Avbrott på internetuppkopplingen + sensommaraktiviteter

27 augusti 2008 13:53 | Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 5 kommentarer

I söndags kväll, när vi kom hem efter en utflykt till Stockholm, slutade plötsligt internetuppkopplingen att fungera. Under måndagen gjorde jag upprepade försök att få i gång förbindelsen med omvärlden igen, men till slut ringde jag Telia, vars svarsrobot konstaterade modemfel – DSL-lampan lyste mycket riktigt inte. Det märkliga var att det hade varit mycket fint väder hela söndagen, ingen åska alltså som sist när vi tvingades byta modem. Men det var förstås bara att ringa till det serviceföretag i Östhammar vi anlitar.

I dag anlände reparatören med ett mytt modem. Bara för att konstatera att det gamla modemet nu fungerade som vanligt. Han hade varit hos en annan person med teliauppkoppling i vår närhet och där kunnat konstatera samma sak: Även deras internetuppkoppling hade varit borta men fungerade nu plötsligt. Reparatören trodde att felet låg hos Telia. Men det är ju meningslöst att ringa dit, när man bara får tala med en robot.

Jag, ständigt skrivande person, kände förstås svår abstinens under avbrottet. Fast i går var jag en stor del av dagen i Uppsala för säsongens första kommunala sammanträde, ett med kulturnämndens bidragsutskott. Vi träffade representanter för Skådebanan och Konstfrämjandet, besökte också Konstfrämjandets nya, nedbantade lokaler.

För egen del tycker jag att de här båda främjandeorganisationerna fortfarande har en stor uppgift i att framför allt försöka intressera nya och ovana grupper för scenkonst i vid mening (numera också till exempel musik) respektive bildkonst.

Annars har jag blandade känslor inför den sammanträdeskvarn, som nu åter börjar snurra. Jag är allt mer inställd på att leva mitt liv här i Öregrund, ett liv som är helt fokuserat på tvåsamhet, lite trädgårdsarbete, lite TV, musik, böcker och så förstås datorn. Att åka härifrån lockar inte.

Men det är klart att jag, som vanligt plikttroget, kommer att infinna mig på alla sammanträdena. Och det är klart att jag ställer upp för att passa Viggo och Klara när deras föräldrar, Kerstin och Bo, behöver assistens.

I söndags var vi i Stockholm och hälsade på sonen, Matti, och hans sambo Karin. De har flyttat från Årsta till hjärtat av Söder. Våningen är fin, kunde vi konstatera vid vårt allra första besök där. Jag hade med mig en bukett, plockad tidigt på morgonen i vår trädgård i Öregrund: dahlia, höstanemon och fackelblomster. Vi fick god lunch och dessutom lyssna på en nästan färdigmixad ny låt av Matti och med hans band – särskilt intressant var det att han hade använt den mandolin som har varit först min pappas, sen min döde bror Mattis; nu hade han stämt den som en gitarr.

Under eftermiddagen var vi ute och gick på Söder. Till de här trakterna har jag, medan jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen, haft många ärenden. Jag hade läkare och tandläkare i Folksam-huset. ARE Idé 2, socialdemokratiska partiets reklambolag, hade lokaler på Blekingegatan, mitt emot anrika Pelikan, där jag på den tiden då och då åt lunch med Paul Söderström, Tor Lindmark och de andra. Vår promenad förde oss förstås runt i det som i dag går under benämningen Sofo, South of Folkungagatan.

Och längre upp, åt andra hållet, såg jag plaketten om Greta Garbo, också den litterära skylten över min gamla kompis Agneta Pleijel, samt fick Peter Jöbacks våning utpekad för mig.

Till Söder är det lätt att från Centralen ta sig med tunnelbana. Jag skulle gissa att våra besök hos Matti och Karin kommer att bli tätare nu än när de bodde i Årsta.

Men nästa och framför allt större resmål blir New York.

5 kommentarer

  1. Instämmer i dina synpunkter på Skådebanan och Konstfrämjandet, framför allt Konstfrämjandet som har gjort sådana enorma insatser för grafiken, ett sätt för folk med normala inkomster att få god konst. Men vad jag kan förstå är det nu nya små och till och med mörka lokaler det handlar om och dessutom få entusiaster. Vad hade Amelin, X-et, Sven Ljungberg och andra varit utan Konstfrämjandet. Vår vän Ulla Wennberg, en skicklig grafiker har livet igenom försörjt sig som städerska och skiftarbetare på postgirot. Hon är för ung för Konstfrämjandet som nu mest vilar på gamla lagrar.
    Telia ska vi inte tala om. Jag har nu lyckats befria mig från denna sista statssocialistiska bastion som nu blivit en värre kapitalist än de värsta kapitalisterna. Inget att glädja sig åt men så är det.
    Se Ulla Wennberg på satirarkivet.se. Där finns en hel del andra satiriker och grafiker också.

    Comment by Hans O — 2008 08 27 20:35 #

  2. Till Hans O Sjöström: Ett av problemen med det nutida Konstfrämjandet är att man inte längre har något centralt drivet kvalitetsurval av den konst som ska förmedlas. I Uppsala går man dock nu in ett nytt samarbete med Uppsala Konstnärsklubb.

    Under det kommande verksamhetsåret planeras också en vidgad verksamhet med ett 40-tal utställningar, bland annat på olika bibliotek.

    Comment by Enn Kokk — 2008 08 27 21:41 #

  3. Centralt dirivet kvalitetsurval måste ju också betyda en gemensam linje för de olika lokala avdelningarna av Konstfrämjandet. Annars vet man ju inte vad som händer. Jag har sett några av Konstfrämjandets lokaler i landet och mitt intryck är som jag skrev tidigare. Man lever på minnen och bryr sig knappt om att se till att belysningen fungerar tillfredsställande. Men saknas det en gemensam linje, framför allt vad det gäller den viktiga grafiken, då ligger vi illa till. Det är trots allt inte ont om goda grafiker i landet:
    Ulla Wennberg har jag redan nämnt, Kristina Anshelm, Marja Ruta, Gerald Steffe, Åse Marstrander, Britt-Marie Jern, Jim Berggren, Kerstin Ostwald, Rainer Peter Norberg, Marianne (eller Marjan) Gustafsson (för att nämna en lokal uppsalakonstnär) och dessutom alla de gamla: Ann-Marie Dahlquist-Ljungberg, Torsten Billman, Torsten Renqvist, som säkert fortfarande kan saluföras genom ett aktivt Konstfrämjande. Det finns alltså goda möjligheter att till och med bli bättre än under Lars Norrman-epoken. Men samarbete med lokala konstnärsklubbar och föreningar borde vara ett sätt att få litet mer fart på tanken om konsten till folket. Grafikens Hus i Mariefred verkar också vara en livaktig plats som betyder både uppmärksamhet och inspiration för konstnärerna.
    Men på något sätt hänger ju alltihop samman – arbetarrörelsens fruktansvärda oförståelse för kulturens politiska betydelse, dess avveckling av den egna pressen, misshandeln av Folkets Hus i Stockholm (och Uppsala med, såvitt jag kan förstå), utförsäljningen av Brunnsviks folkhögskola.
    Jag har hört att det finns en del motkrafter i Kommunals stockholmsavdelning, ABF, Daniel Suhonen. Kjersti Bosdotter och andra, en del i, en del utanför rörelsen. Så man kanske inte ska ge upp än. Men nog är det allmänna läget dystert. Utvecklingen är inte ny men den har tagit en väldig fart på sista tiden. Räknenissarna går fram som slåttermaskiner överallt. Men när de nu sitter i regerinen också så borde de väl äntligen få stöta på litet motstånd.

    Comment by Hans O — 2008 08 28 11:18 #

  4. Till Hans O Sjöström: Enligt vad jag har hört förs det inom Konstfrämjandet i dag en diskussion om att på nytt införa central kvalitetsgranskning. Dock vet jag inte hur långt det här har kommit.

    Till din litania över rörelsen och kulturen vill jag lägga ytterligare ett exempel: När Folkets hus-föreningen i Uppsala nu har tvingats begära sig i konkurs, auktioneras också realiserbara tillgångar, till exempel en stor konstsamling, ut.

    En mycket yngre socialdemokrat (än jag), Peter Gustavsson, som för närvarande är vice ordförande och oppositionsledare i kulturnämnden i Uppsala, har tillsammans med andra intresserade, däribland mig, fört diskussioner om hur man skulle kunna återerövra rörelsens gamla kulturmedvetande och kulturansvar.

    För just nu går det ju mest bara utför…

    Comment by Enn Kokk — 2008 08 28 12:29 #

  5. Trots Telias ”privatkapitalistiska” väg måste jag bekänna att jag längtar tillbaka till Telia. Jag lockades i sommar att gå över till Comhems telefonlösning (argumentet var att de var billigare månadsavgifter). Men att gå över till Comhem var att som att upptäcka man lämnat askan bara för i stället hamna mitt i glöden. Redan från första dag (när jag väl tjatat på att inkoppling skulle ske) kunde jag höra uppringande personer utan att man på andra sidan hörde mig… jag skrev till Comhem och begärde en undersökning och en kontroll av ledningen. Det var drygt en månad sen, men man inte ens bevärdigat mig med ett svar. Och problemet kvarstår. Det är alltså dags att gå tillbaka till ”trygga” moder Telia och dess beprövade teknik…Bara nu Comhem släpper mig utan straffavgifter…

    Comment by Anders Thunberg — 2008 08 28 14:01 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^