Rörig film med Povel Ramel
6 juli 2009 16:57 | Film, Serier | 4 kommentarerSom Povel Ramel-fan borde jag ha sett filmen ”Hoppsan!”, när den gick upp på biograferna 1955. Men när jag nu fick den på DVD, mindes jag inte ens att den fanns. Kanske fick den inte särskilt god kritik.
Nu är den heller ingen renodlad Povel-film, även om han spelar huvudrollen. Regissör är Stig Olin, och manus har skrivits av Olle Strandberg, själv en rolig och läsvärd författare. Visserligen låter rollnamnen ramelska, men de som spelar rollerna är andra än de som Povel normalt brukade omge sig med på scenen: Harriet Andersson, Sven Lindberg, Douglas Håge, Georg Rydeberg, Ingrid Thulin med flera. Också musiken i filmen är mycket brokig, även om man där – bland mycket annat av helt andra – hittar några povelhitar som ”Följ mej bortåt vägen” och ”Släkthuset”.
Problemet med den här filmen är att den milt talat är rörig. Rollkaraktärerna är många och ibland svåra att hålla kvar i huvudet. Innehållsmässigt spretar den åt många olika håll.
Ändå är den intressant av ett alldeles speciellt skäl.
Under det tidiga 1950-talet slog serierna igenom stort bland unga läsare; jag var en av dem. 1954 hade läkaren Nils Bejerot dragit i gång en häftig kampanj mot tecknade serier genom att på Folket i Bilds förlag publicera pamfletten ”Barn – Serier – Samhälle”.
Det intressanta med filmen ”Hoppsan!” är att den parodierar den här kampanjen och, alltså bland mycket annat, är en humoristisk plädering för den äventyrsserievärld Bejerot angrep i sin bok.
Povel Ramel spelar serietecknaren, till lika schlagerkompositören Hubert Yrhage. Hans serie, späckad med våld och sex, heter ”Monstret”, och till sin hjälp har han bland andra två personer som agerar som seriemodeller, Carl-Gustaf Lindstedt och Lissi Alandh. Det visar sig också att manus skrivs av en liten, serieälskande kille, spelad av Olle Pettersson och i filmen son till värdinnan på Pensionat Mitticity, där en stor del av den märkliga handlingen utspelar sig.
I filmens början finns ett opinionsmöte mot serier, som genom att också herr serietecknare Hubert Yrhage infinner sig och börjar argumentera urartar till rena lynchmobben. Huvudtalare är en ung lärarinna, Lena Lett (Harriet Andersson), som går till storms mot serierna. Kampanjen har två paroller, ”Död åt Monstret – skydda våra barn” och så ”Kamraterna säger att far läser serier”, den senare en lätt förvrängning av en av nykterhetsrörelsens då mer kända paroller.
Hela den snåriga handlingen behöver vi inte dra här. Men vi kan väl nämna att Lena Lett distanserar sig från det, som det visar sig, slemma antiseriesällskap hon har blivit redskap för och vars mer skurkaktiga ledare är musikförläggaren och seriemotståndaren Darling Karlsson (Douglas Håge), som assisteras av Jens Myskovich (Georg Rydeberg). I stället får Lena Lett ihop det med journalisten Gary Lundberg (Sven Lindberg).
Ingen särskilt lysande film alltså, men ett bisarrt tidsdokument från seriemotståndets 1950-tal.
4 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Enn, om det är någon jag känner stor tacksamhet inför, så är det Nils Bejerot. Utan hans kampanj hade jag inte haft en aning om de allra grövsta och hemskaste amerikanska serierna som, när han drog i gång sin kampanj, ännu inte nått Sverige. Jag betraktade fascinerad de brottstycken Bejerot publicerade och insåg att det fortfarande fanns något att se fram mot jämfört med de första ganska tama serietidningarna på svenska, Kalle Anka & Company, Stålmannen och Serie-Magasinet.
Comment by Björn Kumm — 2009 07 06 17:12 #
Till Björn Kumm: Jag kunde ha berättat lite mer om mitt förhållande till Bejerots kampanj – men nu var ju ämnet för den här texten filmen med Povel Ramel.
Jag var en hängiven FiBare på den tiden, och blev faktiskt påverkad av att Bejerot, uppbackad av ”mitt” förlag, förde den här kampanjen. Så under kort tid slutade jag, kanske också för att min läsning tog andra och mer litterära banor, att läsa serier. Men snart var jag tillbaka i mitt gamla serieläsande, och åt mina barn har jag köpt i stort sett alla serietidningar och seriealbum som fanns.
Det finns en annan, intressant aspekt på den där kampanjen. Du vet ju, liksom jag, att Folket i Bild var lite av pionjär för riktigt intressanta svenska originalserier. Dessutom var det FiBs förlag som genom ett tidigt och mycket framgångsrikt samarbete med Walt Disney Corporation introducerade deras Golden Books, FiBs Gyllene Böcker, i Sverige. I den serien fanns också både Kalle Anka och Musse Pigg och så alla de tidiga, lysande fisneyfilmatiseringarna i bokform.
Någonstans har jag läst, tror jag, att Folket i Bilds satsning på Bejerots kampanj i själva verket hade som bakgrund, att Kalle Anka & Co, serietidningen alltså, hade hamnat hos Hemmets Journal.
Comment by Enn Kokk — 2009 07 06 17:42 #
Ja, Povels filmer var väl inga höjdare (bäst var väl Ratata i Hasse Ekmans förfarna händer). Men det är med Povel som med Woody Allen: även när det är dåligt är det bättre än det mesta. Jag tycker att ”Hoppsan” är mycket bra även om Povel där huvudsakligen uppträder som skådespelare.
Nu undrar jag: var det i ”Hoppsan” som Povel satt vid pianot och sjöng ”Sätt tulpaner i mossa till mor” eller var det en annan film? Den fantastiske Douglas Håge (känd från en av Thunströms romaner) var med minns jag.
Såg f.ö.i kväll Lotta Ramel och Ann-Lie Ryde (??)framföra Povels och Wenche Myhres fabntastiska ”Städernas gemenskap…” Det kan man kalla rap. Publike verkade gilla det trots att många saker i texten måste varit obegripliga för dem: Södra Bergens Balalajkor, Kebnekajse, Fläsket brinner m.m.
Comment by Bengt O. — 2009 07 07 22:54 #
Till Bengt O: Jo, ”Sätt tulpaner i mossa” fanns med i filmen.
Också jag såg Lotta Ramel och Anne-Lie Rydé i kväll – utmärkt!
Comment by Enn Kokk — 2009 07 08 0:19 #