Liv Strömquist, en serieskapare med dragning till feminism och anarkism

Liv Strömquist (född 1978) är en serieskapare som jag främt har mött i Galago. När hon är som bäst gör hon pricksäkra iakttagelser, som när hon om akademikerghettona föreställer sig att där kanske ”kommer att bildas rivaliserande gäng, till exempel hermeneutiker och positivister”.

Av detta kan man dra den alldeles korrekta slutsatsen att Strömquist är en bildad och beläst serietecknare, och mycket riktigt lär hon ha en examen med statsvetenskap i bagaget.

Kanske är det detta som har bidragit till att hon i flera av sina serier i albumet ”Einstens fru” (Ordfront Galago, 2008) – till exempel i titelserien och i ”Dom som sa hora – en serie om den babyloniska skökan” – använder sig av förklarande fotnoter.

Medan många nutida serier, publicerade till exempel i Galago, är självbiografiska, är Strömquists i stället biografiska och då nästan alltid med en kritisk udd mot föremålen, som praktiskt taget alltid är män: förutom den redan nämnde Albert Einstein till exempel Elvis Presley och John Lennon och, lite mer i förbigående, till exempel Stagnelius, Patrik Isaksson, Ingmar (inte Ingemar som hon skriver) Bergman och Mauro Scocco.

Hur hårt drabbande det här är varierar. Serien om Stalin är fullkomligt suverän. (”Vad sa Voltairine?”, som serieavsnitt inte lika bra, visar att Strömquist helt uppenbart ligger närmare anarkismen än kommunismen.) Rankingen av ”De störigaste inläggen i prostitutionsdebatten” – 5. Charles Bukowski, 4. Dokumentärfilmsestetiken, 3. filmen ”Leaving Las Vegas”, 2. ”Vägra kallas hora”-kampanjen och 1. Sting – känns kanske inte lika självklar. Ibland får man, som när K G Hammar får sig en släng av sleven, en känsla av att det mest verkar beror på att han är man.

Liv Strömquists perspektiv är feministiskt, och jag känner självfallet stor sympati för detta perspektiv. Samtidigt kan jag tycka att perspektivet blir lite snett, när man i hela albumet knappast kan hitta en enda karl värd aktning – däremot vimlar det av karlslokar.

På samma sätt delar jag hennes grundhållning att heterosexuella parförhållanden inte kan göras till norm för alla sexuella och andra relationer mellan människor. Men jag finner också hennes polemik mot den typen av tvåsamhet obalanserad. Det behöver ju inte vara vare sig konvention eller religion som får människor av olika kön att välja att leva i ofta livslånga förhållanden och inom ramen för dem skaffa och fostra barn.

Men läs gärna ”Einsteins fru”. Särskilt där man inte håller med är det ju nyttigt att få sina livshållningar ifrågasatta.