Från Dragarbrunn till Slottet

7 juli 2009 15:51 | Politik | 2 kommentarer

Hans Alsén, född 1926 och således drygt tio år äldre än jag, har jag känt i stort sett ända sedan jag blev aktiv i arbetarrörelsen hemma i Uppsala.

I början av 1960-talet, när jag var aktiv i Laboremus, var Hasse ordförande och sen ombudsman i Socialdemokratiska partidistriktet i Uppsala län, och före 1962 års val skjutsade han mig bland annat ut i länet för en rad intervjuer, avsedda att publiceras i en i länet totaldistribuerad valtidning, vars redaktör jag var och vars innehåll jag i stort sett själv skrev.

Han var kommunalråd i Uppsala 1966-1969 och 1971-1973 och då under en period också ordförande i biblioteksstyrelsen där jag satt – till det vi hjälptes åt att föra i hamn var bygget av Uppsalas nya stadsbibliotek, det som fortfarande är i funktion.

1969-1970 var han statssekreterare hos Olof Palme – själv hade jag i början av 1968 börjat min tjänst på Socialdemokratiska partistyrelsen. Både då och när han 1974-1982 var riksdagsledamot, sågs vi förstås inte bara i politiska sammanhang utan också på tåget mellan Uppsala och Stockholm.

1986-1992 var han landshövding i Uppsala län.

Jag har alltså känt Hasse mycket länge, vilket inte betyder att vi har varit nära vänner. Det är först under senare år som vi har kommit varann så pass nära, att vi har börjat föra samtal om känsliga och kontroversiella ämnen. En starkt bidragande orsak till denna mer nära kontakt är att Hans liksom min hustru, Birgitta Dahl, hör till kretsen av ”hedersupplänningar”, som årligen äter middag hos den sittande landshövdingen och också ofta träffas i andra offentliga sammanhang. Och när min bror Matti här om året hastigt och oväntat avled, bad jag Hasse, som kände även Matti och är borgerlig begravningsförrättare, att förrätta begravningen.

Hasse, som aldrig har träffat sin far, växte upp under mycket proletära förhållanden i det centrala Uppsala. Också jag har samma fattiga familjebakgrund, men jag gissar att det är vår åldersskillnad som är en del av förklaringen till våra något olika ungdomsår: medan jag fick möjlighet att gå i realskola och gymnasium, blev Hasses väg framåt i livet typografutbildning samt facklig och så småningom även politisk skolning och aktivitet.

Jag har flera gånger hört Hasse, ofta med hjälp av diabilder, berätta om sitt tidiga liv i de numera sanerade delarna av det dåtida proletära Uppsala. Han är en god muntlig berättare, mycket uppskattad av publiken, och när han nu ger ut sina memoarer, ”Från Dragarbrunn till Slottet” (Uppsala Publishing House, 2009), är det just de tidiga berättelserna från de nämnda miljöerna som fängslar mest.

Trots sin bakgrund i typografyrket förmår han nämligen inte alltid forma sitt livs historia till just en skriven berättelse. Jag tänker då inte främst på att framställningen innehåller onödiga citatattecken, som en förlagsredaktör borde ha tagit bort, utan mer på att livfullheten, historierna i historien, borde ha fått mer utrymme på bekostnad av den fullständiga redovisningen.

Det är också mycket, som nu bara med lätt hand berörs i boken, som jag skulle ha velat ha Hans Alséns verkligt personliga reaktioner på.

Man får till exempel inte riktigt reda på varför Hans Alsén vantrivdes i Statsrådsberedningen – mer än, i och för sig viktigt nog, att han där inte kunde styra sitt eget liv.

Ganska många både socialdemokratiska och borgerliga politiker nämns, oftast med högaktning. Men få sådana – ett par är John Lundberg (S) och Roland Agius (C) – kritiseras, detta dock under återhållsamma former som man inte förknippar med den understundom koleriske Hans Alsén. Andra, som har spelat stor roll i Uppsalas politiska liv, nämns bara kort vid namn (och då för att man inte gärna kan gå förbi dem), ytterligare andra inte alls.

Också när det gäller den egna familjen – de båda hustrurna samt barnen – är Hans Alsén, förmodligen programmatiskt, en återhållsam memoarförfattare.

Och rent politiskt hade jag önskat mig att Hans Alsén med sitt långa perspektiv och sina centrala positioner ännu mer hade försökt fånga vad det var i tiden eller politiken som gick snett, när det gick snett.

Av de många och centrala folkrörelseuppdrag han har haft intresserar mig framför allt hans långa bana inom konsumentkooperationen, speciellt tiden som ordförande i Kooperativa Förbundet. Några missgrepp – beslut, personval och så vidare – måste ju KF ha gjort, innan man i rätt stor skala förlorade terräng till privathandeln, framför allt ICA.

Detta är ändå randanmärkningar.

För mig är Hans Alséns memoarer starka påminnelser inte bara om personer utan framför allt om det som relativt nyss var Folkrörelsesverige. Och om detta ganska annorlunda Sverige borde också yngre generationer läsa.