Pressgrodor

Hittade via Journalisten nummer 1 2010:

”Stadsmissionens
julbord sprids
från mun till mun”

Rubrik i Östran

”Dödsbränder
orsakas ofta av
passiv rökning”

Rubrik i Norran

”Men snart tvingas Maria och Josef fly med sin baby. När kung Herodes av de vice männen får reda på att en kung har fötts i Betlehem, skickar han…”

Östgöta Correspondenten

”I centrum för utredningen står händelserna under förrförra helgen, när Tiger – efter ett påstått otrohetsgräl med sin golfklubba – kraschade sin bil i en grannes trädgård.”

Aftonbladet.se

Är du lönsam, lille vän?

Bland julklapparna från Anna fanns julnumret (nummer 148, 2009) av Situation Stockholm. Jag antar att jag fick tidningen främst för att numret innehåller en lång intervju med Bob Dylan om hans märkliga julskiva ”Christmas In the Heart”, som jag själv har skrivit om – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Och visst, intervjun är intressant.

Men egentligen greps jag mer av en annan text, Stefan Sundströms ”Från Farsta och tillbaka”, som skildrar förortsliv i Farsta och i Rågsved men ännu mer det där utanförskapet som kan leda både till missbruk och till hemlöshet. Det finns inget romantiserande eller känslosamt i Stefans text; hans stil är nyktert iakttagande och just därför så effektiv.

Naturligtvis finns det ingen enkel formel som kan förklara varför det går snett för somliga av oss – varje tid, varje miljö tycks producera sina egna slag av utanförskap. Inte heller vill jag hävda att de som drabbas uteslutande är oskyldiga offer – människor kan påverka sitt liv också med hjälp av egna val.

Men vad ska vi göra med alla dem som väljer fel, ofta gång på gång, som inte har uthållighet eller motivation nog, som inte orkar, som i något avseende kanske är svagare än vi andra?

Jag vill påstå att livet i vår tids accelererande grottekvarn av konkurrens och prestation har blivit hårdare, så hårt för många, att de sorteras ut eller medvetet låter sig sorteras ut.

Jag hör ingalunda till dem som blint förnekar, att det kan finnas moment av överutnyttjande och bedrägeri i socialförsäkringssystemen, och även jag tycker att sådant ska beivras. Men den senaste tidens debatt om sjukförsäkringen har visat, att den så kallade arbetslinjen med sina stupstockseffekter också den har fått groteska följder för svaga och försvarslösa människor.

Slutsatsen av detta borde bli att ett samhälle, som gör anspråk på att bygga på humanistiska värden, inte ensidigt kan byggas på modeorden för dagen, konkurrens och produktivitet. Vid sidan av ett konkurrensutsatt produktionsliv måste det finnas verksamheter, där också de icke fullpresterande, de svaga, de sköra, de besvärliga och de socialt missanpassade kan få en meningsfull sysselsättning och utkomst av sitt arbete.

Och nu talar vi inte om en försvinnande liten minoritet av människor, som man kan stoppa in i Samhall-liknande verksamheter. Jag är övertygad om att ganska många människor utan att vara handikappade, missbrukare eller mer eller mindre svårt sjuka skulle komma mycket bättre till sin rätt – om man så vill prestera mycket mera – om de kunde ges sysselsättning i verksamheter, vars själva förutsättning inte är konkurrens.

Människor kan rent av bringas blomma om de inte ständigt bombarderas med frågan ”Är du lönsam, lille vän?”.

Retur till proggen

Artister, oftast döda, hyllas då och då på samlingsskivor, där nutida artister gör deras gamla låtar. När MNW fyllde jämnt förra året, använde sig bolaget delvis av samma grepp, släppte en CD, ”Retur Waxholm” (MNWCD 406, 2009), med nyinspelningar av låtar ur sin proggkatalog.

Där finns onekligen mycket att hämta av både artister/grupper och låtar – många av de plattor som retroaktivt finns representerade i det här skivurvalet hittar man för övrigt också i Bengt Erikssons, Mia Gerdins och Stefan Wermelins ”99 proggplattor” (Alfabeta, 2006), som jag nyligen skrev om. Hur urvalet till CDn exakt har gjorts vet jag inte, men jag förstår av en formulering i CD-häftet, att Johan Johansson tycks ha ringt runt till de utvalda och resonerat, vad jag förstår med ganska öppet sinnelag.

Det bör i sin tur ha bidragit till att låturvalet har blivit ganska okonventionellt, inte koncentrerat bara på proggerans riktigt hårdslående hitar. Nå, när någon har fastnat för en sådan, har resultatet – fast att originalet fortfarande ringer i öronen på en som var med på den tiden då det begav sig – ändå kunnat bli förbluffande bra. Ett exempel är Sanna Carlstedts tolkning av Mikael Wiehes och Hoola Bandoola Bands ”Vem kan man lita på?”.

När nya artister och grupper gör covers av äldre låtar, ibland hela skivor, väntar man sig kanske främst att nytolkningarna, gärna genom att lägga till en modernare musikalisk dimension, ska föra vidare de här låtarna till helt nya generationer. Det märkliga är att jag inte hittar något sådant enhetligt grepp i det här urvalet. I själva verket ligger till exempel Sanna Carlstedts tolkning förbluffande nära Hoolas original.

Men skivan rymmer förvisso också nya tolkningar, som gör att gamla progglåtar känns mycket fräscha. Ett exempel är Annika Norlins insjungning av ”Jag vill inte suddas ut” ur Margareta Garpes, Suzanne Ostens och Gunnar Edanders ”Jösses flickor”, ett annat Love Antells av Ted Ströms ”Samma vindar samma dofter” från ”Hon kom över mon” med Contact. Ännu ett snäpp bättre är Johan Johanssons nytolkning av ”Vårdsjuk blågul fanblues”, när det begav sig med göteborgsbandet Dom smutsiga hundarna – som dock väl gavs ut på Nacksving, inte på MNW?

Nyinspelningen har ett bra körparti, där körandet sköts av bland andra Stefan Sundström och Fjodor, vilket leder mig in på nästa kommentarstråd. Just de nämnda herrarna har nämligen på den här CDn gjort en nyinspelning, för övrigt en bra sådan, av Leif Nyléns och Blå tågets ”Tvivelaktig kurtis”, och min undring är förstås i vilken mening de här båda representerar en ny generation av artister (om det nu var det som var meningen). I själva verket hör de väl båda till MNWs (ibland av MNW ägda bolags) historia.

Det gör ocskå Plura, vars Eldkvarn länge låg på MNW, men här får han lika fullt göra en ny version av Mats G Bengtssons och Gunder Häggs ”I hajens djupa vatten”. Toni Holgersson, en annan gammal MNW-artist, får göra Peter LeMarcs ”Kort vals till min älskade”. Samma slags invändningar gäller Kajsa Grytts nyinspelning av Stry Terraries ”Gunga bergets topp” och Kjell Höglunds av Nationalteaterns (egentligen Bob Dylans) ”Men bara om min älskade väntar” – jag tycker, trots att jag gillar båda, inte ens att deras nytolkningar tillför något bra.

Vacklar mellan gammalt och nytt gör De lyckliga kompisarna, som här gör Leif Nyléns ”Törnrosa” ur ”Sånger för kvinnor” – bland kompisarna finns nämligen Marie Selander, mor, och Jouni Haapala, son.

Fast jag ska inte vara taskig – en hel del. även med de lite äldre artisterna, är hörvärt.

Det är bara redigeringsprincipen för den här retroskivan jag inte riktigt begriper.

Efter avregleringen: receptfria läkemedel stiger kraftigt i pris

I ekonomidelen av Dagens Nyheter finns i dag (18 januari 2010) en intressant artikel om avregleringen av försäljning av receptfria läkemedel, ”Priserna höjdes vid avreglering”. Ettarubriken talar rent av om ”Chockhöjning”.

Priset på Panodil Zapp har sålunda höjts med 25 procent, priset på hostmedicinen Theracough med 47 procent. Av Apotekets 50 mest sålda receptfria läkemedel höjdes priserna på ett trettiotal produkter mellan januari och oktober 2009. Det är väl inte allt för långsökt att av detta dra slutsatsen att det kan finnas ett visst samband med att läkemedelsbolagen anpassade prisnivån till det som genomfördes 1 november 2009, avregleringen av marknaden för receptfria läkemedel. Då fick nämligen drygt 3000 livsmedelsbutiker och bensinstationer möjlighet att börja sälja huvudvärkstabletter, nässprejer och hostmediciner.

Vad de här häftiga prishöjningarna beror på lyckas heller inte DN leda i bevis mer än, åtminstone delvis, i ett fall: Efter krav från Läkemedelsverket ersattes Alvedon 500 milligram 30-pack med en mindre förpackning om 20 tabletter. Företaget skyller här på att förpackningskostnaderna är större för mindre förpackningar, men detta kan ändå inte förklara prishöjningen på 39 procent.

När jag går till min Konsum-butik och handlar, finns det numera på vägghyllan bakom kassan också ett litet sortiment av receptfria läkemedel, ett faktiskt skrattretande litet sortiment. Just av det kommer jag nog aldrig att handla, i varje fall inte på Konsum.

Jag har fortlöpande ärende till Apoteket för att fylla på mitt förråd av receptbelagda läkemedel, och jag passar naturligtvis samtidigt på att handla även de receptfria läkemedel jag har behov av. Och jag väljer då att handla i ett av de fortfarande statliga apoteken, Apoteket Kronan på Svartbäcksgatan.

Musikens makt – när bra skivor också kunde ha en politisk inriktning

I mina skrivhyllor finns en mycket stor del av de svenska proggskivbolagens utgåvor, i original som LP, många av dem senare kompletterade i form av CD-nyutgåvor. MNWs jubileum förra året ledde till ytterligare en rad nyutgåvor på CD, ofta nu med tillagt kompletterande material. Jag skrev själv nyligen om en sådan utvidgad nyutgåva av Hoola Bandoola Bands ”Vem kan man lita på?”.

På förra årets bokrea köpte jag också ett exemplar av Bengt Erikssons, Mia Gerdins och Stefan Wermelins ”99 proggplattor” (Alfabeta, 2006). Jag kunde då genast konstatera, att de allra flesta av plattorna som behandlas där finns i min skivsamling; åtskilliga av dem har jag till och med recenserat i Aktuellt i politiken (s).

För den som vill få en bra och representativ översikt över det som gavs ut under proggåren är det här en mycket användbar bok. Eftersom varje artist eller grupp representeras av en enda skiva, kan naturligtvis den som i likhet med mig kan eran och skivutgivningen ibland tycka att den eller den plattan i stället borde ha varit med, men det vore småaktigt att göra så – det här urvalet är gjort med kunskap och gott omdöme. ”Det är vi som är legenderna för dom som kommer sen” som det hette i ”Rocksamba” på Hoolas ”Vem kan man lita på?”, och det stämmer i förbluffande stor utsträckning.

Förvisso är det så att en platta per artist eller grupp står i fokus i var sin huvudartikel, men på den har man också hängt en faktadel om artisten eller gruppen i fråga, där även andra plattor nämns, vilket ökar bokens användbarhet. Och eftersom grupper förändras och gruppmedlemmar också har egna solokarriärer, dyker naturligtvis ibland samma namn upp på flera ställen. För att ta exemplet Hoola Bandoola Band: Mikael Wiehe dyker till exempel, nu tillsammans med Kabaréorkestern, upp också med ”Sjömansvisor”, och Björn Afzelius har man valt att solopresentera genom ”Vem är det som är rädd?”.

Urvalet är helt osekteristiskt. Vi möter KFMLr-gruppen Knutna nävar genom ”De svarta listornas folk” så väl som Lasse Tennanders ”Alla är vi barn i början” på KFMLs/SKPs skivbolag Oktober. Också skivbolag som inte hörde till musikrörelsen men gav ut plattor som med rätta hör hemma i en redovisning av proggeran finns representerade: Cornelis Vreeswijks ”Cornelis sjunger Victor Jara”, Pugh Rogefeldts ”(Ja, dä ä dä!)”, Ola Magnells ”Påtalåtar” och Turids ”Selma, världserövrare” kom ut på Metronome, Peps Perssons ”Blodsband” och Ronny Åströms ”Den ensamma människan” på Sonet, Hansson & Karlssons ”Monument” på Polydor och Elisabet Hermodssons ”Vad gör vi med sommaren kamrater?” på kristna Proprius.

Men det är klart att de flesta av de plattor som är starkt förknippade med proggeran gavs ut av alternativa skivbolag som MNW, Silence, Nacksving, Amalthea, Atlantis, Manifest och allt vad de hette. De gav ut skivor med Gunder Hägg/Blå tåget, Bo Hansson (”Sagan om ringen”), NJA-gruppen, Arbete & Fritid, Kjell Höglund, Contact, ”Sånger om kvinnor”, Södra bergens balalajkor, Grus i dojjan, Marie Selander, Nynningen (”För full hals”), Jan Hammarlund, Piska mig hårt (senare Eldkvarn), Nationalteatern (”Livet är en fest”), Anton Svedbergs swänggäng, Norrlåtar, Röda bönor, Norrbottens järn, Rolf Wikström, Bella Ciao, Tore Berger, Rekyl, Musikteatergruppen Oktober (”För släkt och vänner”), Raj Montana band, Dag Vag…

Jag är särskilt glad för att man har berett plats för lite udda plattor som Ragnar Borgedahls ”Hum, hum från Humlegården” och så ”Philemon Arthur & the Dung”.

YTF får väl också räknas dit: På YTF kom Pierre Ströms och Finn Zetterholms ”Första maj” och Margareta Söderbergs ”Käringtand”.

Ja, det är rent märkvärdigt hur mycket kul och musikaliskt bra och politiskt radikal musik det gavs ut under proggeran.

Måtte den komma tillbaka!

Melodikrysset nummer 2 2010

Lagom till dess att Birgitta kom hem från sitt UNICEF-möte i New York blev jag dunderförkyld: jag har snuva, och huvudet känns tungt.

Det här bidrog säkert till att jag hade avsevärda problem med en del av frågorna i dagens melodikryss. Men jag är en envis jävel, och till slut lyckades jag ändå lösa det.

Moneybrother, det vill säga Anders Wendin, ligger till exempel utanför det jag brukar lyssna på, men med hjälp av ett växande antal ledbokstäver kom jag till slut på att det var han som sjöng ”They Are Building Walls Around Us”. (Jag har googlat fram den långa låttiteln.)

Amanda Jenssen hör heller inte till de artister jag brukar lyssna på, men visst var det hon som sjöng ”Happyland”.

Fast mer förargligt är det när en gammal, välkänd melodi vållar en besvär, i det här fallet kanske också beroende på frågeformuleringen, ungefär: om det ska kunna göras, krävs det att en sådan är angiven. Den här Elvis-låten, som jag så väl kände igen men inte kom ihåg titeln på, malde länge i mitt huvud, tills jag plötsligt kom på vad den hette: ”Return to Sender”. Ja! Då fordras det att man anger avsändare.

Initialt hade jag också problem med flerledsfrågan till Elton John-låten. Det här var ju hans hyllning till prinsessan Diana, ”Candle In the Wind”, och då måste svaret på frågan vad personens barn är bli prinsar.

Det tog till och med en stund innan jag kom på att det jag hörde spelas var ”Kiss Me, Honey, Honey, Kiss Me”, som vi minns med Shirley Bassey. Det man i titeln och refrängen vädjar om är alltså en kyss.

Många av de andra frågorna var desto enklare, kanske för att de i någon variant har förekommit i tidigare kryss.

Det gäller till exempel Petra Nielsen i Melodifestivalen 2004 med ”Tango, tango” (eller ”Tängo, tängo” som hon sjunger).

Att engelska flottan har siktats vid Vinga har vi väl också hört förut.

Och nog har vi även tidigare varit i Per-Martin Hambergs Östersund, som han 1969 skrev så lyriskt om i sin ”Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad”, den som Gunnar Wiklund fick en så stor hit med.

Och till och med i den där pottan där Hans Alfredsons Styrman Karlsson fastnade med foten har vi varit i något tidigare kryss.

Anders Eldeman har också en påfallande lust att återvända till samma artister, även om han kan variera låturvalet.

Cher gillar han uppenbarligen. I dag fick vi höra henne i ”Believe”.

Och Alf Robertson har vi väl också hört förut, om än inte i den svårt sentimentala ”Jag är inte den jag var förut”.

Jag tror nog att också Lars Molins TV-serie från 1989-1991 ”Tre kärlekar” har varit med förr. Jag gillade den här serien, träffade också några gånger Lars Molin inom ramen för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening; Lars satt förresten i kulturnämnden för (S) i Östhammar. Musiken vi hörde skrevs av den förträfflige Ted Ström.

Och så slutar vi dagens kryssredovisning med ytterligare en film, ”4:50 från Paddington”, som bygger på en av Agatha Christies bättre deckare. I den filmversion den musik av Ron Goodwin vi hörde hörde hemma i spelades Miss Marple av den fantastiska Margaret Rutherford. Jag har skrivit om den här lyckade filmatiseringen – se ovan under Kulturspegeln, Film.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Några dagar i januari

Efter hjärtinfarkten i höstas ansträngde jag mig verkligen för att öva upp konditionen genom att ta en promenad varje dag. Värre har det blivit när snön och kylan kom på allvar: det är tungt att gå i snö, och när det är riktigt kallt ute, känns det motigt att gå utomhus. De många helgerna har väl också gjort sitt till för att förslappa mitt annars ganska viljestarka jag.

När jag skrevs ut från Akademiska, fick jag en rad för mig nya mediciner, däribland en kolesterolsänkande. När jag före jul var på återbesök – talade med en sköterska – fick jag veta att den här medicinen, i motsats till alla mina andra, skulle tas inför natten. Därefter uppträdde ett fenomen som jag aldrig har varit med om förut. Flera gånger har det hänt att jag har vaknat vid fyratiden på morgonsidan och känt ett obehag över att inte få tillräckligt med syre – jag har då vankat runt i den mörka bostaden, snutit mig upprepade gånger, druckit lite vatten, ett par gånger använt nässprej, satt mig i en fåtölj och vilat; det har känts bättre att sitta än att gå. Så småningom har jag kunnat gå och lägga mig igen, också somna om.

Möjligen är det så att det här fenomenet mest inträffar de gånger jag före läggdags har druckit alkohol, alltså på helgkvällar; jag dricker aldrig alkohol till vardags. Jag har tid hos en hjärtdoktor på Akademiska nästa vecka, och då ska jag fråga honom om den här kvällsmedicinen eller möjligen någon annan av mina nya kan få den här effekten.

Allt det här har sammantaget gjort att min kondition inte är något vidare. Jag märkte det i går, när jag var på Tjugondag Knut-mottagning på Uppsala slott. För att ta sig till det här slottet, beläget högst uppe på en höjd, måste en billös person som jag gå uppför en ganska brant backe. Det tog emot, så in i helvete. Jag fick lov att stanna och vila flera gånger innan jag tog mig ända upp.

Men naturligtvis fick jag på det viset den där motionen som jag behöver. Under rådande väderleks- och temperaturförhålladnen försöker jag för övrigt, så snart det går, förena motionspromenaden med något jag måste göra: gå på Konsum och handla, köpa medicin och hygienvaror på Apoteket på Svartbäcksgatan, släpa hem det Ulf Lundkvist i serien ”Assar” har döpt till ”ond saft” från Systemet, göra regelbundna besök på Musikörat och Lundequistska för att köpa skivor respektive böcker och annat sådant som har något annat syfte än att bara motionspromenera.

Nå, när jag väl hade tagit mig uppför den där branta och långa backen till Slottet, möttes jag av inte mindre än tre landshövdingar. Först välkomnades jag och de övriga gästerna av Leif Byman, som är tillförordnad landshövding. Lite längre in fick jag tillfälle att hälsa på den tillträdande landshövdingen, Peter Egardt – vi har träffats, men känner inte varann närmare, fast nu kommer vi förstås att ses då och då. Och sist i raden stod den nyss avgångne, Anders Björck. Han avtackades för övrigt lite senare med en medalj. Byman och även Egardt talade, och Egardt fäste Uppsala läns förtjänstmedalj på Anders Björcks kavajslag. Det framgick att Björck och Egardt en gång (med visst bistånd av Thage G Peterson) har försökt återinföra ordensväsendet i Sverige men att detta efter ett regeringsskifte stoppades av Ingvar Carlsson.

Under mottagningen träffade jag åtminstone tre före detta landshövdingar till, Hans Alsén, Jan-Erik Wikström och Ann-Cathrine Haglund.

Men jag talade mest med två journalister och en framstående (S)-politiker från Uppsala. Journalisterna var Janne Norling på TV 4 och Kersti Kollberg, pensionerad från men fortfarande lite aktiv på UNTs ledarsida, (S)-politikern Lena Hartwig, hon som tog striden för att Uppsala äntligen skulle få sitt Musikens hus.

Det blev förstås lite vänliga frågor om min infarkt, men så småningom kom samtalet in på ämnet bloggar – jag berättade nämligen hur många av mina läsare som hörde av sig med uppmuntrande tillrop, när jag låg inlagd på Akademiska. Jag noterade för egen del också, att mitt bloggande om olika kulturyttringar helt uppenbart läses till exempel av en del av teaterpubliken här i Uppsala.

Eftersom tre av oss var yrkesskribenter och Janne liksom jag skriver blogg, kom samtalet förstås in på det faktum att även bloggskrivande, åtminstone kvalificerat sådant, tar tid och fordrar stil- och språkkänsla men att skrivandet för oss som har skrivit i årtionden ändå inte behöver ta ruinerande lång tid – hos oss gamla skrivare sitter skrivandet så att säga i fingertopparna.

Stackars Lena konfronterades då av Janne med att hon ju också har en blogg, dock att hon sedan starten 1 november 2007 bara har lyckats skriva sammanlagt åtta inlägg. Lena försökte försvara sig med att hon twittrar flitigare men medgav i nästa stund att hennes twittrande ofta skedde mycket sent på kvällskvisten och nästan liks ofta bestod av ”Nej, jag måste sova nu!”.

Men annars är hon en både vaken och klok politiker, Lena. Hade inte hon varit Socialdemokraternas leading lady under förra mandatperioden, hade det väl aldrig blivit något Musikens hus.

Både de här och flera andra undrade vad jag hade gjort av Birgitta; hon var nämligen för ovanlighetens skull inte med på Slottet.

Jag berättade då, att Birgitta den här veckan är i New York, på UNICEF-möte i FN – hon är ordförande i svenska UNICEF, en organisation som utmärker sig för mycket höga insamlingsresultat och försumbart små omkostnader.

Vi har talats vid i telefon ett par gånger, om att hon har varit framgångsrik med sina synpunkter på det dokument som skulle antas, om jordbävningskatastrofen på Haiti, men också om promenader på Manhattan och ett privat konsertbesök i Lincoln Center.

Det är nästan så att jag längtar dit jag också, men i samband med nästa UNICEF-möte är det Annas tur att få följa med; hon har sen gammalt en innestående presentresa, fast då tänkt att gå till ett helt annat mål – OBS att det inte är UNICEF som betalar detta.

Själv är jag ändå glad, jag också. I morgon kommer Birgitta hem till mig.

Arena – för vad då?

Jag ska villigt erkänna att jag aldrig har prenumererat på Arena. Jag brukade läsa den på jobbet fram till dess att jag gick i pension 2002, men jag har aldrig – trots att jag är en tidskrifts- och tidningsslukare av stora mått – kunnat förmå mig till att prenumerera på den. Således har jag ingen berättigad uppfattning om tidskriften av i dag, men jag har roat tagit del av Dan Josefssons och Daniel Suhonens vidräkning med den på Aftonbladets kultursidor den 12 januari 2010, ”Arena – helt utan rörelse”. Du kan själv ta del av artikeln här.

Utan att alltså kunna ta ställning till om Dan Josefssons och Daniel Suhonens analys av och anklagelser mot Arena av i dag är helt rättvisande konstaterar jag, att deras reaktioner liknar mina egna från förr i världen.

För egen del anser jag att SSUs Tvärdrag, med Daniel Suhonen som en av redaktörerna, är socialdemokratins bästa tidskrift nu. Dess analyser är intressanta och relevanta och den står för en vänsterlinje värd namnet.

Den gåtfulle B Traven

I går kväll såg jag i Minnenas television Lennart Engströms program från 1978 om författaren B Traven. Vad B står för vet man inte – B Traven var en pseudonym, en bland flera, som användes av en man vars identitet vi kanske kan gissa men ändå inte tvärsäkert belägga.

Själv läste jag min första bok av B Traven 1954, den av Folket i Bilds förlag, vars ombud jag var, 1953 utgivna ”Sierra Madres skatt” (”Der Schatz der Sierra Madre”, 1927, på engelska 1935). Boken är mycket spännande men har också andra värden. Jag citerar på den punkten Artur Lundkvists förord till FiB-utgåvan:

”Den är starkt dramatisk och rör sig med ett traditionellt äventyrsromantiskt förlopp. Men samtidigt har den en självklar och självupplevd prägel, en verklighetshalt som är ovanlig. Vad som på detta område oftast är schablonfabrikat ersättes hos Traven av realism, med träffsäkra iakttagelser och äkta karaktärsstudier. Guldfebern och den kortsynta glupskheten förs fram till sin djupt ironiska konsekvens: guldstoftet skingras som sand för vinden och kvar blir bara förödelse, tomhet, död. I bakgrunden skymtar de förbisedda, sanna värdena: arbetet och kamratskapet.”

Boken filmades också 1948, med John Huston som regissör och med Humphrey Bogart i en av de bärande rollerna. Jag såg senare även den och fångades av dess spänning, skönhet och moraliska svärta.

I FiB-upplagan av boken, som för övrigt illustreras med bilder ur filmen, saknas uppgift om översättare, men med all sannolikhet översattes ”Sierra Madres skatt” liksom andra böcker av Traven till svenska av Arne Holmström.

Arne Holmströms far hette Axel Holmström (1881-1947) och drev från 1910 fram till sin död Axel Holmströms förlag. Axel Holmström var ungsocialist, hade alltså en anarkosyndikalistisk övertygelse – han arbetade tidigt för tidningen Brand och var med om att starta dess bokförlag, som bland annat gav ut Krapotkin. Hans eget bokförlag publicerade en rad radikala författare, utöver Traven till exempel Upton Sinclair och ungdomsboksförfattaren Lisa Tetzner, bland svenska författare till exempel Harry Blomberg, Gustav Hedenvind-Eriksson och Ivan Oljelund. Många av författarna och titlarna – bland dem till exempel också Jaroslav Hašeks ”Soldaten Svejk” – togs senare över av socialdemokratiska Tidens förlag och dess dotterförlag Folket i Bilds förlag, och det var alltså i dessa utgåvor jag under min FiB-tid och framåt kom i kontakt med dem.

Men det var alltså om B Traven det här skulle handla.

Att kartlägga denne Travens liv är inte lätt. Han har använt sig av flera pseudonymer, och hans egentliga namn och födelseår har aldrig kunnat helt säkert slås fast. Det finns också betydande diskrepenser mellan de tyska och de amerikanska upplagorna av hans böcker, men på den punkten kan man invända att han kan ha varit tillräckligt språkkunnig för att själv göra översättningarna och därvid, i egenskap av författare till originalmanuskriptet, ha kunnat tillåta sig vissa friheter.

De flesta tycks vara överens om att han dog 1969 – det var det år då Hal Croves, sannolikt en av hans pseudonymer, dog i Mexico. Men in i det sista la han ut villospår om sin verkliga identitet. Med hjälp av änkan hävdade han att han var född i Chicago 1890 som Berick Traven Torsvan och var son till norsk-amerikanska föräldrar.

Ett problem är dock att det inte har gått att spåra någon sådan person. Nu är inte de här namnbytena de enda som förekom i de radikala kretsar han tillhörde eller stod mycket nära, den anarko-syndikalistiska fackföreningsrörelsen IWW (Industrial Workers of the World). Ett näraliggande exempel är svensken Joel Hägglund, som i USA först kallade sig Joseph Hillstrom, vilket sedan förkortades till Joe Hill. Det finns för övrigt en annan intressant parallell mellan Traven och Joe Hill: Traven levde (som Traven Torsvan) från 1924 i Mexico. Joe Hill hade 1911 värvat folk till en IWW-brigad till den pågående mexikanska revolutionen och kan till och med, enligt obekräftade uppgifter, själv ha deltagit i striderna där. Anarkosyndikalisterna var svurna internationalister, erkände varken nationsgränser eller någon klass’ eller grupps rätt att förtrycka andra. I Travens fall tog detta sig bland annat uttryck i att han skrev en rad böcker om förtrycket av mexikanska indianer: ”Kärran” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Folket i Bild, 1970, i original ”Der Karren”, 1931), Diktatur” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Folket i Bild, 1970, i original ”Regierung”, 1931), ”Marschen till caobans rike” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Folket i Bild, 1970, i original ”Der Marsch ins Reich der Caoba”, 1933), ”Djungelnatt” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Folket i Bild, 1970, i original ”Trozas”, 1936), ”De hängdas revolution” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Tidens bokklubb, 1954, i original ”Die Rebellion der Gehenkten”, 1936) och ”Djungelgeneralen” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Tidens bokklubb, 1955, i original ”Ein General kommt aus dem Dshungel”, 1940).

Intressant för det IWW-spår jag lägger ut ovan är också att Travens debutbok ”Bomullsplockarna” (översättning Roland Adlerberth, Tidens arbetarberättare, 1975 – men boken kom redan 1930 på Axel Holmströms förlag) när originalet utkom 1926 först kallades ”The Wobbly”, på tyska ”Der Wobbly” – wobblies kallades IWWarna! 1929 kom en mer slutgiltig tysk upplaga, som nu kallades ”Die Baumwollspflücker”. Men ”Bomullsplockarna” hade dess förinnan redan 1925 förekommit som följetong i det tyska socialdemokratiska partiets tidning Vorwärts.

Det är nog heller ingen tvekan om att Traven åtminstone från början skriver sina böcker på tyska. Hans debutroman ”Dödsskeppet” (översättning A Forsström, Tidens förlag, 1951, reviderad upplaga Atlantis, 1978) hette i original ”Das Totschiff” och utkom på ett tyskt förlag 1926. Den första engelska upplagan publicerades först 1934.

Till sin amerikanske förläggare skrev B Traven visserligen att ”en författare ska inte ha någon annan biografi än sina böcker”, men många har ändå försökt kartlägga hans liv, och det mesta tyder på att det inte började i Chicago 1890 utan i den tyska byn Schwiebus (numera Swiebodzin, belägen i Polen) år 1882 och att hans riktiga namn var Otto Feige. En äldre bror och syster har också bekräftat att Ret Marut/Hal Croves (vi ska strax återkomma till dessa namn) var deras försvunne bror.

Ret Marut kallade sig en tysk anarkist och rådssocialist. Han var först skådespelare (nämndes under det namnet i Essen 1907) och gav 1917-1921 ut den anarkistiska tidskriften Der Ziegelbrenner (Tegelbrännaren). Han var med om att organisera försöket att upprätta en socialistisk rådsrepublik i Bayern 1919, men när den här revolutionen krossades, lyckades han, efter att ha dömts till döden 1922, fly och tog först sin tillflykt till England. Han vistades i London 1923-1924.

1924 tog han sig över Atlanten som anställd på en båt och hamnade i Mexico Det är de här erfarenheterna som har gett honom underlag för att skriva debutromanen ”Dödsskeppet” från 1926.

Från åtminstone 1925 levde han under namnet Traven Torsvan i Mexico, främst i Acapulco, men han tycks ha rört sig också i andra delar av Mexico, möjligen även i USA. Hans erfarenheter av förtrycket av indianer med mera, som man hittar i hans böcker från 1930-talet (se ovan), måste rimligen vara förvärvade på plats – de är knappast läsfrukter.

När ”Sierra Madres skatt” filmas 1947, finns han på plats som författarens represntant, nu under namnet Hal Croves. Strax därefter, 1948, försvinner Traven Torsvan, eftersom nyfikna forskare har börjat göra personkopplingar, så också Hal Croves.

Sedan dyker Hal Croves ändå upp 1952, i Mexico City. Han gifter sig 1957, med Rosa Elena Luján, och det är hon som, när han dör 1969, sprider ut uppgifterna om att han skulle ha varit född i Chicago 1890 och att hans verkliga namn var Traven Torsvan Croves – märk att detta namn består av inte mindre än tre av hans pseudonymer.

Det finns dock uppgifter om att Travens änka lite senare också ska ha bekräftat, att hennes avlidne make en gång även hade kallat sig för Ret Marut.

* * *

Axel Holmströms utgivning av B Traven följdes alltså sen upp av Tidens förlag och Folket i Bilds förlag. Arvet efter dessa arbetarrörelseförlag förvaltas i dag av KF-ägda Norstedts. Nog vore det en kulturgärning, om Norstedts ville göra Travens böcker tillgängliga för nya generationer?

Spöken ur andras och ens eget förflutna

En av de mest läsvärda deckarförfattarna just nu är islänningen Arnaldur Indriðason. Hans polishjälte, Erlendur Steinsson, rör sig i en sjaskig verklighet ungefär som Georges Simenons Maigret gjorde, men här är inte miljön Paris utan Reykjavík med omgivningar. Han är envis som Henning Mankells Kurt Wallander, har även han ett kraschat äktenskap bakom sig, men har ett mer analytiskt förhållningssätt till de brott han utreder. Hans grävande i det förflutna kan föra tankarna till Ross Macdonald, ja till och med till Marcel Proust (i den senaste boken spelar ”På spaning efter den tid som flytt” en viss roll), men han gräver minst lika mycket i sitt eget som i brottslingarnas och offrens förflutna.

I den framvältrande deckarvågen ser man åtskilligt som är spekulation, till exempel i form av grovt våld. Också hos Indriðason förekommer förstås mord och annat våld, men de händelseförlopp som kartläggs är mer av verkliga mänskliga tragedier. Ofta stegras spänningen först så småningom, men den obestridliga behållningen är då att handlingen känns intressant också långt efter det att man har läst slutet och upplösningen.

I den senast översatta boken, ”Frostnätter” (översättning Ylva Hellerud, Norstedts, 2009, i original ”Harðskafi”, 2007), är vår tungsinte polishjälte Erlendur (i Ísland använder man främst förnamnen) inte alltför överlastad av utredningsarbete och hinner därför intressera sig både för något som först ser ut att vara ett självmord och för några olösta gamla fall av spårlöst försvinnande. Däremellan hinner han bli uppvaktad av sina barn, främst den i några tidigare böcker svårt knarknedgångna Eva Lind, om att äntligen träffa och tala ut med deras mamma som han är frånskild från sen åratal – hon hatar honom intensivt, och ingenting förlösande kommer ut heller ur det möte, som faktiskt kommer till stånd.

Huvudhandlingen kretsar kring en kvinna, María, som hittas hängd i en sommarstuga i närheten av Þingvellir – det faktum att hon sörjer sin döda mor, Lenonóra, besinningslöst och har sökt kontakt med henne med hjälp av medier stärker i förstone teorin att det handlade om ett självmord. Men Erlendur lyckas steg för steg – och det är här jämförelsen med Ross Macdonald blir relevant – blottlägga både hur fadern i den här familjen dog och varför María faktiskt mördades.

Det intressanta med hur det här går till och att fallet sannolikt aldrig kan föras vidare till åtal skiljer ut ”Frostnätter” från mycket annat i deckargenren. Sanniningslidelse på gränsen till besatthet och etik snarare än straff präglar den här historien. Så förslagna och så moraliskt sjaskiga kan människor alltså vara!