Från Dragarbrunn till Slottet

Hans Alsén, född 1926 och således drygt tio år äldre än jag, har jag känt i stort sett ända sedan jag blev aktiv i arbetarrörelsen hemma i Uppsala.

I början av 1960-talet, när jag var aktiv i Laboremus, var Hasse ordförande och sen ombudsman i Socialdemokratiska partidistriktet i Uppsala län, och före 1962 års val skjutsade han mig bland annat ut i länet för en rad intervjuer, avsedda att publiceras i en i länet totaldistribuerad valtidning, vars redaktör jag var och vars innehåll jag i stort sett själv skrev.

Han var kommunalråd i Uppsala 1966-1969 och 1971-1973 och då under en period också ordförande i biblioteksstyrelsen där jag satt – till det vi hjälptes åt att föra i hamn var bygget av Uppsalas nya stadsbibliotek, det som fortfarande är i funktion.

1969-1970 var han statssekreterare hos Olof Palme – själv hade jag i början av 1968 börjat min tjänst på Socialdemokratiska partistyrelsen. Både då och när han 1974-1982 var riksdagsledamot, sågs vi förstås inte bara i politiska sammanhang utan också på tåget mellan Uppsala och Stockholm.

1986-1992 var han landshövding i Uppsala län.

Jag har alltså känt Hasse mycket länge, vilket inte betyder att vi har varit nära vänner. Det är först under senare år som vi har kommit varann så pass nära, att vi har börjat föra samtal om känsliga och kontroversiella ämnen. En starkt bidragande orsak till denna mer nära kontakt är att Hans liksom min hustru, Birgitta Dahl, hör till kretsen av ”hedersupplänningar”, som årligen äter middag hos den sittande landshövdingen och också ofta träffas i andra offentliga sammanhang. Och när min bror Matti här om året hastigt och oväntat avled, bad jag Hasse, som kände även Matti och är borgerlig begravningsförrättare, att förrätta begravningen.

Hasse, som aldrig har träffat sin far, växte upp under mycket proletära förhållanden i det centrala Uppsala. Också jag har samma fattiga familjebakgrund, men jag gissar att det är vår åldersskillnad som är en del av förklaringen till våra något olika ungdomsår: medan jag fick möjlighet att gå i realskola och gymnasium, blev Hasses väg framåt i livet typografutbildning samt facklig och så småningom även politisk skolning och aktivitet.

Jag har flera gånger hört Hasse, ofta med hjälp av diabilder, berätta om sitt tidiga liv i de numera sanerade delarna av det dåtida proletära Uppsala. Han är en god muntlig berättare, mycket uppskattad av publiken, och när han nu ger ut sina memoarer, ”Från Dragarbrunn till Slottet” (Uppsala Publishing House, 2009), är det just de tidiga berättelserna från de nämnda miljöerna som fängslar mest.

Trots sin bakgrund i typografyrket förmår han nämligen inte alltid forma sitt livs historia till just en skriven berättelse. Jag tänker då inte främst på att framställningen innehåller onödiga citatattecken, som en förlagsredaktör borde ha tagit bort, utan mer på att livfullheten, historierna i historien, borde ha fått mer utrymme på bekostnad av den fullständiga redovisningen.

Det är också mycket, som nu bara med lätt hand berörs i boken, som jag skulle ha velat ha Hans Alséns verkligt personliga reaktioner på.

Man får till exempel inte riktigt reda på varför Hans Alsén vantrivdes i Statsrådsberedningen – mer än, i och för sig viktigt nog, att han där inte kunde styra sitt eget liv.

Ganska många både socialdemokratiska och borgerliga politiker nämns, oftast med högaktning. Men få sådana – ett par är John Lundberg (S) och Roland Agius (C) – kritiseras, detta dock under återhållsamma former som man inte förknippar med den understundom koleriske Hans Alsén. Andra, som har spelat stor roll i Uppsalas politiska liv, nämns bara kort vid namn (och då för att man inte gärna kan gå förbi dem), ytterligare andra inte alls.

Också när det gäller den egna familjen – de båda hustrurna samt barnen – är Hans Alsén, förmodligen programmatiskt, en återhållsam memoarförfattare.

Och rent politiskt hade jag önskat mig att Hans Alsén med sitt långa perspektiv och sina centrala positioner ännu mer hade försökt fånga vad det var i tiden eller politiken som gick snett, när det gick snett.

Av de många och centrala folkrörelseuppdrag han har haft intresserar mig framför allt hans långa bana inom konsumentkooperationen, speciellt tiden som ordförande i Kooperativa Förbundet. Några missgrepp – beslut, personval och så vidare – måste ju KF ha gjort, innan man i rätt stor skala förlorade terräng till privathandeln, framför allt ICA.

Detta är ändå randanmärkningar.

För mig är Hans Alséns memoarer starka påminnelser inte bara om personer utan framför allt om det som relativt nyss var Folkrörelsesverige. Och om detta ganska annorlunda Sverige borde också yngre generationer läsa.

Nu säljs Raimat Abadia av finska i stället för svenska staten

Gamla Vin & Sprit, det som ägdes av svenska staten, tillverkade inte bara egna drycker som det i hela världen allt mer framgångsrika Absolut vodka. Företaget hade också en stor agenturverksamhet, sålde bland annat viner från hela världen.

Pernod Ricards övertagande av V & S har lett till ordentliga omstuvningar i Vin & Sprits varuportfölj. Jag har tidigare berättat om att EUs konkurrensmyndigheter tvingade företaget att av marknadsdominansskäl sälja anrika Grönstedts Cognac. Det ironiska var att Grönstedts därmed kom att ägas av finska i stället för svenska staten: Köpare var Finlands motsvarighet till V & S, Altia, som håller på att skaffa sig en stark marknadsposition inte bara i Finland utan också i Sverige, Norge samt övriga Norden och Baltikum.

Altia följer V & S’ gamla koncept och skaffar sig bland annat agenturöverenskommelser i Norden och Baltikum med intressanta dryckersföretag runt om i världen.

Jag har redan tidigare noterat, att Altias svenska dotterföretag har kompletterat sitt vinsortiment (Faustino med flera) med en överenskommelse om att ta över också spanska Codorniús viner.

I nya numret av Allt om mat finns följaktligen en helsidesannons från Philipson & Söderberg, ett av Altias dotterbolag, för Raimat Abadia Blanc de Blancs, som en av de recensenter som citeras döper till buffévavorit.

Raimatvinerna – jag har tidigare köpt olika varianter av de röda – är oftast mycket hyggliga för sitt förhållandevis måttliga pris. Utöver Raimat Abadia Crianza, som också finns i box, finns Raimat Abadia i varianterna Chardonnay, Cabernet Sauvignon och Syrah.

Vill inte svenska staten tjäna pengar på ansvarsfull och kvalitetsinriktad alkoholdrycksförsäljning, har jag inga problem med att i stället gynna finska statens företag i branschen – särskilt som även det, som jag redan tidigare har noterat, också lever upp till samma målsättningar.

Rörig film med Povel Ramel

Som Povel Ramel-fan borde jag ha sett filmen ”Hoppsan!”, när den gick upp på biograferna 1955. Men när jag nu fick den på DVD, mindes jag inte ens att den fanns. Kanske fick den inte särskilt god kritik.

Nu är den heller ingen renodlad Povel-film, även om han spelar huvudrollen. Regissör är Stig Olin, och manus har skrivits av Olle Strandberg, själv en rolig och läsvärd författare. Visserligen låter rollnamnen ramelska, men de som spelar rollerna är andra än de som Povel normalt brukade omge sig med på scenen: Harriet Andersson, Sven Lindberg, Douglas Håge, Georg Rydeberg, Ingrid Thulin med flera. Också musiken i filmen är mycket brokig, även om man där – bland mycket annat av helt andra – hittar några povelhitar som ”Följ mej bortåt vägen” och ”Släkthuset”.

Problemet med den här filmen är att den milt talat är rörig. Rollkaraktärerna är många och ibland svåra att hålla kvar i huvudet. Innehållsmässigt spretar den åt många olika håll.

Ändå är den intressant av ett alldeles speciellt skäl.

Under det tidiga 1950-talet slog serierna igenom stort bland unga läsare; jag var en av dem. 1954 hade läkaren Nils Bejerot dragit i gång en häftig kampanj mot tecknade serier genom att på Folket i Bilds förlag publicera pamfletten ”Barn – Serier – Samhälle”.

Det intressanta med filmen ”Hoppsan!” är att den parodierar den här kampanjen och, alltså bland mycket annat, är en humoristisk plädering för den äventyrsserievärld Bejerot angrep i sin bok.

Povel Ramel spelar serietecknaren, till lika schlagerkompositören Hubert Yrhage. Hans serie, späckad med våld och sex, heter ”Monstret”, och till sin hjälp har han bland andra två personer som agerar som seriemodeller, Carl-Gustaf Lindstedt och Lissi Alandh. Det visar sig också att manus skrivs av en liten, serieälskande kille, spelad av Olle Pettersson och i filmen son till värdinnan på Pensionat Mitticity, där en stor del av den märkliga handlingen utspelar sig.

I filmens början finns ett opinionsmöte mot serier, som genom att också herr serietecknare Hubert Yrhage infinner sig och börjar argumentera urartar till rena lynchmobben. Huvudtalare är en ung lärarinna, Lena Lett (Harriet Andersson), som går till storms mot serierna. Kampanjen har två paroller, ”Död åt Monstret – skydda våra barn” och så ”Kamraterna säger att far läser serier”, den senare en lätt förvrängning av en av nykterhetsrörelsens då mer kända paroller.

Hela den snåriga handlingen behöver vi inte dra här. Men vi kan väl nämna att Lena Lett distanserar sig från det, som det visar sig, slemma antiseriesällskap hon har blivit redskap för och vars mer skurkaktiga ledare är musikförläggaren och seriemotståndaren Darling Karlsson (Douglas Håge), som assisteras av Jens Myskovich (Georg Rydeberg). I stället får Lena Lett ihop det med journalisten Gary Lundberg (Sven Lindberg).

Ingen särskilt lysande film alltså, men ett bisarrt tidsdokument från seriemotståndets 1950-tal.

Sitter åter här i min en(n)samhet

Birgittas besök här hos mig i Öregrund blev kort.

I förmiddags gav hon sig i väg igen; jag hjälpte henne med den tyngsta väskan till bussen mot Uppsala. Den här gången skulle hon vidare med tåg mot Dalarna, närmare bestämt för en vecka på hemslöjdens gård Sätergläntan.

Hon sitter i dess styrelse, är ordförande, men den här gången var målet inte ett styrelsesammanträde. På tåget, som kom från Stockholm, satt redan dotterdottern Ella, tolv år och den yngsta av Annas tre flickor. Ella har önskat sig en kurs i träslöjd på Sätergläntan, och då passar också mormor på att gå en kurs i yllebroderi – egentligen onödigt i hennes fall; hon har med sig några av sina broderier, bland annat sin estniska folkdräktskjol från Lihula, att visas upp – men den kurs hon aktivt ville gå ställdes in.

Som det väl går att räkna ut, har Birgitta levt ett arbetsspäckat liv under åren som riksdagsledamot, minister och talman, men hon har också kämpat sig till tid med barnen och barnbarnen. En väldigt fin och väl fungerande sak som hon har gjort först med de egna barnen, sen med Annas barn är att tillbringa en hel sommarvecka ensam med bara ett av dem, ett barn i taget. Det här har varit äventyrliga och åtminstone till att börja med strapatsrika färder: på cykel Gotland respektive Åland runt, i kanot i sjösystemen i Dalsland och på gränsen mellan Blekinge och Skåne, också i skärgården här utanför Öregrund samt på Dalälven, fotvandringar i västerbottensfjällen och annat sådant.

Under senare år, när mormors fysiska krafter har avtagit, har det blivit lite lugnare sommaräventyr. Förra året lånade hon och Ella Gunnels och Ragnars sommarstuga i Sjöändan utanför Kristinehamn och gjorde därifrån kortare kanotutfärder. Och i år blev det alltså kursvistelse på Sätergläntan.

Tro nu inte att Birgitta har ledsnat på de här veckorna med barnbarnen, ett i taget. Viggo och Klara är ännu för små för den här typen av mormorsveckor, så vi får väl se om Birgitta, när de kommer upp i rätt ålder, fortfarande orkar…

När Birgitta var energiminister, döpte Björn Jensen henne till Käringen med strömmen, vilket jag publicerade som kort mening på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s). Med eller utan den ministerposten har hon alltid varit ett energiknippe; det kan alla som har känt henne från ungdomen eller senare lärt känna henne intyga. I lördags, när jag löste Melodikrysset, störtade hon genast ut i trädgården: smorde på nytt in de rådjursavskräckande stinkpinnarna i rabatterna med blodmjöl och ammoniak och vattnade trädgårdsland och rabatter med två slangar med vattenspridare.

Sen kom det ändå, till slut, några efterlängtade regn, både i lördags och i förmiddags.

Det gör att gräset i min nyklippta gräsmatta genast börjar växa igen. Detsamma gäller ogräset i mitt stenparti, det som för alls inte längesen försågs med helt ny jord.

Så jag lär vara fullt sysselsatt också under min andra en(n)samma vecka. Och när det inte är läge att gå ut, ska jag fullborda den här sommarens storstädning: torka ur köksskåpen och diska allt glas och porslin och annat sådant.

Nyss var jag en runda i trädgården, såg hur blomsterprakten är ännu större nu när det har regnat. Varje gång man går runt i trädgården på det här viset, upptäcker man saker: I dag slog det mig hur yvig och hög hasseln bakom huset har blivit, den som vi fick av vår vän Inga-Lill, som hade grävt upp den på Gäsö. På den tiden ägde hon trädgårdsmästeriet här i Öregrund. Det har hon överlåtit. Hon orkar inte arbeta längre, eftersom hon har KOL. När jag numera någon gång träffar henne på Konsum, sitter hon i rullstol och har ledsagare.

Nu skiner solen igen, men det är svalare i luften. Vinden har på nolltid torkat allt det som fanns på klädstrecken: kortärmade skjortor, kalsonger och strumpor och så ett par grytlappar och en badrumsmatta.

All denna skönhet som omger mig i den trädgård som Birgitta och jag tillsammans har skapat! Och mitt i alltihopa den vemodiga insikten att vår tid är utmätt. Dess bättre vet vi, lika lite som Folke Isakssons humla, när vår tid är till ända:

Humlan

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
vinglar vresig och brun bland svajande blad
med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i ett annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med en knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Melodikrysset nr 27 2009

Som så ofta när det gäller direktsändning – i dag från Mora – var dagens melodikryss lätt. Var kommer till exempel wienervalser från om inte från Österrike?

Hela tre svenska melodifestivallåtar var det i dag. Dels Jan Johansens ”Se på mig” från 1995, här dock i en engelsk version. Dels ”Hon kommer med solsken” med Östen med resten i 2002 års upplaga. Dels ”Tango, tango” med Petra Nielsen från 2004, eller ”Tängou, tängou” som hon av någon anledning sjunger.

Och så hörde vi Johnny Logans mer framgångsrika bidrag i Eurovision Song Contest, ”Hold Me Now”. Han tävlade för Irland och året var nittonhundraåttiosju.

Thore Skogmans ”Tiotusen röda rosor” – som här skulle ge singularen ros – blev en stor hit 1968 i Jan Höilands insjungning.

Året före, 1967, hade Anna-Lena Löfgren stor framgång med ”Lyckliga gatan”, som vi här hörde på franska.

Det är inget fel på någon av de här svensktoppslåtarna, men ibland klarar vissångare att göra ännu bättre låtar. Ett exempel är Mats Paulsons ”Det går en vind över vindens ängar”. Visste ni förresten att Mats också har gjort en Joe Hill-LP? Den finns förstås i diskografin i min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger” (Prisma).

I främsta raden bland svenska vismakare finns även Evert Taube. I dag hörde vi hans ”Så länge skutan kan gå”.

Dagens barnskiva var om möjligt ännu lättare. Vem känner inte igen ”Mors lilla Olle” och vet att den skrevs av Alice Tegnér?

Barn förekommer också i Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins musikal från 1959, ”Sound of Music” – bland annat sjunger de ramsan ”Do-re-mi”.

Så återstår bara att redovisa svaret på en fråga med politisk anknytning. ”Det är proffsen som gör / att rosorna dör, / ge mig hellre en glad amatör” sjöng Tage Danielsson. Det här med rosorna syftar utan tvivel på Tages egen besvikelse över socialdemokratin, som han själv hade arbetat aktivt för i till exempel 1968 års valrörelse. 1968 var jag nyanställd på socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad efter sin gatuadress, Sveavägen 68. Jag hade då personlig kontakt med Tage om den lilla bok han skrev som bidrag till Socialdemokraternas valrörelse, ”En soffliggares dagbok”.

Bättre med människor som både reflekterar och reagerar med hjärtat än med valarbetare som bara fraktar andras argument! Jag har själv hyllat Tage genom att döpa en hel bok, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002) efter en tänkvärd och hjärtskärande text av honom; vi minns den inte minst i en annan partiarbetares (S), Monica Zetterlunds, fina insjungning.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En ensam vecka

I söndags morse åkte alltså Birgitta till Schweiz för två miljöseminarier tillsammans med många av dem hon hade som kolleger eller av dem som på hennes tid som miljöminister arbetade med de här frågorna inom FN-systemet.

Jag hade föresatt mig att uträtta storverk både med min del av årets storstädning och med trädgårdsarbetet, men det gick trögt åtminstone till att börja med. Skälet till det senare var att jag var dunderförkyld: en långvarig hosta övergick i snuva och feber – nej, inte övergick förresten, kompletterades med. Saken blev inte bättre av värmeböljan. Det var ibland oklart om det var den häftiga utomhusvärmen eller febern som fick mig att somna, så fort jag la mig ner på sängen för att till exempel läsa tidningen.

Nu är jag tillbaka på ruta ett: snuvan och febern är borta, men jag hostar, framför allt när jag byter sysselsättning och tempo: när jag lägger mig ner på eller i sängen, när jag sätter mig framför TVn, när jag pustar ut vid trädgårdsbordet efter att ha klippt gräset.

Klippt gräset har jag gjort i två omgångar, i går och i dag. Nu ser gräsmattan, också de restaurerade och nysådda delarna, riktigt fina ut.

Dessutom har jag putsat fönster, blankat den gamla vedspisen samt diskat alla pryttlar som som står på den och på spiselkransen, dragit fram elspisen samt gjort rent under och bakom den och i ugnen, storstädat sovrummet och datorrummet samt, sent i går kväll, gjort en vanlig veckostädning av resten av huset.

I förmiddags hann jag också, innan Birgitta kom ut hit med bussen från Uppsala, plocka in tre buketter, två av dem med pioner och rosor som bas, den tredje med en kärna av blå blommor och så kvistar av blommande fläder, obeständiga men ack så vackra så länge det varar.

Det är skönt att ha sällskap igen. Jag klarar mig utmärkt också på egen hand, men efter så många årtionden tillsammans är det ännu roligare att ha Birgitta här att prata med och göra saker tillsammans med.

I kväll ska vi basta.

Efter bastun svalkar vi av oss i stolarna under plommonträden, medan vi läppjar på var sin Dry Martini.

Senare i kväll vill jag också smaka på den calvados hon hade med sig från Genève.

Men dess förinnan ska jag bjuda henne på middag.

Fler korta meningar

Så mycket vindkraft blir det ju inte med Centern. Hör du något i luften som surrar, är det deras pratkvarn till partiordförande.

* * *

Centern har omdefinierat ordet lokalsamhälle. Numera syftar det på området närmast Stureplan.

* * *

Är det inte Fingal Olofsson som laddar om en reaktor där borta?
Nej, men där borta!

* * *

Kunde man inte avveckla Centern i stället?

* * *

Visserligen säger Reinfeldt att han leder ett arbetarparti, men gick han inte snäppet för långt, när han tillsammans med Olofsson, Björklund och Hägglund bildade de fyras gäng?

* * *

Skeppar Björklund har lyckats få loss folkpartiskutan från mittenpolitikens grund och girar nu häftigt åt styrbord.

* * *

Regeringen har ingen politik mot arbetslösheten. Man litar på de värkstillande direktörerna.

’

Korta meningar

Det går inget vidare under de nya partisekreterarna (S). På Anderssons tid var socialdemokratin ett stenparti.

* * *

SAS föreslår nya nedskärningar, så kallad planekonomi.

* * *

Centern som förr ville avveckla kärnkraften har i alla fall avvecklat själva avvecklingsplanen.

* * *

Snart är Centern så liten att den får plats i ett lokalsamhälle.

* * *

Miljöpartiet samarbetar även med regeringen. Förslag till ny kampsång (MP): ”Alternative Kameraden”.

* * *

Slogan från iranska presidentvalet: Arbete åt Allah!