Syskonmiddag med öregrundssik

17 maj 2010 12:02 | Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

I söndags var det åter dags för en av de regelbundet återkommande syskonmiddagarna på Birgittas sida. I dem deltar förstås också vi som är ingifta i den dahlska syskonkretsen.

Birgitta hade fejat huset och plockat in buketter ur den egna trädgården: narcisser förstås, men till köksbordet mycket vackra småbuketter med bland annat vivor, pärlhyacint, balkansippa, en blekgul botanisk tulpan och vitsippor. För egen del hittade jag i blomsterhandeln här i Öregrund en mycket årstidsavvikande bukett och köpte med hem: pioner, när jag köpte dem fortfarande i knopp.

Efter samråd kom vi fram till att gräsmattan ännu inte borde klippas. Den är fortfarande full av blommande blå scilla, och vi ville visa upp trädgården utifrån dess nu allt mer förföriska vårliga sida. I olika delar av gräsmattan hittar man också bestånd av vitsippa, gulsippa, balkansippa, vårlök, viol och förgätmigej.

Birgittas syskon med sina respektive anlände per bil: Gunnar och Annica, Ragge och Gunnel, Karin och Hasse. Åker man bil, måste den ene/ena i paret avstå från alkohol, så vi började med familjens sedvanliga frukt- och läskbål, med möjlighet för den som ville att spetsa den med alkohol. Det bjöds också på välkomstkaffe med sockerkaka efter mamma Anna Britas recept.

Vädret var försommarfagert, till och med med värme i luften. Flaggan, som Birgitta hade hissat, fladdrade i vinden, och gästerna hade inget emot att sitta runt trädgårdsbordet, medan den ene/ena av värdfolket rumsterade i köket.

Birgitta stod för förrätten: egenhändigt lagad kycklingleverpaté med cumberlandsås, cornichonger, syltlök och fräscha salladsblad.

Det hade fallit på min lott att laga huvudrätten. Till den hade jag skaffat öregrundssik, fyra ganska stora exemplar, som jag redan före gästernas ankomst hade ställt i ordning: rensat från huvud, stjärt och fenor, fjällat och sen sköljt i rinnande kallt vatten. Sen pudrade jag dem ut- och invändigt med vitpeppar och salt (i mitt fall seltin), och sist fyllde jag de urtagna fiskarnas magar med smör, citron, gräslök, dill och en smula libbsticka. Större blad av libbsticka använde jag för att svepa in sikarna i. Jag skulle nämligen grilla sikarna, och den här libbstickesvepningen bidrar till att skydda sikarna från att brännas – dessutom har libbstickan egenskapen att förhöja fiskens egen smak.

De fyra sikarna lades i två stora halster, två i varje, och fick ligga så där ute i den kalla farstun och ta smak i avvaktan på grillningen.

Under tiden skalade jag en gryta potatis, fyllde på vatten och smaksatte med dillstjälkar och seltin.

Och så gjorde jag i ordning en stor bunke sallad: lätt krispiga salladsblad, skivor av tomat och gurka och inte minst rädisor – smaksatte sen med citronsaft, majsolja, svartpeppar och seltin.

Vid det laget hade jag också tänt grillen för att den skulle få rätt glöd inför grillningen, som jag genomförde under lock. Då och då vände jag på halstren, så att sikarna inte skulle få för mycket värme på en sida och möjligen inte bli genomgrillade på den andra. Nå, den här grillningen lyckades.

Till siken och den kokta potatisen serverade jag en sås som jag har lärt mig att göra med hjälp av en jämtländsk kokbok. Jag använde två förpackningar gräddfil och blandade gräddfilen med två rågade matskedar majonnäs och två rågade matskedar fransk senap. Detta smaksätter man sen ytterligare genom att röra ner italiensk salladskrydda samt finklippt dill och persilja. Jag lovar att det här smakar delikat till grillad sik!

Som en extra aptitretare bjöd jag också på rökta laxfenor.

Som om detta inte hade varit nog, bjöd nu Birgitta på den efterrätt hon hade lagat under förmiddagen: rabarberpaj på egen rabarber med vispgrädde. Det plus kaffe (samt cognac och andra starka drycker) serverades på glasverandan, dit vi nu förflyttade oss.

Birgittas rabarberpaj är underbart god, tyvärr inget för en diabetiker som jag: Hon gräddar först ett pajskal av smör, mjöl och riven mandelmassa. Rabarbern smaksätts med socker och kanel – hon använder också lite potatismjöl för att rabarbern inte ska avge väta ner i pajskalet. Och så över alltsammans ett marängskal.

Vad vi pratade om? Allt och ingenting som det brukar vara vid såna här tillfällen.

Efteråt var vi överens om att det hade blivit en mycket trevlig syskonmiddag. Sen återstod bara all disken.