Konsertbesök i backspegeln

I torsdags var jag och Birgitta på en av säsongens abbonnemangskonserter med Uppsala kammarorkester i vårt Musikens hus – jag har bara inte hunnit skriva om det ännu på grund av många andra värv.

Orkestern leddes av den unga och skickliga koreanska dirigenten She-Yeon Sung, kvinna är det bäst att tillägga för er som i likhet med mig inte kan utläsa sådant av koreanska namn.

I vår värld är det inte heller lätt att göra nationsbestämningar med hjälp av namn. Det visade sig sålunda att kvällens första kompositör, Albert Schnelzer, var svensk – han var nämligen uppe på scenen för avtackning efteråt. Det visade sig också att det var den unge man (född 1972) som satt tvärs över gången, alldeles bredvid mig.

Det fanns förr en utbredd vanföreställning om att konsertmusik, ju längre fram i tiden man kom, blev allt mer obegriplig (och onjutbar). Efter att i olika konsertsammanhang ha lyssnat på ganska mycket relativt modern musik måste jag kraftfullt protestera. Det är inte bara så att modern musik ofta kan vara intressant att lyssna på; i Schnelzers fall – jag kan anföra det verk av honom vi hörde, ”A Freak In Burbank”, som exempel – är den utveckling av konsertmusiken han representerar inte ens lineär. Titeln syftar förvisso på något nutida, den amerikanske filmregissören Tim Burton, han med ”Edward Scissorhands” ”Batman” och ”The Nightmare Before Christmas”. Men Schnelzers musik blandar många element, allt ifrån hårdrock och Burtons musikskapare Danny Elfman till Joseph Haydn och Igor Stravinskij.

Det är faktiskt mycket glädjande att Uppsala kammarorkester vänjer sin publik vid modern musik genom att ofta lägga in ett nutida stycke i programmet.

Den redan nämnde Igor Stravinskij (1882-1917) stod för det andra numret före pausen, ”Dances Concertantes”. Det här är konsertmusik, musik för orkester, men första ledet i titeln leder förstås tanken också till de baletter Stravinskij är så känd för, ”Eldfågeln, ”Våroffer” och annat sådant. Jag har själv sett och hört dem, men dessutom kan jag ju inte undgå att höra de balettartade elementen i ”Dances Consertantes”. Vidare är namnen på ett par av satserna hämtade ur balettvärlden: ”Pas d’action” och ”Pas de deux”.

Konsertens tredje del, den som låg efter pausen, hade, kanske något oegentligt, fått namnge hela kvällens program, ”Jubilaren Mendelssohn”. Men Felix Mendelssohn föddes ju 1809 – han dog 1847 – så låt gå för det.

Det konserten avslutades med var hans ”Symfoni nummer 3” kallad den skotska symfonin, opus 56 i A-moll från 1842. Det som förenade den med de två verken före pausen var att alla tre kompositörerna – Stravinskij verkade ju inte bara i Ryssland utan också i USA – har hämtat influenser från andra håll i världen än från det land de själva kom/kommer ifrån. Mendelssohn har förvisso sina rötter i tysk musik – han var en stor beundrare av Johann Sebastian Bach – men han vistades också relativt länge i Storbritannien: ouvertyren till Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”, ”Hebriderna” och, således, hans skotska symfoni bär vittnesbörd om detta. Det är också helt uppenbart att det finns element av skotsk folkmusik i den här symfonin.

Sammantaget blev det en fin konsertkväll.

Samtidigt stör det mig att debatten om Musikens hus’ underskott – cirka tio miljoner över budget – har satt ny fart på gnället över Uppsalas fortfarande ganska nya konserthus. Må så vara att det i ekonomiska kristider är svårt att få den kommunala ekonomin att gå ihop.

Men också kultur behövs och måste få kosta!