Eugen Semitjov – inte bara serie- utan även rymdtecknare

Som den serieälskare jag är har jag tidigare utförligt berättat om Eugen Semitjovs (1923-1987) klassiska äventyrsserie ”Allan Kämpe” – läs mer ovan under Kulturspegeln, Serier.

Urban Sjölander, vars kommentarer ni då och då kan läsa här på bloggen, hade vänligheten att skänka mig ett nummer av serietidningen Allan Kämpe, som jag också har skrivit om i den artikel jag hänvisar till ovan. Nyligen erbjöd han mig att få låna en självbiografisk bok av Eugen Semitjov, ”Rymdtecknaren” (Askild & Kärnekull förlag, 1983). Jag var in på det antikvariat, Två Sekel, Ubans hustru diriver på Kungsängsgatan i Uppsala och har nu också läst den.

Semitjov, som blott 19-årig år 1942 började teckna ”Allan Kämpe”, hade efter en kort och oinspirerad bana på ritkontor börjat gå kvällskurs på Berghs reklamskola och lockades där att försöka illustrera en novell i Jules Verne-Magasinet. Skolans chef, Gösta Bergh, plockade då fram några sidor av Alex Raymonds rymdserie ”Blixt Gordon”, närmast för att visa Semitjov hur man med tuschpenna ritar ett rymdskepp i rörelse.

Det här ledde till att Semitjov själv försökte rita en rymdserie, ”Rolf Stål”, i veckotidningsformat – men han fick nobben av Bulls Presstjänst, som distribuerade serier. Chefen där uppmuntrade ändå Semitjov att försöka rita en helt ny serie.

Eugen Semitjov erinrade sig då en novell hans far, Vladimir Semitjov – familjen var ryska emigranter – hade skrivit om en grupp forskare som hade dragit sig tillbaka till polartrakterna för att från sitt hemliga centrum där försöka rädda världen. Den här novellen inspirerade Eugen att skapa något liknande, ”Hjärntrusten”, lokaliserad till Nordpolen. Allan Kämpe, till att börja med vanlig pilot, tvingas nödlanda i polarisen i närheten och kommer därefter att tillsammans med sin ständiga följeslagare Eva börja arbeta för Hjärntrusten.

Den här gången slog Bulls Presstjänst till, och ”Allan Kämpe” kom så småningom att publiceras inte bara i svenska dagstidningar, till exempel Morgon-Tidningen/Social-Demokraten och Dagbladet/Nya Samhället i mina gamla hemtrakter (Sundsvall med omnejd) utan också i Norge, Danmark, Finland och efterkrigstidens Tyskland, ja ända borta i Argentina.

Semitjov var 19 år 1943 när ”Allan Kämpe” först publicerades i ”Veckans Äventyr” (50.000 exemplar i upplaga!), och han fortsatte att teckna ”Allan Kämpe” i hela 14 år, innan andra uppgifter tog över. För egen del skulle jag gärna ha velat se mer av den här serien än den sida från tidigt 1950-tal som illustrerar det här alltför korta avsnittet i boken.

Resten av boken ägnas nämligen åt det som skulle bli Eugen Semitjovs värv under åren därefter, som rymdtecknare framför allt i dagspress. När ryssarna 1957 skickade upp sin första rymdfarkost, var Semitjov knuten till Aftonbladet, och den här kvällstidningen gav honom verkligen gång på gång stort utrymme: på ettan, på helsidor, till och med på löpet. Eugen Semitjov blev Aftonbladets ”rymdtecknare”. Senare hade han en liknande uppgift även på Svenska Dagbladet.

Hans teckningar i den här genren är fantasieggande och inte så sällan folkbildande, även om han ibland var tvungen att gissa och fantisera om hur det ena eller det andra såg ut – han visar i den här självbiografiska boken att han inte så sällan hamnade häpnadsväckande nära sanningen, ibland dock innan verkligheten hann i kapp honom. Till det som bidrog till att hans teckningar inte blev rena fantasifoster var upprepade resor till USA, där han fick bevittna många uppskjutningar av rymdfarkoster. I fallet Sovjetunionen fick han till och med tillfälle att praktisera sin ryska på Jurij Gagarin.

Men ska jag vara alldeles uppriktig är jag inte lika intresserad av det här, där Eugen Semitjov alltså beskriver rymdresenärernas och rymdstationernas verklighet, som jag är av hans fria fantasier i serien ”Allan Kämpe”.

En liten tjej som är intresserad av maskiner

”Händiga Hanna lagar bilen” är en bilderbok med text av Titti Knutsson och bild av Lisen Adbåge. Den kom ut på Alafabeta förlag 2005 och har nu (2010) återutgivits av En bok för alla.

Den handlar om lilla Hanna som är ute och åker bil med sin pappa och om vad som händer när bilen får motorstopp. Med hjälp av en farbror som heter Janne och hans trailer kommer bilen till en verkstad, och till slut blir den också lagad.

Jag är en sån där som inte är det minsta intresserad av bilar och maskiner; jag har inte ens körkort. Därav följer att jag egentligen är föga intresserad av den här bilderbokens handling, alltför realistisk för att den ska tala till min fantasi.

Men lilla Hanna är helt fascinerad av vad man på verkstan gör med pappas bil – hjälper till och med till med att hitta en reservdel – och så kommer jag att tänka på att min dotterdotter Klara är mycket förtjust i att åka bil med sin pappa och alldeldeles begeistrad i var hon kallar ”stora maskiner”. Och då förstår jag den här bokens pedagogik: Den vill visa att även små tjejer, inte bara små killar, kan vara intresserade av bilar och verkstäder och saker som finns där. Det här vällovliga jämställdhetstemat understryks ytterligare av att Janne på bilverkstan också har en arbetskamrat som heter Siv.

Men vad man ska göra med små snart 73-åriga farbröder som fortfarande inte kan uppbåda intesse för bilar och stora maskiner vet jag inte.

En bok om den sommar som ännu dröjer

Kaj Beckmans årstidsböcker för barn gavs 1999 ut i en samlingsvolym, ”Måns och Mari från vår till sommar”. Nu gör En bok för alla en ny generation barn tjänsten att återutge dem separat. Senast i raden (2010) är ”Måns och Mari om sommaren”. Den publicerades först av Folket i Bilds förlag år 1971.

Det är en underbar bilderbok om livet på en sommarö, från ankomsten till sommarstugan till dess att sensommarens aningen kyligare luft ger en föraning om att hösten ska komma.

Bokens tempo är makligt, dess text och bilder mer lagda på att visa olika sidor av den svenska sommaren än på händelser. Men midsommarstången finns där naturligtvis som en påminnelse om att även sommaren har sina årstidsriter.

Bilduppslag efter bilduppslag med kort vidhängande text påminner oss om de ljuvligheter som sommaren bjuder inte minst barnen: en ritt i hagen med björkar och liljekonvaljer, besök hos skärgårdsbondens grisar och höns, åktur på hans hölass, bad och simträning i havet, fisketur i eka, sandslottsbygge och trädgårdsarbete. Inte ens regn och åskväder saknas.

Och så har boken en pedagogisk sida, lär ut namnen på fåglar och fiskar och blommor och bär och fåglar. Uppslaget med alla sommarblommorna plus en humla och en nyckelpiga är som taget ur en flora, men det som dominerar bilden – Måns och Mari liggande i gräset bredvid en blommande nyponbuske – gör att bilderbokskaraktären bibehålls.

Till slut är sommaren slut, även i den här boken.

Men den slutar med konstaterandet att det kommer nya somrar.