Barndomsskildring från Provence

På 1980-talet, när jag var medlem av Bra Böckers bokklubb Bra Deckare, läste jag med stigande förtjusning en för mig då ny och som jag tyckte fantastiskt bra fransk deckarförfattare, Pierre Magnan. Hans böcker i deckargenren har litterära kvalitéer, både vad gäller människoskildringen och skildringen av den provençalska miljön. Dessutom är de spännande.

Magnan blev med rätta prisbelönt, hemma i Frankrike 1978 för ”Le sang des astrides”, 1976 (på svenska ”Cyklistens tysta död”, 1983), här i Sverige 1983 med The Martin Beck Award för ”Guldsvampen” (i franskt original ”Le commissaire dans la truffière”, 1978). Sammanlagt kom det, fram till 1987, ut åtta Magnan-deckare på svenska. De är sedan länge utgångna ur utgivningslistorna. Funnes det någon kvalitetsdeckaråterutgivning värd namnet i Sverige, skulle Magnan ha en given plats i en sådan deckarklassikerserie. Hans böcker är i klass med Georges Simenons bästa Maigret-deckare – men ändå ganska olika dem.

Efter den där deckarutgivningen på 1980-talet har det varit tyst om Magnan här i Sverige. Jag har till och med funderat över om han kunde vara död, född 1922 som han är. Men han lever, är nu alltså 87 år gammal.

Huruvida han har producerat sig litterärt under senare år, vid så pass hög ålder, vet jag inte, men nu har i alla fall Elisabet Grate bokförlag plötsligt åter gett ut en bok av honom, dock utgiven i Frankrike 1988: ”L’amant du poivre d’âne”, på svenska ”Kyndelälskaren. En barndom i Provence” (översättning Dagmar Olsson, 2009).

Som man kan ana av den svenska undertiteln, är det här inte en deckare utan memoarer, minnen från hans barndom i Manosque i Provence. De här minnena är, som de flesta hågkomster från barndomen, till att börja med fläckvisa men växer sedan i detaljrikedom. Och de är sinnliga: de miljöer, dofter, människor Magnan skildrar blir tydliga också för läsaren.

Det Manosque Pierre – ”Piare” på lokalt idiom – växer upp i under perioden efter första världskriget är, med sina småbönder med fält utanför staden, sina hantverkare. handelsmän och kufar, en värld som Magnan med hjälp av sitt minne tvingas återskapa. I dess slutkapitel berättar han hur detta uråldriga Manosque bit för bit rivs, förvandlas och går under. Det är ingen tid längre för åsnor, getter, koleldade värme- och matlagningshärdar, vildsallad och fält som doftar av kyndel.

En styrka i de här memoarerna är att han ingalunda heroiserar sig själv. Han är duktig i skolan, dock usel i matematik, och slits mellan bildningsvärlden och den kroppsarbetartillvaro hans förfäder alla har varit en del av. Han finns också i skärningspunkten mellan tradition och modernitet – hans far är något i den här miljön mycket utmanande, både ateist och kommunist.

Så vitt jag förstår har bokens översättare Dagmar Olsson gjort ett storverk. Pierre Magnans språk är i den här boken fullt av lokal, provençalsk dialekt, vilket hon klarar genom att dels återge ord och hela fraser som Magnan har skrivit dem, dels parentetiskt översätta dem rakt av till svenska. Det har således varit en njutning att läsa den här boken också i svensk språkdräkt.