Med Daugava som klangbotten

13 augusti 2008 9:08 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Eftersom Rīga under många år var en av mina städer – jag var de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterae – väcker Lars Winnerbäcks skivtitel ”Daugava” (Sonet 060361742139, 2007, distribution Universal) omedelbart min nyfikenhet. Daugava är den flod som flyter genom staden.

Desto mer förvånad, på gränsen till förvirrad, känner jag mig, när jag sen kan konstatera, att CDns första låt, ”Farväl Jupiter”, inte har något som helst med Lettland att göra – dess musikaliska ton är omisskännligt irländsk. Det där irländska soundet återkommer sen i fler låtar, till exempel i den härliga ”Och det blåser genom hallen” och, ännu mer, i ”Gå på vatten”.

Men det är bara musiken som vetter åt det irländska. Stockholm finns där förstås, även Köpenhamn, Paris och förstås forna hemstaden Linköping (”En tätort på en slätt”). Men mentalt och tyngdpunktsmässigt lutar den mycket åt östeuropeiska städer, utöver Rīga även Kraków och Moskva.

Mörker och dimma bildar ingången till Winnerbäcks skildring av polska Kraków; Daugavas vatten rinner mörkt genom Rīga, och himlen över staden täcks av hotfulla moln. Vad jag minns av de recensioner av skivan jag har läst, har ingen av bedömarna fastnat för formuleringen ”från Rubalaskogen hörs skotten”, men det den syftar på är ett nattsvart minne ur Lettlands historia, judeavrättningarna som ägde rum där 1941 under den nazityska ockupationen.

Winnerbäck är ingen opolitisk estet, men den invändning man kan göra är att det ovanstående, som finns i sången ”Kom hem nu”, och andra formuleringar som ”i morse hängde man Saddam” (i ”Jag har väntat på ett regn”) och ”i högerns paradmarscher uppåt / i socialismens väg ner” (i ”Min helande tröst”) mest verkar ha funktionen av fond till det kompakta sinnesmörker som präglar texterna på skivan.

Jag vet ingenting om Winnerbäcks privata liv. Några av texterna kan tolkas som vittnesbörd om en havererad relation eller, som i den fina duetten med Miss Li, ”Om du lämnar mig nu”, åtminstone som en tankelek om detta.

Men det finns också en annan tolkningsmöjlighet, som jag, förr en ständigt resande ombudsman med övernattning efter övernattning på hotell, en tillvaro som nog inte är alldeles olik en turnerande rockmusikers, för egen del kan finna väl så trovärdig: I den näst sista låten, ”Gå på vatten”, skymtar platser som Köpenhamn och Baltikum, Montmartre, Moskva och Polen förbi. Det finns kvällar då man inte orkar med ytterligare ”en minibar på ett hotell”, då man inte ens orkar längta hem. Och säkert har Lars Winnerböck, även om det inte finns med i någon av de här sångerna, liksom jag någon gång vaknat på ett hotellrum och undrat var han var.

Bilderna av allt detta mörker ger oss Winnerbäck som poetiska drömbilder. Det märkvärdiga är att detta musikaliskt låter sig göras inte bara som svarta ballader utan också lika ofta till smittsamt häftig musik.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^