Kommunister

25 oktober 2009 18:28 | Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

När jag och Birgitta tidigare i höstas invigde en utställning om de estniska båtflyktingarna, som i slutet av andra världskriget kom till Sverige – jag var själv en av dem, då sju år – var många i publiken på museet själva estniska flyktingar. I samband med det här kom ordföranden i Estniska föreningen i Uppsala, Uppsala Eesti Selts, Kaljo Kalm, fram till mig och frågade om jag inte hade lust att också komma till föreningen och göra ett progam. Han hade hört talas om min stora samling av politisk musik på skiva och undrade nu om jag inte kunde komma över en kväll, spela skivor och berätta om dem.

Jag sa ja och fick dessutom nästan genast en idé om temat för detta program.

Estniska föreningen i Uppsala har ända sen 1956 haft en källarlokal med flera rum på Geijersgatan 12. Jag har varit där fast för mycket länge sen, under mina första år som student i Uppsala, 1959-1960 eller så. Då, innan jag helt uppslukades av politisk verksamhet inom den svenska socialdemokratin, var jag med på några möten i de här lokalerna med den estniska studentföreningen – de estniska studenterna var på den tiden så många i Uppsala, att de kunde upprätthålla en verksamhet som på många sätt liknade studentnationernas. Jag var dessutom också medlem i den estniska studentföreningen Raimla, med rötter i universitetet i Tartu.

I Sverige verkade vidare ett estniskt socialdemokratiskt parti i exil, med Johannes Mihkelson och Raimond Kolk som drivande krafter. Jag var för egen del aldrig aktiv i detta parti, vars centrum fanns i Stockholm, men jag medverkade ganska många gånger med artiklar i partiets tidskrift Side (på svenska ungefär Förbindelse, Band).

I början av 1960-talet skrev jag också lite för – satt till och med i redaktionsrådet för – den frihetligt socialistiska estniska tidskriften Vaba Eesti (Fritt Estland). År 2000 omtrycktes i boken ”Vaba Eesti tähistel” (redaktörer Peeter Tõnus, Hellar Grabbi, Ivo Iliste och Vahur Linnuste, Tallinn 2000) min essä i Vaba Eesti nummer 1 1963 om partier och ideologier, ”Poliitilised parteid kontra ideoloogiad”.

Som man kan förstå av detta talar jag och läser estniska, men eftersom jag aldrig har gått i estnisk skola, finns det brister i min grammatik och ibland även stavning, när jag försöker skriva på estniska, men uppbackande vänner har då alltid bisträckt mig.

Mitt myckna resande i mitt gamla hemland under övergångsåren från sovjetvälde till ny självständighet – jag var då de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare – lärde mig bland mycket annat också att läsa och tala en mycket mer modern estniska än den jag genom familjen hade lärt mig som barn. Bland annat har jag fått lov att hålla anföranden på estniska, och fastän det här nu var för ett antal år sen, märkte jag, när jag satte mig ner för att göra mitt program för Estniska föreningen i Uppsala, att det gick märkvärdigt lätt.

Som tema för mitt program med politisk musik valde jag något för sammanhanget passande, kommunister. Inte så att det skulle ha funnits kommunister bland mina åhörare – nå, jag har ju inte kontrollerat, men jag finner det högst osannliket. Dock borde ju ämnet intressera med tanke på att Estland slöks av Sovjetunionen och under alltför många år var en del av en kommunistdiktatur.

Jag öppnade mjukt med att spela Margareta Söderbergs fina insjungning av Bo Granhammars (det vill säga Fritz Gustaf Sundelöfs) revyvisa ”Kata Dalström” – du kan läsa mer om den här.

Kata var ju en av de socialdemorkater som gick över till Socialdemokratiska vänsterpartiet, det som lite senare blev Sveriges kommunistiska parti.

Efter en brygga över de många dogmatiska år som sen följde – jag citerade bland annat kommunistpartisången från DDR, ”Die Partei, die Partei, sie hat immer recht” – introducerade jag Vienna Midnight Cabaret och paret Helmut Qualtinger och Gerhard Bronner som skildrade avstaliniseringen i sin fantastiska ”Der Dialektiskche Materialismus-Rock”. Läs gärna mer här!

De svenska kommunisternas tilltagande svårigheter i denna nya tid illustrerade jag med att låta TidningsTeatern (Michael och Thomas Segerström, Bo Rehnberg med flera) framföra radiosketchen ”Werner i strid med kungahuset”.

Och då måste jag ju också ta med ett par av VPKs vänsterutmanare under sjuttiotalet. KFML/SKP fick representeras av Arbetets söner och döttrar, som klämde i med ”Hälsa alla herrarna” med musik lånad från Hjort Anders. Läs mer här! Och när det gällde KFMLr, var valet lika givet: ”Lär av historien” framförd av Knutna nävar (tidigare Love Explosion) till musik av John Fogerty. Läs mer här!

Kvällens program avrundade jag med Musikteatergruppen Oktober, som i ”Revolutionärernas paradis” berättar, vad det blev av Lenin, Stalin och alla dom andra när dom dog. Jo, dom bor alla numera i ett kollektiv i en nedlagd skola i Småland:

Revolutionärernas paradis

Text: Henric Holmberg och Ninne Olsson, 1977
Musik: Jan Lindell, 1977

Det finns en sak där man ändå gjort en miss
i historiematerialismen annars heltäckande skiss,
det kanske är en lapsus, nå’t man undvikit berätta.
Det jag tänker på är nämligen: LIVET EFTER DETTA.

Jomen tänk hörni själva, vilken festlig idé,
vilken syn för gudar det vore att få se
alla stora marxister från Marx till onkel Ho
samlade på ett ställe i himmelsk ro.

Ni tror dom sitter på molnen och plingar
på harpor i linnen med änglavingar?
Nej, inte alls, det är högst materiellt.
Här följer svaret på den fråga jag ställt:

Dom har hittat sitt paradis – ja, vet ni var?
I Småland, i en nedlagd skola som finns kvar!
Där bor dom alla i kollektiv
med odlingar och verkstad och en katt som heter Siv.

I köket står Marx och lagar spagetti,
Engels tar fram tallrikar och glas med servett i,
de lyssnar förstrött på melodiradioskvalet
och tänker på en fjärde del av Kapitalet.

”Engels, kom och smaka, är köttsåsen för svag?”
”Du borde använt lite mera kryddor tycker jag.”
”Oreganon är slut” – ”man får ta vad som ges,
av salvia och timjan blir en god syntes.”

”MIDDAG”, ropar Engels, ”ta in några tomater!”
Från alla håll och kanter strömmar hungriga kamrater,
från biblioteket däruppe i överbyggnaden
tittar Lukacs förvirrad: ”Är det mat nu igen?”

”Först kommer käket, sedan moralen”
upplyser Brecht. ”Skicka peppar, men malen!
Varför kommer inte Trotskij? Han som alltid är så kvick.”
Alla ser på Stalin med frågande blick.

Stalin ser i brodet och tystnaden är kall.
Då hörs en munter röst: ”Tjena, fint, va ball!”
In kommer Trotskij ”Förlåt om man är sen,
men jag har vatt och omvänt några polare igen.

Och vi har världens projekt som vi ska dra igång,
vi ska helt enkelt öppna en frisersalong!”
”Jag har väntat”, säger Stalin, ”att just du tar den funktionen,
du som faktiskt tänkte permanenta revolutionen.”

Man käkar spagetti och stämningen är glad,
efter middan går man på promenad.
Marx tar på stövlar: ”Jag ska gå och fiska,
ska du me’ Rosa Luxemburg, det är Stalins tur att diska.”

På kvällen har man stormöte i kolonin.
På dagordningen står frågan om ekonomin,
hushållskassan tryter trots att allas löner
går till kooperativet ”Marx & söner”.

Lenin säjer först: ”Vi måste stifta nya lagar,
så vi får tjäna egna pengar vissa dagar”,
men Kollotaj varnar för detta sätt att bli rik:
”Nu kommer han dragandes med sin NEP-politik.”

”Alexandra, du gör mej så rysligt besviken,
att du inte vågar lita på dialektiken!”
Diskussionen blir het av den polemiska lågan,
eniga blir man blott om att bordlägga frågan.

Under ”Övrigt” får Ho Chi Minh ordet till slut:
”Kamrater! En nykomling väntas hit ut.
vi borde ge honom nå’t – det är Mao Tse-tung,
jag föreslår nå’t som kan hålla honom ung.”

Idéerna haglar, fantasin sej svingar,
det är hopprep och hantlar och romerska ringar,
men ett förslag får plötsligt allas poäng:
Vi gräver i trädgår’n en simbassäng!

Håll med om att tanken behövts vissa stunder,
visst vore det skönt för en marxist att tro på under
och veta att mästarna samsas i en kåk
i denna den splittrade vänsterns epok.

Men vi måste ju leva som vår insikt lär
och tro på våra krafter nu och här.
Det gäller att förvalta denna goda gåvan
och inte tro på några krafter ifrån ovan.

Den här pärlan finns på LPn ”För släkt och vänner” med Musikteatergruppen Oktober (Amalthea AM 1, 1977).

Och sen slutar jag väl som jag slutade på Estniska föreningen i lördags: ”Jah, see oli kõik, seltsimehed.” (Ja, det var allt, kamrater.)

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^