Antijudisk seriestrip i Aftonbladet

Jag är starkt israelkritisk, vilket inte är liktydigt med att jag skulle vara antijudisk.

Jag är dessutom också serieälskare, läser dagligen alla serier i de tidningar jag prenumererar på eller köper. I dagens Aftonbladet har jag bland annat läst serien Wulffmorgenthaler, en strip som nog inte borde ha publicerats.

På bilden en man som försöker locka en motvillig kvinna in till sig. Text: ”Effektiv raggningsreplik bland judiska män.” (Pratbubbla:) ”Följer du inte med in!? Sex miljoner av mitt folk dog under andra världskriget – det minsta du kan göra är väl att ge mig en avsugning!”

Mannen på bilden tecknas inte som någon judestereotyp, men siffran är den som brukar anges för dödade judar i koncentrationslägren.

De båda serieskaparna är trots sina tyskklingande namn danskar: Mikael Wulff och Anders Morgenthaler.

Deras skämt är ofta grovkorniga, går inte så sällan över till det smaklösa. Den aktuella stripen passerar alla gränser; den är vämjelig.

För min del skulle jag inte sörja, om ”Wulffmorgenthaler” försvann ur Aftonbladets spalter.

Händel, Schönberg och Haydn

Birgitta och jag var på Socialdemokraternas partikongress på Älvsjömässan i förra veckan, bodde över där också på hotell, men avvek på torsdagskvällen för att inte missa vår abonnemangskonsert i Musikens hus hemma i Uppsala. På vägen dit slank vi också in på Katalin och åt middag, husets fisksoppa med hembakt bröd. Soppan värmde gott i det kyliga höstvädret.

Också musiken som sen följde värmde: Uppsala kammarorkester under ledning av Anthony Halstead spelade Händel, Schönberg och Haydn.

Av Georg Friedrich Händel (1685-1759) fick vi höra Svit nummer 1 i F-dur ur den berömda ”Water Music”. Att kompositören med sitt tyska namn – han var tysk – skrev verk med engelsk titel hade sin bakgrund i att han, blott 25 år gammal, fick tjänst vid det engelska hovet – märk dock att den blivande engelske kungen George I (egentligen Georg Ludwig) själv var tysk. Det var för övrigt för en av kungens båtturer på Themsen Händel komponerade sin ”Water Music”, som 1717 uruppfördes från en pråm.

Före pausen fick vi också höra Arnold Schönbergs (1874-1951) Konsert för stråkkvartett och orkester från 1933, vilken märkligt nog är en bearbetning av Händels ”Concerto grosso” – stråkkvartetten är sålunda ett tillägg från Schönbergs sida. Jag gillar både Händel och annan barockmusik, men jag måste tillstå att jag finner också Schönbergs ganska fria och moderniserade bearbetning mycket hörvärd.

Att vi efter pausen fick höra musik av Joseph Haydn (1732-1809) hade säkert också det med Händel att göra; Haydns musik har bland annat utvecklats under påverkan av Händel. Vi fick höra Haydns ”Symfoni nummer 94” i G-dur, mer känd under titeln ”Pukslaget”, på engelska ”The Surprise Symphony” – den skrevs efter Haydns två besök i London på 1790-talet. Dess dramatiska sätt att överraska publiken med ett ”puk-utbrott” är ju väl känt, men i även i övrigt var det ett nöje att lyssna till den här symfonin.

Anthony Halstead gav genomgående lyster åt musiken genom att hans instuderingar av de stycken som spelades bland annat genom instrumenteringen underströk det tidstypiska i dem.

Några steg i rätt riktning. Men socialdemokratin måste tillbaka till sin gamla ståndpunkt, skola och välfärd i gemensam regi

Den socialdemokratiska partikongressen genomfördes med gott humör och med bra beslut på många områden. Mona Sahlin stärktes i sin ställning som partiledare och statsministerkandidat, men jag noterar att det också den här gången var LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, inte partiordföranden, som utförligt och med tyngd pläderade för ökad jämlikhet. (Lars Ohly citerade vid de rödgröna partiledarnas framträdande på S-kongressen utan namns nämnande Gustav Möller – ”endast det bästa är gott nog åt folket” – men jag tillåter mig faktiskt att betvivla, att alla ens i partiledningen (S) uppfattade den ideologiska blinkningen.)

Under torsdagskvällens internationella del av S-kongressen fattade kongressen några beslut, som innebar att partiledningen besegrades.

I debatterna om skol- och välfärdsfrågorna fanns det som en mäktig underström en flod av motioner, som alla på olika sätt ville hejda den pågående privatiseringsvågen. De här motionerna tillgodosågs delvis genom att man ville dämpa vinstuttagen i privata skolor och välfärdsföretag samt genom att man ställde hårdare krav på dem. En central meningen i de riktlinjer som antogs lyder så här:

”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till aktieägarnas vinstuttag. För att genomföra detta krävs en ny reglering som syftar till att uppnå högre kvalitet i välfärden och skärpta etableringskrav.”

I och med det här har privata-alternativ-kramarna i till exempel Stockholms län för tillfället kommit undan med blotta förskräckelsen. Men tror de att den socialdemokratiska partikongressens beslut i skol- och välfärdsfrågorna innebär en kursändring som kommer att stå sig också i framtiden, tror de fel. Skärpta krav på de privata alternativen kan för all del undanröja några av svagheterna med dem, men det kommer snart att visa sig, att den fortsatta förekomsten av privata alternativ ändå kommer att fortsätta att öka ojämlikheten i samhället.

Ganska många av dem som i temautskottsbehandlingen i början av kongressen och sedan i besluten i plenum gick med på den här kompromissen kommer att, när de möter motionärerna, få kritiska frågor om varför de inte stod fast vid de skarpare kraven i motionerna. Svaret på detta ligger utanför de sakfrågor vi talar om: Det är mindre än ett år kvar till valet, och en strid inför öppen ridå skulle äventyra inte bara det regeringsskifte vi alla hoppas på. Går det åt fanders i riksdagsvalet, talar all erfarenhet för att det gör det också i många kommun- och landstingsval. Och en socialdemokratisk partikongress har bland ombuden en hel hord av människor som hett åtrår alla de där positionerna valet också handlar om: inte bara som statsråd och riksdagsledamöter utan också som landstingsråd, kommunalråd, fullmäktigeledamöter, nämndordförande och så vidare.

Jo, visst är det viktigt att också komma i position. Men innehållet i den politik som ska föras efter en valvinst måste vi ändå fortsätta att diskutera, och med ”vi” menas då inte bara de ovan nämnda utan alla de som fortfarande är partimedlemmar.

I själva verket är en fortsatt anpassning åt höger långt ifrån någon garanti för att socialdemokratin ska återvinna något av sin forna styrka. Som Daniel Suhonen skriver i en mycket läsvärd artikel i senaste Ordfront magasin (nummer 5 2009), ”Politisk sorg”:

”Är det inte just under ’det långa klivet högerut’ som socialdemokratin tappat sitt stöd i just TCO- och SACO-grupperna? Att det är när politiken anpassats till marknaden, rört sig mot mitten, haft fingret i luften i stället för en egen ideologi och analys, som denna mytiska medelklass gått utan oss.”

Vi inom den politiska vänstern, vars helt överväldigande del alltid har varit socialdemokratisk, är tänkande och rationella men låter oss också styras av det som ibland får symboliseras av hjärat, det röda hjärta som aldrig dunkar häftigare när vi serveras marknaden som lösningen på politikens alla problem. Vi bärs av längtan efter ett annorlunda samhälle. Daniel Suhonen citerar på den punkten poeten Kristina Lugn:

”Det är fruktansvärt svårt att leva utan en bärande längtan.”

Ett parti som inte längre bärs av någon längtan får nog finna sig i att både tappa medlemmar och väljarstöd.

Men den här utvecklingen kan vi fortfarande vända, tillsammans.

Melodikrysset nummer 44 2009

Jag har varit gäst på den socialdemokratiska partikongressen, var så även i lördags när Melodikrysset sändes. Men också på socialdemokratiska partikongresser blir det en hel del musik. Vi har förstås tillsammans sjungit sådant som ”Bandiera rossa” och ”Internationalen” men dessutom fått lyssna på till exempel Miss Li och Alcazar, artister som ju förekommer i Melodikrysset. Men skulle Anders Eldeman sända delar av det som Henrik Schyffert respektive Thomas Oredsson underhöll S-kongressen med, bleve han väl anmäld till Radionämnden av ilskna borgerliga radiolyssnare.

Nå, först i dag, på måndag, har jag haft möjlighet att lyssna till och lösa veckans melodikryss, och jag tyckte nog att det innehöll en del knepigheter. ”Reveal” med Roxette, det vill säga Marie Fredriksson och Per Gessle, hade jag till exempel inte tidigare hört – men nog var det de som sjöng.

Svårare för mig var det då att identifiera Darin i ”Paradise”, men eftersom jag hade ledbokstäver och sen fick både låttitel och album (”Flashback”), kunde jag ju få svaret bekräftat på Google.

Boyzone är definitivt inte några jag brukar lyssna på, men ”No Matter” har skrivits av Andrew Lloyd Webber.

Tommy Körbergs ”En som du” från 1968 hade jag inget som helst minne av, och eftersom jag heller inte mindes ”Red, Red Wine” med Neil Diamond, tog det en stunds googlande att komma på svaret.

Detsamma gällde en låt jag mycket väl kom i håg, den om kyrklig grönska. Som gammal radiolyssnare kom jag omedelbart på titeln, ”In a Monestary Garden”, på svenska ”I en klosterträdgård”. Men vad hette den där engelske varietéartisten som visslade? Jo, som artist kallade han sig Ronnie Ronalde – fast på riktigt hette hen Ronald Charles Waldron.

Det för oss osökt vidare till Gotland med alla sina ruiner, många av dem just kyrkoruiner. Som illustration hörde vi ”Gotländsk sommarnatt”, stor hit med Ernie Englund 1960.

Och på tal om sommaren: Anders Eldeman behagade också spela en låt om midsommar, Rune Lindströms och Håkan Norléns fina ”Visa vid midsommartid” (1946). Läs gärna mer ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – här.

Därefter kan vi väl ta veckans melodifestivallåtar.

Vi hörde Laila Kinnunen göra en finsk version av ”Sol och vår” av Ulf Källqvist och Åke Gerhard. Den här låten vann den svenska uttagningen 1962 och sjöngs av Inger Berggren och Lily Berglund. I eurovisionsschlagerfinalen gick det inget vidare.

1993 tävlade Nick Borgen med ”We Are All the Winners” och kom tvåa i den svenska uttagningen.

Och alla kommer väl fortfarande i håg ”Moving On” med Sarah Dawn Finer i årets melodifestival.

Irving Berlins ”Annie Get Your Gun” från 1946 känner jag förstås till, också ”Allt du kan göra kan jag göra bättre” som ingår i den, detta stycke där mästra kan sägas vara ledmotivet. För egen del har jag dock aldrig tidigare hört den med just Pernilla Wahlgren och Anders Sohlman.

Desto oftare har jag, framför allt under matinébesöken under små- och folkskoletiden, sett kortfilmer med Hacke Hackspett eller Woody Woodpecker, som han heter i original. Och har man det, vet man ju, att det är sin näbb Hacke använder i alla möjliga sammanhang. Hackes signaturmelodi, ”The Woody Woodpecker Song”, skrevs av George Tibbles och Ramey Idriss.

* * *

PS: Jag glömde bort att redovisa svaret på en fråga: Vi hörde Hurricanes i ”Jag är lapp och jag har mina renar” – svaret ska alltså bli ren. I amerikanskt original heter den ”Red River Valley”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå in direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuelllt kryss.