Tvättisdag

11 maj 2010 16:42 | Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I morse, när jag var ner till brevlådan och hämtade tidningarna, sken solen från en blå himmel med små, små molntussar ute över havet. Blåsten kändes fortfarande kylig, men det jag genast kom att tänka på var att det är perfekt tvättväder, eller snarare torkväder.

Så innan jag ens hade hunnit äta frukost var jag nere i tvättstugan – förrummet till bastun – och satte i gång en maskin med tvätt. Vita kläder.

Det var en fröjd att sen hänga upp det här på tork på klädstrecken vi har spänt upp mellan krikonträden.

När jag på eftermiddagen skulle hänga upp nästa maskin tvätt, fann jag att antalet strumpor, trosor och kalsonger hotade att överstiga antalet klädnypor som fanns kvar. Dock uppstod aldrig något sådant problem: Den vita tvätten från morgonen, till exempel ett par av de skjortor jag använde på begravningarna i förra veckan, var redan torr. Så jag tog in den och fick så tillräckligt med både plats och klädnypor.

Jag är uppvuxen på landet, där det var självklart att hänga tvätten på streck utomhus, och jag har alltid tyckt att tvätt som har fått torka ute luktar så gott.

På den tiden var det förstås min mamma som tvättade, till att börja med under mycket primitiva förhållanden. I huset som vi bodde i i Juniskär fanns, när vi flyttade in och ganska långt fram i tiden, inget vatten indraget, och värmekällan var en vedspis. Snett över vägen fanns en tvättstuga hon kunde låna. Där hämtade man vatten från en bäck som flöt bredvid och som sen flöt genom ett hörn av vår, det vill säga Kjell Nordins tomt. Tvätten sköljdes sen i det bräckta vattnet nere vid bryggan.

Nästa steg var att Kjell, som var byggnadsarbetare, byggde ett större uthus, som bland annat inrymde en kombinerad bastu och tvättstuga. Där fanns ett stort bykkar, som man eldade under för att värma upp tvättvattnet.

Först sent på 1950-talet fick vi in rinnande vatten in i huset; tidigare hade vi hämtat vatten från brunnen ute på gården. Ett minimalt rum med WC och badkar tillkom på huset framsida, och i änden på badkaret fick en liten tvättmaskin plats. Mamma fick det lättare, kunde till och med hänga tvätt på tork i en torkställning över badkaret.

Men helst ville hon alltid, så länge hon levde, hänga tvätten på klädstrecken ute på tomten.

Uppsalamåndag

11 maj 2010 14:06 | Film, Media, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I måndags var jag relativt tidigt tvungen att lämna sommarhuset för Uppsala, och det var först kort före midnatt jag återvände till Öregrund.

Det som först tvingade mig att ta bussen in till stan var att jag hade tid hos tandhygienisten. När jag sist, i början av året, var på Folktandvården, bedömdes det för riskabelt att göra en omfattande tandrengöring, detta eftersom jag då nyligen hade haft en hjärtinfarkt. Och även den här gången inleddes undersökningen med att jag fick ta en rejäl dos penicillin. Nå, jag lever fortfarande. Och förresten tror jag att mina tänder, bortsett från lite tandsten, var i ganska fint skick: Jag använder dagligen, förutom tandborsten och Apotekets tandkräm, mellanrumsborste, tandstickor och tandtråd. Och sen sköljer jag med Apotekets munskölj, som innehåller fluor.

Efter tandläkarbesöket fick jag tid över innan det var dags att gå till dagens sammanträde. Så jag åt en sen lunch, gick till Akademibokhandeln/Lundeq och besåg hyllorna, glesare fyllda eftersom böckerna numera ska exponeras med omslagen utåt, och sen gick jag till Svanströms för att kolla beståndet av tidskriftssamlare.

Vi är en tidskriftsprenumererande och tidskriftssamlande familj och spar på sådant som Vi, trädgårdstidskrifter, serietidningar och seriealbum. Dessutom har jag under senare år på Tradera köpt mängder av äldre nummer, ibland hela årgångar av gamla Folket i Bild.

När barnen var små samlade vi mycket av det här, bland annat deras serietidningar och seriealbum, i kartonger, men nackdelen är uppenbar: tidningarna är svåråtkomliga och måste sen, om man tar fram dem, återbördas i nummerföljd. Högen av icke undanställda tidskrifter har nu växt på gränsen till det ohanterliga, och jag har länge funderat över att skaffa tidskriftssamlare för att årgångsvis förvara de olika tidskrifterna.

Ett problem är att tidskriftsårgångar ju, beroende på tidskrifternas tjocklek, kan fordra olika storlek på de mappar de ska förvaras i, så jag var alltså in på Svanströms och tog mått på de tidskriftssamlare de hade. Priset visade sig inte överlag vara relaterat till bredden men varierade mellan 52:50 och 87 kronor. Så mycket tidskrifter som vi har skulle vi behöva göra en ganska rejäl investering bara för att härbärgera alla de tidskrifter som inte redan ligger i kartonger. Och skulle vi sortera upp alla tidskrifterna i kartongerna på samma sätt, vågar jag nästan inte tänka på vad det skulle kosta.

På Akademibokhandeln såg jag förresten att det fanns tidskriftssamlare i blå plast, dock egendomligt nog utan något pris utsatt. Jag måste ta reda på mer om dem, innan jag bestämmer mig.

På kvällen hade Folkrörelsearkivet i Uppsala län årsmöte i Industriminnesföreningens lokaler på Salagatan. Lokalen var så fylld av ombud att man måste bära in extra stolar.

Jag är, för andra mandatperioden, Uppsala kommuns representant i Folkrörelsearkivets styrelse, därtill vald av Kulturnämnden. Jag valdes till detta värv, när de rödgröna under förra mandatperioden satt vid makten i Uppsala, men den nya borgerliga majoriteten i Kulturnämnden lät mig generöst nog sitta kvar även under innevarande mandatperiod. På sätt och vis tycker jag det inte var helt fel, eftersom Folkrörelsearkivet bedriver en ekumenisk verksamhet: även borgerliga partier förvarar sina arkivalier i Folkrörelsearkivet; det sitter centerpartister i dess styrelse, jag träffade folkpartister bland ombuden, och så vidare. Här besjälas vi alla, oavsett meningsskiljaktigheter i andra frågor, av tanken att folkrörelser av olika slag bär på ett kulturarv, viktigt för hela det svenska samhället.

Så kvällens inledande program var en film, tagen av arkivchefen Kim Söderström under en resa i Tanzania, och den handlade delvis om hur svenska folkrörelser, i det här fallet frikyrkor, bedriver verksamhet – till och med lär ut arkivbildning – i Östafrika.

Jag har för egen del beslutat att inte kandidera för en tredje mandatperiod i Kulturnämnden, och därmed kommer jag efter höstens val också att lämna uppdraget som kommunens representant i Folkrörelsearkivets styrelse.

Till min stora överraskning fann jag, när jag läste handlingarna inför årsmötet, att valberedningens förslag innehöll ett för mig välkänt namn på ny ledamot som representant för nykterhetsrörelsen: Kerstin Kokk.

Kerstin, som är vår dotter, delar sina föräldrars kärlek till folkrörelserna: Hon har länge arbetat på IOGT/NTOs centrala kontor i Stockholm och är nu anställd på Forum för frivilligt socialt arbete, också det beläget i Stockholm. Eftersom Kerstin dessutom är utbildad arkivarie, är hon faktiskt som klippt och skuren för det här uppdraget.

Så när Kerstin, på grund av ett inställt tåg lätt försenad, anländer till årsmötet, hittar vi platser bredvid varann, deltar också båda i den nyvalda styrelsens konstituerande sammanträde efter årsmötet – jag har ju ännu inte hunnit avgå.

Och sen tar vi farväl av varann på gatan utanför: pappa går till en sen öregrundsbuss, och dottern tar cykeln hem till barnen och deras pappa.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^