Erwins väg tillbaka till 67an

20 augusti 2008 18:03 | Barnkultur, Politik | 1 kommentar

Den åttonde boken i Lisa Tetzners serie om barnen i 67an i Berlin och vad som hände dem före, under och efter andra världskriget heter ”Erwins återkomst” (översättning Karin Naumann, Tiden, 1991), i tyskt original ”Als ich wiederkam”, 1946.

Det är en av de mest spännande böckerna i den här serien, dessutom – i motsats till några andra om samma barn/ungdomar – en väl sammanhållen story utan parallella handlingar.

Alla de här ungarna kommer från ett av Berlins fattigkvarter, och nazismens framväxt och så småningom maktövertagande i Tyskland samt det världskrig detta ger upphov till bildar den mörka bakgrunden till allt det som händer barnen: Några, som Willi och Heiner, sugs med i Hitler-Jugend, och där hamnar också den lättpåverkade Paul. Mirjam med judiskt påbrå hamnar först som flykting i Frankrike, förliser med en flyktbåt på väg mot Sydamerika och hamnar med andra barn på en öde ö, räddas och mellanlandar i USA för att sen, på väg mot Schweiz, fastna i England. Pauls och Mirjams bäste vän, Erwin, tar sig tillsammans med sin far, en socialistisk pacifist, på krokiga vägar till Sverige och Lappland. Mycket av det här har jag relativt utförligt skildrat i mina recensioner av Tetzners böcker, som du kan läsa mer om ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

”Erwins återkomst” börjar med en dramatisk händelse i Lappland, där alltså Erwin bor. Han har fått en bäste vän, samepojken Mikolaj, och tillsammans träffar de under en skidtur på fjället på en blödande och avsvimmad norrman, inte mycket äldre än de själva. De hittar också efter ytterligare letande norrmannens kamrat död, skjuten, och efter några dagars försök till vård dör också den norrman de först hittade. Men de får under korta pauser i feberdvalan kontakt med norrmannen och får av honom en karta över ett flygfält, vilken är avsedd att med kurirbåt överlämnas till engelsmännen.

Erwin, och med honom även Mikolaj, tar beslutet att inte bara ta sig över gränsen till det tyskockuperade Norge och i Narvik överlämna kartan för vidare befordran till England utan att också själva, som så många norrmän, enrollera sig i kampen mot Hitlertyskland. Det som händer i Narvik är spännande på det rätta pojkbokviset och innehåller också det slags slumpmässiga sammanträffanden, som dess värre oftast bara förekommer i pojkböcker.

Ett sådant slumpmässigt sammanträffande äger också rum under uppehållet i England, där Erwin och Mikolaj inträder i armén och tränas för uppgifter vid fronten: Just innan de ska flygas över till kontinenten får Erwin reda på att hans älskade Mirjam i själva verket, tillsammans med sin skyddsling från den öde ön, Ruth, och deras nya styvföräldrar bor alldeles nära militärförläggningen. Erwin hinner tar sig till deras hus – men naturligtvis har Mirjam just den dan åkt till London. I hennes hem får han i alla fall den nu betydligt äldre Mirjams fotografi, och ett slags indirekt kontakt upprättas: båda vet nu var den andra finns.

Mikolaj har utbildats till sjukvårdare, men Erwin har fått militär träning. Han släpps tillsammans med andra soldater ner i fallskärm över Holland för att erövra en bro. Efter utdragna och realistiskt skildrade strider tas han till fånga av tyskarna. Som tur är upptäcker de inte att han i själva verket själv är tysk – då kunde det ha gått mycket illa.

För att göra en lång och spännande historia kort: under en fångtransport in i Tyskland lyckas Erwin tillsammans med sin vän från militärutbildningen i England, Lloyd, i mörkret och kaoset rymma från lastbilsflaket. Den fortsatta flykten underlättas av att inte bara Erwin utan också Lloyd, som tidigare har bott i Tyskland (denna ständigt återkommande lyckliga slump!), talar flytande tyska. Tillsammans söker de sig genom det krigshärjade landet mot Köln, där Lloyds fästmö från tiden i Tyskland, Eva, bor tillsammans med sin familj.

I deras hus är det tomt, men de hittar mat (konserver och annat) och sovplatser. Till det här huset kommer också Eva, som arbetar som rödakorssyster men dessutom – denna ständigt återkommande slump! – visar sig arbeta för motståndsrörelsen och med att gömma flyktingar. Till de senares hemliga gömme i ett utbombat och isolerat område förs också Erwin och Lloyd. Skildringen av den här flyktingtillvaron och av själva kriget är mycket realistisk.

Tetzners skildring av krigshelvetet är föga romantisk, och trots att detta är en skildring avsedd för unga människor, drar hon sig inte för att – strax innan de allierade når det område där Erwin och Lloyd och de andra gömmer sig – låta Eva bli tillfångatagen och avrättad, skjuten.

Våra båda unga kämpar förenas nu förstås med de framryckande engelska trupperna, och vi får genom dem och Tetzner också del av den fruktansvärda misär som drabbar civilbefolkningen i det Tyskland, som nu ligger i ruiner. Tetzner, en övertygad antinazist som själv tog sin tillflykt till Schweiz undan nazisterna, skildrar dem bland sina landsmän, som förorsakade allt detta lidande, på det sätt det vederbör men också krigets offer med medkänsla.

Bland dem hittar Erwin en ung kvinna, Barbara, som han attraheras av, detta trots att hon inte är en entydig hjälte: hon var till att börja med inte antifascist men gör nu en storstilad insats för krigets främsta offer, de föräldralösa barnen.

Erwins och Loyds goda kunskaper i tyska för dem till Berlin, där de behövs som tolkar.

Och där inträffar också ett av den här bokseriens dramatiska crescendon.

En dag söker sig Erwin tillbaka till barndomens kvarter, till 67an där han växte upp med de andra barnen, nu beläget i den ryskockuperade delen av Berlin. Av 67an finns inte mycket kvar – det vet redan vi som har läst ”Är Paul skyldig?”. Men om Pauls och de andras öden vet Erwin ingenting: Han ser bara inrasade hus och människor som lever i de eländiga härbärgen som finns att tillgå. Flera av dem han frågar om barndomsvänner är också misstänksamma och avvisande gent emot den unge man som går omkring där i engelsk uniform.

Till slut går Erwin, i sina egna barndomsminnens spår, till det gamla gängets hemliga lokal, beläget i ett schakt i en återvändsgränd. Och där finns, gömda och fortfarande i tysk uniform, hans redan i tonåren nazistanstuckna bekanta Willi och Heiner och med dem andra som fortfarande tror på Hitler och vägrar att ge upp kampen mot de allierade.

Vad som händer nere i den här gamla klubblokalen är så dramatiskt och spännande, bitvis hemskt, att jag ogärna vill avslöja exakt vad som hände för tillkommande läsare.

Joe Hill – ”musikens Che Guevara”

20 augusti 2008 14:16 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Det händer att jag, med mitt långvariga samlande av politisk musik, blir föremål för intervjuer i ämnet. Nyligen blev jag uppringd av en kulturskribent i Borås Tidning, Christian Dahlgren, som höll på med att skriva en stor artikel för tidningens lördagsnummer (16 augusti 2008), ”Joe Hill – Musikens Che Guevara”. Dahlgren hade förstås stött på mig i svenska Joe Hill-sammanhang, bland annat läst min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger” (Prisma), och ville ha mina kommentarer.

Av detta blev det en utmärkt helsida i Borås Tidning. Länk finns här.

Texter som jag själv har skrivit om Joe Hill och hans sånger hittar du ovan under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter.

* * *

Kul var det också att höra att Christian Dahlgren hör till dem som läser min blogg.