Jan Lööfs ”Bellman” eller hur man försökte tygla en mycket begåvad serieskapare

Jag håller Jan Lööf (född 1940) för att vara en av Sveriges mest begåvade serieskapare. Jag har själv publicerat hans ”Felix” i Aktuellt i politiken (s), när jag var tidningens chefredaktör 1974-1983, och jag ska snart skriva utförligt om den här serieklassikern.

Serier är en konstform som inte alltid ens högt begåvade personer begriper sig på. Ett exempel är Olof Palmes negativa reaktion på Jan Lööfs originalserie för Vi 1975-1976 – Palme verkade inte förstå att han tecknades som seriehjälte i ”Ville”, och det bidrog väl till att ”Ville” gick en för tidig död till mötes. Historien om ”Ville” finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Serier.

Till det komiska med det här hör att Palmes antagonister på vänsterkanten, i det här fallet kretsen kring Folket i Bild/Kulturfront, också fick Lööf att lägga av. Tanken bakom den aktuella serien, ”Bellman”, var förstås vällovlig: redaktionen försökte hitta en motsvarighet till Rit-Olas klassiska FiB-seire ”Biffen och Bananen”, och så föddes Bellman som en lite udda samhällskommentator. Biffen förekommer förresten i den sista rutan i det allra första avsnittet av ”Bellman”.

Om det här berättar Jan Lööf själv i ”Jan Lööfs serier, Volym två” (Kartago, 2009): Jan Lööf, för egen del ”en gammal gråsosse”, engagerades av en polare, Lasse Mossberg, som var med i den revolutionära svängen.

”Det som var obegripligt för mig var enfalden. Folk som verkade klipska för övrigt gick omkring och sa dumheter. En av idéerna var att alla privata initivativ var av ondo. Eftersom Bellman lästes av många så borde inte en ensam person ligga bakom det hela utan en kommitté måste tillsättas. Handlingen i varje avsnitt skulle alltså diskuteras och godkännas av en kommitté. Jag minns att någon även hade synpunkter på sättet jag tecknade. ’Allting blir så idylliskt och trivsamt när du ritar stockholmsmiljöer. Tänk på att Stockholm är en hård och omänsklig stad!'”

Så Jan Lööf la av efter sju helsidesavsnitt, innan det hann tillsättas någon bellmankommitté. Sen fortsatte andra att göra ”Bellman”, men det är en annan historia.

Jan Lööfs alltså sammanlagt sju bellmanavsnitt finns nu tillgängliga i ”Jan Lööfs serier, Volym två”, dessutom nu färglagda av Lööf.

Man kan ju, så här post festum, konstatera att Jan Lööfs ”Bellman” innehöll en del som kunde uppfattas som kontroversiellt av åtminstone somliga i den krets som gav ut FiB/Kulturfront. I det allra första avsnittet förekommer en redaktionell diskussion om meningen med serien, och Jan Myrdal får ett par gånger framföra åsikten att porr slår bäst. I nästa nummer förekommer mycket riktigt nakna brudar på en porrklubb.

I tredje avsnittet häcklas stadsarkitekten, och de sista Jan Lööf-tecknade avsnitten av ”Bellman” skildrar en hyresstrejk, vilket är lite mer i tidens anda.

Till Jan Lööfs förtjänster i den här serien hör att han blandar in identifierbara personer (förutom Myrdal till exempel Bo Teddy Ladberg) och dessutom också figurer ur andras serier (Mandrake, Lothar, Gyllenbom, Storklas, Tjalle Tvärvigg, Dagobert) i handlingen.

Kanske kunde det ha blivit en minnesvärd serie av det här, om Jan Lööf hade fått hållas.

Men det får vi alltså aldrig veta.