Några steg i rätt riktning. Men socialdemokratin måste tillbaka till sin gamla ståndpunkt, skola och välfärd i gemensam regi

3 november 2009 16:31 | Politik | 23 kommentarer

Den socialdemokratiska partikongressen genomfördes med gott humör och med bra beslut på många områden. Mona Sahlin stärktes i sin ställning som partiledare och statsministerkandidat, men jag noterar att det också den här gången var LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, inte partiordföranden, som utförligt och med tyngd pläderade för ökad jämlikhet. (Lars Ohly citerade vid de rödgröna partiledarnas framträdande på S-kongressen utan namns nämnande Gustav Möller – ”endast det bästa är gott nog åt folket” – men jag tillåter mig faktiskt att betvivla, att alla ens i partiledningen (S) uppfattade den ideologiska blinkningen.)

Under torsdagskvällens internationella del av S-kongressen fattade kongressen några beslut, som innebar att partiledningen besegrades.

I debatterna om skol- och välfärdsfrågorna fanns det som en mäktig underström en flod av motioner, som alla på olika sätt ville hejda den pågående privatiseringsvågen. De här motionerna tillgodosågs delvis genom att man ville dämpa vinstuttagen i privata skolor och välfärdsföretag samt genom att man ställde hårdare krav på dem. En central meningen i de riktlinjer som antogs lyder så här:

”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till aktieägarnas vinstuttag. För att genomföra detta krävs en ny reglering som syftar till att uppnå högre kvalitet i välfärden och skärpta etableringskrav.”

I och med det här har privata-alternativ-kramarna i till exempel Stockholms län för tillfället kommit undan med blotta förskräckelsen. Men tror de att den socialdemokratiska partikongressens beslut i skol- och välfärdsfrågorna innebär en kursändring som kommer att stå sig också i framtiden, tror de fel. Skärpta krav på de privata alternativen kan för all del undanröja några av svagheterna med dem, men det kommer snart att visa sig, att den fortsatta förekomsten av privata alternativ ändå kommer att fortsätta att öka ojämlikheten i samhället.

Ganska många av dem som i temautskottsbehandlingen i början av kongressen och sedan i besluten i plenum gick med på den här kompromissen kommer att, när de möter motionärerna, få kritiska frågor om varför de inte stod fast vid de skarpare kraven i motionerna. Svaret på detta ligger utanför de sakfrågor vi talar om: Det är mindre än ett år kvar till valet, och en strid inför öppen ridå skulle äventyra inte bara det regeringsskifte vi alla hoppas på. Går det åt fanders i riksdagsvalet, talar all erfarenhet för att det gör det också i många kommun- och landstingsval. Och en socialdemokratisk partikongress har bland ombuden en hel hord av människor som hett åtrår alla de där positionerna valet också handlar om: inte bara som statsråd och riksdagsledamöter utan också som landstingsråd, kommunalråd, fullmäktigeledamöter, nämndordförande och så vidare.

Jo, visst är det viktigt att också komma i position. Men innehållet i den politik som ska föras efter en valvinst måste vi ändå fortsätta att diskutera, och med ”vi” menas då inte bara de ovan nämnda utan alla de som fortfarande är partimedlemmar.

I själva verket är en fortsatt anpassning åt höger långt ifrån någon garanti för att socialdemokratin ska återvinna något av sin forna styrka. Som Daniel Suhonen skriver i en mycket läsvärd artikel i senaste Ordfront magasin (nummer 5 2009), ”Politisk sorg”:

”Är det inte just under ’det långa klivet högerut’ som socialdemokratin tappat sitt stöd i just TCO- och SACO-grupperna? Att det är när politiken anpassats till marknaden, rört sig mot mitten, haft fingret i luften i stället för en egen ideologi och analys, som denna mytiska medelklass gått utan oss.”

Vi inom den politiska vänstern, vars helt överväldigande del alltid har varit socialdemokratisk, är tänkande och rationella men låter oss också styras av det som ibland får symboliseras av hjärat, det röda hjärta som aldrig dunkar häftigare när vi serveras marknaden som lösningen på politikens alla problem. Vi bärs av längtan efter ett annorlunda samhälle. Daniel Suhonen citerar på den punkten poeten Kristina Lugn:

”Det är fruktansvärt svårt att leva utan en bärande längtan.”

Ett parti som inte längre bärs av någon längtan får nog finna sig i att både tappa medlemmar och väljarstöd.

Men den här utvecklingen kan vi fortfarande vända, tillsammans.

23 kommentarer

  1. Om man menar allvar med att endast det bästa är gott nog åt folket, då MÅSTE man ge folket rätt att välja bort det som är dåligt.

    Om en privat välfärdsleverantör behandlar mig illa kan jag gå till en annan.

    Den möjligheten har jag inte om det enda alternativ som finns är det gemensamt ägda och drivna.

    Att äga och driva något gemensamt betyder inte att det blir bra, eller att man har makt över det.

    Men makten att välja bort ger makt åt den lilla människan.

    Comment by Ola Berg — 2009 11 03 17:19 #

  2. Till Ola Berg: Men det går alldeles utmärkt att erbjuda olika alternativ också inom den gemensamma sektorn.

    Comment by Enn Kokk — 2009 11 03 17:22 #

  3. Jag tror att du har rätt Enn utan att ha varit där. Detta var taktik inför valrörelsen för att hålla ihop partiet.

    Själv vet jag att det inte finns någon här i Umeå bland de socialdemokratiska skolpolitikerna som inte ville gå längre. Många är upprörda och jag vet att Daniel Ådin från Skellefteå gjorde ett mycket bra jobb på kongressen.

    Frågan är om detta kompromissande med ideologin är en bra taktik eller om vi biter oss i tummen. Folk i gemen är emot vinstutdelning av skattemedel. Varför skulle vi mesa på…… för att inte genera vissa stockholmare eller vadddå!!! Men väljarna kanske går till vänsterpartiet i stället då.

    För övrigt sa Gustaf Möller också: ” varje förslösad skattekrona är stöld från folket! Undrans vad han skulle ha sagt och tyckt om vinst-debatten???

    Comment by Britta Sethson — 2009 11 03 18:24 #

  4. Tja, vad ska man säga? Inlägget är briljant!

    Comment by Daniel J — 2009 11 03 19:57 #

  5. Angående hur man ska vinna mittenväljarna så kom jag att tänka på hur diskussionen ser ut när det handlar om högerextrema partier och hur dessa ska bemötas. Partier har i många fall anammat högerextremisters retorik och/eller politik för att minska deras möjlighet till röster, men i praktiken har det åtminstone på sikt skapat ett större väljarmässigt utrymme för de högerextrema partierna.

    I någon mån är det nog samma sak med sossarnas vandring mot mitten. När socialdemokrater anammar borgerlig politik och/eller retorik så gynnar det de borgerliga partierna genom att hela debatten flyttar åt höger och att människor blir mer mottagliga för högerpartiernas argument. Och varför välja kopian när man kan välja originalet, som det brukar heta..

    Comment by Niklas — 2009 11 03 22:19 #

  6. Vad hjälper vassa ord i partiprogrammet när S-politik formas av ett gäng homogena stockholmssossar som hade mage att innan och under kongressen försöka blanda ihop frågorna om vinst/vinstintresse och kvalitetskrav? Om sådana ohederliga manövrar kallas politik är det inte politik som intresserar mig, men fortfarande är jag mycket intresserad av samhällsförbättringar som jag anser bör sker tillsammans med utövarna av vård, skola och omsorg som behöver mycken empowerment efter att ha missbrukats i decennier.

    Comment by Eva O — 2009 11 04 0:03 #

  7. En köksanalys: Under lång tid var arbetarklassen betydligt större än medelklassen. Idag är det om kanske inte tvärtom så i alla fall mer ett jämviktförhållande. Då var det lättare än idag att få medelklassaen att ställa upp och betala för modeller/system som de inte alltid själva hade nytta av. Minnet av hur föräldragenerationen haft det levde kvar. Vem bryr sig idag om att far- och morföräldrar hade det svårt i dåtidens samhällsmodell när man parollen i dagens samhälle är ”satsa på dig själv” eller ”förverkliga dig själv”. Att gå tillbaka till dåtidens s-politik kan låta fint men hur får man medelklassen att följa med? (Och apropå samhällsdrift kontra privat: Om jag inte är felunderrättad drivs den skandalomsusade Solbergaskolan i Stockholm av kommunen. Så offentlig drift är ingen garanti för att vanligt folk ska få det bästa.)

    Comment by Jean — 2009 11 04 0:37 #

  8. Jag tror att hela idén om att vinna medelklassväljarna bör förkastas, iallafall så länge man tror att detta görs genom högerpolitik. Det råder någon slags uppfattning om att det är ”modernt och nytt” med privata alternativ inom sjukvården, friskolor, med mera, för att inte tala om alla myter kring den 80-talistgeneration som jag själv tillhör.

    I själva verket tror jag en stor del av medelklassen uppskattar vänsterpolitik, och denna del av befolkningen kan man med gott samvete satsa på utan att vända arbetarklassen ryggen.

    Comment by Johan — 2009 11 04 9:36 #

  9. Är inte det stora problemet just med skolan att kommunen inte visat framfötterna. Vi borda ha haft greppet, vi borde presenterat olika former, pedagogiska val och strategier. Istället slåss skolan för att få finnas just som den är med så få förändringar som möjligt. Det är inte konstigt när man studerat det ett tag, att folk längtar efter privata alternativ.
    Tänk om komunala skolan blev på tårna och visade vad det faktiskt går att åstakomma, men det gör den ju inte…
    (generaliserat jag vet)

    Comment by Simone — 2009 11 04 11:39 #

  10. Hur definierar man arbetarklass och medelklass idag? Diskussionen handlar ju oftast om lönenivåer. Men det är ju så att stora delar av arbetarklassen tjänar runt 22-25000 kr/ m, vilket gäller för många medelklassyrken också, om man med medelklassyrken menar yrken som kräver 3-5 års högskola. Bygg- och industrisektorn ligger definitivt på dessa nivåer, men utan de studieskulder som högskola medför. Räknar man ut nettointäkten, efter att ha räknat bort de 800-1000 kronor som det kostar att betala tillbaka studielånen, är det smartare att bli CNC-operatör än lärare. Problemet är väl att stora delar av den s k medelklassen inte riktigt känner igen sig i beskrivningen. Det finns naturligtvis många som tjänar mindre än 22000 kr/m, men det är oftast unga utan utbildning och kvinnor (och vissa män) med låg utbildning. Så vilka ska betala för vilka? I den diskussionen måste det väl rimligtvis vara lönenivåer som avgör.

    Kan det vara så att SAP förlorar väljare därför att den tidigare lågavlönade arbetarklassen inte är så lågavlönad längre?

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2009 11 04 11:54 #

  11. Till Ann Christin Sandlund: När man i marxistisk tradition talar om klasser, utgår man inte främst från lön och levnadsnivå utan från ställning i produktionslivet. Löneanställda arbetstagare (utom de anställda som direkt är redskap för kapitalägarna, till exempel VDar och andra högre chefer) har med ett sådant synsätt vare sig de är industriarbetare, byggnadsarbetare eller tjänstemän gemensamma intressen att hävda gent emot dem som äger och styr produktionsapparaten.

    Men det du tar upp, lönesättningen, är också viktigt. Framhåller man som jag gör – jag var i yngre år sekreterare i Alva Myrdals jämlikhetsgrupp – jämlikheten som politiskt mål, blir det viktigt att utjämna inte bara stora skillnader i lön utan också i andra levnadsvillkor, till exempel i sådant som rör utbildning och kultur och så förstås de (inte naturliga utan socialt påförda) skillnader som finns kvar mellan könen.

    Comment by Enn Kokk — 2009 11 04 13:47 #

  12. Till Simone Olofsson: Den tidigare helt sammanhållna skolan levde nog i den stereotypa föreställningen, att all utbildning måste utformas lika. Men i dag tar också kommunala skolor egna initiativ och profilerar sig. Återkommunaliserades grund- och gymnasieskolorna, skulle man mycket väl kunna variera utbudet av utbildning genom att erbjuda alternativa pedagogiker, fördjupningar i vissa ämnen och så vidare. Den främsta poängen med en sådan sammanhållen skola skulle då vara, att man utnyttjade skattepengarna mer optimalt än i dag och också såg till att valfriheten inte drabbade vissa skolor och/eller områden i form av utarmning och utslagning.

    Comment by Enn Kokk — 2009 11 04 14:00 #

  13. Enn, jag är enig med dig och den tanken: Ville bara ha ett inlägg där jag ändå visar att det inte är så konstigt att efterfrågan skapats.

    Comment by Simone — 2009 11 04 18:22 #

  14. Hej Enn!
    Jag har också läst Daniel Suhonens artikel i Ordfront Magasin. Hoppas att Daniel skriver en bok om arbetarrörelsens utmaningar.
    Hälsningar
    Rustan Rydman
    Stockholm

    Comment by Rustan Rydman — 2009 11 04 19:23 #

  15. Hej Enn!
    Jag har följt din blogg med stort intresse ett tag nu och imponeras av din kunskap om arbetarrörelsen och dess historia inte minst eftersom jag deltar i en studiecirkel om just arbetarrörelsens historia. Som litteratur till cirkeln läser vi ”Från mörkret sträva vi mot ljuset” utgiven av (r)-arnas förlag Proletärkultur. Således är detta en minst sagt vinklad bok som är väldigt antisocialdemokratisk till sitt upplägg. Jag undrar därför om du skulle jag kunna rekommendera ett komplement till den boken som ger en mer nyanserad beskrivning av arbetarrörelsens framväxt och utveckling.
    Vänliga Hälsningar
    Calle
    Lund

    Comment by Carl Lindoff Gustavsson — 2009 11 04 20:08 #

  16. Daniel Suhonens artikel i Ordfront Magasin var suverän, och den beskrev också min vilsenhet i dagens politiska landskap.
    Men vill S absolut vinna fler väljare i Stockholms centrala delar, så varsågoda, gör det. Men min röst har de förlorat, och många andras också, inte för att man inte friar tillräckligt till ”medelklassen” utan för att man inte för en traditionell socialdemokratisk politik längre. Min besvikelse på partiet är djup och gör rent ont.

    Comment by Kerstin — 2009 11 04 20:10 #

  17. Till Enn: Du skriver ”Men i dag tar också kommunala skolor egna initiativ och profilerar sig”. De gör det för att inte tappa ännu fler elever och kronor till privatdrivna skolor. Varför tog de kommunala skolorna inga initiativ tidigare? För att eleverna hade inget val. Och var det inte så att Gustav Möller hade som grundinställning att de möjligheter överklassen hade skulle även arbetarna ha. Överklassen har alltid kunnat (med sina pengar) välja skolor åt sina barn. Nu kan arbetarna också göra det, inte med egna pengar utan med våra gemensamma pengar. Jag har svårt att se att det är ett steg bakåt. Och ”Återkommunaliserades grund- och gymnasieskolorna, skulle man mycket väl kunna variera utbudet” skriver du. Visst men vad är det som talar för att det faktiskt skulle bli så när det yttre trycket från konkurrenter försvinner?

    Comment by Jean — 2009 11 04 20:55 #

  18. Till Jean

    Jag har tidigare framfört åsikten att vi ska ha lite mera gillesocialism i frågan om väldfärdssektorn.

    Dvs personalen styr och kommunen äger. I fallet med skolan skulle det vara passande med en hel del föräldrainflytande och elevinflytande också…. Politikerna ger direktiv och resurser. vilket inte är fallet i fullständig gillesocialism men då tänkte man sig inte att det skulle vara den här typen av tjänster.

    Men att vinstintresset skulle styra verksamheten är mig helt främmande.

    Comment by Britta Sethson — 2009 11 04 22:28 #

  19. Till Jean: Tanken bakom Gustav Möllers ”endast det bästa är gott nog åt folket” var nog att de generella system han förordade skulle erbjuda hög kvalitet. I övrigt hänvisar jag till senare delen av mitt svar till Simone Olofsson.

    Comment by Enn Kokk — 2009 11 04 22:46 #

  20. Som vanligt är herr Kokk klok, men tyvärr inte logisk. Marx använde sig helt riktigt av denna ”definition” men då återstår ju frågan vad gäller alla statligt, kommunalt och landstingsägda bolag! Enligt de svenska socialisterna/kommunisterna skall ju allt fler bolag socialiseras och då blir fler och fler ”arbetstagare” klasskämpar mot det offentliga!
    Här är det min själ inte bara fråga om kapitalet kontra arbetaren! Här är det en kamp mellan den svenske arbetaren/löntagaren och politikerna på sina taburetter. Se bara Polen och senare fd Sovjet!
    Nej, Enn Kokk! Bättre kan du! Även SAP!

    Comment by Lars Rudström — 2009 11 04 22:48 #

  21. Till Calle: Jag skulle tro att Yvonne Hirdmans ”Vi bygger landet: Svensk arbetarrörelse från Palm till Palme”, 1979 (1989 reviderad ny upplaga) kunde vara ett gott alternativ. Hirdmans inställning till socialdemokratin är inte okritisk, men hennes framställning är balanserad.

    Några bra kompletteringsböcker är
    Gunnar Gunnarson: ”Arbetarrörelsens krönika i ord och bild: 1881-1972″ – två band (1970)
    ”Socialdemokratiskt idéarv: utopism, marxism, socialism” (1971) samt Jan Lindhagens båda böcker om socialdemokratins program.

    Comment by Enn Kokk — 2009 11 04 22:52 #

  22. Till Lars Rudström: I tidig marxistisk samhällsanalys sågs staten som ett redskap åt den kapitalistiska maktapparaten, men socialdemokratins syn på staten (och även landstingen och kommunerna) ändrades, när praxis framför allt från trettiotalet och framåt visade, att den offentliga makten under demokratisk kontroll kunde brukas för den löntagande klassens bästa. Eftersom det inte finns oändliga resurser, kan motsättningen mellan dem som beslutar i de nämnda offentliga demokratiska instanserna och dem som arbetar i verksamheter styrda av dessa någonsin upphävas, men eftersom politikerna i stat, landsting och kommuner får sitt mandat också från anställda i dessa samhällssektorer och dessa anställda inom de ramar de folkvalda politikerna sätter kan få utöva en viss självförvaltning, måste man inte göra ett så stort nummer av de motstående intressena som du gör.

    Comment by Enn Kokk — 2009 11 04 23:19 #

  23. Allt det som de privata friskoleföretagen har att erbjuda fanns och finns idag att välja i de kommunala skolorna. Utom några saker. Nämligen de privata friskoleföretagens utsortering av skolbarn på ekonomiska ,sociala och medicinska grunder och de privata friskoleföretagens utsortering av kulturella och socialvårdande enheter. Samt de privat friskoleföretagens insortering av lönsamhetskalkylerad vinst till sina o(ö)kända ägare!

    Comment by Bengt Nilsson, röd gråsosse — 2009 11 06 7:20 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^