Last chorus: Rolf Theorin

4 maj 2010 14:19 | Musik, Politik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Jag började min anställning på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad, år 1968. Ungefär samtidigt kom Rolf Theorin dit, med anställning som riksombudsman.

Rolf och jag arbetade på olika avdelningar, han på organisationsavdelningen, jag på informationsavdelningen. Jag kunde ibland i början tycka, att det fanns ett drag av nästan irriterande effektivitet hos Rolf. Men jag fick snart klart för mig att han liksom jag var starkt intresserad inte bara av politik utan också kultur. En annan sak som förenade oss var att vi båda hade hustrur som var radikala och orädda, i mitt fall Birgitta Dahl, i Rolfs Maj Britt Theorin. Rolf och jag var båda på sjuttiotalet involverade i den politiska kulturarbetargerillan Motståndsrörelsen mot borgerlig regering. I den ingick många KSFare – själv startade jag Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening i Uppsala, och Maj Britt kom att bli dess ordförande i Stockholm. Familjerna Kokk-Dahl respektive Theorin hade många gemensamma vänner i KSF-kretsen och över huvud taget bland kulturarbetarna. En sådan för båda familjerna mycket central person var Helga Henschen.

Rolf utvecklade de här kulturarbetarkontakterna vidare på många sätt. Han engagerade sångare/sångerskor samt musiker för partiets valturnéer. Han utvecklade ett mästerskap i konsten att arrangera mycket minnesvärda inledningsspel och andra kulturinslag på partikongresserna och inte bara på dem utan också på till exempel fackliga kongresser – han kallades, förvisso inte utan grund, för rörelsens Fellini.

Det här fortsatte han med även efter det att han hade slutat på Socialdemokratiska partistyrelsen. Nästa stora och ännu mer långvariga jobb för Rolf blev nämligen det som kulturchef för Folkparkernas Centralorganisation (FPC).

Efter pensioneringen la han ner mycket krut på att arbeta för Reginateatern, belägen ganska nära paret Theorins bostad.

Och så korsades Rolfs och mina vägar igen: Vi var med om att dra i gång föreningen Helga Henschens vänner, i vars styrelse Rolf blev kassör och jag sekreterare. Styrelsesammanträdena kom så småningom att oftast hållas i paret Theorins lägenhet, och det hände inte så sällan att jag, före eller efter sammanträdena, satt en stund och språkade med Rolf och Maj Britt inte bara om gamla tider utan också om det aktuellta tillståndet i vårt parti. Våra bedömningar av läget visade sig allt som oftast vara mycket lika.

Rolf hade redan i unga år problem med hälsan, och nu mot slutet drabbades han allt oftare av skraltigheter; bland annat hade han lätt för att bryta benet. Det som ändå alltid slog en, även efter sådana personliga tillkortakommanden, var att han ständigt behöll inte bara sitt engagemang utan också sitt goda humör.

Men till slut dog han ändå, 80 år gammal.

I går var det begravning, i Pelarsalen i Norra Latin, en del av Folkets Hus – var annars? Stamrenoveringen av vår lägenhet fordrade någons närvaro, men i det här fallet var arbetsfördelningen given: Jag, som har varit arbetskamrat med Rolf och känt honom längst, gick på begravningen. Men jag hälsade till Maj Britt från Birgitta och förklarade varför hon inte kunde komma.

Nå, ett dussintal förutvarande statsråd (S) fanns bland dem som kom till Pelarsalen; Thage G Peterson var officiant, och Gertrud Sigurdsen och Leni Björklund fanns bland dem som höll minnestal på Reginateatern. I övrigt fanns stora delar av den stockholmska arbetarrörelsen, framför allt den av Rolfs och Maj Britts och min egen generation, på plats. I Pelarsalen fick man bära in extra stolar, och vid långborden på Reginateatern vid minnesstunden efteråt fick vi knappt plats. Hit kom ingen av plikt. De som kom var alla Rolfs vänner och själva delar av framför allt den stockholmska arbetarrörelsen. Många av dem har varit också mina arbetskamrater och vänner, men eftersom en namnuppräkning skulle bli irriterande lång, avstår jag från att nämna namn.

Både begravningen och minnesstunden genomfördes i Rolfs anda, med många fina kulturinslag, i många fall genomförda av hans gamla vänner.

Jag blev djupt berörd av de tre sånger Mikael Wiehe framförde under begravningsakten i Pelarsalen: ”Den jag kunde va’”, ”En sång till modet”, och så, strax före avskedstagandet, ”Strö all min kärlek”.

Mikael Wiehes ”En sång till modet” har ett budskap som i hög grad borde röra vid alla de röda hjärtan som hade samlats i detta annex till Folkets hus:

En sång till modet

Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå

Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger ”ja”

Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill

Här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt, dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt

Här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg’
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land

(Den som vill lyssna till den här låten rekommenderas att skaffa CDn ”En sång till modet”, EMI 72 435259082, 2000. Den finns också på senaste CDn, ”Ta det tillbaka”, Warner 5051 1865-8253-2-6, 2010.)

En annan sång, som berörde mig starkt, var en kärlekssång, som också finns på Mikael Wiehes senaste CD, ”Ta det tillbaka”, Warner 5051 1865-8253-2-6, 2010. Jag vet inte mycket om Rolfs och Maj Britts alldeles privata relation, men de många fotobilder, som ingick i bildspelet på Reginateatern lite senare på dagen, utstrålade starkt den samhörighet som speglas också i Wiehes ”Strö all min kärlek”:

Strö all min kärlek

När ditt liv
är en väg utan ände
och din dag
utan rast eller ro
när din natt är för lång
och din värld är för trång
ska jag strö
all min kärlek
över dej

Jag vill va
som en sky fylld av flingor
som en natt
fylld av fyrverkeri
Jag vill stå vid din väg
Som ett blommande körsbärsträd
ska jag strö
all min kärlek
över dej

Och om du vill
ska jag ge dej hela världen
Och om jag får
går jag med dej hela vägen
Som konfetti i ditt hår
som ett stjärnfall där du står
ska jag strö
all min kärlek
över dej

Och om du vill
ska jag ge dej hela världen
Och om jag får
går jag med dej hela vägen
Om jag får, om du vill
om du bara säger till
ska jag strö
all min kärlek
över dej

Eva Marklund sjöng två stycken med musik av Georg Friedrich Händel, ”Lascia ch’io pianga” ur ”Rinaldo” och ”Ombra mai fù” ur ”Xerxes”.

Börje Ahlstedt läste ”Längtan” av Olle Svensson. Ahlstedt avslutade med att gå fram till Maj Britt och tala direkt till henne.

Under avskedstagandet – jag gjorde som många andra, gick fram till Maj Britt och kramade om henne – spelade Erik Skarby, piano, och Anna Wallgren Söderberg, cello.

Vid minnesstunden på Reginateatern, en av de längsta och bästa jag har varit med om, fick vi bland annat höra upprepade nummer med tre sångerskor ur ensemblen. Inget av det här var sorgligt; tanken bakom programmet var uppenbart att vi skulle få med oss ett ljust minne av Rolf i hans krafts dagar. Så vi fick höra ett fantastiskt solo på ståbas med Georg Riedel, en av trotjänarna på de socialdemokratiska valturnéer Rolf arrangerade, jazz med Elise Einarsdotter vid flygeln – Rolf var jazzälskare – och sist men inte minst sång av Anita Strandell.

Då var klockan redan nästan sex; det hela hade börjat två i Pelarsalen. Men ”kort, underbart är kort, alldeles för kort”, som det hette i en Povel Ramel-klassiker, som förekom i programmet.