Självständighet åt osseterna!

Jag har en avvikande uppfattning om den pågående konflikten mellan Georgien och Ryssland: osseterna i både Georgien (Sydossetien) och Ryssland (Nordossetien) borde få bilda en självständig stat.

Jag anser att nyhetsrapporteringen om den här konflikten har snedheter och blinda fläckar: Den är, begripligt men inte i alla stycken relavant, färgad av att ta ställning för lilla Georgien mot Rysslands stormaktsfasoner. Och den missar till största delen vad den här konflikten i grunden handlar om, ett litet folks, osseternas, strävan att själva få bestämma.

Vilka är då de här osseterna?

De tros vara avkomlingar till forntidens alaner, som migrerade till områdena nordost om Svarta havet under första århundradet före Kristus. Under folkvandringstiden på 300-talet trängdes de undan upp mot Kaukasus. Självfallet blandades de då med olika kaukasiska folk, som tidigare bodde i området – och de har även senare i historien, inklusive i nutid, blandats upp med andra folk, som har levt i regionen. Hur som helst: kring år 1000 bildade de under ett par hundra år en alansk-ossetisk stat, varefter nya folkvandringar tvingade dem ändå längre upp i Kaukasus.

Uppdelningen i syd- respektive nordosseter är tidig. I söder kristnades de under inflytande från Georgien. I norr blev de, bland annat under tjerkessiskt inflytande, sunnimuslimer. Under 1700-talet erövrade Ryssland område efter område i Kaukasus, trängde bland annat in i osseternas land. Under 1800-talet införlivades också Georgien i Ryssland. Till en början handlade det om att de kristna georgierna sökte ryskt beskydd mot det muslimska Osmanska riket, men underordning av den georgiska kyrkan under ryska ortodoxa kyrkan och starka tendenser till förryskning ledde till en våg av nationalism. Under ryska revolutionen bröt sig först Georgien loss från Ryssland och bildade en självständig mensjevikisk republik, men 1921 ockuperades landet av de ryska bolsjevikerna och blev sovjetrepublik.

Under sovjeteran förenades de båda Ossetien inte utan hade en viss autonomi inom Ryssland respektive Georgien, detta trots att de cirka 600.000 osseterna inte bara har en gemensam historia utan också ett gemensamt språk, ossetiska, som är en nordöstlig gren av iranska språk. Trots inflyttning på deras områden av till exempel ryssar, talar 500.000 av dem, det vill säga in emot 80 procent, fortfarande olika ossetiska dialekter.

I Nordossetien, som i dag är en delrepublik inom Ryska federationen, bor 663.000 invånare (1996). Av befolkningen är 56 procent osseter, men hela 35 procent är ryssar.

I Sydossetien, som har en viss autonomi inom Georgien, bor 100.000 invånare (1990), men det totala antalet osseter i Georgien utgjorde 1994 175.000.

Sifferuppgifterna är hämtade ur olika texter i Nationalencyklopedin och kan ha ändrats, men faktum kvarstår: befolkningsmajoriteten i de båda Ossetien består av osseter, och den skulle sannolikt kunna bli större, om osseterna utanför de ossetiska områdena flyttade dit.

Min grundläggande uppfattning, att stater bör baseras på demokrati och ett gemensamt majoritetsspråk, helst också ett gemensamt kulturarv, leder mig till uppfattningen, att Georgien inte med näbbar och klor bör hålla fast vid att Sydossetien måste förbli en del av Georgien. Slutsatsen av detta är dock inte att Sydossetien bör förenas med Nordossetien inom ramen för den ryska federationen. De som en gång hamnar inom de ryska gränserna, kommer obönhörligt att gradvis förryskas. På nordossetiskt område bor redan en stor rysk befolkning, och osseterna är ”integrerade” också på annat sätt; de måste till exempel använda det kyrilliska alfabetet.

Vill osseterna överleva som folk, och det är deras fulla rätt, bör nationsgränserna revideras på två håll: Sydossetien tillåtas lämna Georgien och Nordossetien tillåtas lämna Ryska federationen för att sedan tillsammans bilda en demokratisk ossetisk stat.

Ska det till internationell fredsövervakning och medling, är det här det som bör vara målet.

Men jag inbillar mig inte att det är särskilt lätt att komma dit. I internationell politik, inte minst stormaktspolitik, är det fullkomligt tabu att tala om förändrade statsgränser. Fråga Kina om tibetanerna och uigurerna, får ni se! Och fråga ryssarna om tjetjenernas rätt till självständighet!