En tävling i musik?

Jag såg Eurovision Song Contest i går, såg dess förinnan också de båda utslagningsheaten, däribland det som Sveriges bidrag åkte ut i. Jag hör inte till dem som tyckte att det senare var orättvist – dock borde också åtskilliga andra bidrag, som nu hängde med ända till slutet, ha sållats bort redan före finalen. Jag följde finalen med Dagens Nyheters låtlista framför mig, och med en penna sänkte jag i flertalet fall de redan ganska snåla betyg DN hade gett låtarna.

Tyskland vann, och Lena Meyer-Landruts ”Satellite” var väl relativt OK, men enligt min mening hade flera andra av låtarna också kvaliteter. Inte så att någon av dem var så där outstanding, men till exempel Safuras och Azerbajdjzans ”Drip Drop”, som nu kom på femte plats, var inte så tokig den heller.

Några av kommentatorerna har haft roligt åt några sångerskors och sångares usla engelska, och jag vill inte polemisera mot detta – men varför har inte den här tävlingen det ganska rimliga kravet, att respektive lands bidrag obligatoriskt ska framföras på landets nationalspråk? Har landet flera språk, får man väl ta det som är artistens eget: om Rysslands sångare till exempel kommer från Mordvinien, får han eller hon följaktligen då sjunga på mordvinska.

Det vore ett bidrag till att göra låtarna mindre lika. För egen del skulle jag gärna också se att låtarna mer speglade de musikaliska särarter som finns även i olika länders populärmusikkulturer. Det grekiska bidraget, annars populärmusik som kan uppskattas lite var stans (låten kom åtta), innehöll element av det slag jag efterlyser, att en någorlunda brett orienterad musiklyssnare själv ska kunna placera bidraget i rätt nation.

Det tredje jag skulle vilja ändra är att det nu faktist i allt mindre grad rör sig om just nationella bidrag: Svenskar hade, för att ta ett oss näraliggande exempel, en hand med i flera andra länders bidrag, och det borde enligt min mening vara förbjudet: Varje enskilt lands bidrag bör framföras av en artist därifrån (medborgare, inte nödvändigtvis infödd), vara skrivet av medborgare i landet i fråga och inte heller ha inlånade musiker, till exempel Robert Wells, vars närvaro på scenen dess bättre inte lyckades lyfta Vitrysslands ganska mediokra bidrag.

Men min kanske främsta invändning mot denna tävling, som ju ska vara en tävling i just musik, är att eurovisionsschlagerfinalen på två viktiga sätt har fjärmat sig från det som av namnet av döma är dess mål, att sålla fram de bästa schlagerna.

Problemet med den här tävlingen i musik är nu att ganska få redan dagarna efter finalen kommer att kunna nynna mer än ytterst få melodier och att få av de tävlande låtarna i framtiden verkligen kommer att härbärgeras i schlagerns Hall of Fame.

Schlagerfinalen har i dag blivit mycket mer av scenshow än av en räcka sångframträdanden. Det handlar om att väcka uppmärksamhet med hjälp av dansare, körer vars funktion lika mycket är koreografisk som musikalisk, scenkläder, ljus och glitter. Tänk om tävlingen åter kunde bli en tävling just i sång!

Då skulle man rimligen tvingas att plocka fram tävlingsbidrag, som verkligen är schlager, har en krok som omedelbart fastnar i musikminnet. Ett exempel ur årets tävling är Danmarks bidrag, ”In a Moment Like This”, som har just det där extra, en schlagerrefräng. Det var den som gjorde att Danmark och inte något av de övriga nordiska länderna i år hamnade på en hygglig fjärdeplats.