Dan Berglund är tillbaka

15 augusti 2008 19:16 | Musik, Politik | 4 kommentarer

Vissångaren Dan Berglund stötte jag först på på den tiden då han var aktiv i KFMLr. I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1977 (9 juni) recenserade jag hans debutplatta ihop med sex andra plattor från KFMLrs bokförlag och skivbolag Proletärkultur. Sammelrubriken var 6 x KFMLr, och jag var i Dan Berglunds fall inte alltför entusiastisk men ändå öppen för att han kunde bli bättre:

Dan Berglund är en ganska begåvad sångare, även om man kan spåra påverkan från andra svenska vissångare och andras vismaterial (Fred Åkerström, enstaka Cornelis-tonfall, ja till och med en smula Dan Andersson). Kanske kan han utvecklas, men så bra som en del skivrecensenter har velat göra honom är han verkligen inte på ”En järnarbetares visor” (Proletärkultur PROLP 575).

Det mest träffsäkra jag har läst om texter som hans och Röda ropets har jag faktiskt läst i SKPs Gnistan. De handlar, säger man där, ”om tillvarons ständiga förlorare”. Kanske handlar de om ”varför och vilka som blir r-are”.

KFMLrs skivor distribueras av Plattlangarna.

* * *

Nästa gång Dan Berglund dyker upp i Aktuellt i politiken (s) är i nummer 14 1978 (24 augusti):

Ny Rudolf Nilsen

Dan Berglund sjunger Rudolf Nilsen” (Proletärkultur PROLP 177, distribution Plattlangarna) är bättre än till exempel Torgny Björks Rudolf Nilsen-LP. framför allt är tonsättningarna tonsäkrare. Både de, arret och kompet anpassas till textmaterialet. Lyssna till exempel till den festliga ”Åter till livet”!

Rudolf Nilsens kommunistiska övertygelse är inte särskilt påtaglig i de här texterna. Upplevelserna han förmedlar från sin proletära ursprungs- och livsmiljö är allmängiltiga och delas av den äldre generationen inom socialdemokratin.

Men i den avslutande sången, ”Revolutionens röst”, finns den elitistiska leninismen:

Ja, ge mig de bästa ibland er, och jag ska ge er allt.
Ingen kan veta förrn segern är min, hur mycket det verkligen gällde.
Kanhända det gällde att rädda vår jord. De bästa är kallade.

* * *

Inför nästa platta, recenserad ihop med många andra plattor under rubriken Kampsånger i Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (8 oktober) är jag stenkritisk igen:

Hos Dan Berglunds LP ”Den stora maskeraden” (Proletärkultur PROLP 279, distribution Plattlangarna) är det däremot över huvud taget svårt att hitta förtjänster. Inte i och för sig för att Berglund är KPMLrare utan för att låtarna inte är särskilt bra. Själv låter han som en Fred Åkerström som försöker sjunga som en Cornelis Vreeswijk, fast sämre i båda fallen. Till och med omslaget är läskigt.

* * *

Dan Berglund lämnade sedan KPMLr. Han har sporadiskt gett ut skivor även därefter, men jag har inte lyssnat på dem. När han nu, efter nästan 20 års tystnad, återkommer på CD, finner jag honom i de flesta avseenden – det handlar för min del alltså inte främst om den politiska omorienteringen – vara en intressant sångare med både musikaliskt och textinnehållsligt djup. CDn jag syftar på heter ”Såna som vi…” (Amigo AMCD 781, 2007).

Hans sångsätt är självständigare: den kraftfulla stämman ekar inte så mycket Fred Åkerström längre, och bara i några enstaka fall (”Frasse Swahns frälsning” är ett exempel) smyger det sig in ett och annat Cornelis-tonfall. Men den sången skildrar å andra sidan en existens i tillvarons marginal, och själva historien i den skulle, nästan bokstavligen, ha kunnat hända även Cornelis.

Musiken är, utan att vara överarrangerad, fint anpassad till låtmaterialet. Stråkarna i ”Brud vid min sida”, en mycket fin kärleksballad, är ett exempel. Duetten i den naturlyriska ”Hymn” med Sofia Karlsson, sång och bouzoukigitarr, är också fin – Sofia Karlssons ljusa stämma balanserar fint Dan Berglunds grövre.

Den inledande ”Loser” och en del annat av samma slag skulle kunna vara en replik till Gnistan tvärs över de mellanliggande årtiondena, men de människoöden Dan Berglund i dag skildrar känns faktiskt trovärdiga.

Och politiken? Dan Berglund djärvs fortfarande skriva sånger som ”Partisanen”, men nu handlar det mer om inlevelse än om kamp i ett namngivet land.

En mycket fin sång i genren är den retrospektiva ”Frasse Swahn i Albanien”, om det slags övertygelser som kan få en 18-åring att tro på ”femårsplanens djärva mål” och ”ett folk av stål”, ja till och med på Josef Stalin:

Frasse Swahn i Albanien

Text och musik: Dan Berglund, 2007

Albaniens land, Albaniens land
vill jag genast återse
Här är mitt gamla pass, men han
på bilden – vem är det?
Här irrar jag runt mitt kvarter utan plan
Fan vet när jag senast var utanför stan
Jag flög, jag flög, sa Frasse Swahn,
i ett reaplan

Jag stod så solbränd, vig och ung,
i söderns sol en gång
där kraftverksdammen Mao Tse-Tung
reste sig med sång
Med hackan i hand i en arbetsbrigad
stod Frasse Swahn i Tirana stad
Den bilden lockar fram en tår
Jag var arton år

Så vackert är det ingenstans
och kvällens vind så sval
Och där är skördefest och dans
allt i den gröna dal
Och lätt är att andas i unga dar
när allting sin jublande början tar
och man är nykter, klar och har
sitt ansikte kvar

Jag ser ett land så grönt och grant
där mänskan ej trycks ner
Där psykakut är obekant,
där självmördarna ler
Jag kan inte räkna dom under jag såg
eller komma ihåg var det landet låg
där femårsplanens djärva mål
smitt ett folk av stål

Jag ser hur som jag trycker fast
i änkans tröja grå
en gyllne nål av stansad plast
med Josef Stalin på
Den gåvan från svenska klassbröder brann
på hennes bröst, hennes glädje var sann
Hon såg den nya människan
Hennes tårar rann

Här vandrar jag, sa Frasse Swahn,
så tandlös och så tärd,
en pilgrim som endera dan
ska nå en bättre värld
Kamrater, farväl, jag reser ikväll
Jag liftar ditner från närmsta rondell
Se på skylten här i min hand
Står: ”ALBANIENS LAND”

Märk att detta är skrivet av en före detta troende, men skrivet utan ironi.

Dan Berglund är heller ingen nostalgiker – i titellåten ”Såna som vi…” är flodångaren Tiden ett läckande såll, och omkvädet lyder ”Och såna som vi kommer aldrig nånsin / aldrig nånsin att finnas mer”.

Dan Berglund vill jag gärna höra mer av, då också gärna med tolningar av andras material.

Peps Persson i retrospektiv

15 augusti 2008 16:46 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Nyligen skrev jag om en samlings-CD med ett antal av Peps Perssons bästa låtar.

Det har gett mig anledning att gräva i läggen och försöka hitta recensioner av Peps-skivor jag har publicerat.

I nummer 3 1977 (10 februari) av Aktuellt i politiken (s) skrev jag om två av Peps’ skivor:

Standardkritik av hög standard

Peps Persson hålls, med rätta, för att vara ett av de riktigt stora namnen i progressiv svensk musik. Han startade som bluesartist (och spelar och sjunger fortfarande förbannat bra blues) men har skaffat sig ett häpnadsväckande brett musikregister.

LPn ”Hög standard” (Sonet SLP 2572) med Peps Blodsband innehåller följaktligen musik av ganska många slag. Bra sådan, vill man tillägga, även om bara några få låtar hör till det bästa Peps kan åstadkomma. ”Djupt i mitt hjärta” hör dit.

Ett bestående intryck av skivan är dock att den progressiva musiken sitter fast i en jargong, i en samhällskritik som man hittar inte bara i grupper till ”vänster” om SAP utan också inom socialdemokratin, ja till och med i CUF och diverse liberala grupper. Här finns rim på ”färg-TV” och PCB”. Här finns ”konkurrensens djungel” och kritik av kriminalvården.

Det intressanta med skrivan är att Peps tycks vara medveten om detta.

I ”Djupt i mitt hjärta” sjunger han mot en bakgrund som bland annat består av befrielserörelserna i världen och ”missnöjets röster”:

Själv sitter jag här o blåser
såpbubblor ur en ring
O lägger till o drar ifrån
Bland orden som strös omkring
Men nåt språk måste det väl finnas
som inte e mummel i skägg
Som kan slipa bort vår trubbighet
o skärpa våra tankars egg

Proffsigt – men varför denna dimma?

Peps PerssonsDroppen urholkar stenen” (Sonet SLP-2575) är, som det mesta som hans Blodsband (Brynn Settels, Göran Weihs, Bosse Skoglund) gör, professionell, välgjord, rolig att lyssna till. Bara en sån sak som den uppsättning instrument dom här fyra killarna använder, piano, orgel, gitarr, elgitarr, trummor, tamburin, bas, kastanjetter, melodica, mellotron, clavinet, träblock, siren, klockor, gök, chocallo, marracas, munspel, cabaca, guijada… Av allt detta blir det rytmisk, fyllig, gungig musik.

Några låtar är bra översättningar: ”Liden såg” (”Small Axe” av Bob Marley), ”Det rolia e slut” (av Jimmy Ogden).

Göran Weihs’ ”Varför blev jag terrorist” står definitivt en klass under det övriga materialet.

Peps’ egna texter, vare sig de är original eller har förlagor, står naturligtvis generellt ovanför ganska mycket av det som ges ut på svenska plattor. Men det betyder inte att det inte finns invändningar att göra. Jag känner till exempel en svår vacklan inför de båda avslutande låtarna ”Vilddjurets tecken” (efter ”Mark of the Beast” av Peter Tosh) och Peps’ egen ”Hem, hem, hem”. Där finns ett bildspråk, en lyrik, bitvis också en samhällskritik som känns bra.

Men varför denna anarkism? Och varför denna dimma, som sveper in samhällskritiken i sitt töcken?

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1978 (26 januari) noterar jag att SKPs skivbolag Oktober breddar sin utgivning med bland andra Peps Persson, dock under diverse politiska krumbukter: ”SKPs musikideolog Anders Johansson säger i Röd ungdoms tidning Rödluvan, att rocken inte är progressiv; den har aldrig varit proletariatets musik. I stället måste tyngdpunkten för den kommunistiska musikpolitiken ligga i att utveckla den svenska musiktraditionen.”

Jag konstaterar sen att Oktobers och dess distributionsbolags, Engelbrekts, nya skivgiv väl då får bedömas i det ljuset. Peps Perssons skiva på Oktober är en av dem som jag skriver om under rubriken

Från Viksta-Lasse till Peps Persson:

Mest spännande är ”Fyra tunnland bedor om dan… ” (OSLP 518) med Pelleperssons kapell, det vill säga Peps Persson & co som här har botaniserat i floran av folkliga visor och arbetarsånger från Skåne.

För på den här plattan hör man att det är jazz-, blues- och reggaemusiker som spelar. Inte bara ”f d” som det står i Oktobers pressmeddelande. Oktobers folktraditionalism har gummiramar, i bästa kommersiella mening. Därmed alltså inget ont sagt om musiken. Skivan är väl värd att ha.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1979 (19 oktober) var det dags för en mer kritisk betraktelse:

Mest musik

Textmässigt är Peps Perssons LP ”Spår” (Sonet SLP-2625, distribution GDC) en besvikelse. Visserligen är den första låten, ”Maskin nr 2”, en intressant förnyelse av arbetarsånggenren – till reggaemusik! Men ”Stabo” är en slapp gröna vågen-text. Och ”Hyreskasern” är direkt anstötlig, inte bara som bostadspolitiskt inlägg. Den är, vad värre är, haschpropaganda; ”vi kan inte röga vår holk ifre” för Larsson och Svensson och Lundström.

Den innehåller också flera låtar på engelska (skrivna av och sjungna av Tony Ellis och Lester Jackman).

Å andra sidan svänger det till max om till exempel Tony Ellis’ låtar, som ”Punky Reggae”. Och om flera av Peps’ låtar också. Likaså om instrumentallåtarna ”Moliendo Café” och ”Mors lille Olle” (!). Den här plattans kvaliteter är främst musikaliska.

Bygderock från gränsen mot Skåne

15 augusti 2008 16:36 | Musik, Politik | Inga kommentarer

I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1976 (21 oktober) publicerade jag följande recension:

Musikens, åtminstone folkmusikens, och även rock är ju en form av folksmusik, ursprungliga funktion ”att vara rolig” måste återerövras, säger Ronny Åström från Älmhult som debuterar med LPn ”Den ensamma människan” (Sonet SLB-2580).

Redan efter första låten, ”Skrotknuttes majvisa”, är man övertygad om att det här är en förbannat rolig skiva. Och se, det håller! På samma sida finns en av höjdpunkterna, ”Sextioettan”, som låter som femtitalsrock. Att samhällskritik kan göras rolig bevisar Ronny Åström bland annat med ”Balladen om den sjunde terroristen”, där polisen lyckas blanda samman orden ”turist” och ”terrorist” med dom mest fantastiska följdverkningar. Lite mer traditionellt vänsteristisk är texten i ”Storebror ser dej!” och ”Pssst! Lunchen väntar på Stadshotellet!” med undertiteln ”Antifackpampsmarschen”.

Ronny Åström är amatör och banne mej ”årets debutant” som skivbolaget har döpt honom till. Han lär aldrig ha uppträtt offentligt. God hjälp har han förstås haft av Peps Blodsband som står för arrangemang och musik – kompositören är dock Åström.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^