Nyliberalismen och klasshatet

Tvärdrags-redaktören Daniel Suhonen, några gånger också gästskribent på den här bloggen, har på Aftonbladet Kultur (11 augusti) publicerat en viktig artikel, ”Nyliberalerna och klasshatet”. Formellt är artikeln ett svar på en artikel i Expressen (7 augusti) av Dilsa Demirbag-Sten, men den är framför allt intressant som analys av vad den nyliberala offensiven har gjort med delar av arbetarklassen.

”När ett fungerande system – det som Demirbag-Sten hånfull kallar ’folkhemsnostalgi’ – med stöd av en folkvald riksdagsmajoritet avvecklas, är det verkliga demokratiproblemet att vänstern inte bråkar tillräckligt och därför förlorar sin mobiliserande kraft. Nyliberalismens draksådd är en demoraliserad arbetarrörelse som sprider apati och politisk sorg hos vänsterväljarna. I Landskrona blev svaret, som i hela västvärlden, att man slutar tro på politiken eller finner hopp hos högerpopulisterna.”

Här kan du ta del av hela Suhonens artikel.

* * *

Debatten fortsätter i Expressen med ett inlägg av Katrine Kielos, ”Fel måltavla”.

Du hittar artikeln här.

Socialismen och bofinken

I Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1974 publicerade jag i min ledarsideskolumn Det händer… en recension av en då aktuell bok:

Det händer…

…att massmedia förvillar i stället för att informera. Ett bra exempel på det är Sven-Göran Olhedes bok ”Socialismen och bofinken” (Tidens förlag).

Under sommaren har tidningarna beskrivit Olhedes bok som ett fränt angrepp på socialdemokratin. Olhede har beskrivits som en petad politiker, som nu tar hämnd.

Den som läser Olhedes bok utifrån den här konsumentupplysningen måste rimligen bli ganska förbryllad. Visst rymmer boken en kritik mot partiet för att inte ha tagit klara och entydiga ställningstaganden för socialismen, sådan som den definieras av Olhede. Och visst förekommer det i den krav på ett handlingsprogram, styrt av en socialistisk strategi.

Men det är ju inte unikt. Kravet på handlingsprogram och en socialistisk strategi återkom ofta i remissavaren från partiorganisationerna i programenkäten ”Program och politik”. Och vad Olhede säger i övrigt har ofta sagts i till exempel Arbetets programdebatt eller i artiklar i Tiden.

* Men framför allt har Sven-Göran Olhede skrivit en helt annan bok än tidningarna beskrev i somras.

”Socialismen och bofinken” är inte alls någon dagspolitisk pamflett. Den är en kunnigt skriven och i långa stycken intressant introduktion till marxistisk socialism. Den är en teoretisk bok, i några avsnitt till och med en svår bok för den i ämnet otränade läsaren.

Den som hade väntat sig angrepp på regeringen Palme får i stället läsa om vara, värde och mervärde, om utsugning och klassbegreppet.

Sven-Göran Olhedes bok är en utmaning på ett helt annat sätt än det som massmedia har beskrivit.

* Om jag känner någon förvåning inför boken, så skulle det kunna uttryckas på det här sättet: Det var som fan! En ledande socialdemokrat som vet något om marxismen och dessutom har förmåga att diskutera den på ett tankeväckande sätt!

Från den utgångspunkten blir ”Socialismen och bofinken” givetvis en kritik inifrån mot partiet, nämligen för vår brist på ideologisk skolning. Det är en nyttig kritik. Så köp boken och läs den!

Uppmaningen gäller inte minst de partivänner som säger sig aldrig ha tid att läsa på grund av de är så upptagna av att sköta sina många politiska uppdrag.

Enn Kokk

Från Norge

I min barnboksöversikt i julnumret (nummer 20) 1974 av Aktuellt i politiken (s) fanns också ett norskt fynd, en bok av Anne Catharina Vestly:

En trevlig bekantskap är norskan Anne-Cath Vestlys ”Lillebror och Knatten” (Tiden). Från en lite trevande början ror den upp sig till att bli en oerhört trivsam och vänlig bok. Lillebror, en mycket ensam pojke på fyra år, skaffar sig en låtsaskompis, en trädgren som han kallar Knatten. Boken är vardagsrealistisk på ett sympatiskt sätt.

”Barnen från Frostmofjället” blir ”Barna från Blåsjöfjället”

Jonas Sima är vän till mig sedan gymnasietiden och studentåren i Uppsala. Också han blev journalist: jag läste honom både i Stockholms-Tidningen (dagstidningen) och senare under många år i Expressen, där han bland annat var filmrecensent. Detta plus det faktum att han även är en skicklig filmare gjorde, att jag under mina redaktörsår på Aktuellt i politiken (s) knöt honom till tidningen som mediakrönikör.

I barnbokskrönikan i julnumret (nummer 20) 1974 i Aktuellt i politiken (s) skrev jag om hans debut som barnboksförfattare:

Tiden klassar Björn Norströms och Jonas Simas ”Barna från Blåsjöfjället” som ungdomsbok. Men jag kan tänka mig att även en yngre barnbokspublik kan finna den spännande.

”Barna från Blåsjöfjället” är en av de stora överraskningarna i bland årets böcker. Som man kan ana är den en modern variant av ”Barnen från Frostmofjället”. När mamma plötsligt dör, rymmer sex barn och en get till Stockholm, där pappa bygger tunnelbana i AMS-regi. De träffar en lapp som har TV (”glåmskåp”) i kåtan. De åker i forsen och undkommer fjällräddningen. De träffar turister och tar tåget söderut; när de träffar den siste rallaren, Joel, blåser en fläkt av det stora Äventyret över boksidorna. Mötet med televisionen i Kungl Huvudstaden blir en filmfars av det gamla goda slaget.

Norströms och Simas bok är en kärv berättelse utan sentimentalitet. Jo, kanske finns det ändå en bit äkta sentimentalitet på slutet. När Lena, åter i Blåsjöfjället, bryter videkvistar. Som den döda mamma. ”Elin plockade alltid kissekatter så här års, säger pappa lågt. Då visste vi hemma att vintern var slut.”

* * *

1980 blev ”Barna från Blåsjöfjället” också film.

Laura Fitinghoffs ”Barnen från Frostmofjället” utkom redan 1907. Även den filmades, 1945.

Socialistisk barnbok

I min barnbokskrönika i julnumret (nummer 20) 1974 av Aktuellt i politiken (s) publicerade jag följande:

En osentimental skildring av hur arbetarbarnen hade det förr i tiden ger Lillie Björnstrand i ”Vi barnungar” (Tiden). Hennes självbiografiska barndomsskildring från bruket i Sörmland och Vasastan i Stockholm är nästan idyllisk men samtidigt realistisk. Särskilt uppskattar man porträttet av morfadern, socialisten.

Boken är illustrerad med tidsenliga foton och illustrationer av Per Beckman.

* * *

Lillie Björnstrand, själv både skådespelerskaoch författare, var gift med skådespelaren Gunnar Björnstrand.

Ole Lund Kirkegaard

Har ni upptäckt vilken fantastisk barnboksförfattare dansken Ole Lund Kirkegaard är? Spännande, drastisk; drastisk är även stilen i hans egna teckningar som illustrerar hans böcker.

Första gången jag slog ett slag för hans böcker var i julnumret 1974 (nummer 20) av Aktuellt i politiken (s):

Realism utmärker inte dansken Ole Lund Kirkegaards böcker. Tidigare har svensk publik bland annat fått stifta bekantskap med hans ”Lille Virgil” (Tiden).

I ”Otto är en noshörning” (Tiden) – illustrerad med författarens egna kongeniala teckningar – klampar en gul och egenartad noshörning ut från tapeten där Topper och hans kompis Viggo har ritat honom.

Ännu bättre är samme författares ”Hodjas flygande matta” (Tiden). Hodja, en pojke, bor i staden Pjort i landet Bulgislav. En dag får han en gammal matta av el-Faza. Det är en flygande matta. Hodja flyger i väg i ett sus, till huvudstaden.

Och så är vi mitt inne i sagans värld, där allting är möjligt.

Beppe Wolgers som barnboksförfattare

I min barnbokskrönika i julnumret 1974 av Aktuellt i politiken (s) skriver jag kort men mycket uppskattande om en nyutkommen bok av Beppe Wolgers:

Klumpe Dumpe-böckerna heter en fin bilderbokserie från Rabén & Sjögren.

Ur den senaste given vill jag särskilt nämna ”Ur en kos dagbok” av Beppe Wolgers och Olof Landström. Kons dagbok visar sig bli ganska enahanda dag för dag: ”Vaknade. Åt lite hö. Ett strå. Tittade på Majros. Tittade på Örtsvart. Regnar ute. Blev mjölkad.” Men så, i drömmen, händer de mest fantastiska saker…

Gamla mor Lundgren gick efter ett hundben

I det allra första av mig redigerade julnumret av Aktuellt i politiken (s), nummer 20 1974, publicerade jag min allra första barnbokskrönika. Den inleddes med en recension av Lennart Hellsings och Ib Spang Olsens bilderbok ”Gamla mor Lundgren”:

Lennart Hellsing har skrivit ”Gamla mor Lundgren” (Rabén & Sjögren) efter ett gammalt engelskt rim. Det är fråga om nonsensvers av bästa sorten, det vill säga just sådan som barn tycker så mycket om.

Hellsing har fått Litteraturfrämjandets stora pris (”lilla nobelpriset”) i år. För sitt barnboksförfattarskap. Riktiga barnböcker – som ”Gamla mor Lundgren” – är dock aldrig skrivna för någon avgränsad åldersgrupp. De kan läsas av ”riktiga” vuxna också, de som har barndomens läsglädje i behåll.

”Gamla mor Lundgren” är illustrerad av dansken Ib Spang Olsen, som 1972 tilldelades H C Andersen-medaljen ”för framstående bidrag till illustrationen av barnböcker”.