte lyfta förrän fram mot eftermiddagen.

Eugen Semitjov – inte bara serie- utan även rymdtecknare

12 maj 2010 18:15 | Media, Serier | 2 kommentarer

Som den serieälskare jag är har jag tidigare utförligt berättat om Eugen Semitjovs (1923-1987) klassiska äventyrsserie ”Allan Kämpe” – läs mer ovan under Kulturspegeln, Serier.

Urban Sjölander, vars kommentarer ni då och då kan läsa här på bloggen, hade vänligheten att skänka mig ett nummer av serietidningen Allan Kämpe, som jag också har skrivit om i den artikel jag hänvisar till ovan. Nyligen erbjöd han mig att få låna en självbiografisk bok av Eugen Semitjov, ”Rymdtecknaren” (Askild & Kärnekull förlag, 1983). Jag var in på det antikvariat, Två Sekel, Ubans hustru diriver på Kungsängsgatan i Uppsala och har nu också läst den.

Semitjov, som blott 19-årig år 1942 började teckna ”Allan Kämpe”, hade efter en kort och oinspirerad bana på ritkontor börjat gå kvällskurs på Berghs reklamskola och lockades där att försöka illustrera en novell i Jules Verne-Magasinet. Skolans chef, Gösta Bergh, plockade då fram några sidor av Alex Raymonds rymdserie ”Blixt Gordon”, närmast för att visa Semitjov hur man med tuschpenna ritar ett rymdskepp i rörelse.

Det här ledde till att Semitjov själv försökte rita en rymdserie, ”Rolf Stål”, i veckotidningsformat – men han fick nobben av Bulls Presstjänst, som distribuerade serier. Chefen där uppmuntrade ändå Semitjov att försöka rita en helt ny serie.

Eugen Semitjov erinrade sig då en novell hans far, Vladimir Semitjov – familjen var ryska emigranter – hade skrivit om en grupp forskare som hade dragit sig tillbaka till polartrakterna för att från sitt hemliga centrum där försöka rädda världen. Den här novellen inspirerade Eugen att skapa något liknande, ”Hjärntrusten”, lokaliserad till Nordpolen. Allan Kämpe, till att börja med vanlig pilot, tvingas nödlanda i polarisen i närheten och kommer därefter att tillsammans med sin ständiga följeslagare Eva börja arbeta för Hjärntrusten.

Den här gången slog Bulls Presstjänst till, och ”Allan Kämpe” kom så småningom att publiceras inte bara i svenska dagstidningar, till exempel Morgon-Tidningen/Social-Demokraten och Dagbladet/Nya Samhället i mina gamla hemtrakter (Sundsvall med omnejd) utan också i Norge, Danmark, Finland och efterkrigstidens Tyskland, ja ända borta i Argentina.

Semitjov var 19 år 1943 när ”Allan Kämpe” först publicerades i ”Veckans Äventyr” (50.000 exemplar i upplaga!), och han fortsatte att teckna ”Allan Kämpe” i hela 14 år, innan andra uppgifter tog över. För egen del skulle jag gärna ha velat se mer av den här serien än den sida från tidigt 1950-tal som illustrerar det här alltför korta avsnittet i boken.

Resten av boken ägnas nämligen åt det som skulle bli Eugen Semitjovs värv under åren därefter, som rymdtecknare framför allt i dagspress. När ryssarna 1957 skickade upp sin första rymdfarkost, var Semitjov knuten till Aftonbladet, och den här kvällstidningen gav honom verkligen gång på gång stort utrymme: på ettan, på helsidor, till och med på löpet. Eugen Semitjov blev Aftonbladets ”rymdtecknare”. Senare hade han en liknande uppgift även på Svenska Dagbladet.

Hans teckningar i den här genren är fantasieggande och inte så sällan folkbildande, även om han ibland var tvungen att gissa och fantisera om hur det ena eller det andra såg ut – han visar i den här självbiografiska boken att han inte så sällan hamnade häpnadsväckande nära sanningen, ibland dock innan verkligheten hann i kapp honom. Till det som bidrog till att hans teckningar inte blev rena fantasifoster var upprepade resor till USA, där han fick bevittna många uppskjutningar av rymdfarkoster. I fallet Sovjetunionen fick han till och med tillfälle att praktisera sin ryska på Jurij Gagarin.

Men ska jag vara alldeles uppriktig är jag inte lika intresserad av det här, där Eugen Semitjov alltså beskriver rymdresenärernas och rymdstationernas verklighet, som jag är av hans fria fantasier i serien ”Allan Kämpe”.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^