God jul!

Bob Dylans CD ”Christmas In the Heart” (Columbia 99608 57323 2, 2009, distribution Sony) har en omslagsbild – slädfärd – à la gammaldags pappersväggbonad. I det minimala medföljande CD-häftet ser man hans musiker utstyrda i tomtedräkter och tomteluvor. Och på häftets baksida finns en färgbild som trotsar allt man förväntar sig i det som ändå är feminismens tid: en mycket kurvig ung dam, också hon iförd tomteluva och en minimal tomtejacka, båda i rött med vit pälsbräm – den här klädedräkten döljer varken brösten (dock i röd BH) eller låren (där man skymtar svarta strumpeband). Mig påminner hon starkt om de tecknade omslagen man under 1950-talet såg på tidningar som Cocktail och Paris Hollywood.

Det här är naturligtvis kitsch, och jag kan se en viss logik i den: När Bob Dylan har gjort det osannolika, en julskiva, har han, precis som när han har gjort de radioprogram som nu delvis finns på skiva, bland annat grävt i 1950-talsmusiken, där man ju också hittar julsånger med artister som Bing Crosby och Frank Sinatra.

När han nu gör deras och andras gamla julsånger är kontrasten förstås slående – det är ju inte precis någon sammetsröst han sveper in julsångerna i. Även för en hängiven gammal Dylan-fan – jag har följt honom i stort sett från starten och har alla hans officiella skivor plus en drös bootlegs – är det först lite av en chock att börja lyssna på den här skivan, även om jag förstår den goda avsikten med den: alla artistarvoden från försäljningen går till World Food Programme.

Skivan är, trots Dylans vid det här laget mycket skrovliga röst, traditionellt amerikansk, vilket betyder att till exempel en svensk publik inte känner igen en rad av sångerna som julsånger. Vilket inte betyder att allt är obekant: ”Winter Wonderland” (här med tjejkör-intro), ”Mark the Herald Angels Sing” och ”O’ Come All Ye Faithful (Adeste Fideles)” torde till exempel vara bekanta även här.

De två sistnämnda plus ”The Firts Noel” är hämtade ur den traditionella sångskatten, och jag märker till min förvåning att de går bra att framföra också med Dylans spruckna röst och inte bara som harmoniska Christmas Carols.

Men Dylan bjuder verkligen på blandad kost. ”Must Be Santa” görs som snabb square dance, och ”Christmas Island” är ett stycke ren och oförfalskad hawaiimusik, med coconut tree i texten och allting. Ibland, som i ”Have Yourself a Merry Little Christmas”, blir det jävligt smörigt, men ”The Christmas Blues” är, som titeln antyder, blues, riktigt hygglig sådan förresten bland annat med hjälp av Dylans munspel.