En jävel på oneliners

29 augusti 2008 16:24 | Korta meningar, Politik, Serier | 7 kommentarer

När jag i Galago läste ”När djävulen skapade världen” (text: Lennart Göranson, bild: Fabian Göranson), skrev jag, att det här var en serie som väckte min nyfikenhet.

Nu har jag återfunnit den, som det avslutande bidraget i Fabian Göransons album ”Kirurgi” (Galago/Ordfront, 2008). Och se, min näsa ledde mig inte fel den här gången heller! I fullformat är Fabian Göranson utan tvekan en serieskapare, som jag fortsatt gärna vill läsa ännu mer av.

Som tecknare kan Fabian Göranson ibland föra tankarna till Joakim Pirinen, vilket jag bara anför för att ge läsaren en vink, inte för att Göranson skulle vara någon epigon. Det är han nämligen långt ifrån. Också i absurdismen och i de märkliga associationskedjorna kan han ibland påminna om Pirinen. När det gäller drastiska och brutala detaljer i Göranssons serier, går mina tankar även till Max Andersson.

Flera av Fabian Göransons serier i det här albumet är mycket vältecknade, i en suggestiv stil. ”Odalmannen” är ett exempel.

I andra serier, till exempel ”Queer-terapi”, kommenterar han på ett mycket roligt sätt den aktuella debatten.

Av hans serienedslag i olika städer tycker jag bäst om bilderna från Stockholm (”Den heliga staden”), minst om porträttet av Malmö.

Ofta är Göranson ännu skickligare än i den längre serieformen, när han i en enda drastisk teckning med en lika drastisk text fångar allt det väsentliga.

Bödeln till vittnena, precis när han ska slå på strömmen i elektriska stolen:

– Medium, rare eller well-done?

Till bilden av en kassler har Göranson fogat följande text:

”En bit kassler på 425 gram från Liedl har valts till ny förbundskassler i Tyskland.

Kasslern kommer att leda det tyska folket i krig mot Polen senast nästa tisdag.”

Allra skickligast är Göransson emellertid som absurdistisk aforistiker. Min fäbless för dessa oneliners och andra kortisar har nog inte bara att göra med min egen gamla hobby att skriva det jag kallar för ”Korta meningar”. Göransson är i sina bästa stunder fullkomligt suverän på det här området:

”Det man inte har i huvudet får man ha i plånboken.”

”Augusti kommer och augusti går men på radiumhemmet är det alltid kräfttider.”

”På det individuella planet är vi alla utrotningshotade.”

”…men bara för att rösterna man hör inte är verkliga betyder det inte att man slipper lyda dem.”

”Det värsta med att vara hypokondriker är att man aldrig kan vara helt säker på att det är just det man lider av.”

”CIA, Vatikanen, judarna, bögarna, kommunisterna, frimurarna, Al-Quaida och dvärgpudlarna har alla slutit ett oheligt hemligt förbund för att göra slut på jordens alla konspirationsteoretiker.”

”Dödsorsaken var lätt att fastställa. Livsorsaken var det svårare med.”

Ellen Key och miljonprogrammet

29 augusti 2008 9:00 | Musik, Politik | 1 kommentar

Catti Brandelius känner jag främst via Doktor Kosmos’ skivor, men jag har också läst henne. Och givetvis känner jag till att hon är konstfackutbildad och, i sin konstsyn liksom i sin musiksyn, en rebell.

Tidigt, under tiden i Doktor Kosmos, föddes hennes rollnamn Miss Universum. Som Miss Universum, utstyrd i tiara, har hon sedan utvecklad en egen karriär som performanceartist och soloartist även på det musikaliska fältet.

2002 gjorde hon för MNW en singel med tre låtar – ”På tunnelbanan”, ”Ellen Key” och ”Åh – det är konsten” (NONSCD96) – till vilka det också finns filmer, som man kan se i datorn.

Två av de här låtarna är bra men spränger inte riktigt gränserna för det förväntade i provokationerna. I den första sjunger Miss Universum om allt det där udda men ändå så vardagliga man kan se i tunnelbanana, även om man inte i likhet med Catti Brandelius/Miss Universum sätter sig där iförd tiara. Den avslutande, ”Åh – det är konsten”, går heller aldrig utanför ramarna för vad en ifrågasättande konstvetare kan tänkas ha lust att skriva provokativt om.

Men den mellanliggande tredje låten, ”Ellen Key”, är rent lysande! I den kontrasterar Catti Brandelius det Ellen Key stod för mot det många av oss som bor i miljonprogrammet upplever omkring oss. Catti Brandelius betonar uttryckligen att följande handlar om henne själv:

”Jag bor i en burk i ett miljonprogram
i ett hus som är ritat av en rubbad man
Människor är staplade som sillar i en burk
Det är några svenskar och en och annan turk”

Och så den återkommande refrängen, till smittsam musik:

”Detta var inte vad Ellen Key,
Ellen Key tänkte sej”

Musiken, redan aningen nämnd, är också skriven av Catti Brandelius men har vissa drag gemensamma med Doktor Kosmos’ musik, vilket understryks av att ett par av medlemmarna i den gruppen, bland dem hennes man Uje Brandelius, spelar.