Poesi från det postsovjetiska Estland

7 februari 2010 16:43 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

fs tecknar sig författaren till lyriksamlingen ”2007” (översättning Peeter Puide, Ellerströms, 2007). Den här författaren har tidigare även kallat sig François Serpent, men både översättaren och innehållet i diktsamlingen, i original kallad ”2004”, vittnar om att vi har att göra med en estnisk, inte fransk poet: Hans namn är egentligen Indrek Mesikepp.

fs/Mesikepp är född 1971 i Tartu, men redan i inledningen till ”2007” deklarerar han, att han bor i en av Tallinns betongförorter, Lasnamäe. Det här är ett område där det bor många ryssar, och författaren säger även om sig själv: ”ryskt blod har jag också / men min kulturkrets är estnisk”.

Sitt förhållande till sitt estniska arv formulerar han på ett obetalbart sätt: ”vilka är de där esterna förresten? / ett litet folk / lidelsefullt som det italienska / fast inåt.” Jag höll på att skratta mig fördärvad, när jag läste den här nationalkaraktäristiken – så på pricken är den!

Så här förtydligar han sig:

utifrån syns det inte
känslor som eldslågor
bränner inälvorna
man sjunger bara
i samlad skock
eller när man är så full
att ingen kan hålla ton längre

Hans bilder av staden, som jag känner igen så väl från Lasnamäe som från andra delar av Tallinn, är häftigt vardagsrealistiska:

föraren till taxin
som står vid järnvägskorsningen
svär på sitt eget språk
radion sänder reklam
på fönsterrutan faller
den första regndroppen
himlen är grå
betongen är grå
asfalten är fuktig
och grå

fs/Mesikepp skriver om vinter, kyla, tröstlös fattigdom, grinande rikedom, tung vit snö och frusna känslor.

Den här dikten utspelar sig nattetid i Tallinns gamla stad:

kvart i fyra på natten
i hörnet av harju och kungsgatorna
allt är stilla
inget rör sig
över de släta gatstenarna
bildäckens fuktiga mönster
blänker i gatubelysningen
om jag vore diktare
skrev jag en dikt
visst är jag
en flasksamlare
kommer från nigulistehållet

Förvisso ser han också sin stads skönhet, men då komprimerar och kontrasterar han:

Tallinn

mellan fängelset och hamnen
den vackra vyn mot havet

I dag lever i den här staden ester och ryssar sida vid sida. Framgångsrika ester, själva kanske på sin tid verksamma som redskap för den sovjetiska ockupationsmakten, går till barer där de serveras brännvin av ryssar med fängelsetatuering; verkligheten är ibland svårsorterad. Men minnena av det som en gång var flyter upp i fs/Mesikepps dikt:

där pekade någon
här fanns en by en gång
vid förra krigets början
kom en förintelsebataljon
och dödade alla
kvinnor och barn unga och gamla
brösten skar man av kvinnorna
och så vidare ni vet ju
bataljonchefen
bodde i åratal i närheten
han kallades kamrat
under en kall och nattsvart himmel
är människorna bröder och systrar
du vet själv vad som händer
när du inte vill vara det
låt oss tala om det närvarande
än är brännvinet inte slut

I ett land med sådana erfarenheter att bära på skrivs det förstås också poesi som är präglad både av historiska erfarenheter och av erfarenheterna av att kanske heller inte dagens delvis nya samhälle åt alla lycka bär:

en hård man går ut på morgonen
soldatkängor på fötterna
en filterlös cigarrett i munnen
går med långa kliv
lämnar kvinnor och barn efter sig
i fabriken börjar dagen
bandet löper i gång
på kvällen i baren vid järnvägen
slagsmål och karaoke
en hård man går ut på morgonen
med en enda tanke i huvudet
svaret på frågan
som ställdes tidigare
alltså svaret
nåja
mnja
en hård man lever ett hårt liv
under en hård himmel
kliver med fasta steg
från en skitdålig barndom
till en pisstinkande ålderdom
brännvinet är starkt
och brödet torrt
kängorna sitter på fötterna
kepsen på huvudet
f som f
s som s
en man är en man

En schlager borde man väl minnas dan efter det att man först hörde den?

7 februari 2010 14:11 | Musik | 2 kommentarer

Jo, jag såg och hörde den första deltävlingen i årets omgång av Melodifestivalen. Man måste ju rusta sig för kommande melodikryss.

Så fort jag hade hört allra första låten, ”Unstoppable” med Ola Svensson, sa jag till hustrun att den här låten nog skulle gå vidare – det var nog det där pianot. Och Ola gick mycket riktigt till finalen.

Jessica AnderssonsI Did It For Love” trodde jag också skulle kunna gå vidare, och mycket riktigt: den får en andra chans.

Varför ”Keep On Walking” med Salem Al Fakir gick direkt till finalen är däremot fullständigt obegripligt för mig.

Fast sen måste jag bekänna att jag har ytterligare ett problem: I dag, dan efter, minns jag varken någon av de nämnda låtarna eller någon annan. Som väl mina läsare har lagt märke till, har jag ett ganska hyggligt musikminne, vilket bland annat styrks av att jag lördag efter lördag lyckas lösa Melodikrysset.

Så vitt jag förstår går Melodifestivalen och uppföljaren Eurovision Song Contest ut på att sålla fram nya schlager, och en schlager ska väl definitionsmässigt ha något som slår sig in i musikminnet. Och uppriktigt sagt: låtar som man inte ens kommer i håg dan efter kan väl knappast betraktas som schlager?

Melodikrysset nummer 5 2010

6 februari 2010 12:03 | Musik | 8 kommentarer

I dag presenterade Anders Eldeman ett nästan helsvenskt melodikryss. Fast ”Svansjön” av Pjotr Tjajkovskij (1877) har jag lika fullt sett på Operan i Stockholm, och eftersom det är fråga om en balett, vet jag också att dansarna ofta rör sig på .

Ska vi vara noga, kommer också musiken till ”Låt mig få tända ett ljus” utifrån. Den här julskivan – sändningen kom ju från en tomtekongress – från 1972 lånade nämligen sin melodi från Mozarts vaggsång.

Och ska vi vara ännu mer noga, var det Gilbert Becaud som gjorde originalet till Östen Warnerbrings svensktoppssuccé ”Glöm ej bort det finns rosor”.

Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran” fick vi visserligen höra på finska, men svensk är den ju likafullt. Lill-Babs fick en hit med den 1959.

Och trots det lite förvillande introt: svensk (fast i fallet Taube kan man aldrig vara helt säker) är också Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”, som vi i dag hörde med hans son, Sven-Bertil Taube.

Fast många svenska artister försöker ju, med växlande framgång, bli kända också utanför vårt eget lands gränser. Melodifestivalen, och om det går riktigt bra Eurovision Song Contest, kan ju vara en väg dit.

Till dem som har fått sjunga också på utländska scener hör Tommy Körberg, en relativt mångsidig herre som också har lyckats i de nämnda sammanhangen. 1989 vann han den svenska uttagningen och fick sjunga ”En dag” för europeisk publik. /Man ska aldrig lita på sitt dåliga minne utan kolla, kolla, kolla: Flera läsare påpekar att det ju var Tommy Nilsson som sjöng ”En dag”. Men låttiteln, det som efterfrågades, blev rätt i alla fall./

Inte riktigt lika bra gick det för Linda Bengtzing 2009 – hennes melodifestivalbidrag då var ”Hur svårt kan det va?”.

Själv gillade jag i så fall bättre ”Mama, Won’t You Take Me Home” med Rednex i 2006 års tävling; jag gillade deras frejdiga utspel.

En sorts frejdighet utmärker också ”Två mörka ögon”, som 1991-1993 låg på Svensktoppen i hela 71 veckor med Sven-Ingvars.

Nordman har det ju gått både upp och ner med genom åren. Själv gissar jag att deras ”Korsväg” kanske ändå inte kommer att bli någon av de riktiga höjdarna i deras karriär.

Klart hörvärd är ”Den andra kvinnan” med GES, det vill säga Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt.

Och det är faktiskt också, trots all sin sentimentalitet (eller kanske just på grund av den), ”Violer till mor”. Den sjöng Bertil Boo i Frukostklubben 1946, och sen var inte ett öga torrt på åratal.

2 x Lennon

5 februari 2010 15:43 | Musik, Politik | 8 kommentarer

Det finns grupper vars musik och ljudbild vida överträffar det deras enskilda medlemmar, även de mest kreativa bland dem, lyckas åstadkomma som soloartister. Jag har hela kollektionen av Beatles-skivor, men jag har aldrig riktigt fallit för till exempel George Harrisons eller Paul McCartneys soloplattor – inte så att jag inte ser förtjänsterna med dem utan för att jag ofta tycker att de inte riktigt kan konkurrera med det de gjorde som Beatles.

Min son Matti, med eget band, har mycket mer än jag lyssnat också på de enskilda beatlarnas egna plattor. Kanske för att övertyga sin envise gamle far gav han mig i julklapp remastrade CD-utgåvor av John Lennons två första soloplattor, ”Plastic Ono Band” (ursprungligen utgiven 1970, den remastrade utgåvan, EMI 7243 5 28740 2 6 med två extra spår, 2000) och ”Imagine” (ursprungligen utgiven 1971, Parlophone/EMI 7243 5 24858 2 6, 2000).

John Lennon (1940-1980) var utan tvekan den mest egensinnige och konstnärligt nyskapande medlemmen i The Beatles. 1969 gifte han sig med Yoko Ono och inledde också ett musikaliskt samarbete med henne. Hon finns mycket riktigt närvarande på de här båda plattorna (liksom Lennon finns på hennes), men på den första av dem, som alltså bär hennes namn, är hon inte särskilt närvarande – dock är hon medkompositör till allra sista låten, bonusspåret ”Do the Oz”.

Men det är inte den utan resten av materialet, skrivet av John Lennon, som gör ”Plastic Ono Band” till en så stark platta. Lennon firar här triumf på triumf både som komposititör/textförfattare och genom att de relativt få musikerna åstadkommer klangliga underverk. Redan den inledande ”Mother” är knockande vacker. Men även ”Hold On John”, ”Isolation” (vacker melodi, piano plus trummor), ”Remember” med sin fantastiska rytm och ”Well, Well, Well” (rytmen igen) måste nämnas.

Allt det här påminner om den Lennon som i så hög grad satte sin prägel på Beatles’ musik.

Dessutom innehåller den här plattan, om man tar med ytterligare ett av de två tilläggen, två av John Lennons utrerat politiska texter. Den första av dem fanns med på originalskivan:

Working Class Hero

Text och musik: John Lennon, 1970

As soon as you’re born they make you feel small
By giving you no time instead of it all
Till the pain is so big you feel nothing at all
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

They hurt you at home and they hit you at school
They hate you if you’re clever and they despise a fool
Till you’re so fucking crazy you can’t follow their rules
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

When they’ve tortured and scared you for twenty odd years
Then they expect you to pick a career
When you can’t really function you’re so full of fear
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

Keep you doped with religion and sex and TV
And you think you’re so clever and classless and free
But you’re still fucking peasants as far as I can see
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

There’s room at the top they are telling you still
But first you must learn how to smile as you kill
If you want to be like the folks on the hill
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

If you want to be a hero well just follow me
If you want to be a hero well just follow me

Den andra är ett av tilläggsspåren på den remastrade CD-utgåvan; den skrevs först 1971, alltså året efter det att skivan hade kommit ut i original:

Power To the People

Text och musik: John Lennon, 1971

Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

Say you want a revolution
We better get on right away
Well you get on your feet
And out on the street

Singing power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

A million workers working for nothing
You better give ’em what they really own
We got to put you down
When we come into town

Singing power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

I gotta ask you comrades and brothers
How do you treat you own woman back home
She got to be herself
So she can free herself

Singing power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on
Now, now, now, now

Oh well, power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

Yeah, power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

Och när jag nämner de här båda låtarna, är det ingalunda bara för texternas skull. Båda är också musikaliskt mycket hörvärda.

Som väl redan har framgått med all önskvärd tydlighet, är jag sammantaget mycket förtjust i ”Plastic Ono Band”. Betydligt mer komplicerat är då mitt förhållande till uppföljaren, ”Imagine”.

Den inledande låten, titellåten ”Imagine”, skrevs, vad jag vet, av Lennon redan under hans beatlestid, och kanske är det därför jag gillar den här sångens harmonier så mycket.

Annars spretar den här skivan musikaliskt åt ganska många håll, men trots att Lennon här backas upp av en armé av musiker, rymmer plattan ganska lite som jag tar till mitt hjärta. Budskapet i ”I Don’t Wanna Be a Soldier Mama” är väl OK, och jag hittar också ett par låtar som vinner mitt gillande: ”Crippled Inside”, som låter lite amerikansk Old Time, och så den rock ’n rolliga ”It’s So Hard”.

Kanske ville John Lennon här experimentera med musikalisks uttrycksmedel, men för egen del tycker jag att plattan spretar åt lite för många håll.

Och helt omöjligt är det ju inte att Lennon, just för att skärpa sitt musikaliska geni, behövde gnugga det mot de andra beatlarnas musikaliska egenheter för att det skulle kunna blomma ut för fullt och helheten bli så bra.

Är allt liv poesi?

4 februari 2010 7:56 | Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Den amerikanske poeten Cid Corman (1924-2004) levde under en stor del av sitt liv i Japan och tog också intryck av stavelseräknande japansk poesi som haiku. Men medan japansk poesi av det slaget ofta ger pregnanta lyriska uttryck för synintryck och sinnesstämningar, känns Cormans många dikter – han gav ut mer än 70 diktsamlingar – alltför ofta som hastigt nedtecknade anteckningar. Få av dikterna i den ganska tunna urvalsvolymen ”Det finns bara en dikt” (urval och översättning av Görgen Antonsson, Elleströms Lilla serien, 2008) lyckas beröra mig.

Men i några av dem finns ändå en stämning som griper tag i läsaren. Här är en dikt som känns besläktad med japansk poesi:

Sitta i rummet
utan ljus och se
hur kvällen kryper

genom trädgården
in i huset. Se
kvällen komma hem.

Också i den här finns en stämning som jag kan känna mig befryndad med:

Att krama
ett träd – hur
dum kan man
bli – och dock

Att vilja
dansa med
trädet som
vinden gör.

Mänsklig närhet är inte det som främst utmärker Cormans dikter. Men här är ett exempel som på ett positivt sätt bryter den trenden:

Ditt skratt djupt
och stilla.
Jag vilar

ovanpå
och känner
dig glad och

nedtryckt. Vi
närmar oss
andlöshet.

Dock, alltför mycket känns alltså för stumt. Allt liv blir inte poesi, ens om man räknar stavelser.

Från Sankt Petersburg och Visby

3 februari 2010 9:44 | Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Tatjana Voltskaja är född 1960, sålunda en ung gren på det ryska poesiträdet. Ändå kan den som är någorlunda förtrogen med äldre rysk poesi placera in henne i en dikttradition där också till exempel Anna Achmatova och Alexander Blok hör hemma. I ett efterord till ett litet urval av hennes poesi, ”Tröstdroppar”, översättning Bengt Samuelson, Ellerströms Lilla serien, 2009), fogar Elena Samuelson också in henne i ett sammanhanhang, som omfattar namn som Osip Mandelstam och Joseph Brodsky.

Ändå har hennes lyrik en alldeles egen ton. Det man slås av, när man läser dikterna i det här urvalet, är den dagboksartade tonen: Voltskaja är en iakttagare, och det hon förmedlar är ofta bilder ur vardagen. Och hon är verkligen en mästare i att göra stor poesi av vardagen utan att förgylla den:

Glädjen förmörkad,
seendets magiska lykta fördunklad.
De färgade glasen är urtagna:
floden är åter flod, gräset åter gräs,
som Askungen vid midnatt.
Kvällen är strödd med aska,
som fläckad av sot,
och grannkvinnans klänning
vill inte längre slita sig loss från strecket,
hänger med utspärrade ärmar.

I hennes bilder ur vardagen, i det hon ser, finns samtidigt en dimension av frånvaro, frånvaron av den älskade. Frånvarokänslan har inte så sällan ett drag av fatalism i sig:

så litet betyder jag för dig,
att dig kommer jag i alla fall aldrig att vålla sorg.
Fast håll med om att detta
är alltför bittra droppar mot missmod.

Eller:

I himlen efter regnet – violonceller
klingar länge. Bred som regnbågen
är tiden mellan åska och åska, möte och möte.
Snart reser du och en regnbåge är inte nog.

Mycket ofta i Voltskajas poesi är det just sorgen och smärtan som ger näring åt de vackraste partierna i hennes dikter:

Långt borta ifrån huset
i blåa kråkvickersnår
tänker jag: varför älskar vi då inte mest
dem som ger oss glädje,
utan dem som får oss att gråta?

Jag har varit i Tatjana Voltskajas Sankt Petersburg, faktiskt på den tiden då det fortfarande hette Leningrad, men jag kan inte påstå att den del av hennes poesi, som rent geografiskt är förankrad där, ger mig några speciella associationer.

Men jag kan ana att jag därmed missar några innebörder i dikterna. När hon i en diktrad nämner inte bara Vodka utan också Rigabalsam – det senare en mycket känd och älskad likör från Lettland, som jag många gånger har besökt – påminns jag om att det slaget av nycklar kan vara bra att ha, om man i alla avseenden ska förstå en nyansrik poesi. Det här blir också mycket tydligt i hennes diktsvit ”I muren”, där hon förmedlar bilder från ett besök i Visby:

Murar i en murgrönsväv
upphängda som gobelänger
i septembers sidenluft.
Takens tegel, tegel som i alla riktningar
samlar klibbig höstsol
till en blodröd honungskaka.

Men Voltskajas bilder är ofta så svindlande vackra, att man inte behöver associera till någon specifik miljö för att beröras av dem:

Vind, vind, augusti månad,
en svartbrun glada spänner vingen,
och landsvägarnas gråa halsduk
är solkad och förstörd av regnet.

Skivsläpp med Bella Ciao-gruppen plus ny bok om jämlikhet

2 februari 2010 10:44 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Från vännen Jan Hammarlund har jag fått ett tips som jag gärna vidarebefordrar till mina läsare, framför allt de läsare som bor i Stockholm med omnejd:

SENSATIONELL COMEBACK (tycker i alla fall jag):

Skivsläpp med Bella Ciao-gruppen!

Torsdagen den 4 februari klockan 18.30 är vi på restaurangen i ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm.

Ett urval sånger från Bella Ciao-gruppens olika föreställningar och skivor finns nu samlade på en cd-skiva.

Detta vill vi fira med en tillställning i restaurangen på ABF-huset! (Smörgåsar och dryck finns också).

Bella Ciao-gruppen var som mest aktiv på 1970- och 1980-talen och sjöng framför allt italienska arbetar/folksånger. Bland annat gjordes en föreställning om italienska risplockerskor.

Dessa kvinnliga risarbetare gjorde sig kända för sina orädda och slagfärdiga sånger riktade mot överhet och orättvisor. År 1906 fick risplockerskorna igenom 8 timmars arbetsdag. Ofta sjöng de medan de arbetade på risfälten.

Medverkande i Bella Ciao-gruppen: Anna Barsotti, Carlo Barsotti, Karin Biribakken, Lena Ekman, Björn Granath, Jan Hammarlund, Niklas Hellberg, Figge Holmberg, Fred Lane, Kjell Westling och Carin Ödquist.

Entré ENDAST 50 kronor.

Arrangör: Bella Ciaogruppen i samarbete med ABF Stockholm.

* * *

Förra vårvintern skrev jag, om en i Storbritannien nyutkommen bok, som jag genast insåg borde översättas:

”För ett par dar sen fick jag ett mejl från min vän DN-journalisten, kåsören och författaren Staffan Skott, numera på grund av hustruns, Maria Nikolajevas, tjänst där bosatt i Cambridge. Han ville bland annat tipsa om en artikel, som publiceras på DN Kultur i dag, ”Till alla lycka bär”. Eftersom DN inte tillhandahåller någon länk till den, tillåter jag mig att frikostigt citera ur den:

”Fysisk och psykisk ohälsa, narkotikamissbruk, kriminalitet, sociala missförhållanden, tonårsgraviditeter, ångest, rökning, övervikt – både för rika och fattiga länder visar det sig att i länder med mindre ekonomiska klyftor har människorna mindre av dessa missförhållanden. Och tvärtom: människors tillit till varandra är större i länder med mindre ekonomiska klyftor. Även känslan av lycka, livslängden, kvinnans ställning i samhället är bättre, ja till och med sopsortering och återbruk fungerar bättre.”

Det hänger alltså inte bara på om landet i sig är rikt; det hänger på graden av jämlikhet. De som drar de här slutsatserna är inte artikelförfattaren utan socialmedicinaren Richard Wilkinson och sociologen Kate Pickett, i den just nu i brittisk press mycket uppmärksammade boken ”The Spirit Level” (Allen Lane).

Jag fortsätter att citera Staffan Skott:

”Författarna har mätt graden av ojämlikhet genom att efter vederbörliga justeringar för skatt och annat jämföra inkomsterna hos den rikaste femtedelen av ett lands befolkning med den fattigaste femtedelen. I Storbritannien är skillnaden 6,5:1, I Skandinavien och Japan 4:1 och så vidare.

Ett paradexempel på bokens tes: I USA är genomsnittsinkomsten dubbelt så hög som i Grekland och man satsar mer på hälsovård än något annat land. Men ett nyfött barn i Grekland löper mindre risk för spädbarnsdöd och kan förvänta sig att bli äldre än det amerikanska. Ojämlikhet: USA 8:1, Grekland 6:1.”

Jag efterlyste då en översättning till svenska.

”The Spirit Level” finns nu tillgänglig på svenska, med titeln ”Jämlikhetsanden” (Karneval förlag).

Den här boken kan bidra till en ny och mycket önskvärd jämlikhetsdiskussion. Vi socialdemokrater och våra förbundna i det röd-gröna alternativet kan, utöver att läsa boken, också lyssna på en av författarna. I Stockholm kan man möta Wilkinson vid två tillfällen.

Fredagen den 5 februari samtalar han med Dan JosefssonSöderbokhandeln, Götgatan 37, klockan 17.00.

Lördagen den 6 februari medverkar han i ett stort seminarium på ABF-huset, Sveavägen 41, klockan 13.00-16.00. Medverkande: Richard Wilkinson, Dan Josefsson, Walter Korpi, Lena Sommestad och Irene Wennemo. Carl Tham är samtalsledare.

Dan Josefsson har för övrigt den 27 januari 2010 recenserat ”Jämlikhetsanden” på Aftonbaldets kultursidor, under rubriken ”Sjuka klyftor”. Du kan läsa hans recension här.

Staffan Skott: Golodomor och Mariampole

1 februari 2010 15:47 | Media, Politik | 15 kommentarer

Här om dan rekommenderade jag en essä, skriven av Staffan Skott, i Dagens Nyhter och beklagade samtidigt att det inte fanns någon länk till den. Staffan, numera bosatt i Storbritannien, skickade då texten per mejl, dessutom en längre version än den som publicerades i DN:

Käre Enn, så smickrande jag är omnämnd på din blogg. Här är den ursprungliga texten till artikeln om ”Istorija Rossii” – numera får det bara vara 8 000 tecken, men här är den ursprungiga på 11 900.

I remain, sir, your obedient servant
S Skott
Esq

Golodomor och Mariampole

Hur ett land ser på sitt förflutna säger också något om vart det är på väg, eller tror sig vara på väg. Läroböcker i historia är den tydligaste bilden.

Efter 1991 har jag vid besök i Ryssland ofta köpt med mig läroböcker i Rysslands historia, avsedda för högstadiet eller lärarhögskolor, för att jämföra hur de behandlat några ämnen som är som lackmuspapper: det kommunistiska maktövertagandet 1917 (oktober-”revolutionen”, det var i själva verket en statskupp), svälten vid tvångsförstatligandet av jordbruket i början av trettiotalet (”kollektiviseringen”), terrorn 1937-1938 och finska vinterkriget.

Det handlade om böcker godkända av utbildningsministeriet i Moskva. Somliga var omarbetningar av sovjetiska läroböcker. Bland de nya återfanns olika förhållningssätt till känsliga företeelser i det förflutna. Det för Sovjet i alla avseenden pinsamma vinterkriget togs ofta över huvud taget inte upp – i ryska ögon en mindre konflikt bredvid andra världskriget, om än på liv och död för Finland-

Tvångsförstatligandet av jordbruket gav starkast utslag – vågade författarna efter en epok av förtigande ta upp de ohyggliga dödssiffrorna? Mest anmärkningsvärd var en bok som utan omsvep beskrev hur välorganiserat säkerhetstrupper spärrade av jordbruksområdena och beslagtog alla livsmedel man kom över. Den nämnde också att vissa källor talade om mellan 10 och 15 miljoner döda i hela Sovjetunionen 1930-1933. (Ostrovskij & Utkin.)

I andra, försiktigare läroböcker mumlades, gavs lägre siffror, naturligtvis lika förfärliga ändå. I senare upplagor drog Ostrovskij och Utkin försiktigtvis ner siffrorna och detta var en allmän tendens. Knappast på order, utan för att känsligheten för vad som är acceptabelt var en egenskap förutan vilken man inte kunde existera i det gamla Sovjetunionen.

Ett flagrant exempel på överslätande, bortförklaringar och ren förfalskning av Rysslands nattsvarta förflutna är Aleksandr Filippovs lärarhandledning ”Rysslands nyare historia 1945-2006”, som Gudrun Persson grundligen redogjort för i DN (20/8 2008).

Som en sensation från en klar himmel kommer därför en bastant historieskrivning i två volymer om tillsammans 1 872 sidor, avsedd för en vidare läsekrets: ”Rysslands historia 1894-2007” (Istorija Rossii 1894-2007) Den har alla förutsättningar att bli standardverket lång tid framåt. Om det sedan verkligen blir det i Putins och Medvedevs Ryssland är en annan fråga.

De två volymerna har väckt uppmärksamhet både hemma och utomlands. Richard Pipes, den främste rysslandshistorikern i Väst, arbetar på att få fram medel att ge ut dem på engelska: Verket är lika uppseendeväckande för västliga läsare som för ryska. Här finns inte den i ryska böcker vanliga nationalismen, enligt vilken ryssarna alltid varit offer för aggression och aldrig själva ansvariga för sådan.

Pipes framhåller särskilt hur verket undviker nationalism och antisemitism. Det iögonenfallande inslaget av judar i bolsjevikernas ledarskap kommenteras med det korrekta påståendet att numerärt var de en försvinnande minoritet bland landets stora judisk befolkning, som betraktade sina före detta trosfränders kommunistiska verksamhet med avsky och förfäran.

Författarkollektivet bakom Rysslands histioria omfattar 45 namn – många från institutioner som lyder under Ryska Vetenskapsakademin (tidigare SSSRs Vetenskapsakademi), ryska namn från utländska universitet, två höga prästmän som skriver om ryska kyrkan i hemlandet och i exil. Huvudredaktören Andrei Zubov är professor vid Ryska utrikesministeriets eget universitet för internationell politik med förkortningen MGIMO(U) MID RF, en inrättning med långa sovjetiska anor. Bland de otaliga källor som anförs finns även västliga auktoriteter – Conquest, Rummel, emigranterna Heller och Nekritj.

Här mumlas inte i skägget. Redan i förordet talar Zubov om nödvändigheten att ”berätta sanningen om tillvaron och utvecklingen för folken i Ryssland under 1900-talet”, ett sekel som var ”oändligt tragiskt” för dessa folk; denna sanning som inte sällan är ”bitter och hjärtslitande”. Uppgiften att skildra Ryssland måste också innefatta emigrationen, som ”levde i tidigare aldrig upplevd frihet, men fjärran från sitt land”, till skillnad från ryssarna i hemlandet, ”totalt berövade all frihet”. Här talas inte om ”oktober-revolutionen” utan om statskuppen.

Under Gorbatjovs glasnost redogjorde många ryska historiker öppenhjärtigt för sådana kontroversiella ämnen, men det har tagit tjugo år för detta sammanhängande verk att komma till stånd, med materiellt stöd från personer som inte vill framträda. Man får hoppas att de med tiden vågar göra det – de är värda allt beröm.

Omständigheterna kring vinterkriget utreddes ordentligt vid en finsk-rysk historikerkonferens redan för tretton år sedan och här kommer samma fakta och förlustsiffror fram – uppåt 175 000 stupade rödarmister och 23 000 finska soldater. Här uttalas samma beundran för finnarnas förmåga att försvara sitt oberoende och sin demokrati som man på sovjetisk tid ibland fick höra i privatsamtal.

Bland rysslandshistorikerna i Väst finns en liten grupp, ”revisionisterna”, som ifrågasätter Conquest, Pipes, Malia , Heller & Nekrich och andra gedigna auktoriteter. ”Egentligen var det inte SÅ illa”, kan man sammanfatta deras inställning. Efter Sovjets sammanbrott och alla fakta för att inte tala om bekräftanden som kom fram om det förflutna har revisionisterna fått flytta tillbaka sina positioner men de hävdar till exempel att det inte var Stalin som själv styrde utvecklingen med folkmord och Gulagverksamhet, att svälten 1932-1933 inte var avsiktligt organiserad och så vidare. Här har de inget att hämta. ”Stalin bär det fulla ansvaret för att det kvartssekel som han styrde landet var den dystraste och blodigaste tiden i hela Rysslands historia.”

”Golodomor” är ett ord med samma kusliga klang som Förintelsen, Holocaust, Shoah. Det används på ukrainska (då som Holodomor) om folkmordet på ukrainska bönder 1932-1933 och är sammansatt av ordet för svält, golod, och massdöd eller epidemi, mor. Åtminstone på ryska är det en nybildning som inte står i de största lexika; i svenska elektroniska pressarkiv finns två träffar på ordet, den första i en artikel i DN 2002 av Michael Winiarski.

I ”Rysslands historia” talar man om Första Golodomor och Andra Golodomor. Det första är svälten under inbördeskriget, då man beslagtog böndernas livsmedel – 5,2 miljoner döda i svält. Inalles räknas här med 12 miljoner offer för inbördeskriget 1918–1922, för vilket kommunisterna bär ansvaret. Av dessa 12 miljoner var det 430 000 stupade hos de röda och vita, resten är svälten, epidemier och terror, huvudsakligen röd sådan.

Andra Golodomor 1932-1933 kostade enligt ”Rysslands historia” 6,5 miljoner människor livet i Ukraina; i övrigt uppges ytterligare 2,6 miljoner ha dött som följd av tvångsförstatligandet av jordbruket, i ”avkulakiseringen” (deportation av motståndare till ”kollektiviseringen”), försämrade livsförhållanden och offer för dödligheten i Gulag. Men det understryks hur dessa siffror måste anses som lägsta säkra uppgifter. Och dagens ukrainska säkerhetstjänst (!) talar om 10 miljoner svältdöda i enbart Ukraina. Robert Conquest blev på sin tid hånad från vänsterhåll för sin beräkning 11 miljoner för hela Sovjetunionen, varav 5 miljoner i Ukraina.

Sovjetunionen exporterade under denna tid spannmål för att finansiera industrialiseringen. Men Stalins främsta avsikt med Golodomor 2 var att knäcka motståndet mot tvångsförstatligandet av jordbruket. Man skulle kunna tro att tillräckligt var känt av ohyggliga omständigheter från detta massmord på lika många människor (ett av många massmord) som Sveriges befolkning i dag, men här kommer ytterligare kusligheter i dagen.

”Att man åt katter och hundar var ingenting. Inte heller att man bakom ryggen på myndigheterna släpade fram nedgrävd självdöd boskap och åt. När vintern var som hårdast började man gräva upp lik och åt, och sedan gav man sig på levande människor.” (I:898.)

”Det var just svält och död, och inte alls leverans av spannmål och andra livsmedel, som var den främsta målet för bolsjevikerna under denna kampanj. /…/ På en mönsteranläggning för svinskötsel, som levererade prima fläsk till säkerhetstjänsten i Kiev, utfodrade man grisarna med linser, som lantbefolkningen som höll på att svälta till döds bara kunde drömma om. Bönderna började då komma till svinfarmen när man körde ut grisarnas spillning. De grävde ut osmälta linser ur avföringen och åt dem. När säkerhetstjänsten såg det gav de order om att svinfodret skulle vara finmalet. Detta hände 1933.” (Citerat ur en bok av D. Gojtjenko från 2006. II:899.)

Efter inbördeskriget översvämmades Sovjet av hemlösa barn, besprizorniki. De pedagogiska experimentanstalterna med den berömde Makarenko i spetsen kunde bara ta hand om en liten bråkdel; 1922 var de enligt utbildningsministern Lunatjarskij 9 miljoner. Efter svältåren 1932-1933 tillkom nya. Vad blev det av alla dessa besprizorniki?

De sattes in i koncentrationsläger där dödligheten var stor, de dog i Golodomor två. I mitten på trettiotalet infördes lagar om dödsstraff ner till tolv år. Landsflyktiga ryssar har skrivit om att man helt enkelt sköt hemlösa barn (Orlov, Krivitskij). Det verkar ligga något i det: i en kyrka i Rostovtrakten som disponerats av hemliga polisen påträffades nyligen mer än femtio barnlik med kulhål i huvudena.

Zubovs bok innehåller många sådana detaljer som man inte hört förut. Hans och de fyrtiofem författarnas verk fungerar som ett pedagogiskt uppslagsverk där man kan slå upp olika avsnitt ur Sovjetunionens och Ryska federationens historia, men de stora linjerna finns där för dem som vill sträckläsa de artonhundra sidorna, fram till dagens duumvirat Putin och Medvedev. Boken går tvärtemot Putins åsikt att Sovjetunionens sammanbrott var vår tids ”största geopolitiska katastrof”; medan Medvedevs uttalanden om nödvändigheten att känna den tragiska Sovjetepoken närmast är en uppmaning att gå och köpa verket. De två spelar nog dubbelrollen bad cop and good cop.

Att andra världskriget i Öst (”Stora Fosterländska Kriget”) var ett krig mellan två ohyggliga diktatorer går inte att säga i vissa ryska kretsar, men i Zubovs bok är det en självklarhet. Bland alla detaljer i skildringen av andra världskriget stöter man plötsligt på ett kuriosum som i alla fall jag aldrig hört talas om.

När Hitler och Stalin i samförstånd delade Polen besatte tyskarna Mariampoleområdet i sydvästra Litauen, som egentligen hörde till Stalins intresseområde. Han ville av strategiska skäl ha det – och det kom till ett köpslående mellan de två diktatorerna. Stalin fick det till slut för 7,5 miljoner dollar i guld.

Antingen det var Wehrmacht eller Röda Armén som fick Mariampole så innebar det tragedier, lidande och för många en förtidig död.

”Rysslands historia I & II” är en guldgruva. För den som vill ha mardrömmar.

STAFFAN SKOTT

« Föregående sida

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^