Last chorus: Olle Dahl

Som andra i min ålder bevistar jag allt fler begravningar. Fast i och för sig är det ju helt normalt att man dör när man har uppnått 86 års ålder. Det gjorde Birgittas farbror Olle Dahl (1923-1909).

Jag har träffat Olle ganska många gånger – i familjen Dahl ses man inte bara vid begravningar – men släkten Dahl är myllrande stor, och det är många man ska hinna prata med när den ses. Jag har uppfattat Olle som en man med rationalistiska principer, och jag antog därför att han kanske heller inte tillhörde de religiösa i släkten – den stora och vittförgrenade familjen Dahl rymmer förvisso även religiösa människor, men särskilt Olles mycket envetna och ständigt återkommande plädering för aktiv dödshjälp (en ståndpunkt som jag för övrigt inte delade med honom) fick mig inte att tro att han skulle vara religiös. Jag bör kanske tillägga, att Olle dog en helt naturlig död.

Dagens begravningsgudstjänst i Hoppets kapell på Skogskyrkogården i Stockholm var dock en eftertrycklig dementi av mina slutsatser. Allt fanns på plats där: psalmer, Herrens bön, bibeltexter, välsignelsen. Dessutom också Bachs ”Sarabande” plus ”Allt under Himmelens fäste” framförda på violin av ytterligare en i Dahl-släkten, violinisten Ylva Magnusson. Att Olle hade bett Ylva spela på sin begravning är ett av många exempel på att släktband upprätthålls också i sådana här sammanhang. Intressantare utifrån det perspektiv jag har anlagt är emellertid, att den utpräglat religiösa begravningen också i övrigt tycks ha planerats av Olle själv. Jag upplevde visserligen Olle som en person som vill ha full kontroll – det finns flera sådana i familjen Dahl – men om man väljer inte bara officiant utan också psalmer till sin egen begravning, måste där ju också finnas en tro bakom.

Efteråt samlades vi på Värdshuset Ulla Winblad för lunch. En mycket stor del av dem som var med i kapellet var med där också. Och mot slutet av den här delen av sammankomsten kom minnesorden, vittnesbörd som i bästa fall – och så var det i dag – gör bilden av den avlidne mer detaljerad och därmed intressant. Så där var det också den här gången. Själv lärde jag mig åtskilligt mer om Olles liv, bland annat om hans mångåriga jobb på nykterhetsrörelsens försäkrignsbolag Ansvar.

Två minnestal grep mig särskilt. Båda hölls av kvinnor, en gammal och en ung.

Olles syster, Birgittas faster Karin Dahl, 89 år den 8 november och en av de främsta bärarna av den radikalism som också lever i den här släkten, höll ett både ömsint och inkännande tal till sin döde bror.

Och så blev vi, alla tror jag, starkt berörda av de personliga barndomsminnen Olles dotterdotter Malin berättade om sin morfar. Plötsligt såg vi Olle med barnbarnets ögon, helt utan yrkesroller och skyddsmasker och hårt slipade argument. Vi såg människan!