En stund i gamla vänners lag

Birgitta är alltså i Seoul i Sydkorea på UNICEF-möte, blir borta en hel vecka.

I dag fick jag dock väntat men alltför kort besök i huset i Öregrund, av två gamla vänner från de röda ungdomsåren i Laboremus i Uppsala, Hans O Sjöström och Björn Kumm. Björn hade haft ett framträdande för Utrikespolitiska föreningen i Umeå och hade efter en mellanlandning i Hudiksvall stannat till hos Hans O – bara för att de båda sen alltså skulle göra en söndagsutflykt till mitt sommarviste.

Vi tillhörde på 1960-talet den grupp unga radikala socialdemokrater, som inte bara vred Laboremus åt vänster utan också under några år gjorde den här föreningen ”för tanke- och kroppsarbetare” till Uppsalas mest aktiva studentförening, när den var som störst med över 500 medlemmar. Till våra gemensamma insatser hörde att vi 1962, till Laboremus’ sextioårsjubileum, gav ut en bok som slog ner som en bomb i den dåtida utrikespolitiska debatten, ”Förändringens vind” (Partisanserien, Rabén & Sjögren). Min egen insats i detta sammanhang var en starkt EEC-kritisk essä – EEC var det som senare blev EU. Både det jag skrev och mycket annat i den här boken kom att substantiellt bidra till sådant som att för lång tid hålla Sverige utanför den europeiska gemenskapen, hålla fast vid en neutralitetspolitisk linje, som förenades med utrikespolitisk aktivism och samarbete och bistånd, när det gällde progressiva u-länder.

Jag har pressklippen från debatten om ”Förändringens vind” bevarade, och jag kan försäkra att den här boken fick ett mycket stort medialt genomslag, också påverkade den svenska debatten.

Björn och Hans O är båda i dag gråhårsmän – mitt redan från början blonda hår tycks vara skyddat från just den förändringen, men visst är håret glesare. Någon förändringens vind har däremot inte fått oss att byta åsikt i de flesta av de frågor vi var engagerade i redan under det tidiga 1960-talet. Av unga radikaler har det blivit gamla radikaler.

Det är så påfallande att vi, när vi, ibland med ganska långa mellanrum, träffas, aldrig behöver starta samtalet med att känna varann på pulsen. Vi vet var vi har varandra. För min del tycker jag att det är underbart att det finns människor, som lyckas hålla fast vid sina åsikter från unga år. Jag är för vindkraftverk, men politiska vindflöjlar vinner inte min aktning.

Det är fortfarande kallt, alldeles för kallt, här ute vid kusten, men innan vi gick in för lunch tog jag mina gamla vänner för kort promenad runt trädgården. Vi tittade på de blå scillamattorna, som har inspirerats av motsvarigheten i rektorsvillans trädgård i vår ungdoms Uppsala, på mitt restaurerade stenparti, på Birgittas kryddträdgård och en hel del annat.

Det kyliga vädret hade inspirerat mig att bjuda på en rykande varm soppa, en estnisk köttsoppa med korngryn och rotfrukt. I den här ganska bondska rätten använder man sig av flera olika sorters kött, i mitt fall oxfilé och fläskfilé. Det här köttet tärnade jag och kokade upp, och så skummade jag av. Därefter tillsatte jag en deciliter korngryn, som behöver stå och koka på svag värme i drygt en halvtimme. Nästa steg var att tillsätta tärnad selleri, morot och gul lök och så allra sist skivor av potatis. Sen kryddar man med svartpepparkorn, salt (i mitt fall seltin) och skivad saltgurka och smakar av. De många ingredienserna och inte minst korngrynen gör att den här soppan lätt blir för tjock, så späd gärna med mer vatten medan du smakar av.

Till det här serverade jag hårt Roslagsbröd med Västerbottensost och så Grolsch’ goda starköl – Hans O som var chaufför fick dock nöja sig med Ramlösa original.

Efter maten serverade jag kaffe med bröd ute på glasverandan, den som öppnar sig som ett skepp ut mot trädgården.

Det kändes gott att träffas igen. Och vi gör nog om den här träffen sommartid, då gärna med våra damer med. Gärna också med övernattning så att vi får gott om tid både till att ventilera gamla minnen och till att analysera den samtid, som skulle behöva mycket mer av vår ungdoms radikalism.

Lysande avslutning på vårsäsongen

”Grande Finale!” kallade Uppsala kammarorkester sin säsongsavslutning i torsdags kväll, och det var verkligen ingen överdrift.

Jag kom med tåg från en begravning i Stockholm och sammanstrålade med hustrun i restaurangen i Musikens hus för en bit mat inför konserten och befann mig i en dämpad stämning, men konserten fick mig mycket snart att skifta till en helt annan sinnesstämning. Till detta bidrog en orkester på topp, utmärkt ledd av Paul Mägi, och så ett intressant och omväxlande program.

Det hela började med Elegi ur Gustaf II Adolf, opus 49 av Hugo Alfvén (1872-1960). Det här är ett mycket kort stycke musik, men Mägi och hans orkester lät redan då ana, att den här kvällen skulle bli minnesvärd. Dock så att den mjuka karaktären i den här klagosången skulle följas också av betydligt mer temperamentsfull musik.

Sådan fanns redan i nästa nummer, Violinkonsert i D-dur, opus 77 av Johannes Brahms (1833-1897). Det händer att jag känner mig sval inför Brahms’ musik, men så var absolut inte fallet här. Violinsolisten Nils-Erik Sparf briljerade, i den tredje snabba satsen till den grad att en sträng brast – han lyckades dock blixtsnabbt parera detta genom att låna fiol av Klara Hellgren, konsermästare för kvällen.

Efter pausen bjöds det åter igen på helt annan sorts musik, nykomponerad sådan. Vi fick höra uruppförandet av Rolf Martinssons (född 1956) Chamber Concerto nummer 2, opus 83. Dess uppbyggnad – växlingar i tempo och styrka – framgår ganska väl av de beskrivande benämningarna på de in alles fem satserna: Agitato, Dolce, Con brio, Tranquillo, Energico e molto ritmico.

Detta följdes så av Zoltán Kodálys (1882-1967) Danser från Galánta. Galánta, som ligger i Ungern, var den ort där Kodály bodde som barn, och det här verket har hämtat bärande element från traktens folkmusik – jämför här med till exempel Béla Bartók. Den folkmusik, med många romska rötter, som Kodály lyssnade på och tog intryck av kallas verbunkos och har släktskap med det mer kända czardas. I många stycken blev det här rena uppvisningsnumret från både Mägis och orkesterns sida.

Extranummer gjorde att jag och Birgitta sen fick lite bråttom därifrån för att hinna med bussen till Öregrund. Det blev sent ändå, inte minst med tanke på att Birgitta nästa morgon skulle upp tidigt för att åka till Arlanda och sen därifrån till Seoul i Sydkorea. Men hon kom i väg, och är nu på ett veckolångt UNICEF-möte där.

Fast alldeles ensam blir jag inte hela tiden. Alldeles precis när taxin stod utanför grinden, ringde telefonen: Det var Hans O Sjöström som tillsammans med vår gemensamme vän Björn Kumm ville göra en söndagsutflykt till Öregrund för att hälsa på.

De var självklart välkomna – men träffa Birgitta får de göra när de kommer tillbaka någon annan gång.