Luciakonsert med Uppsala musikklasser

11 december 2007 23:42 | Musik, Ur dagboken | 18 kommentarer

Som vanligt håller musikklasserna i Uppsala luciakonsert i Domkyrkan. Som vanligt är det fullt.

Pågående ombyggnad inne i kyrkan gör dock, att koreografin vad gället hur luciatåget skrider fram genom kyrkan något måste ändras. Kyrkan har också gjorts mörkare den här gången. När jag hör några av sångerna, särskilt när skolungdomarna finns placerade både längst fram och längst ner i kyrkan och sjunger växelsång, får jag känslan att vara förflyttad till ett medeltida kloster eller en mycket gammal katedral – och i en sådan befinner jag mig ju faktiskt.

Annars är det ljushögtid och de gamla vanliga luciasångerna, en del mer ovanliga också förresten. Luciavisor och staffansvisor sjungs i olika varianter. Där finns kända psalmer som ”Bereden väg för Herran” och ”Härlig är jorden”, givetvis alla de kända jul- och luciasånger jag själv kommer i håg från tiden i Nylands skola i det Njurunda som numera är inkorporerat med Sundsvall: ”Det är en ros utsprungen”, ”Gläns över sjö och strand”, ”Stilla natt”. Och så förstås Adams ”Julsång”.

Det religiösa innehållet lämnar mig oberörd, och jag deltar inte heller i den i och för sig vackra församlingssången, ”Nu tändas tusen juleljus”.

Men det är vackert och stämningsfullt – man förs ideligen tillbaka till den religiösa oskuldens och de ständigt blöta vantarnas adventstid i barndomen.

De yngsta i luciatåget rör sig dessutom med lätt kalviga rörelser, vilket också det bidrar till att i minnet föra oss gamlingar tillbaka till våra egna yngre år.

Men vackert är det alltså.

* * *

På väg mot Domkyrkan, ungefär mitt emot Helga Trefaldighet, händer en olycka i senhöstmörkret: En dam, som också är på väg till kyrkan, observerar inte den stenkant, som ändar hennes genväg över en bit gräsmatta. och faller precis handlöst i asfalten: slår hål i pannan, blöder häftigt ur näsan, har möjligen knäckt näsbenet. Vi och ytterligare en tillskyndande dam försöker hjälpa henne; den för oss okända tillskyndande damen hjälper till med att stilla blodflödet med pappersnäsdukar. Birgitta ringer omgående 112 och beställer en ambulans, medan ytterligare en tillskyndande flicka, efter att ha kollat vad den skadade kvinnans köande make heter, springer till kön och förbluffande fort lyckas hitta honom. Han är på plats och hjälper hustrun, när ambulansen efter cirka fem minuter anländer.

Vi går då in i Domkyrkan, men jag tänker under kvällens lopp, att någon av de där änglarna, som så frekvent förekommer i sångerna så här års, om de nu hade funnits gärna kunde ha fått hjälpa den här kvinnan att slippa få en sådan start på julen.

Hon kunde verkligen ha behövt ”en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid”, som det heter i ”Nu tändas tusen juleljus”.

Nobelmottagningen på Nordiska museet

11 december 2007 14:45 | Konst & museum, Mat & dryck, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I går såg jag av och till TV-utsändningen från nobelfestligheterna. Numera är Birgitta (och därmed även jag) före detta, och vi får följaktligen ingen inbjudan att delta. I år är Birgitta dessutom i Stockholm på egen förrättning, så vi har heller inte – som vi ibland har haft – egen nobelmiddag hemma.

Alla vi många som av den ena eller den andra anledningen borde ha bjudits på nobelfesten – vi är sammantaget alldeles för många – får dock regelmässigt en inbjudan till Nobelstiftelsens stora mottagning på Nordiska museet söndagen före festen.

I den deltar vi – även om det egentligen inte längre känns lika lockande, när vi vet, att Doris Lessing inte kommer. Men på den här mottagningen kan man alltså åtminstone få se en skymt av nobelpristagarna, om man är intresserad.

Vi blir som vanligt hälsade välkomna av Nobelstiftelsens VD Mikael Sohlman, gammal bekant till oss från yngre år. I kön fram till honom ser vi sen Horace Engahl och Ebba Witt-Brattström; vi har lärt känna dem under de år då vi gick på nobelfesterna. Ebba vinkar till oss, men sen kommer vi inte i närheten av varann under det myckna vimlandet som följer.

Vi konstaterar, att detta vimmel i år rymmer ett mycket stort antal människor, som vi inte känner – men det är väl vi som börjar bli gamla.

Dock kommer ett par gamla och liksom vi själva grånade radikaler fram och pratar en stund: Rolf Ekéus och Lars Anell.

Alldeles på slutet kommer också SACOs ordförande Anna Ekström fram och berättar, att hon då och då brukar läsa min blogg. Hon skrev ju förresten själv en kommentar om Amelin och X:et i Folkets hus för kort tid sedan.

Självfallet hälsar vi på värdinnan i huset, Nordiska museets styresman Christina Mattsson – Birgitta är ordförande i Nordiska museets nämnd, det vill säga styrelse – och hennes man, konstnären Michael Söderlundh.

Birgitta passar på att visa mig en utställning som hon var med och invigde, den om hobbysamlare i olika åldrar. Där kan man beskåda de mest märkliga nischer av mänsklig samlarmani – gå gärna och se den här mycket roande utställningen!

Pressgrodor

11 december 2007 11:36 | Citat | 2 kommentarer

Hittat i Journalisten nummer 34 2007:

”Av produktionen går 134 procent på export, bland annat till Norge och Frankrike.”

Dagens Nyheter om produktion av bröd

”Nyköping är en av de tre mest förolyckade kommunerna i länet.”

SN.SE (Sörmlands Nyheter) om viltolyckor

”Risken att drabbas av en cykelolycka är mångdubbelt högre för en cyklist än för den som färdas i bil.”

Upsala Nya Tidning

”Nu ska vinkraft byggas”

Rubrik, SVT.SE

Färgsprakande Caprice + Stor-OD

10 december 2007 12:41 | Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

För de många körentusiasterna i Uppsala är ODs – Orphei Drängars – årliga Caprice ett måste. Dock har allt flera under senare år tvekat, i vart fall om att också köpa biljett till Stor-OD, den frackmiddag som traditionsenligt har följt på Uppsala slott. Det har helt enkelt sammantaget blivit alldeles förbannat dyrt.

I år hade därför OD tagit det djärva steget att flytta Stor-OD från slottet till V-Dala. Och Alvar Aaltos skapelse dög gott som substitut, möjligen med undantag för kaffet efter maten, som av de flesta måste intas stående.

Maten var också OK.

Till förrätt fick vi skogsduva på smördegsbotten med vitvinssky och örtsås. Till detta serverades vitt vin, Bourgogne Chardonnay Prestige 2005.

Eftersom det till snapsvisorna samtidigt serverades snaps – i vårt fall Bäska droppar – blev det dock en del märkliga smakbrytningar. Förekomsten av snapsar förklaras av att ODisterna – dagens så väl som gårdagens – sjunger snapsvisor på ett sätt som saknar motstycke; deras stämsång är betagande vacker. Man kan bli berusad redan av sången.

Till huvudrätt serverades dubbelmarinerad antilopytterfilé med hasselbackspotatis, rotsaksstuvning och vitvinssås. Till detta drack vi rött vin, Bridlewood Syrah 2004. Gott – men antilopytterfilén var kall.

Efterrätten, svartvinsbärstårta med chokladmousse och hjortronsås, hoppade jag över, diabetiker som jag är. Men Birgitta hade upplyst servitrisen om att jag behövde ett alternativ, och in kom ett generöst och vackert upplagt fruktfat. Jag smuttade också lite på det söta man fick till efterrätten, Romariz LBV 2000.

Under middagen omgavs vi av människor vi inte behöver anstränga oss för att tala med. Bredvid Birgitta satt Hans och Karin Alsén, bredvid mig Jan-Erik Wikström (Cecilia hade blivit sjuk). På andra sidan bordet satt bland andra Eric Ericsson med hustru Monica, Ingemar och Lillemor Mundebo, Anders och Kajsa Wejryd samt, ett litet snäpp längre bort, Hans och Anna Dalborg och Robert och Margareta Sund. OD tillämpar den sympatiska ordningen att inte sära på paren.

Till höjdpunkterna på Stor-ODna hör – och så var det också i år – Hans Dalborgs välkomsttal. Dalborg är både intelligent och rolig – han är en av de bästa talare jag någonsin har hört. Och tro det eller inte, Ingemar Mundebos tacktal gick inte av för hackor det heller.

I kaffepausen efter middagen talade vi bland annat med våra gamla vänner Hans och Käthe Elmgren. Men vi passade på att avvika före dansen. Min ischias har avtagit något, men jag är fortfarande inte dansant. Och Birgitta hade problem med en rem till sin ena sko.

Men tillbaka till huvudämnet, Capricen.

Vi såg den andra av dagens två föreställningar, och Universitetsaulan var varm redan när vi kom.

Jag skrev ovan att Capricen är ett måste för Uppsalas körentusiaster, och den drog i år som alla år flera fullsatta hus. Om programmet får man inget veta i förväg – överraskningar ligger i Capricens natur.

I år startade det med att kören tågade in från huvudingången; ODisterna sjöng, utstyrda till flagellanter från digerdödens tid, ”Ja, jag kommer”, samtidigt som de piskade sig själva och varann.

Detta följdes, mycket stilenligt, av scenen ur Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”, där riddaren spelar schack med döden.

Döden, givetvis utrustad med en stor lie, slänger lite senare av sig sin kåpa och visar sig vara Pia Johansson, känd från Stockholms stadsteater, På minuten och Parlamentet. Hon fullföljer undergångstemat genom att sjunga ”Cigarrett, cigarrett”.

Kompad av Trio X sjunger hon också det berömda Marilyn Monroe-numret ”Diamonds Are a Girl’s Best Fiend”.

Kvällens andra gästartist visar sig vara ytterligare en blondin, sopranen Emma Wetter. Hon gör rollen som Brünhilde och sjunger sedan ett par nummer ur Richard Wagners ”Tannhäuser”, vilket introduceras och backas upp av Orpei Drängar, nu utstyrda i viktingadräkter.

Spännvidden mellan de båda blondinerna markeras ytterligare genom att Pia Johansson, som förvisso kan sjunga men inte är någon sångerska, markerar det senare i duettsång med Emma Wetter.

Över huvud taget är det ganska mycket buskis över den här Capricen. Ett mycket roligt inslag i detta är det delvis pantomimartade nummer Pia Johansson gör tillsammans med en man, upphämtad ur publiken (men möjligen införstådd med sitt uppdrag).

Och över slutnumret finns det inte bara bildligt en aura av färg och fyrverkeri – det smäller på riktigt också!

Jag är införstådd med att det är just de här underhållningselementen som årligen drar stor publik till capricerna, men tycker nog själv i själ och hjärta, att man gott kunde ha fått höra mer av kören. Dock fick vi höra OD sjunga ett par mycket fina slovakiska folksånger och så, framför allt, och detta redan i inledningsdelen av konserten, den suveräne estniske körkompositören Veljo Tormis’ ”Järnets förbannelse”.

Den anrika mansören leddes i år, med stor bravur, av en kvinna, Cecilia Rydinger Alin.

På väg hem från Stor-OD mötte vi henne i trappen och uttryckte vår stora tillfredsställelse med hennes insats som årets Caprice-dirigent.

Melodikrysset nr 49 2007

8 december 2007 13:02 | Film, Musik, Ur dagboken | 9 kommentarer

I dag har jag sumpat en fråga, lodrätt 5. Frågan gällde filmmusik av Gheorghe Zamfir: en popgrupp-melodi som han använde i en hollywoodfilm. Jag känner till hollywoodfilmer där han har medverkat men får trots ihärdigt googlande ingen ordning på den här frågan. Två bokstäver, börjar på i – måste således bli in, is eller it. (”Roxettes It Must Have Been Love” ur ”Pretty Woman” ska det vara, meddelar två tillskyndande läsare. Tack!)

Det enda svåra i övrigt för mig var Idol-vinnaren från 2004 – Idol ser jag absolut aldrig. Men jag har googlat. Han som sjöng ”Coming True” heter Daniel Lindström.

Resten hade jag faktiskt inga större besvär med.

Monica Zetterlund sjöng ”Gröna små äpplen”. En intressant sak med den är att den svenska texten har skrivits av Stikkan Andersson.

”Jag vill ha plommon och päron” sjöng Lennart ”Nacka” Skoglund, åtskilligt större som fotbollsspelare än som sångare.

Alice Babs sjöng ”Adress Rosenhill”, i amerikanskt original ”Mockin’ Bird Hill”.

Vi hörde dessutom ytterligare en melodi med amerikanskt ursprung (Stephen Foster), ”Drömmar av silver, drömmar av guld”. Här skulle den ge ordet dröm.

Sen hörde vi Sven-Olof Sandberg, kallad SOS efter sina initialier. Jag minns inte vad låten heter, men jag uppfattade frasen ”utan några om, utan några men”.

Stefan Demert har jag på skiva och vet alltså, att han gjorde om den amerikanska ”Freight Train” till ”SJ. SJ, gamle vän”.

Jag har aldrig hört just ”Beata solitudine”, men Eros Ramazzotti är ganska lätt att känna igen.

Och så kommer vi till visan som här spelades av Göteborgs Sinfonietta. Det var Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa”, som här skulle ge ordet tiggare:

Omkring tiggarn från Luossa

Text: Dan Andersson (ur ”Svarta ballader”)
Musik; Gunde Johansson

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
och de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymnrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att rumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
’Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!’

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.”

Vägen därifrån till ”Lyckliga gatan” – låten som skulle ge ordet gata – kan tyckas lång, men så är det ju i Melodikrysset. Här hörde vi Anna-Lena Löfgren sjunga en tysk version, ”Immer am Sonntag”.

Tori Amos, med ”Big Wheel”, klarade jag, ska jag bekänna, med hjälp av hjälpbokstäverna.

Filmmusiken ur ”Love Story” fick jag också googla på, fast jag bara saknade en bokstav. Jo, han som gjorde musiken heter Francis Lai.

Sista frågan var superlätt. Povel Ramel sjöng sin egen ”Köp inte en zebra!”.

Arto Paasilinna: Snablar!

7 december 2007 16:18 | Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Arto Paasilinna fick ett stort genombrott med ”Harens år”, en poetisk odyssé genom Finland.

Eftersom Brombergs hittills har gett ut 17 romaner av honom på svenska, har han sannolikt en stor och hängiven läsekrets också här i Sverige. Själv har jag läst honom fortlöpande; se mer under Kulturspegeln, Prosa & poesi.

Dock har jag en känsla av att de stora tidningarnas – deras kultursidors – intresse för Paasilinna har svalnat; många av hans böcker recenseras inte ens längre. Hans ofta skröneaktiga berättelser är väl inte inne (annat än förstås då hos den breda publiken). Och jag kan för all del hålla med om att det har gått en del maner i hans berättande.

Den här invändningen kan förvisso riktas mot Paasilinnas ”Snablar!” (övesättning av Camilla Frostell, Brombergs, 2006, originaltitel ”Suomalainen kärsäkirja”, 2005): Romanen är episodisk; en rad skrönektiga historier staplas på varann. Den innehåller sex och fylla och bisarra händelser. Den lägger inget nytt till Paasilinnas författarskap.

Men samtidigt är den underhållande – satiren mot Finlands gröna är till exempel obetalbar.

Och så finns här också element som inte så lite påminner om ”Harens år”: En av huvudrollerna innehas förvisso av en elefant i stället för av en hare, men äventyret med elefanten genom det östfunska sjölandskapet har faktiskt, trots den högre graden av burleskerier i den här boken, sina paralleller i den bok som blev en sådan succé här i Sverige 1992.

Politik för de äldre – som en del av det goda samhället

6 december 2007 22:18 | Politik | 8 kommentarer

I måndags kväll var jag på månadsmöte i Uppsala arbetarekommun. Jag är inte ombud – representerar inte min socialdemokratiska förening, den i Svartbäcken – men är nog en mer trogen gäst på de här mötena än vad många ombud är. För de oinvigda: föreningarna har ombud med rösträtt, allt efter sin storlek. Men alla medlemmar är välkomna att delta: lyssna och även yttra sig.

Två viktiga frågor stod på dagordningen.

Tidplan och regler för nominering och antagande av listor, nämndgrupper, gruppledare och kommunalråd inför valet 2010 diskuterades. Bland annat ska socialdemokraterna inför nästa val utse kandidater till kommunalrådsposterna. Båda (s)-kommunalråden, nu i opposition, Lena Hartwig och Jan Ask, har meddelat, att de inte ställer upp för omval.

Den andra stora frågan, äldreomsorgen, är en del av det pågående välfärdsrådslaget. Här delades de närvarande in i grupper om fyra, som fick bilda bikupor – det gemensamma resultatet lämnades sen in skriftligt.

Jag inledde spontant diskussionen i min grupp, berättade vad jag hade sagt redan inför valet, nämligen att äldreomsorgen var en fråga som kunde bidra till att fälla oss i valet. (Och föll gjorde vi ju.)

Min problembeskrivning var, att socialdemokratin i den här frågan hade gått från den ena extremen till den andra. När jag en gång i världen engagerade mig politiskt och blev aktiv, var det ålderdomshem för hela slanten. Inför det senaste valet hade pendeln slagit över åt motsatta hållet: Nu skulle varenda gubbe och gumma bo kvar hemma, där serverad mat lagad nånstans i Tjottaheiti.

Det senare presenterades som en frihetsrevolution, men i bakgrunden fanns naturligtvis baktanken, att man skulle spara pengar genom att inte investera i några dyrbara institutioner och boenden.

Men varken den ena eller den andra extremen passar alla som har kommit upp i pensionsåldern.

Förr tvingades många (också av sina egna barn!) in på ålderdomshem, fastän de absolut inte ville dit. Många kan berätta om de tragedier detta ofta innebar.

Nu tvingas många bo kvar i hem, olämpliga för äldre människor med minskad rörlighet, fastän de gärna skulle vilja ha boende med åtminstone någon grad av service.

Vi måste bort från extremerna: Äldre människor är nämligen inte lika. De är olika mycket kapabla till det ena och det andra. De behöver olika mycket hjälp och service, och detta varierar från individ till individ. De är också olika som människor: några vill leva sitt eget liv, medan andra söker social gemenskap också i boendet.

Alltså måste äldreomsorgen och äldreboendet inrättas efter detta. Gamla människor måste få välja vård, service och boende efter sina egna önskemål och förutsättningar.

Den här valfriheten finns redan, men den gäller i dag främst välbeställda äldre människor i städerna. Kapitalismens marknad fungerar som bekant alltid för dem som kan och är villiga att betala: Finns det tillräckligt många som efterfrågar (och kan betala för!) ett serviceboende med till exempel matsal, sällskapsrum, motionsanläggning och bibliotek, så finns det alltid privata entreprenörer som är beredda att bygga.

Men övriga (läs mindre välbeställda) i de här städerna – och ute på landsbygden! – får nöja sig med vad som finns och vad de har råd med, till exempel att bo kvar i ett hus där det är en halvtrappa upp till hissen och dit det varje dag kommer en matlåda från det där storköket någonstans oändligt långt borta.

Lösningen, menar jag, är att kommunerna (i stället för privata bygg- och vårdföretag) åter tar ett totalansvar för att tillgodose de äldres behov av boende, service och vård. Och då handlar det inte om någon enhetslösning, varken gårdagens ålderdomshem åt alla eller dagens kvarboende hemma åt alla.

Naturligtvis måste alla som vill och kan få lov att bo kvar hemma. Men ibland kan alternativet vara att flytta till en ny egen bostad, som när det gäller hiss/trappor, trösklar, affär på gångavstånd, kanske tillgång till tvättservice och städning och vad det nu kan vara passar bätte för eget boende, när man kommer upp i åren. Det här är oändligt mycket lättare att klara, om kommunen själv har ett stort allmännyttigt bostadsbestånd.

Det måste naturligtvis finnas ren institutionsvård, men vägen dit innehåller många steg. Man måste därför bygga servicebostäder för äldre, dels sådana som inbördes skiljer sig i fråga om service, dels sådana inom vars väggar senioren i fråga fritt kan välja olika slag och grader av service.

Många pensionärer kan klara städningen själva, andra kan behöva få hjälp med storstädning och fönsterputsning, ytterligare andra måste få hjälp med all städning. De flesta kan förmodligen själva sköta personlig hygien och vardagssysslor, medan andra då och då under dagen kan behöva ha assistens, vilket fordrar att man kan ringa och få hjälp från någon som helst ska finnas i huset. Några vill laga mat och äta för sig själva (och kan då behöva hjälp med att handla, alternativt få mat hemsänd – men då bra och nylagad mat från ett kök i huset eller åtminstone på orten), medan andra gärna vill sitta tillsammans med grannar och vänner i en restaurang. Några kan själva ta sig till vårdcentralen eller sjukhuset, medan andra kan bo kvar hemma, förutsatt att de får läkartillsyn och viss vård hemma. Några vill sitta i ett sällskapsrum och prata eller se TV tillsammans med andra, medan ytterligare andra vill se på TV eller läsa en bok i sin egen bostad.

Det här är bara en provkarta, inte något färdigt program.

Det är helt uppenbart, att en kommunal politik för boende, vård och service för de äldre av det här slaget skulle komma att kosta mer pengar än vad äldrepolitiken kostar i dag. Det gäller redan om kommunen tillhandahåller allt detta och bekostar anständiga grundnivåer av boende, vård och service.

Men en politik av det skisserade slaget skulle göra livet mycket lättare och kvalitativt bättre för många, många äldre.

* * *

Att jag ovan har skrivit om de äldres behov innebär inte, att jag inte inser, att det också skulle behövas ett liknande program för till exempel barnfamiljerna.

I själva verket har jag en vision om det goda samhället, nära släkt med Socialdemokratiska kvinnoförbundets sjuttiotalsvision ”Kvarteret framtiden”. Jag skulle vilja ha ett samhällsbyggande, som förenar människorna i gripbart stora lokala områden, områden som rymmer allt det vi behöver för att leva, bo och arbeta:
* Arbetsplatser.
* Bostäder av varierande typ, även med boendeservice av skilda slag.
* Bostadsoråden som också tillgodoser de boendes behov av skönhet.
* Att man vid ny- och ombyggnationer slår vakt om stadens eller ortens kollektiva minne: vårdar och med varsam hand renoverar eller för nya ändamål omvandlar sådan äldre bebyggelse, som är särskilt representativ och därmed värd att bevara.
* En balans mellan bebyggelse, parker och andra gröna ytor för rekreation och fritid.
* En utbyggd, bekväm och billig kollektivtrafik som bidrar till att värna vår livsmiljö.
* Integration samt utjämning mellan olika grupper och klasser i samhället. Full tillgänglighet till offentliga institutioner, till kommersiell service, till bostäder och till kommunikationer för människor med funktionshinder.
* Att man i varje sådant bostadsområde planerar in skolor, barnomsorg, äldreboenden, vård och annan service, handel på nära håll, lokaler för ungdomars fritidsaktiviteter, folkbildning och föreningsliv samt, inte minst, lokaler för kulturaktiviteter.

Korta meningar

6 december 2007 20:12 | Korta meningar, Varia | 1 kommentar

ICA mask i.

Breven till min tjejliga

5 december 2007 17:00 | Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 7 kommentarer

Det finns arbetskamrater som blir ens kamrater och kolleger som inte är några kamrater.

1989 jobbade jag på socialdemokraternas centrala partikansli, 68an kallad. (Det låg och ligger fortfarande på Sveavägen 68 i Stockholm.)

När jag började jobba där i början av 1968 (som pressombudsman), var fortfarande relativt få av de anställda funktionärerna kvinnor. Själv anställde jag sedan bara kvinnor under mina nio år som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) , och också på partiexpeditionen anställdes allt fler kvinnor som funktionärer.

När jag under senare delen av 1980-talet biträdde partisekreterare Bo Toresson, fanns på hans kansli också till exempel Eva Marcusdotter, som jag mycket snart blev god vän med. På organisationsavdelningen arbetade Mona Hillman, som jag också fick god kontakt med, inte bara för att hon kom från min gamla hemstad Sundsvall. Som praktikant till min gamla tidning ”Aktuellt i politiken” kom Gisela Lindstrand, senare bland annat känd som Ingvar Carlssons pressekreterare. Vid eftermiddagsfikat i stora kafferummet kom vi snart att ofta sätta oss vid samma bord, så där som folk som trivs i varandras sällskap gärna gör. Och till pressavdelningen kom, som en frisk fläkt, Lotta Gröning. Jag tror att hon fortfarande minns när hon var på sitt livs första funktionärssammanträde på Bommersvik och när hon, efter att frejdigt på sin norbergsdialekt ha yttrat sig om den svenska modellen, från mig fick en lapp (som först hade gått runt bordet) med texten: ”Den svenska modellen är blond och blåögd”. Lotta har humor, och även vi blev snart goda vänner.

De här fyra damerna från olika avdelningar och våningar på partiexpeditionen fann också varann: började träffas after work. Efter en sådan träff fick jag i internpåse en bunt krognotor (varav man kunde ana att damerna inte hade varit riktigt nyktra) samt en vit serviett, knökfull med inskriptioner gjorda med bläckpenna, samtliga med anspelningar på mitt namn: ”Du är som enn ros”, ”Enn oförglömlig kväll”, ”Kongressenn”, ”Du är den ennde” och rent av ”Feminsmenn”.

Sådana kärleksförklaringar lämnar en ju inte oberörd, och jag och de fyra damerna började träffas allt mer, dock fortfarande bara på jobbet och vid funktionärssammanträden och konferenser. De var vid det här laget en sammansvetsad tjejliga, och jag kände mig som ett slags adopterad manlig satellit.

Eftersom det finns en hel del flams och lättsinnigheter i det jag fortsättningsvis kommer att redovisa, vill jag redan nu tillägga, att det redan från början utvecklades en både djup och seriös vänskap mellan mig och de fyra damerna, en relation som alltså varar än i dag. Den vänskap som ända sedan den här tiden har funnits mellan oss har gjort, att vi i svåra lägen har kunnat ge varann både råd och tröst.

Den 23 augusti 1989 skrev jag hur som helst följande brev till dem:

Eva
Gisela
Lotta
Mona

Kära ölliga!

Rörd till tårar av det faktum att ni tänker på mig åtminstone i berusat tillstånd, vill jag nu återgälda detta med att invitera er på middag hemma hos mig, Idrottsgatan 12 nb i Uppsala.

Det blir i princip en dammiddag, dock med mig som kock.

Förslaget gäller torsdagen den 7 september efter jobbet. Jag har valt torsdag kväll med tanke på Evas helgutflykter till Örebro, Lottas till Norberg och Monas till Sundsvall. Skulle dagen, trots mina sonderingar hos tre av de berörda, inte passa och det hela haverera på just det, är jag beredd att förhandla vidare.

Är damerna intresserade, kan vi komma överens om en lämplig tågtid efter jobbet.

Eftersom det blir en – åtminstone vad dryckerna beträffar – bättre middag, föreslår jag, att Eva, Gisela och Mona sover över; vi har tre extrabäddar, men om Lotta inte orkar ta sig hem, kan vi säkert ordna något åt henne också.

Eftersom fru Dahl i Svartbäcken är ute och agiterar och borta över natten, vill jag hänvisa till bilden här intill. (Den föreställde en äldre man, som sade: – Klart man tittar på flickorna, men enbart av pedagogiska skäl.) Räcker inte det för att lugna damerna, vill jag där utöver påpeka, att vi i våningen har överfallslarm, som går dels till polisen i Uppsala, dels till rikspolisstyrelsen.

Med något lämpligt morgontåg färdas vi nästa morgon till Stockholm och jobbet.

Eder

Kokk

* * *

Planerna gick i lås, och inbjudningsbrevet följdes av denna bekräftelse:

Vackra, begåvade och roliga damer!

Höstens svårmod skingras, när man får tillbringa en hel lång kväll i så trevligt sällskap.

Dryckerna är hemburna från Systemet. Och efter lunch på torsdag åker jag hem för att laga till rätter ur det estniska och det kaukasiska köket. Kalorisnålt är det måhända icke, men, som den kloke Piet Hein skriver i en Gruk:

Flickor utan fett på
har skarpa kanter mitt på.

Kram och välkomna fram mot klockan sju!

Enn

* * *

Middagen blev verkligen mycket speciell. Damerna hade tagit vägen över Lottas lägenhet på Luthagen och där och på vägen över Fyrisvall samlat ihop det mest obeskrivliga skrot, som jag fick i present, när de ringde på. De sjöng redan i dörren unisont ”Varför ska man älska den man ändå aldrig får”.

Den middag jag hade lagat bestod av en estnisk variant av fiskseljanka, kaukasisk lammgryta med äpple och kanel, georgisk grönsakssallad med valnötssås samt estnisk äppelkaka med vispgrädde. Med vid middagsbordet satt också min 16-årige son Matti, allt mer förundrad över pappas märkliga fest och ljudnivån på damerna. De senare sjöng gamla schlager hela kvällen, dess värre olika schlager var och en av dem, samtidigt.

Karaktären på festen och hur den ändade framgår av följande brev, som jag tillställde damerna under måndagen:

Försummade middagsgäster!

Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt!

Det blev ett utomordentligt snöpligt (för mig) och frukostlöst (för er) slut på vår samvaro.

Men allting har sin förklaring.

När ni hade gått till sängs, såg jag mig omkring i vardagsrummet och i köket och kom fram till att så här fick det inte se ut, när jag väckte damerna till frukost. Så jag diskade och diskade och diskade, tills klockan blev tre.

Medan jag diskade, gjorde jag något som jag inte borde ha gjort: Jag drack upp den lilla slatt rödvin och den ganska stora slatt vitt vin som stod kvar i ett par flaskor på köksbordet.

Jag vaknade halv nio och fann, att väckarklockan stod upp och ner på nattduksbordet.

Jag steg upp och fann en tom våning och er hälsning. Jag konstaterade också, att varken kropp eller hjärna var i det skick att jag egentligen borde stiga upp då heller. Så jag gick och la mig igen och sov till halv tolv. Sen steg jag upp och städade och tvättade frotté och lakan. Medan lakanstvätten pågick, sov jag igen.

Av ovanstående torde framgå att jag var, vad de lärde plägar kalla bakfull. Så bakfull har jag inte varit, sen jag var i er ålder, varav man kanske bör dra slutsatsen, att gamla män inte bör bjuda unga damer på middag.

Så håna mig icke: jag har redan fått mitt straff.

Fram mot kvällen – långt efter den tid jag hade sagt – for jag ut till Birgitta i Öregrund. Till hennes ohöljda förvåning drack jag bara Vichy Nouveau under middagen och även därefter.

Under lördagen ringde dottern och berättade, att hon hade talat med sin bror, vars version av kvällen var följande:

– Flickorna var fulla och sjöng hela kvällen, så jag inte kunde göra franskläxan, trots att jag hade dörren stängd. Pappa hörde jag inte så mycket av, men han var nog full han också. Han sov, när jag kom hem från skolan.

Fast sen, under lördagen, tog det sig. Jag plockade ner samtliga plommon och nästan alla äpplen och klippte gräsmattan. En mild och varm sol lyste över mig. På kvällen återvände vi till stan med blombuketter – gladiolus, fackelblomster, luktärt, rosor, atlasblommor, rosenskära, doftliljor med mera – avsedda för Kerstins tjugoårsdag dan därpå.

Hon fick tre brödrostar.

Kära hälsningar

Enn

* * *

Sen gick mitt umgänge med damerna in i lugnare banor. Under en period skrev jag långa, gemensamma brev till dem, vars innehåll främst speglar mitt eget liv, tidigare och under de aktuella åren.

Strax före jul 1989 skickade jag följande text till mina kvinnliga vänner; en del av texten är återbruk av tidigare publicerade ledarsideskåserier:

Snöbrev

En tidig morgon med snö på taken läser jag, medan jag dricker kaffe, gamla julnummer av aktuellt i politiken, närmare bestämt mina egna ”Det händer”-kåserier. Jo, det händer, att jag längtar tillbaka till det skapande skrivandet. I jobbet, menar jag; just nu är annars söndagarna vid datorn i mitt rum hemma i Uppsala det som stillar denna längtan.

Men det var om jularna jag skulle skriva.

Från Estland minns jag bara den väldiga granen mitt på trägolvet i mormors och morfars hus, Siguri (Cikoria-gården på svenska).

Minnena från barndomens jular i Juniskär söder om mitt och Monas Sundsvall är desto fler.

Fast min första jul i Sverige, 1944, tillbringade jag på en bondgård, hos Halléns i Nyland, också i Njurunda och inte så långt från Juniskär. Vi kom från flyktingförläggningen i Härnösand och placerades där i avvaktan på att vi skulle få en varaktig bostad och att pappa skulle få jobb. Halléns hus var ett stort vitt trähus, och vi bodde på övervåningen.

Jag kommer egentligen inte i håg så mycket av den där julen, men kvar i minnet finns ett brottstycke – någon minut – från en av juldagarna. Jag stod ute på gårdsplanen. Vädret var gråkallt. Snön låg hög runt de upplogade gångarna, i hagarna och ute i skogen. Ovanför huset, där vi bodde, och ovanför de väldiga granarna utanför staketet reste sig en bergssida – ett inslag i landskapsbilden som jag inte var förtrogen med från det platta Estland.

Och så:

Längs bergssidan glider en räv snett uppåt. Som ett rött streck.

Från lagårdshållet hör jag någon av lilldrängarna Ture eller Einar (båda bröder till Ivar Nordberg, numera industriminister, som då bodde inackorderad i en granngård) vissla ”Stadsbudsvisan”. Jag har ingen aning om varför just det här har fäst sig på näthinnan och i minnet. Av den julen tror jag mig i övrigt bara minnas, att vi i släde åkte till julottan i Njurunda kyrka.

Denna kyliga morgon läser jag åter en ”Det händer”, som tål att läsas om och citeras i sin helhet (Lotta har fått en kopia av den i ett annat sammanhang. Tillagd förklaring: Det var när hennes egen pappa hade omkommit i en flygolycka):

”DET
HÄNDER

…plötsligt: En morgon känns vintern nära. Luften är kall och klar. Det är frost på marken. Träden står svarta och nakna mot himlen.

* Hela denna morgon tänker jag på barndomens bottenhavsvik med dess sjungande blankis. Efter skolan, i halvmörkret, spände vi skridskor under pjäxorna – det var inte så eleganta och dyrbara don i slutet av fyrtitalet och början av femtitalet i mitt lilla mellannorrländska samhälle. Och så i väg ut mellan sjöbodarna. På kvällen stod månen för belysningen.

Sen kom förstås snön. Många av mellandagarna mellan jul och nyår tillbringade ungarna i byn i kampen mot snön. Det gällde att skrapa ren en bit havsis för att kunna använda skridskorna, julklappsnya eller gamla.

* En vinter byggde pappa en isjakt. Slanor i kryss. Skridskor som medar och under rodret bak. Mast med segel.

Vi provade den tillsammans med honom en blåsig dag. Isjakten formligen flög över fjärden! Man fick hålla i sig, när den med ett skutt åkte igenom vallar av sammanblåst drivsnö. Rädslan pirrade i maggropen. Men det var spännande.

Till slut ändade den vådliga färden med att bommen slog över och förpassade oss i var sin egen kana över isen.

* Jag är ingen sörgårdsromantiker. Staden har sitt behag.

Men ibland saknar jag den känsla av vintern som en obönhörlig naturkraft, av dess väldighet, som jag hade som barn.

Kölden kom som en väldig Mårra, som en isfru tyst om natten, och tämjde det stormande havet i sitt grepp.

Snön föll och föll och tornade upp sig i meterhöga drivor, som låg kvar hela vintern.

Som barn levde man i pakt med vintern och naturen. I snövallarna, som plogbilden kastade upp vid staketet, grävde vi de mest fantastiska snögrottor med nischer, rum och gångar. Allt som sluttade och buktade sig, från källartak till bergssidor, blev skidbackar. På småvägarna åkte man kälke. Men mest av allt saknar jag kanske de osandade landsvägarnas glatta, hoppackade snö och sparkstöttingfärderna.

På sparkstötting fraktade man också hem julgranen, som pappa och vi barn tillsammans högg i skogen.

* Numera köper jag, som de flesta andra, min gran.

Hjärtans god jul på er allihop, förresten!”

Min barndom var, vad man – om man inte använder förskönande omskrivningar – brukar benämna fattig. Jag har vuxit upp i rum och kök tillsammans med mamma och pappa och två yngre bröder.

Fast jag var privilegierad. Jag fick ligga ensam i köket, i kökssoffan.

Enda värmekällan åren efter kriget var en vedspis. Det fanns heller inte rinnande vatten eller avlopp. De kallaste nätterna kunde det hända, att det bildades en skorpa av is på vattenhinken i köket.

Badvattnet till julbadet – om man inte åkte till bastun i Njurunda – fick mamma värma på spisen. Och så skrubbade hon oss ungar rena i det stora bykkaret.

Av mina jular i barndomen minns jag bara enskildheter av det här slaget, och jag kan oftast inte placera händelserna i tidsordning.

Så nyckfullt (och ibland bedrägligt) är minnet.

Jag kommer i håg några nattliga julstädningar med mamma. då vi tillsammans stökade (jag dammtorkade alla skåp ut- och invändigt) och hörde på ”Endast mamma är vaken”.

Jag kommer i håg väntan och förvändtan på julaftons morgon och långa, långa förmiddag. Då jag och min bror Matti ibland åkte spark i backarna i Juni, medan vi väntade.

Men jag skulle inte gå i land med att säga, när det ena eller det andra ägde rum.

Fast det viktiga för mig som vuxen människa är, att mitt samlade minne av barndomens jular är så märkvärdigt ljust.

Vi hade det mycket knapert, i varje fall under den första efterkrigstiden, så det har ingenting med överflöd eller prylar eller julklappar att göra. (Julklappar gavs efter vars och ens förmåga, lyckligtvis mest hårda paket. Min enda olyckliga jul var den gången då jag inte fick någon bok; då grät jag. Men det var nog mer andan kring julen än julklapparna det handlade om.)

Det fanns ett sken av mänsklig värme, av gemenskap och vänlighet, över min barndoms jular. Såna jular har jag i min tur försökt ge mina barn, och jag hoppas, att de ska minnas sina jular på samma sätt som jag.

Fast fattigdom har de aldrig behövt uppleva.

Min familj kom, som ni vet, hit vid krigsslutet, som flyktingar från Estland. Jag var sju år då.

De hade varit tvungna att lämna precis allt efter sig.

Inte heller Sverige var något överflödssamhälle då för tiden. Men kontrasten mellan det som ändå fanns och det man själv inte hade var slående.

Jag minns fortfarande julskyltningarna i Kvissleby. Med röda öron och en vit kvast framför munnen stod vi ungar framför skyltfönstrens överflöd och stampade i kylan. Man kunde också stå framför disken i Berglunds handelsbod och bara längta.

En av de första jularna i Sverige hörde vi någon gå i vår farstu utan att komma in. Där ute fanns det en korg med julgotter, jag vet ännu i denna dag inte från vem. Men det kom från någon som ville ge utan att spegla sig i vår tacksamhet.

Som damerna vet, brukar jag citera Muminmammans devis ”Allt som är gott är nyttigt för magen”.

Men jag känner också en djupare själsfrändskap med Tove Janssons muminvärld. I muminvärlden finns en blandning av trygghet och frihet, som jag starkt förbinder med min egen barndom. Tvärs igenom dramatiska barndomsår – två ockupationer i krigets Estland, flykten över isigt vinterhav, uppehållet i Finland där min yngste bror föddes och rotslåendet i ett nytt och främmande land under mycket knappa ekonomiska villkor – lyckades våra föräldrar ge oss barn en sorts mumintrygghet. Man påminner sig en mycket representativ scen i Tove Janssons författarskap: muminfamiljen kring ett milt ljussken i en hotande mörk omgivning. Den blommande, idylliska Mumindalen hotas av översvämningar, kometer och andra naturkatastrofer, men dess invånare lever inneslutna i sin egen trygghet.

Och har man Mumindalens trygghet inombords, har man också frihet! Man kan göra vilka äventyrliga utflykter som helst i den omgivande, farliga världen.

Mumins värld är heller inte en värld av borgerlig idyll. Där finns också solidaritet och öppenhet mot omvärlden.

Skulle ni inte förstå, vill jag anbefalla slutkapitlet i ”Granen” i en annan Tove Jansson-bok, ”Det osynliga barnet”, till läsning. Till småknytten, som försiktigt avvaktar ute i mörkret runt julgranen och paketen, säger Mumintrollet:

– Varsågod, det är ert alltsammans.

Hjärtans god jul på er allihop!
God jul, Eva!
God jul, Gisela!
God jul, Lotta!
God jul, Mona!
Muminjul.

Enn

* * *

Den här tjejligan har genom åren fortsatt att träffas, ibland med långa och ojämna mellanrum.

Den har som princip haft ”inga karlar, dock ibland med undantag för Enn”. Deras egna manliga relationer – ni ska inte missförstå mitt förhållande till dem – har också hållits utanför. Jag minns en sådan träff hemma hos Mona Hillman i Sundsvall, då Monas dåvarnde man, Joao Pinheiro, vackert fick hålla sig i en annan del av våningen.

Jag fortsatte också att skicka kollektivbrev till dem. Här är ett exempel från vårvintern 1990:

Vårvinterbrev

En sen eftermiddag går jag, på väg till Coc Blanc, över Adolf Fredriks kyrkogård. Snödroppar och vintergäck blommar; de första krokusarna har slagit ut. Bredvid mig går, med tunga steg, Björn Wall och leder en cykel.

Tegnérgatan upp passerar vi café Piastowska. Där åt jag polsk ärtsoppa och pannkaka med Lotta den där sorgliga dagen, då hon berättade, att hon skulle sluta. Jävla Lotta!

Men jag säger inget till Björn. Jag tror inte, att han, med sina mycket snäva föreställningar om vad man kan ha för relationer till unga damer, skulle förstå min sorg.

Snart nog slutar väl Eva och Mona också.

Sen får man umgås med Björn Wall.

* * *

Jag kan inte ens rymma till Öregrund. Vi bygger om och bygger till; husen är utrymda och obeboeliga, och möblerna står i en container nere vid vägen.

Fram i maj blir det förstås fint, så där som vi i alla år har drömt att ha det.

Allt repareras och målas om, in- så väl som utvändigt, men med karaktären pietetsfullt bevarad: röda väggar med vita knutar, spröjsade fönster, lackerade furugolv, vedspisen kvar.

Men vi får äntligen toa och dusch inomhus, fler sovutrymmen och glasveranda. Och ett gammalt uthus byts ut mot bastu och tvättstuga.

Men väntan och längtan under denna långa och snölösa vår känns outhärdlig! Jag vill kratta gräsmattan. Jag vill försiktigt pilla bort de gula och bruna lönn- och asklöven från rabatterna, så att vårblommorna får sol och ljus. Jag vill dricka vårens första kopp med rykande hett kokkaffe vid gamla trädgårdsbordet längst ner i trädgården. Jag vill gräva land. Jag vill kärra jord. Jag vill promenera ner till Tallparken och sen gå ensam längs stranden bort till vårt badberg.

Sen, när värmen kommer på riktigt, kommer försommaren som en explosion. Trädgården byter skepnad dag för dag. På en vecka blir trädgården som förvandlad.

Gräsmattan blir frodigt grön. Mellan syrenhäcken och krikonträden växer en matta av förgätmigej. Vid staketet blommar hundkäx i höga stånd, i halvskuggan under den stora asken vid vägen blåsippor och vitsippor. (Längre fram kommer gullvivor och liljekonvaljer.)

Krikonträden vid uthuset slår ut; krikonblommorna är små och vita. Körsbärsträdgården nedanför huset ser från fönstret i den hittillsvarande lillstugan ut som ett blommande hav. Äppelträden får stora vita och rosa blommor, som doftar. Flera tusen lökväxter blommar i alla de rabatter vi har anlagt vid tomtgränsen och överallt bland bergknallar och snår: vintergäck, vårlök, narcisser, tulpaner, krokus, pärlhyacinter; gräsmattan utanför staketet mot gatan är blå av scilla.

Det känns som om själen skulle sprängas av glädje!

Det här, flickor, skulle jag vilja visa er någon gång, stolt som en tupp.

Enn

* * *

I början av november 1990 skrev jag så här:

Novemberbrev

Fredag.

Regnet har upphört, men ovanför hustaken utanför fönstret i mitt arbetsrum tornar molnen upp sig, blålila på gränsen till svarta. Skymningen faller. Bilarnas ljuskäglor blänker i asfalten.

Tomas (förtydligande: Wennström) håller på att utveckla bilden av folkhemmet som ett hus i flera våningar. Jag säger, att jag då ska ge partiprogrammet titeln ”Anteckningar från ett källarhål”. (I morgon ska jag entusiasmera partivänner från Uppsala län vid en kurs om partiprogrammet, anordnad av partidistriktet.)

Jag kallar funktionärerna till nästa funktionärskaffe. På baksidan återger jag Povel Ramels ”Livet är ett helvete”.

(Då hade jag ändå ännu inte sett resultatet av den senaste opinionsmätningen. Inför förra SIFO hade ledningsgruppen vadslagning om vår egen siffra, och jag tippade 29,3. Jag fick ju rätt men var en mätning för tidigt ute; genomslaget kom först i den här mätningen. Därför måste jag köpa whisky åt Bosse (Toresson) och Leif (Gustafson) som vann. Nu, måndag, ska jag lämna över min andel, dock med konstaterandet, att dom kan behöva spriten nu, när jag har fått rätt.)

– – –

Förra fredan åkte jag ensam ut till Öregrund för att släppa in en hantverkare, som jag hade avtalat tid med dan därpå.

Medan bussen dundrar fram genom uppsalaslättens vida mörker och regnet strömmar nedför de smutsiga bussfönstren, försöker jag läsa ”Moderna tider”. Men jag har svårt att koncentrera mig; i huvudet mal tankarnas sorgekvarn. Jag byter till Weibulls katalog hösten 1990, ”Blomsterlökar”. Till slut somnar jag och drömmer om våren.

Fast på vägen från busstationen till stugan är det höst igen; det är häftig blåst, på gränsen till storm.

Jag vrider upp elementen, drar ner persiennerna och tänder levande ljus. Efter maten sitter jag i gungstolen på glasverandan, smuttar på en konjak och lyssnar på Vivaldi.

Under lördagen påtar jag, medan snickaren arbetar med isolering uppe på vinden, lite i trädgården. Vädret har slagit om, och det är kallt. Hela dagen är det frost på gräsmattan. Jordskorpan har blivit hård, och jag får bryta upp hål i ytskiktet i rabatterna, när jag pillar ner ytterligare blomsterlökar.

Skogsfåglarna kretsar redan runt fågelbordet, och jag köper frö åt dem.

Enstaka skrumpnande krikon finns kvar på de kala och taggiga krikongrenarna, Några klasar fläderbär i busken vid knuten hänger svarta. Den stora lönnens löv har lagt sig som en gulbrun bädd i syrenbuskarna mellan husen; också rabatten längs staketet har ett lönnlövstäcke. Asklöven har delvis pulvriserats; de håller på att multna. De blommor som har frusit är gröna fast i en onaturlig, sjuk nyans.

I skymningen, före min ensamma middag, sätter jag på bastun. Bastun blir varm, men ur duschen kommer bara iskallt vatten. Det visar sig, att elektrikern förra helgen hade skruvat ur proppen till varmvattenberedaren och sen glömt att återställa den.

När jag på söndag kväll återvänder till stan, har Kerstin och Matti lagat farsdagsmiddag. För en stund smälter hjärtat; glädjen återvänder.

Men snart är det måndag igen.

– – –

Glädje?

Det är att höra Evas stämma i telefon.

Det är att ringa till Lotta och säga ”VOV, VOV!”.

Det är att få en protestnot från Gisela, som tror sig vara liknad vid en gås i röda stövlar.

Det är att tillbringa två underbara kvällar med Mona i Åhus respektive på Sundet.

”Livet har mist nu i dag / nå’t av sitt forna behag”, som det heter i en gammal schlager.

Fast då stämmer ni väl upp refrängen:

”Räkna de lyckliga stunderna blott
och glöm dem som sorger dig ge.
Göm alla soliga minnen, du fått
och allt ska sig ljusare te.
Himlen kan vara ibland så tung och grå,
men då ska du ju bara tänka tyst som så:
Räkna de lyckliga studerna blott
och låt dem i hjärtat bestå.”

En stor, varm kram

Enn

* * *

I december 1990 följde så ett

Julbrev

Det händer, att små rödnästa barn så här års ringer på dörren och ska sälja jultidningar.

Jag var också en mycket framgångsrik jultidningsförsäljare en gång i världen. Första gången gjorde jag min pappa alldeles förskräckt genom att sälja så många ”Mors julbrev” och ”Sagoprinsessan” och ”Flickornas julbok”, att han måste lägga ut alla sina kontanter på mitt postförskott. Det blev ett jättepaket att frakta hem per spark från Njurunda.

Nyttan – utöver det rent pengamässiga – var, att jag lärde känna alla människor på en halvmils omkrets runt Juniskär. Det använde jag mig sen av, när jag började sälja ”Folket i Bild” och FiBs folkböcker. Så småningom övergick jag också inför jularna till att sälja FiBs julnummer och ”Julfacklan” och ”Julnötter” och ”Pelle Svanslös”, samtliga utgivna av Folket i Bilds förlag.

Med ”Aktuellt i politikens” julnummer försökte jag långt senare åter ge arbetarrörelsen en jultidning, något som inte hade funnits sedan ”Folket i Bilds” försäljning och gradvisa förvandling till ”FiB-aktuellt”, i vilken ordet ”julnummer” betydde något helt annat och där damerna inte voro paketerade ens i snören.

* * *

Apropå avklädning – förr i världen, när man inte hade badrum, var julbadet en stor sak.

Vatten hämtade man ur en isig brunn. En vinterkväll, då brunnen var ishal, lyckades min bror Matti tappa en av pappas galoscher, som han hade tagit på sig, när han sändes ut för att hämta vatten, ner i brunnen. Vi fick fiska och fiska med den långskaftade brunnsskopan, innan vi fick upp galoschen igen.

Mamma värmde vatten i stora kastruller på vedsprisen.

Sen hämtades bykkaret av trä in från tvättstugan och ställdes framför spisen i köket. I karet blandades det badvatten till lämplig temperatur, och så fick vi pojkar i tur och ordning krypa ner och bli skrubbade på ryggen och i håret av mamma.

Än i dag kan jag minnas doften av vått trä och tvålvatten.

I Estland hade vi badat bastu både till jul och i vardagslag. Varje gård hade egen bastu, ungefär som i Finland.

Bastu är en av jordens fröjder. Man sitter där och kurar i hettan, slänger en skopa vatten på de heta stenarna, så att bastun fylls av brännande ånga, som får svetten att bryta fram, och tömmer avslutningsvis en hink vatten över huvudet, som vi gjorde i Estland, eller duschar iskallt.

Bastuseden tog vi förstås med till Sverige. Så småningom byggde pappa egen bastu i Juniskär. Men till en början fick vi lov att gå till den kommunala bastun i Njurunda.

En gång var jag där före jul och badade med pappa och en annan farbror från Estland. Jag var liten och skulle busa med farbrorn – tog sats och knuffade honom i ryggen, där han stod i duschen.

Han som vände sig om, förvånad, var en vilt främmande karl, som tittade frågande på mig: framifrån var han inte alls lik farbrorn från Estland. Tablå! Jag kunde ha sjunkit genom golvet. Jag var röd som en pion i ansiktet.

Fast den främmande farbrorn blev inte arg, log bara vänligt.

Om jag i framtiden börjar fira jul ute i Öregrund, ska jag återinföra seden med julbastu.

Nu får jag nöja mig med dusch och badkar, när julstöket äntligen är klart natten mot julafton och julgranen står där, klädd, strålande och grann.

Birgitta och jag har en egen julsed, förknippad med detta sena julbad, som aldrig äger rum före midnatt och ibland inte hinns med förrän mellan två och tre på natten. Då sätter vi oss i fåtöljerna framför julgranen i vardagsgrummet och pustar ut med var sin stor dry martini (två tredjedelar gin, en tredjedel torr vermouth, gröna oliver, citron och krossad is).

* * *

Kroppslig njutning ska man inte förakta, vare sig det rör sig om bastu, dry martini eller annat. Allt som är gott är som bekant nyttigt för magen. Dessutom mår man psykiskt bra av att bejaka det kroppsliga.

Julbordet är således bra även för själen.

Hemma hos oss har vi var sina specialiteter.

Birgitta står för pepparkakor, skinka och sillsallad.

Min specialitet är estnisk julsylta.

Jag lärde mig göra den av min mamma redan som liten pojke; det var nämligen jag som fick göra pilljobbet – jämför nedan – med kniv och gaffel.

Man kokar kalvkött och fläsklägg i bitar i en stor gryta. I vattnet häller man utöver salt rikligt med hel vitpeppar, kryddpeppar och svartpeppar, där utöver också lagerblad, skivade morötter och gul lök. Sen kokar man och kokar i flera timmar; man måste då och då hälla på mer vatten.

Därefter tar man stycken av kalvköttet och fläskläggen på en tallrik. Med kniv och gaffel pillar man bort kryddor, lök, morötter och fett. Sen trådar man upp köttet i ett par centimeter långa delar, vilket ger den här syltan en grov, härlig struktur. När man får fullt på tallriken, lägger man gradvis upp det skurna på ett större fat.

Kokspadet silar man rent i en bunke av lagom storlek.

Sen lägger man det blandade kalv- och fläskköttet som bottenlager i formar (aluminiumfolieformar går bra) och häller kokspad över, så att köttstrimlorna täcks.

Med lock på formarna sätts syltorna på balkongen för kylning; de kan förstås också ställas i kylen. Under natten stelnar de.

Sen är det bara att stjälpa upp dem på fat och servera, lämpligen med kokt potatis och saltgurka.

Pripps pils, med sin härliga beska, och en väl kyld snaps är goda tillbehör.

* * *

Skål på er, vackra och begåvade och trevliga damer! Skål och god jul från en man, som tycker, att den vänskiap, som inte åtminstone är menad för livet, inte är mycket att hänga i julgran. Låt nu julen värma hjärta och sinne och lekamen, innan det stora vemodet åter rullar in!

Enn

Med det här brevet följer en bilaga med vinterdiker av Bengt Berg, Werner Aspenström, Folke Isaksson, Birger Norman och Viktor Rydberg. Dem får vi ta en annan gång.

* * *

När vi den 9 mars 1991 hade en träff hos Lotta Gröning (som då bodde på Luthagen här i Uppsala), blev inte bara jag utan också min hustru inbjuden.

Vid det tillfället kom vi också överens om att vi i vår tur skulle bjuda hem tjejligan till oss i Öregrund. Det mötet blev av den 14 juni 1991.

Också sommarträffen i Öregrund föregicks av ett långt brev:

Försommarbrev i det stora vemodets tid

Jag var nog en ovanlig pojke, för jag var intresserad av blommor.

Jag gick omkring i markerna och plockade små och stora buketter. I Juni – byn heter så – fanns (och finns kanske än) intill Norbergs lägdar en bergknalle, under vilken det fanns en rand av lövträd. Där växte det – var blomma hade sin tid – blåsippor och vitsippor, gullvivor, smörblollar, humleblomster, blåklockor, gökärt och, nere i lägdkanten, styvmorsviol.

Där fanns också nyponrosor. Jag minns, hur jag en gång låg på rygg i gräset under en stor, blommande hägg, berusad av solsken och häggens tunga doft.

En gång, många år senare, tog jag dit Birgitta en midsommar.

Hemma på tomten i Juniskär anlade jag mitt livs första rabatt. Jag byggde upp en mur av sten mot bäcken, och så fyllde jag ut med jord mot potatislandet. Där sådde jag, huller om buller, ett tjugotal sorters sommarblommor; kampen om tillvaron fick sen avgöra, vilka som klarade sig.

Fast jag rensade också, även om jag inte gallrade.

Bland annat, kommer jag i håg, en gång vid tvåtiden en norrländskt ljus sommarnatt.

Trädgården i Öregrund är i huvudsak tillkommen under loppet av mina nio redaktörsår på Aktuellt i politiken.

Varje försommar såg jag till, att jag fick en obruten grävvecka runt Kristi himmelsfärdsdag. Nio dagar kunde det bli med båda veckohelgerna.

Lass efter lass med sand och matjord har jag på så sätt med hjälp av spade och skottkärra förvandlat till gräsmattor, potatisland, kryddträdgård, köksland och en massa blomrabatter.

Trädgårdar byggs av möda och kärlek.

Och med hjälp av Birgitta. Långt ifrån allt är mitt verk.

Under senare år har det blivit mer sparsamt med såna grävveckor. Men arbetet har förstås fortsatt, så snart det har givits tillfälle.

Förra året gick de flesta helgerna åt till att röja undan de värsta spåren efter om- och tillbyggnaden. Bland annat har jag kärrat bort och staplat rivningsvirke, så att det räcker att elda med till långt efter min död.

Men i år skulle det bli av igen. Hela vintern och våren har jag längtat efter kristihimmelfärdsveckan.

Längtan till Öregrund har varit desto mer ihållande, som jag har tyckt, att mitt dagliga värv har känts allt mer meningslöst. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Plikttroget och samvetsgrant gör jag allt som läggs på mig, men valrörelsen känner jag mig mest vara en sorgmodig betraktare av. Jag reser: till Helsingfors, till Oslo, till Köpenhamn, till Reykjavik, till Bonn, till Tallinn. Samtidigt känns världen allt mer egendomlig och verklighetsfrämmande.

Redan i februari började jag läsa frökataloger och skriva upp i datorn hemma, vad jag skulle köpa; till slut omfattade min lista ungefär 170 sorter (om man räknar med de olika varianter det finns av aster, luktärt och annat). I mars kunde jag inte hålla mig längre utan började handla blomfrö: från Hammenhögs, från Weibulls, från Konsums Coop. Sammanlagt har jag – jag kan inte hjälpa det; jag är så galen – köpt blomsterfröer för ungefär 900 kronor.

Sen har jag köpt plant för lika mycket. Till årets nyheter hör bolltistel, höstvädd, hornviol, vit stormhatt, vitt löjtnantshjärta och tremastarblomma. Ett par nya liljehybrider har jag också hittat.

Och så beställde jag hem ett lastbilslass – tio kubikmeter – matjord utöver den hög jag hade kvar från reparationerna i höstas.

Men glädjen, glädjen? Aldrig någonsin kom den tillbaka.

Först rök den första veckohelgen, för bra ändamål medger jag dock.

På lördagen hade Baltikumkommittén solidaritetsdag på Stortorget i Gamla stan. Programmet var bra – Anna-Greta Leijon, Anders Linder, Jörgen Lantz, den estniska countrygruppen Kukkerpillid med flera – men vädret var erbarmligt: det var kallt och blåsigt; då och då regnade det. Inga större skaror kunde förmås att stanna och lyssna någon längre stund. Bland åhörarna fanns Anna Lindh och Gunnar Sträng och Lars Ulvenstam. Men var fanns Stockholms arbetarekommuns medlemmar? Var fanns fackföreningsfolket? Personalen på partiexpeditionen, som hade fått en särskilt kallelse att komma och hjälpa till, representerades av min sekreterare Petra Vainionpää, som kokade kaffe hela dan, samt, en stund, Monica Andersson. Själv samlade jag pengar i två och en halv timme och fick ihop ganska mycket.

På söndagen åkte jag åter till Stockholm, nu för att hålla en lunchföreläsning på Estniska huset om svensk politik för en stor grupp ester, inbjudna av ABF någonstans i västra Sverige; ena halvan kom från Estlands socialdemokratiska parti, andra halvan var en folksång- och folkmusikgrupp, som för övrigt gav några fina exempel på sin repertoar.

Och så, på söndag kväll, anlände jag då äntligen till Öregrund.

Ett av syftena med att tillbringa hela veckan i Öregrund var, att hantverkarna från Svartbäcks bygg på Gräsö skulle få tillfälle att utföra de sista återstående jobben på vårt bygge.

Det mesta blir också gjort: målarna målar skafferiet och går över fönstren ett varv till, två killar sätter upp en ny grind i stället för den som blev bilkvaddad i vintras, och Myran Pettersson, snickaren, sätter upp svart plåt i nederdelen av träpanelen mot gatan: där ska jorden i en ny rabatt gå upp mot väggen. Men rörmokaren är sjuk och kommer icke.

I väntan på Myran gräver jag bort torv och tar bort stenar och rötter, där den nya rabatten ska ligga. Jag påbörjar också reparationen av slänten, där vatten- och avloppsledningarna nu finns nedgrävda i en sten-, singel- och nässelhög.

Därefter kärrar jag jord, från morgon och till kvällen. Kärrlass efter kärrlass.

Det är uppförsbacke, och mitt på den nya planerade rabatten finns en smal bit mellan husväggen och en bergknalle, en passage som man bara genom yttersta precision kan klara skottkärran igenom. Varannan gång klämmer jag vänsterknogen mellan kärrskakeln och väggen; trots att jag har arbetshandskar, slår jag sönder skinnet, och ovansidan av handen svullnar. Sen måste jag få kärran – jag skjuter omväxlande på med knän och mage – över en stor sten, innan jag kan tippa ut jorden. Jag får ta i, så att jag blir illamående. Och aldrig tar det slut.

Inte heller är min snart femtiofyraåriga kropp vad den en gång var. Den första dagen är ett helvete, och den andra dagen känner jag mig besinningslöst trött. Fast mot slutet av veckan börjar det gå riktigt bra. Musklerna har fått träning, och jag har slutat flåsa.

På onsdag kväll anländer Birgitta.

Jag tar emot med uppvärmd bastu och grillad sik med importerad färskpotatis. Vitt vin till och därefter andra drycker.

Hon kvitterar med att på fredag steka strömming. Resterna av den stekta strömmingen läggs in och serveras till lunch på lördag tillsammans med böckling och rökt abborre. Vi dricker Pripps pils och tar nubbe till: hemblandad bäsk och likaså hemblandat kumminbrännvin.

Det är gott, och Birgitta och jag har trevligt, men ändå vill vemodet aldrig riktigt släppa greppet om själen. Nu erkänner jag för mig själv men också för Birgitta, att en av mina galna drömmar nästan säkert kommer att spricka: jag har varken jord eller tid nog kvar för att anlägga den nya stora snittblomsrabatt, där jag hade tänkt så allt mitt frö.

På lördag kväll är jag i alla fall klar med den förbannade rabatten längs långväggen mot vägen. Birgitta beskådar underverket och planterar pioner och en klätterros i det.

Vi badar bastu igen, och jag grillar Cai P-kyckling, en banal men somrigt god anrättning. Till det dricker vi Sidi Brahim.

På söndag morgon stiger stackars Birgitta upp för att åka till Handels’ kongress i Malmö. Vi säger hej, och jag lyckas somna om, bara för att någon timme senare vakna svettig och illamående.

Medan jag löser Melodikrysset, försöker jag få i mig lite frukost, men jag klarar bara lite kaffe och juice. Sen mår jag riktigt illa.

Jag orkar inte göra något, knappt plocka var sin bukett att ta med in till stan åt Birgitta respektive Kerstin. Vädret är kallt, och det kommer några stänk regn.

Jag packar håglöst.

Timmen innan jag ska åka hem slår vädret om: solen bryter fram, och luften blir mild och varm. Jag går en runda runt trädgården. Lönnen på gårdsplanen blommar på bar kvist; dess krona är genomskinligt ljusgrön mot solen. Påskliljor och narcisser blommar, och tulpanerna är i färd med att slå ut. Under asken står liljekonvaljbladen med raka stänglar, ännu inte utslagna, ur marken. I stenpartiet blommar pärlhyacinter och primulor. I den i höstas reparerade och nysådda gräsmattan mot vägen blommar nu de scillor vars lökar jag då stoppade ner i jorden.

Jag sitter en liten stund vid bordet längst ner i trädgården och hör fåglarna kvittra. Men nu är grävveckan obönhörligt slut.

På bussen hem sover jag tungt. När jag vaknar, mår jag lite bättre.

Hemma i Uppsala måste jag gå ända till Servus på Luthagen för att handla; vårt Servus har stängts för gott. Jag förbereder sen middag för Birgitta, som kommer hem från Malmö vid åttatiden, och för Matti och Kerstin. Kerstin jobbar just nu på sin uppsats i historia på min dator i mitt arbetsrum, som tidigare var hennes rum.

Under middagen glider samtalet förstås in på den politiska situationen. Båda ungarna, organiserade SSUare, Kerstin med kommunalt förtroendeuppdrag i biblioteksstyrelsen, säger sig ha svårt för att inför kompisar försvara dagens socialdemokratiska politik. Kerstin har läst P C Jersilds artikel i DN, där han definierar socialdemokratin som ett socialliberalt parti. Vad tycker författaren av partiprogrammet, deras far? Jo, säger jag, tyvärr måste jag hålla med Jersild i det stora hela – även om partiet rymmer olika tendenser. Och jag tycker inte om den här utvecklingen, säger jag. Jag känner, att jag stiger i ungarnas aktning.

Vilken sida står för vad då?, frågar Matti. De båda ministrarna på finansen betraktar jag som socialliberaler, säger jag. Och deras föregångare var det också. Men han hade åtminstone intellektuella kvaliteer – man kunde argumentera med honom, och ibland var han beredd att ändra sig.

Jo, vi är mitt inne i en ideologirealisation.

Dagligen får jag brev till partiet från partivänner, ibland signerade, ibland anonyma. Breven kan handla om olika sakfrågor (sjukförsäkringen, EG, öresundsbron, skatteomläggningen, kärnkraften, pensionärernas villkor, arbetsrätten, nu senast inlandsbanan), men det gemensamma med dem alla är, att man bakom raderna kan höra, hur brevskrivarna gråter i sin själ.

De kan inte förstå en politik, vars huvudmedel är att försöka beveka marknadskrafterna.

De tycker, att det inte längre finns någon kvalitativ skillnad mellan vår politik och de borgerligas.

(Och de som gillar det de upplever som anpassning till vad de borgerliga har krävt i årtionden reagerar inte med att flytta över sin partisympati på oss; de känner tillfredsställelse, ibland skadeglädje, och befästs i sin borgerliga uppfattning. Unga LO-arbetare, fostrade i den materialism och brist på ideologi som präglar dagens fackföreningsrörelse, tar ett steg till – steget till Ian och Bert.)

I de flesta sakfrågor finns förklaringar till och argument för varför det har blivit som det har blivit. Jag kan dem och är beredd att åtminstone delvis ställa upp på dem. I några frågor har jag en annan uppfattning i sak än brevskrivarna.

Det som gör det så svårt att argumentera är, att de som skriver de här breven (och många, många fler) har slutat tro på att partiledningen och regeringen (eller åtminstone de som de uppfattar som tongivande i dessa församlingar) längre står för de klassiska socialdemokratiska värderingarna.

För var finns hettan i engagemanget? Var finns värmen, var finns solidariteten? Var finns visionerna? Var finns den knivskarpa argumentationen för jämställdheten eller för jämlikhet mellan medborgarna på samhällslivets samtliga områden?

Pissliberal är jag icke! Jag är socialist av känsla och övertygelse.

* * *

Jag ber tusen gånger om ursäkt för denna långa och nedstämmande introduktion till mitt egentliga ärende.

Som jag sa, när vi träffades hemma hos Lotta, vill jag se er i Öregrund på kvällen den 14 juni och så länge som möjligt under den då begynnande veckohelgen.

Partiets VU har sammanträde denna fredag, så jag kan själv inte åka ut till Öregrund långt i förväg för att förbereda festligheterna. Med buss 811 (tidtabell bifogas) tar det en timme och 45 minuter till Öregrund, med Lottas bil ungefär en timme. En lämplig samlingstid kan väl vara 19.00; själv ska jag försöka hinna ut åtminstone lite i förväg för att bland annat hinna handla och laga mat.

Birgitta kommer ut mycket sent på kvällen – hon ska först tala på Studentförbundets kongress.

Av dessa sammanlagda skäl vore det roligt, om ni kunde stanna åtminstone också på lördagen, helst med en middag till plus övernattning. Under lördagen kunde vi då bese trädgården grundligare, vidare också titta närmare på Öregrund. (Vi kan till exempel gå till Tallparkens naturistbad och titta på nakna karlar – jag kan låna ut min kikare.)

I hänryckningens tid

Enn

* * *

Lite närmare festen postades ett

Junibrev i förväntningens tid

Förra helgen – med avfärd på Estlines Nord Estonia fredag kväll och återkomst, på samma båt, tisdag morgon – besökte jag Estland.

Anledningen var ett seminarium, anordnat av Estlands socialdemokratiska parti med ekonomiskt och annat stöd av Jämtlands partidistrikt. (Det visade sig dessutom, att vårt kvinnoförbund hade lagt ett kvinnoseminarium parallellt på samma ställe, Lohusalu, på kusten väster om Tallinn.)

Lohusalu har drivits som ett slags kombination av semesterhem och ställe för överläggningar och har ägts och ägs fortfarande av den estniska regeringen; runt om ligger de gamla kommunistpamparnas sommarhus. Stället ligger mycket vackert vid havet – mellan huvudbyggnaden och vattnet finns en smal remsa gles tallskog och så en oändlig vit sandstrand. Byggnaden vittnar om den tilltagande fattigdomen och det växande förfallet i det estniska samhället: färgen flagnar, rören är rostiga, kaklet sprucket.

Nu används huset för skilda ändamål, däribland också som kursgård.

De estniska partivännerna dominerar stort bland deltagarna – de är ju arrangörer. Men de har också bjudit in andra mittenbetonade partier, som de anser vara möjliga koalitionspartners: centerpartiet, liberalerna, kristdemokraterna med flera.

Efter bastun på lördag kväll pratar jag ganska länge med en centerpartist, en kvinna i trettiofemårsåldern som arbetar på en kolchos. Hon har ena handleden i bandage, och när jag frågar om detta, får jag en interiör ur den estniska vardagen: det är fråga om en arbetsskada, och hon har i tur och ordning tvingats operera båda handlederna. Tidigare har hon varit relativt välbetald, men operationerna har lett till att hon inte bara har tvingats byta jobb utan också har fått se sin lön halverad till cirka 250 rubel i månaden. Hon är frånskild, med fyra barn.

Första dagen håller jag en timslång föreläsning om politiska rörelser i väst, deras ideologier och praktiska politik. Sen har vi grupparbete och jämför med estniska förhållanden.

Andra dagen har jag en lika lång föreläsning om politiskt vardagsarbete i Sverige. Jag har också lagt ut en jätteutställning av material från vår expedition. Även här har vi grupparbete om vad som eventuellt går att tillämpa i Estland.

Jag känner, att det bär. Diskussionen, även gruppdiskussionen, blir livlig. Grupparbete ha de här människorna aldrig deltagit i; ”förr kom ju allting uppifrån och ner”, konstaterar en deltagare som tycks uppskatta den här nymodigheten.

Dessutom har jag en bestämd kännsla av att ha lyckats få deltagarna – även dem som kommer från borgerliga partier – att begripa, att nyliberalismen inte är något för Estland.

När jag åker därifrån i buss genom ett landskap fyllt av blommande hägg och enbackar, som lyser av gullvivor, tänker jag, att jag vill att vi ska vinna valet hemma, om inte annat så för de här människornas skull.

Det är på söndag kväll.

Båten går inte förrän måndag kväll, så jag får ett helt dygn för mig själv i Tallinn. När jag har suttit en dryg timme i kön hos passpolisen för att få mitt visum förlängt med en dag – visumavdelningen på sovjetambassaden i Stockholm har gjort fel – har jag en hel fri dag.

Vädret är underbart: ovanför Tallinns medeltida tinnar och torn finns en klarblå himmel; solen lyser på syrener just i färd med att slå ut.

Jag går ut på en helt oplanerad upptäcktsfärd.

Flera gånger blir jag igenkänd av människor som jag har träffat i olika sammanhang, vilket ger en egendomlig hemkänsla. Uppe vid slottet – parlamentsbyggnaden – när jag fotograferar en demonstration för att man inte ska släppa ifrån sig de mest förryskade områdena i nordöstra Estland, kommer tre yngre människor, som jag inte känner, förbi, och en av dem säger: ”Och här står herr Kokk och ser bekymrad ut över våra förhållanden.”

Det är gamla stan-dagar, och hela gamla Tallinn vibrerar av musik.

På Rådhustorget finns en stor estrad. På en gård jublar ungarna åt dockteater. På Pikkjalg, gatan Långa benet, spelar en grupp ungdomar, iförda tidstypiska dräkter, medelida musik. Uppe på Toompea, Domberget, på gräsplanen bredvid tornet Kik-in-de-Kök, uppträder ett folkdanslag till tonerna av en folkmusikgrupp. I parken som går ner till centrum är det modern balett på en friluftsscen. Ungdomar ligger i gröngräset. På vägen ner går jag in i den grottliknande källarrestaurangen i slänten och tar ett glas rykande hett glühwein. Sen går jag och lyssnar på trottoarmusik: fyra flickor spelar Vivaldi på flöjt, två fioler och cembalo.

På morgonen har jag växlat hundra kronor mot fem hundra rubel, och efter lunch på en restaurang vid Rådhustorget inser jag, att jag därmed är en mycket förmögen man. Två gånger går jag in i en skivaffär och köper en hel hög LP-skivor samt deras sammanlagt fyra CD för ett belopp, som understiger vad en enda LP kostar här i Sverige. LPna kostar mellan tre och sju rubel, CDna 22 per styck. Jag får Mozart, operamusik med Eri Klas, Haydn, urgammal estnisk folkmusik bearbetad av Veljo Tormis, tre LP med musik av Heino Eller, en med musik av Tubin, flera LP med, visar det sig, utmärkt jazz och så vidare för nästan ingenting.

Till damen som hjälper mig säger jag urskuldande, att jag måste bli av med mina rubler. När hon då blitt svarar, att ja, jo, om man kommer från utlandet, kan man ju ha såna problem, är jag nära att bita av mig tungan. Jag känner mig som det valutasvin jag är.

Nästa morgon, när båten ska till att angöra Frihamnen och jag ställer mig bland de andra väntande passagerarna i utrymmet framför landgången, blir det musik igen. En estnisk ungdomskör sitter på golvet och underhåller medpassagerarna. Lutade mot sina ryggsäckar sjunger de gamla och nya estniska sånger men också till exempel ”Michelle” och en fullkomligt betagande version av ”Love Me Tender”. De sjunger perfekt i stämmor, med något stöd av en gitarr, ett munspel och en skallra.

Sen går jag över landgången ut i det svenska regnvädret.

På återingvigningen av 68an nästa kväll träffar jag Lotta och, kort, Gisela.

Gisela har varit duktigast på att snabbt svara med blankett. Av den framgår det, att hon kommer till Öregrund, på villkor att hon får låna kikare. (Förklaring: Jag hade utlovat promenad, bland annat till Tallparken, Öregunds naturistbad.) Däremot gillar hon inte bastu. Hon ska stanna till mitt på lördagen någon gång.

Mona däremot vill bada bastu, förutsatt att där finns nakna karlar. (Förklaring: Detta är polemik mot att jag hade erbjudit dambastu.) Hon ämnar stanna kvar till söndag morgon.

Mona anländer till Öregrund mycket sent på fredag kväll, eftersom hon kommer till Arlanda från London först 20.55. Hon hade, berättade Lotta på tåget hem till Uppsala, kommit överens med samma Lotta om att bli hämtad i bil. Men jag hade en ännu bättre lösning: Birgitta, som på fredag kväll talar på Studentförbundets kongress och som åker statsrådsbil via Uppsala till Öregrund, hämtar upp Mona vid Arlanda, så kan Lotta åka tidigare till Öregrund (och eventuellt ta med de övriga damerna).

Lotta stannar tydligen också över lördag natt i Öregrund, men jag har ännu inte fått bekräftelse på blankett.

Icke heller Eva har hört av sig i detta ärende, varken på blankett eller på annat sätt.

Jag kan nu ytterligare locka damerna med att Birgitta lagar middag på lördag kväll. Det blir grillspett på bland annat havskräftor.

I övrigt kan meddelas att jag i söndags gjorde en korttur till Öregrund för att något förbereda nästa veckohelg:

Jag klippte gräset. (Några fläckar med förgätmigej och tusensköna lät jag dock vara.)

Jag bar dit en gigantisk väska, fylld med drycker, inköpta på mina resor. Barskåpet rymmer nu vitt och rött vin, starköl från Finland (Lapin Kulta), Danmark (Tuborg) och Norge (Lysholm), whisky (Cutty Sark), gin (Gordons), torr svensk vermouth att blanda till dry martini med, Sandemans vita portvin, Dubonnet, punsch (Carkshamns) samt likörerna ”Mesimarja” och ”Vana Tallinn” (”Gamla Tallinn”).

Sannerligen, jag ser fram mot den här festen!

Mellan hägg och syren

Enn

Jag upprepar:

Håkanssonsgatan 26 är adressen. Vid den lilla trekantiga öppna platsen vid Pensionat Västerport (förklaring: numera Floras Trädgård) viker man, strax före Filadelfia, av åt höger och in på Håkanssonsgatan. Man passerar Posten (förklaring: numera nedlagd och ersatt med Svensk kassaservice) och Konsum och kommer strax därefter rakt på en park (en gräsplan med en tall), varefter Håkanssonsgatan gör en liten krök åt vänster. Precis i kröken, på höger sida, bor vi. Till vänster om grinden finns en jättelik ask, till höger en faluröd bastu. Och en bit upp finns, numera, ett enda avlångt rött hus.

(Därefter följer anvisningar om busshållplats; tågtid- och busstidtabeller bifogas.)

* * *

Fredagsmiddagen med, till att börja med, Eva, Gisela och Lotta avlöpte lugnt och trivsamt. Jag bjöd på nygrillad sik med jämtländsk sås, gjord på fil, italiens salladskrydda, fransk senap, dill och persilja. Drickandet var måttfullt – uppräkningen ovan var föranledd av debaclet hemma hos mig förra gången. Senare på kvällen anslöt, helt enligt planen, Birgitta och Mona. Det blev sent.

Samvaron fortsatte även under lördagen. Mona badade bastu – ensam.

* * *

I och med detta upphörde jag att skriva långa brev till min tjejliga. Men mitt umgänge har fortsatt med ojämna mellanrum, ofta i form av en lunch när tillfälle har givits, då förstås bara med någon enda av damerna.

En större samling med Birgitta närvarande måste dock särskilt omnämnas. Upphovet till det här mötet var Aftonbladet.

Tidningen hade från 1988 och framåt i sin söndagsbilaga en evighetsserie under vinjetten Go’middag, där kändispar bjöd goda vänner på middag – recepten bifogades, och tidningens festtraktörer var med under tillagningen, dukningen och fram till dess att gästerna hade satt sig till bords.

Birgitta och jag fick i slutet av 1992 en förfrågan om att medverka i den här serien, och vi tackade ja efter att först ha funderat över vilka vi skulle bjuda. Jo, tjejligan förstås! Med dem och Aftonbladet kom vi överens om att genomföra den här festen med Aftonbladet närvarande på trettondagen, den 6 januari 1993. Ute i Öregrund förstås!

Festtraktörerna, Kicke Sturesjö och Ulf Lundqwist, anlände redan på morgonen. De ville följa matlagningen och göra anteckningar om det mer exakta innehållet i rätterna. Fotografen tog bilder av Birgitta med en rad råvaror på arbetsbänken i köket och sen av de olika rätterna, allt efter som de blev klara. Trots att Birgitta vid det här tillfället enligt vår inbördes överenskommelse skulle stå för hela matlagningen, löd rubriken, när artikeln publicerades:

Birgitta Dahl har
Enn Kokk i köket

Två entréer serverades:

Gravad öregrundssik med gravlaxssås samt sallad med tre hemlagade majonnässåser (naturell, vitlök och senap).

Kycklingleverpaté med cornichonger och cumberlandsås.

Till detta serverades Pripps Blå Export samt hemkryddade nubbar: bäska droppar på malört, perikum på johannisört och så snaps på renfana.

Som huvudrätt serverades

Gammaldags renstek på västerbottenvis (med salt, peppar, sirap och vispgrädde) med hasselbackspotatis, vaxbönor från egen odling samt hemlagade geléer på röda och svarta vinbär, givetvis från våra egna bärbuskar.

Till det serverades 2683 1987 Masaia Bach Cabernet Sauvignon, alltså rött vin.

Som efterrätt fick vi en av Birgittas specialitéer, rabarberpaj med marängtäcke plus iskall vispad grädde – rabarbern kom naturligtvis också från vår egen trädgård.

Till det bjöds dessertvinet 2624 1982 Brolio Vin Santo.

Rabarberpajen döptes sen i tidningen (Aftonbladets söndagsbilaga den 31 januari 1993) till Rabalderpaj – eftersom diskussionens vågor enligt tidningens utsända gick höga under middagen. Underrubriken löd: Det blir mat och politik när vännerna träffas.

Huvudbilden (foto Börje Thuresson) föreställer tjejerna runt vårt bord i köket (med röd duk, tända blå ljus och förrätterna, ölen och snapsarna framdukade). Jag syns närmast kameran. Bakom gänget, med ryggen mot vår gammaldags murade spiskupa, står en stolt värdinna i svart klänning med brodyr.

Där under ser man på en mindre bild, hur vi står på yttertrappan och välkomna tjejerna/gästerna med var sitt glas fläderblomsaft (på bär från vår egen fläder), blandad med gin.

Det här blev faktiskt en av de roligaste middagarna i hela mitt liv.

Matreportaget finns – tyvärr utan bilderna på tjejerna – med som inledning till Ulf Lundqwists och Kicke Sturesjös kokbok ”Gästabud” (Informationsförlaget, 1997). Vi har den med dedikation från de båda festtraktörerna.

* * *

En sak till vill jag nämna, att vänskapen med tjejligan har bestått genom åren.

När jag den 19 juni 1997 fyllde 60 år, firades detta med en fest på 68an. Där sjöng Eva, Gisela, Lotta och Mona gemensamt en bearbetad version av den sång de hade sjungit för mig den där märkliga kvällen den 7 september 1989:

Till Enn på 60-årsdagen den 19 juni 1997

Varför ska man älska
den man ändå aldrig får?
Varför tändes i vårt hjärta
kärlek vid så unga år?

Partiet såg oss mötas,
aldrig skiljas kunde vi.
Politiken fört oss samman,
Käre Enn – vi längtar efter dig!

prat: Den som älskar aldrig glömmer,
den som glömt ej älskat har.
Den som älskat, och som glömt
visste ej vad kärlek var.

Vi har pratat, vi har ätit,
vi har druckit av ditt vin.
Du har fotat, men har önskat
att en bandare du haft.
För vi sjöng ju varsin sång
gärna alla på en gång!
Du förstummad satt och lyssna.
Käre Enn – vi längtar efter dig!

Bosse Löthén & Erika Kovanen: Pop och pappa klär på sig

4 december 2007 14:20 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Alla småbarnsföräldrar vet vilket företag det kan vara att få ungarna att klä på sig. Ja, även som morfar kan man ha aktuella erfarenheter.

En bok som tacklar problemet på ett roligt sätt är Bosse Löthéns (text) och Erika Kovanens (bild) ”Pop och pappa klär på sig” (En bok för alla 2007, i original på Rabén och Sjögren 2002).

Om påklädning har Bosse Löthén gjort en rimsaga, där de rätta svaren kontrasteras mot befängda alternativ. Så här:

”Var har man strumpan?”
”På rumpan!”
”Är du knäpp i roten?
Den har man ju på foten.”

Det är kul genomfört, fast rimmen haltar lite för ofta: kalsippen-nästippen, mena-bena, mössan-sparbössan.

Erika Kovanens illustrationer är, trots sina kantiga och ibland småbrutala drag, väldigt rara. Pop och pappa verkar ha det bra ihop.

Och jag tror att ”Pop och pappa klär på sig”, trots ojämnheterna i rimmen, ska kunna fungera som rimsagor ska göra: barnet kommer efter några läsningar att själv fylla i det sista rimordet.