Vår tids arbetarsånger – men inte här

Mitt förhållande till countrymusiken är milt talat ambivalent. Visst rymmer också den pärlor, men alltför ofta är den insmickrande kommersiell med få andra kvalitéer än att sälja.

Den amerikanska countrymusiken innehåller förvisso även andra stråk, men oerhört mycket av den är politiskt konservativ för att inte säga reaktionär. Mitt eget förhållande till exempel till Merle Haggard (född 1937 och ett av genrens stora namn) präglades länge av att ett av hans stora slagnummer var ”Okie From Muskogee” där han, mitt under vietnamkriget, angrep vapenvägrare och andra krigsmotståndare. Som en del andra kåkfarare visade han sig ha rätt rigida uppfattningar om unga normbrytande radikaler.

Sen har jag förstått att han har kommit att inta en mer balanserad ståndpunkt till exempel i fråga om irakkriget. Och så finns det hos honom, liksom hos en del andra countrysångare som för den skull inte är några vänsterradikaler i politisk mening, ibland en realistisk insikt om alldeles vanliga arbetande människors levnadsvillkor, en insikt som kan ända i texter som man faktiskt skulle kunna kalla för vår tids arbetarsånger. En svensk uttolkare som har förstått det här är Thorstein Bergman, som på sin CD ”…står kvar” har med ett par mycket bra låtar av Merle Haggard, ”Vår tids arbetarsång” (”Working Man Blues”) och ”Man jobbar på och kommer ingenstans” (”A Working Man Can’t Get Nowhere Today)”.

Merle Haggards senaste CD, ”I Am What I Am” (Vanguard 78035-2, 2010, distribution EMI), där titellåten är en självutvärderande ballad, rymmer i övrigt inte så mycket av den sociala realism, som i countryns bästa stunder lyfter den till att bli något mer än veklighetsflykt. Därmed inte sagt att dess ämnen är oväsentliga. Även på äldre dar – Haggard är liksom jag 73 – fortsätter ju till exempel kärleken att spela en viktig roll. ”Live and Love Always” heter, för att ta ett exempel, en snabb låt med snygg melodi, där Merle sjunger duett med hustrun Theresa Haggard.

Men annat bekräftar mina fördomar mot countrymusiken. Ett slående exempel är den ganska smöriga ”We’re Falling In Love Again”.

Faktum är att de låtar som jag tycker att det är något med är ganska få. En sådan är ”Mexican Bands” med sina tydliga återklanger av mexikansk musik.

Och så har jag hittat två hörvärda låtar, där Mel Haggard låter som en crooner framför en dansorkester på scenen till någon lantlig dansbana. När jag hör ”Pretty When It’s New” och ”The Road To My Heart” får jag i båda fallen lust att bjuda upp till en riktigt traditionell foxtrot.