Breven till min tjejliga

5 december 2007 17:00 | Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 7 kommentarer

Det finns arbetskamrater som blir ens kamrater och kolleger som inte är några kamrater.

1989 jobbade jag på socialdemokraternas centrala partikansli, 68an kallad. (Det låg och ligger fortfarande på Sveavägen 68 i Stockholm.)

När jag började jobba där i början av 1968 (som pressombudsman), var fortfarande relativt få av de anställda funktionärerna kvinnor. Själv anställde jag sedan bara kvinnor under mina nio år som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) , och också på partiexpeditionen anställdes allt fler kvinnor som funktionärer.

När jag under senare delen av 1980-talet biträdde partisekreterare Bo Toresson, fanns på hans kansli också till exempel Eva Marcusdotter, som jag mycket snart blev god vän med. På organisationsavdelningen arbetade Mona Hillman, som jag också fick god kontakt med, inte bara för att hon kom från min gamla hemstad Sundsvall. Som praktikant till min gamla tidning ”Aktuellt i politiken” kom Gisela Lindstrand, senare bland annat känd som Ingvar Carlssons pressekreterare. Vid eftermiddagsfikat i stora kafferummet kom vi snart att ofta sätta oss vid samma bord, så där som folk som trivs i varandras sällskap gärna gör. Och till pressavdelningen kom, som en frisk fläkt, Lotta Gröning. Jag tror att hon fortfarande minns när hon var på sitt livs första funktionärssammanträde på Bommersvik och när hon, efter att frejdigt på sin norbergsdialekt ha yttrat sig om den svenska modellen, från mig fick en lapp (som först hade gått runt bordet) med texten: ”Den svenska modellen är blond och blåögd”. Lotta har humor, och även vi blev snart goda vänner.

De här fyra damerna från olika avdelningar och våningar på partiexpeditionen fann också varann: började träffas after work. Efter en sådan träff fick jag i internpåse en bunt krognotor (varav man kunde ana att damerna inte hade varit riktigt nyktra) samt en vit serviett, knökfull med inskriptioner gjorda med bläckpenna, samtliga med anspelningar på mitt namn: ”Du är som enn ros”, ”Enn oförglömlig kväll”, ”Kongressenn”, ”Du är den ennde” och rent av ”Feminsmenn”.

Sådana kärleksförklaringar lämnar en ju inte oberörd, och jag och de fyra damerna började träffas allt mer, dock fortfarande bara på jobbet och vid funktionärssammanträden och konferenser. De var vid det här laget en sammansvetsad tjejliga, och jag kände mig som ett slags adopterad manlig satellit.

Eftersom det finns en hel del flams och lättsinnigheter i det jag fortsättningsvis kommer att redovisa, vill jag redan nu tillägga, att det redan från början utvecklades en både djup och seriös vänskap mellan mig och de fyra damerna, en relation som alltså varar än i dag. Den vänskap som ända sedan den här tiden har funnits mellan oss har gjort, att vi i svåra lägen har kunnat ge varann både råd och tröst.

Den 23 augusti 1989 skrev jag hur som helst följande brev till dem:

Eva
Gisela
Lotta
Mona

Kära ölliga!

Rörd till tårar av det faktum att ni tänker på mig åtminstone i berusat tillstånd, vill jag nu återgälda detta med att invitera er på middag hemma hos mig, Idrottsgatan 12 nb i Uppsala.

Det blir i princip en dammiddag, dock med mig som kock.

Förslaget gäller torsdagen den 7 september efter jobbet. Jag har valt torsdag kväll med tanke på Evas helgutflykter till Örebro, Lottas till Norberg och Monas till Sundsvall. Skulle dagen, trots mina sonderingar hos tre av de berörda, inte passa och det hela haverera på just det, är jag beredd att förhandla vidare.

Är damerna intresserade, kan vi komma överens om en lämplig tågtid efter jobbet.

Eftersom det blir en – åtminstone vad dryckerna beträffar – bättre middag, föreslår jag, att Eva, Gisela och Mona sover över; vi har tre extrabäddar, men om Lotta inte orkar ta sig hem, kan vi säkert ordna något åt henne också.

Eftersom fru Dahl i Svartbäcken är ute och agiterar och borta över natten, vill jag hänvisa till bilden här intill. (Den föreställde en äldre man, som sade: – Klart man tittar på flickorna, men enbart av pedagogiska skäl.) Räcker inte det för att lugna damerna, vill jag där utöver påpeka, att vi i våningen har överfallslarm, som går dels till polisen i Uppsala, dels till rikspolisstyrelsen.

Med något lämpligt morgontåg färdas vi nästa morgon till Stockholm och jobbet.

Eder

Kokk

* * *

Planerna gick i lås, och inbjudningsbrevet följdes av denna bekräftelse:

Vackra, begåvade och roliga damer!

Höstens svårmod skingras, när man får tillbringa en hel lång kväll i så trevligt sällskap.

Dryckerna är hemburna från Systemet. Och efter lunch på torsdag åker jag hem för att laga till rätter ur det estniska och det kaukasiska köket. Kalorisnålt är det måhända icke, men, som den kloke Piet Hein skriver i en Gruk:

Flickor utan fett på
har skarpa kanter mitt på.

Kram och välkomna fram mot klockan sju!

Enn

* * *

Middagen blev verkligen mycket speciell. Damerna hade tagit vägen över Lottas lägenhet på Luthagen och där och på vägen över Fyrisvall samlat ihop det mest obeskrivliga skrot, som jag fick i present, när de ringde på. De sjöng redan i dörren unisont ”Varför ska man älska den man ändå aldrig får”.

Den middag jag hade lagat bestod av en estnisk variant av fiskseljanka, kaukasisk lammgryta med äpple och kanel, georgisk grönsakssallad med valnötssås samt estnisk äppelkaka med vispgrädde. Med vid middagsbordet satt också min 16-årige son Matti, allt mer förundrad över pappas märkliga fest och ljudnivån på damerna. De senare sjöng gamla schlager hela kvällen, dess värre olika schlager var och en av dem, samtidigt.

Karaktären på festen och hur den ändade framgår av följande brev, som jag tillställde damerna under måndagen:

Försummade middagsgäster!

Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt!

Det blev ett utomordentligt snöpligt (för mig) och frukostlöst (för er) slut på vår samvaro.

Men allting har sin förklaring.

När ni hade gått till sängs, såg jag mig omkring i vardagsrummet och i köket och kom fram till att så här fick det inte se ut, när jag väckte damerna till frukost. Så jag diskade och diskade och diskade, tills klockan blev tre.

Medan jag diskade, gjorde jag något som jag inte borde ha gjort: Jag drack upp den lilla slatt rödvin och den ganska stora slatt vitt vin som stod kvar i ett par flaskor på köksbordet.

Jag vaknade halv nio och fann, att väckarklockan stod upp och ner på nattduksbordet.

Jag steg upp och fann en tom våning och er hälsning. Jag konstaterade också, att varken kropp eller hjärna var i det skick att jag egentligen borde stiga upp då heller. Så jag gick och la mig igen och sov till halv tolv. Sen steg jag upp och städade och tvättade frotté och lakan. Medan lakanstvätten pågick, sov jag igen.

Av ovanstående torde framgå att jag var, vad de lärde plägar kalla bakfull. Så bakfull har jag inte varit, sen jag var i er ålder, varav man kanske bör dra slutsatsen, att gamla män inte bör bjuda unga damer på middag.

Så håna mig icke: jag har redan fått mitt straff.

Fram mot kvällen – långt efter den tid jag hade sagt – for jag ut till Birgitta i Öregrund. Till hennes ohöljda förvåning drack jag bara Vichy Nouveau under middagen och även därefter.

Under lördagen ringde dottern och berättade, att hon hade talat med sin bror, vars version av kvällen var följande:

– Flickorna var fulla och sjöng hela kvällen, så jag inte kunde göra franskläxan, trots att jag hade dörren stängd. Pappa hörde jag inte så mycket av, men han var nog full han också. Han sov, när jag kom hem från skolan.

Fast sen, under lördagen, tog det sig. Jag plockade ner samtliga plommon och nästan alla äpplen och klippte gräsmattan. En mild och varm sol lyste över mig. På kvällen återvände vi till stan med blombuketter – gladiolus, fackelblomster, luktärt, rosor, atlasblommor, rosenskära, doftliljor med mera – avsedda för Kerstins tjugoårsdag dan därpå.

Hon fick tre brödrostar.

Kära hälsningar

Enn

* * *

Sen gick mitt umgänge med damerna in i lugnare banor. Under en period skrev jag långa, gemensamma brev till dem, vars innehåll främst speglar mitt eget liv, tidigare och under de aktuella åren.

Strax före jul 1989 skickade jag följande text till mina kvinnliga vänner; en del av texten är återbruk av tidigare publicerade ledarsideskåserier:

Snöbrev

En tidig morgon med snö på taken läser jag, medan jag dricker kaffe, gamla julnummer av aktuellt i politiken, närmare bestämt mina egna ”Det händer”-kåserier. Jo, det händer, att jag längtar tillbaka till det skapande skrivandet. I jobbet, menar jag; just nu är annars söndagarna vid datorn i mitt rum hemma i Uppsala det som stillar denna längtan.

Men det var om jularna jag skulle skriva.

Från Estland minns jag bara den väldiga granen mitt på trägolvet i mormors och morfars hus, Siguri (Cikoria-gården på svenska).

Minnena från barndomens jular i Juniskär söder om mitt och Monas Sundsvall är desto fler.

Fast min första jul i Sverige, 1944, tillbringade jag på en bondgård, hos Halléns i Nyland, också i Njurunda och inte så långt från Juniskär. Vi kom från flyktingförläggningen i Härnösand och placerades där i avvaktan på att vi skulle få en varaktig bostad och att pappa skulle få jobb. Halléns hus var ett stort vitt trähus, och vi bodde på övervåningen.

Jag kommer egentligen inte i håg så mycket av den där julen, men kvar i minnet finns ett brottstycke – någon minut – från en av juldagarna. Jag stod ute på gårdsplanen. Vädret var gråkallt. Snön låg hög runt de upplogade gångarna, i hagarna och ute i skogen. Ovanför huset, där vi bodde, och ovanför de väldiga granarna utanför staketet reste sig en bergssida – ett inslag i landskapsbilden som jag inte var förtrogen med från det platta Estland.

Och så:

Längs bergssidan glider en räv snett uppåt. Som ett rött streck.

Från lagårdshållet hör jag någon av lilldrängarna Ture eller Einar (båda bröder till Ivar Nordberg, numera industriminister, som då bodde inackorderad i en granngård) vissla ”Stadsbudsvisan”. Jag har ingen aning om varför just det här har fäst sig på näthinnan och i minnet. Av den julen tror jag mig i övrigt bara minnas, att vi i släde åkte till julottan i Njurunda kyrka.

Denna kyliga morgon läser jag åter en ”Det händer”, som tål att läsas om och citeras i sin helhet (Lotta har fått en kopia av den i ett annat sammanhang. Tillagd förklaring: Det var när hennes egen pappa hade omkommit i en flygolycka):

”DET
HÄNDER

…plötsligt: En morgon känns vintern nära. Luften är kall och klar. Det är frost på marken. Träden står svarta och nakna mot himlen.

* Hela denna morgon tänker jag på barndomens bottenhavsvik med dess sjungande blankis. Efter skolan, i halvmörkret, spände vi skridskor under pjäxorna – det var inte så eleganta och dyrbara don i slutet av fyrtitalet och början av femtitalet i mitt lilla mellannorrländska samhälle. Och så i väg ut mellan sjöbodarna. På kvällen stod månen för belysningen.

Sen kom förstås snön. Många av mellandagarna mellan jul och nyår tillbringade ungarna i byn i kampen mot snön. Det gällde att skrapa ren en bit havsis för att kunna använda skridskorna, julklappsnya eller gamla.

* En vinter byggde pappa en isjakt. Slanor i kryss. Skridskor som medar och under rodret bak. Mast med segel.

Vi provade den tillsammans med honom en blåsig dag. Isjakten formligen flög över fjärden! Man fick hålla i sig, när den med ett skutt åkte igenom vallar av sammanblåst drivsnö. Rädslan pirrade i maggropen. Men det var spännande.

Till slut ändade den vådliga färden med att bommen slog över och förpassade oss i var sin egen kana över isen.

* Jag är ingen sörgårdsromantiker. Staden har sitt behag.

Men ibland saknar jag den känsla av vintern som en obönhörlig naturkraft, av dess väldighet, som jag hade som barn.

Kölden kom som en väldig Mårra, som en isfru tyst om natten, och tämjde det stormande havet i sitt grepp.

Snön föll och föll och tornade upp sig i meterhöga drivor, som låg kvar hela vintern.

Som barn levde man i pakt med vintern och naturen. I snövallarna, som plogbilden kastade upp vid staketet, grävde vi de mest fantastiska snögrottor med nischer, rum och gångar. Allt som sluttade och buktade sig, från källartak till bergssidor, blev skidbackar. På småvägarna åkte man kälke. Men mest av allt saknar jag kanske de osandade landsvägarnas glatta, hoppackade snö och sparkstöttingfärderna.

På sparkstötting fraktade man också hem julgranen, som pappa och vi barn tillsammans högg i skogen.

* Numera köper jag, som de flesta andra, min gran.

Hjärtans god jul på er allihop, förresten!”

Min barndom var, vad man – om man inte använder förskönande omskrivningar – brukar benämna fattig. Jag har vuxit upp i rum och kök tillsammans med mamma och pappa och två yngre bröder.

Fast jag var privilegierad. Jag fick ligga ensam i köket, i kökssoffan.

Enda värmekällan åren efter kriget var en vedspis. Det fanns heller inte rinnande vatten eller avlopp. De kallaste nätterna kunde det hända, att det bildades en skorpa av is på vattenhinken i köket.

Badvattnet till julbadet – om man inte åkte till bastun i Njurunda – fick mamma värma på spisen. Och så skrubbade hon oss ungar rena i det stora bykkaret.

Av mina jular i barndomen minns jag bara enskildheter av det här slaget, och jag kan oftast inte placera händelserna i tidsordning.

Så nyckfullt (och ibland bedrägligt) är minnet.

Jag kommer i håg några nattliga julstädningar med mamma. då vi tillsammans stökade (jag dammtorkade alla skåp ut- och invändigt) och hörde på ”Endast mamma är vaken”.

Jag kommer i håg väntan och förvändtan på julaftons morgon och långa, långa förmiddag. Då jag och min bror Matti ibland åkte spark i backarna i Juni, medan vi väntade.

Men jag skulle inte gå i land med att säga, när det ena eller det andra ägde rum.

Fast det viktiga för mig som vuxen människa är, att mitt samlade minne av barndomens jular är så märkvärdigt ljust.

Vi hade det mycket knapert, i varje fall under den första efterkrigstiden, så det har ingenting med överflöd eller prylar eller julklappar att göra. (Julklappar gavs efter vars och ens förmåga, lyckligtvis mest hårda paket. Min enda olyckliga jul var den gången då jag inte fick någon bok; då grät jag. Men det var nog mer andan kring julen än julklapparna det handlade om.)

Det fanns ett sken av mänsklig värme, av gemenskap och vänlighet, över min barndoms jular. Såna jular har jag i min tur försökt ge mina barn, och jag hoppas, att de ska minnas sina jular på samma sätt som jag.

Fast fattigdom har de aldrig behövt uppleva.

Min familj kom, som ni vet, hit vid krigsslutet, som flyktingar från Estland. Jag var sju år då.

De hade varit tvungna att lämna precis allt efter sig.

Inte heller Sverige var något överflödssamhälle då för tiden. Men kontrasten mellan det som ändå fanns och det man själv inte hade var slående.

Jag minns fortfarande julskyltningarna i Kvissleby. Med röda öron och en vit kvast framför munnen stod vi ungar framför skyltfönstrens överflöd och stampade i kylan. Man kunde också stå framför disken i Berglunds handelsbod och bara längta.

En av de första jularna i Sverige hörde vi någon gå i vår farstu utan att komma in. Där ute fanns det en korg med julgotter, jag vet ännu i denna dag inte från vem. Men det kom från någon som ville ge utan att spegla sig i vår tacksamhet.

Som damerna vet, brukar jag citera Muminmammans devis ”Allt som är gott är nyttigt för magen”.

Men jag känner också en djupare själsfrändskap med Tove Janssons muminvärld. I muminvärlden finns en blandning av trygghet och frihet, som jag starkt förbinder med min egen barndom. Tvärs igenom dramatiska barndomsår – två ockupationer i krigets Estland, flykten över isigt vinterhav, uppehållet i Finland där min yngste bror föddes och rotslåendet i ett nytt och främmande land under mycket knappa ekonomiska villkor – lyckades våra föräldrar ge oss barn en sorts mumintrygghet. Man påminner sig en mycket representativ scen i Tove Janssons författarskap: muminfamiljen kring ett milt ljussken i en hotande mörk omgivning. Den blommande, idylliska Mumindalen hotas av översvämningar, kometer och andra naturkatastrofer, men dess invånare lever inneslutna i sin egen trygghet.

Och har man Mumindalens trygghet inombords, har man också frihet! Man kan göra vilka äventyrliga utflykter som helst i den omgivande, farliga världen.

Mumins värld är heller inte en värld av borgerlig idyll. Där finns också solidaritet och öppenhet mot omvärlden.

Skulle ni inte förstå, vill jag anbefalla slutkapitlet i ”Granen” i en annan Tove Jansson-bok, ”Det osynliga barnet”, till läsning. Till småknytten, som försiktigt avvaktar ute i mörkret runt julgranen och paketen, säger Mumintrollet:

– Varsågod, det är ert alltsammans.

Hjärtans god jul på er allihop!
God jul, Eva!
God jul, Gisela!
God jul, Lotta!
God jul, Mona!
Muminjul.

Enn

* * *

Den här tjejligan har genom åren fortsatt att träffas, ibland med långa och ojämna mellanrum.

Den har som princip haft ”inga karlar, dock ibland med undantag för Enn”. Deras egna manliga relationer – ni ska inte missförstå mitt förhållande till dem – har också hållits utanför. Jag minns en sådan träff hemma hos Mona Hillman i Sundsvall, då Monas dåvarnde man, Joao Pinheiro, vackert fick hålla sig i en annan del av våningen.

Jag fortsatte också att skicka kollektivbrev till dem. Här är ett exempel från vårvintern 1990:

Vårvinterbrev

En sen eftermiddag går jag, på väg till Coc Blanc, över Adolf Fredriks kyrkogård. Snödroppar och vintergäck blommar; de första krokusarna har slagit ut. Bredvid mig går, med tunga steg, Björn Wall och leder en cykel.

Tegnérgatan upp passerar vi café Piastowska. Där åt jag polsk ärtsoppa och pannkaka med Lotta den där sorgliga dagen, då hon berättade, att hon skulle sluta. Jävla Lotta!

Men jag säger inget till Björn. Jag tror inte, att han, med sina mycket snäva föreställningar om vad man kan ha för relationer till unga damer, skulle förstå min sorg.

Snart nog slutar väl Eva och Mona också.

Sen får man umgås med Björn Wall.

* * *

Jag kan inte ens rymma till Öregrund. Vi bygger om och bygger till; husen är utrymda och obeboeliga, och möblerna står i en container nere vid vägen.

Fram i maj blir det förstås fint, så där som vi i alla år har drömt att ha det.

Allt repareras och målas om, in- så väl som utvändigt, men med karaktären pietetsfullt bevarad: röda väggar med vita knutar, spröjsade fönster, lackerade furugolv, vedspisen kvar.

Men vi får äntligen toa och dusch inomhus, fler sovutrymmen och glasveranda. Och ett gammalt uthus byts ut mot bastu och tvättstuga.

Men väntan och längtan under denna långa och snölösa vår känns outhärdlig! Jag vill kratta gräsmattan. Jag vill försiktigt pilla bort de gula och bruna lönn- och asklöven från rabatterna, så att vårblommorna får sol och ljus. Jag vill dricka vårens första kopp med rykande hett kokkaffe vid gamla trädgårdsbordet längst ner i trädgården. Jag vill gräva land. Jag vill kärra jord. Jag vill promenera ner till Tallparken och sen gå ensam längs stranden bort till vårt badberg.

Sen, när värmen kommer på riktigt, kommer försommaren som en explosion. Trädgården byter skepnad dag för dag. På en vecka blir trädgården som förvandlad.

Gräsmattan blir frodigt grön. Mellan syrenhäcken och krikonträden växer en matta av förgätmigej. Vid staketet blommar hundkäx i höga stånd, i halvskuggan under den stora asken vid vägen blåsippor och vitsippor. (Längre fram kommer gullvivor och liljekonvaljer.)

Krikonträden vid uthuset slår ut; krikonblommorna är små och vita. Körsbärsträdgården nedanför huset ser från fönstret i den hittillsvarande lillstugan ut som ett blommande hav. Äppelträden får stora vita och rosa blommor, som doftar. Flera tusen lökväxter blommar i alla de rabatter vi har anlagt vid tomtgränsen och överallt bland bergknallar och snår: vintergäck, vårlök, narcisser, tulpaner, krokus, pärlhyacinter; gräsmattan utanför staketet mot gatan är blå av scilla.

Det känns som om själen skulle sprängas av glädje!

Det här, flickor, skulle jag vilja visa er någon gång, stolt som en tupp.

Enn

* * *

I början av november 1990 skrev jag så här:

Novemberbrev

Fredag.

Regnet har upphört, men ovanför hustaken utanför fönstret i mitt arbetsrum tornar molnen upp sig, blålila på gränsen till svarta. Skymningen faller. Bilarnas ljuskäglor blänker i asfalten.

Tomas (förtydligande: Wennström) håller på att utveckla bilden av folkhemmet som ett hus i flera våningar. Jag säger, att jag då ska ge partiprogrammet titeln ”Anteckningar från ett källarhål”. (I morgon ska jag entusiasmera partivänner från Uppsala län vid en kurs om partiprogrammet, anordnad av partidistriktet.)

Jag kallar funktionärerna till nästa funktionärskaffe. På baksidan återger jag Povel Ramels ”Livet är ett helvete”.

(Då hade jag ändå ännu inte sett resultatet av den senaste opinionsmätningen. Inför förra SIFO hade ledningsgruppen vadslagning om vår egen siffra, och jag tippade 29,3. Jag fick ju rätt men var en mätning för tidigt ute; genomslaget kom först i den här mätningen. Därför måste jag köpa whisky åt Bosse (Toresson) och Leif (Gustafson) som vann. Nu, måndag, ska jag lämna över min andel, dock med konstaterandet, att dom kan behöva spriten nu, när jag har fått rätt.)

– – –

Förra fredan åkte jag ensam ut till Öregrund för att släppa in en hantverkare, som jag hade avtalat tid med dan därpå.

Medan bussen dundrar fram genom uppsalaslättens vida mörker och regnet strömmar nedför de smutsiga bussfönstren, försöker jag läsa ”Moderna tider”. Men jag har svårt att koncentrera mig; i huvudet mal tankarnas sorgekvarn. Jag byter till Weibulls katalog hösten 1990, ”Blomsterlökar”. Till slut somnar jag och drömmer om våren.

Fast på vägen från busstationen till stugan är det höst igen; det är häftig blåst, på gränsen till storm.

Jag vrider upp elementen, drar ner persiennerna och tänder levande ljus. Efter maten sitter jag i gungstolen på glasverandan, smuttar på en konjak och lyssnar på Vivaldi.

Under lördagen påtar jag, medan snickaren arbetar med isolering uppe på vinden, lite i trädgården. Vädret har slagit om, och det är kallt. Hela dagen är det frost på gräsmattan. Jordskorpan har blivit hård, och jag får bryta upp hål i ytskiktet i rabatterna, när jag pillar ner ytterligare blomsterlökar.

Skogsfåglarna kretsar redan runt fågelbordet, och jag köper frö åt dem.

Enstaka skrumpnande krikon finns kvar på de kala och taggiga krikongrenarna, Några klasar fläderbär i busken vid knuten hänger svarta. Den stora lönnens löv har lagt sig som en gulbrun bädd i syrenbuskarna mellan husen; också rabatten längs staketet har ett lönnlövstäcke. Asklöven har delvis pulvriserats; de håller på att multna. De blommor som har frusit är gröna fast i en onaturlig, sjuk nyans.

I skymningen, före min ensamma middag, sätter jag på bastun. Bastun blir varm, men ur duschen kommer bara iskallt vatten. Det visar sig, att elektrikern förra helgen hade skruvat ur proppen till varmvattenberedaren och sen glömt att återställa den.

När jag på söndag kväll återvänder till stan, har Kerstin och Matti lagat farsdagsmiddag. För en stund smälter hjärtat; glädjen återvänder.

Men snart är det måndag igen.

– – –

Glädje?

Det är att höra Evas stämma i telefon.

Det är att ringa till Lotta och säga ”VOV, VOV!”.

Det är att få en protestnot från Gisela, som tror sig vara liknad vid en gås i röda stövlar.

Det är att tillbringa två underbara kvällar med Mona i Åhus respektive på Sundet.

”Livet har mist nu i dag / nå’t av sitt forna behag”, som det heter i en gammal schlager.

Fast då stämmer ni väl upp refrängen:

”Räkna de lyckliga stunderna blott
och glöm dem som sorger dig ge.
Göm alla soliga minnen, du fått
och allt ska sig ljusare te.
Himlen kan vara ibland så tung och grå,
men då ska du ju bara tänka tyst som så:
Räkna de lyckliga studerna blott
och låt dem i hjärtat bestå.”

En stor, varm kram

Enn

* * *

I december 1990 följde så ett

Julbrev

Det händer, att små rödnästa barn så här års ringer på dörren och ska sälja jultidningar.

Jag var också en mycket framgångsrik jultidningsförsäljare en gång i världen. Första gången gjorde jag min pappa alldeles förskräckt genom att sälja så många ”Mors julbrev” och ”Sagoprinsessan” och ”Flickornas julbok”, att han måste lägga ut alla sina kontanter på mitt postförskott. Det blev ett jättepaket att frakta hem per spark från Njurunda.

Nyttan – utöver det rent pengamässiga – var, att jag lärde känna alla människor på en halvmils omkrets runt Juniskär. Det använde jag mig sen av, när jag började sälja ”Folket i Bild” och FiBs folkböcker. Så småningom övergick jag också inför jularna till att sälja FiBs julnummer och ”Julfacklan” och ”Julnötter” och ”Pelle Svanslös”, samtliga utgivna av Folket i Bilds förlag.

Med ”Aktuellt i politikens” julnummer försökte jag långt senare åter ge arbetarrörelsen en jultidning, något som inte hade funnits sedan ”Folket i Bilds” försäljning och gradvisa förvandling till ”FiB-aktuellt”, i vilken ordet ”julnummer” betydde något helt annat och där damerna inte voro paketerade ens i snören.

* * *

Apropå avklädning – förr i världen, när man inte hade badrum, var julbadet en stor sak.

Vatten hämtade man ur en isig brunn. En vinterkväll, då brunnen var ishal, lyckades min bror Matti tappa en av pappas galoscher, som han hade tagit på sig, när han sändes ut för att hämta vatten, ner i brunnen. Vi fick fiska och fiska med den långskaftade brunnsskopan, innan vi fick upp galoschen igen.

Mamma värmde vatten i stora kastruller på vedsprisen.

Sen hämtades bykkaret av trä in från tvättstugan och ställdes framför spisen i köket. I karet blandades det badvatten till lämplig temperatur, och så fick vi pojkar i tur och ordning krypa ner och bli skrubbade på ryggen och i håret av mamma.

Än i dag kan jag minnas doften av vått trä och tvålvatten.

I Estland hade vi badat bastu både till jul och i vardagslag. Varje gård hade egen bastu, ungefär som i Finland.

Bastu är en av jordens fröjder. Man sitter där och kurar i hettan, slänger en skopa vatten på de heta stenarna, så att bastun fylls av brännande ånga, som får svetten att bryta fram, och tömmer avslutningsvis en hink vatten över huvudet, som vi gjorde i Estland, eller duschar iskallt.

Bastuseden tog vi förstås med till Sverige. Så småningom byggde pappa egen bastu i Juniskär. Men till en början fick vi lov att gå till den kommunala bastun i Njurunda.

En gång var jag där före jul och badade med pappa och en annan farbror från Estland. Jag var liten och skulle busa med farbrorn – tog sats och knuffade honom i ryggen, där han stod i duschen.

Han som vände sig om, förvånad, var en vilt främmande karl, som tittade frågande på mig: framifrån var han inte alls lik farbrorn från Estland. Tablå! Jag kunde ha sjunkit genom golvet. Jag var röd som en pion i ansiktet.

Fast den främmande farbrorn blev inte arg, log bara vänligt.

Om jag i framtiden börjar fira jul ute i Öregrund, ska jag återinföra seden med julbastu.

Nu får jag nöja mig med dusch och badkar, när julstöket äntligen är klart natten mot julafton och julgranen står där, klädd, strålande och grann.

Birgitta och jag har en egen julsed, förknippad med detta sena julbad, som aldrig äger rum före midnatt och ibland inte hinns med förrän mellan två och tre på natten. Då sätter vi oss i fåtöljerna framför julgranen i vardagsgrummet och pustar ut med var sin stor dry martini (två tredjedelar gin, en tredjedel torr vermouth, gröna oliver, citron och krossad is).

* * *

Kroppslig njutning ska man inte förakta, vare sig det rör sig om bastu, dry martini eller annat. Allt som är gott är som bekant nyttigt för magen. Dessutom mår man psykiskt bra av att bejaka det kroppsliga.

Julbordet är således bra även för själen.

Hemma hos oss har vi var sina specialiteter.

Birgitta står för pepparkakor, skinka och sillsallad.

Min specialitet är estnisk julsylta.

Jag lärde mig göra den av min mamma redan som liten pojke; det var nämligen jag som fick göra pilljobbet – jämför nedan – med kniv och gaffel.

Man kokar kalvkött och fläsklägg i bitar i en stor gryta. I vattnet häller man utöver salt rikligt med hel vitpeppar, kryddpeppar och svartpeppar, där utöver också lagerblad, skivade morötter och gul lök. Sen kokar man och kokar i flera timmar; man måste då och då hälla på mer vatten.

Därefter tar man stycken av kalvköttet och fläskläggen på en tallrik. Med kniv och gaffel pillar man bort kryddor, lök, morötter och fett. Sen trådar man upp köttet i ett par centimeter långa delar, vilket ger den här syltan en grov, härlig struktur. När man får fullt på tallriken, lägger man gradvis upp det skurna på ett större fat.

Kokspadet silar man rent i en bunke av lagom storlek.

Sen lägger man det blandade kalv- och fläskköttet som bottenlager i formar (aluminiumfolieformar går bra) och häller kokspad över, så att köttstrimlorna täcks.

Med lock på formarna sätts syltorna på balkongen för kylning; de kan förstås också ställas i kylen. Under natten stelnar de.

Sen är det bara att stjälpa upp dem på fat och servera, lämpligen med kokt potatis och saltgurka.

Pripps pils, med sin härliga beska, och en väl kyld snaps är goda tillbehör.

* * *

Skål på er, vackra och begåvade och trevliga damer! Skål och god jul från en man, som tycker, att den vänskiap, som inte åtminstone är menad för livet, inte är mycket att hänga i julgran. Låt nu julen värma hjärta och sinne och lekamen, innan det stora vemodet åter rullar in!

Enn

Med det här brevet följer en bilaga med vinterdiker av Bengt Berg, Werner Aspenström, Folke Isaksson, Birger Norman och Viktor Rydberg. Dem får vi ta en annan gång.

* * *

När vi den 9 mars 1991 hade en träff hos Lotta Gröning (som då bodde på Luthagen här i Uppsala), blev inte bara jag utan också min hustru inbjuden.

Vid det tillfället kom vi också överens om att vi i vår tur skulle bjuda hem tjejligan till oss i Öregrund. Det mötet blev av den 14 juni 1991.

Också sommarträffen i Öregrund föregicks av ett långt brev:

Försommarbrev i det stora vemodets tid

Jag var nog en ovanlig pojke, för jag var intresserad av blommor.

Jag gick omkring i markerna och plockade små och stora buketter. I Juni – byn heter så – fanns (och finns kanske än) intill Norbergs lägdar en bergknalle, under vilken det fanns en rand av lövträd. Där växte det – var blomma hade sin tid – blåsippor och vitsippor, gullvivor, smörblollar, humleblomster, blåklockor, gökärt och, nere i lägdkanten, styvmorsviol.

Där fanns också nyponrosor. Jag minns, hur jag en gång låg på rygg i gräset under en stor, blommande hägg, berusad av solsken och häggens tunga doft.

En gång, många år senare, tog jag dit Birgitta en midsommar.

Hemma på tomten i Juniskär anlade jag mitt livs första rabatt. Jag byggde upp en mur av sten mot bäcken, och så fyllde jag ut med jord mot potatislandet. Där sådde jag, huller om buller, ett tjugotal sorters sommarblommor; kampen om tillvaron fick sen avgöra, vilka som klarade sig.

Fast jag rensade också, även om jag inte gallrade.

Bland annat, kommer jag i håg, en gång vid tvåtiden en norrländskt ljus sommarnatt.

Trädgården i Öregrund är i huvudsak tillkommen under loppet av mina nio redaktörsår på Aktuellt i politiken.

Varje försommar såg jag till, att jag fick en obruten grävvecka runt Kristi himmelsfärdsdag. Nio dagar kunde det bli med båda veckohelgerna.

Lass efter lass med sand och matjord har jag på så sätt med hjälp av spade och skottkärra förvandlat till gräsmattor, potatisland, kryddträdgård, köksland och en massa blomrabatter.

Trädgårdar byggs av möda och kärlek.

Och med hjälp av Birgitta. Långt ifrån allt är mitt verk.

Under senare år har det blivit mer sparsamt med såna grävveckor. Men arbetet har förstås fortsatt, så snart det har givits tillfälle.

Förra året gick de flesta helgerna åt till att röja undan de värsta spåren efter om- och tillbyggnaden. Bland annat har jag kärrat bort och staplat rivningsvirke, så att det räcker att elda med till långt efter min död.

Men i år skulle det bli av igen. Hela vintern och våren har jag längtat efter kristihimmelfärdsveckan.

Längtan till Öregrund har varit desto mer ihållande, som jag har tyckt, att mitt dagliga värv har känts allt mer meningslöst. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Plikttroget och samvetsgrant gör jag allt som läggs på mig, men valrörelsen känner jag mig mest vara en sorgmodig betraktare av. Jag reser: till Helsingfors, till Oslo, till Köpenhamn, till Reykjavik, till Bonn, till Tallinn. Samtidigt känns världen allt mer egendomlig och verklighetsfrämmande.

Redan i februari började jag läsa frökataloger och skriva upp i datorn hemma, vad jag skulle köpa; till slut omfattade min lista ungefär 170 sorter (om man räknar med de olika varianter det finns av aster, luktärt och annat). I mars kunde jag inte hålla mig längre utan började handla blomfrö: från Hammenhögs, från Weibulls, från Konsums Coop. Sammanlagt har jag – jag kan inte hjälpa det; jag är så galen – köpt blomsterfröer för ungefär 900 kronor.

Sen har jag köpt plant för lika mycket. Till årets nyheter hör bolltistel, höstvädd, hornviol, vit stormhatt, vitt löjtnantshjärta och tremastarblomma. Ett par nya liljehybrider har jag också hittat.

Och så beställde jag hem ett lastbilslass – tio kubikmeter – matjord utöver den hög jag hade kvar från reparationerna i höstas.

Men glädjen, glädjen? Aldrig någonsin kom den tillbaka.

Först rök den första veckohelgen, för bra ändamål medger jag dock.

På lördagen hade Baltikumkommittén solidaritetsdag på Stortorget i Gamla stan. Programmet var bra – Anna-Greta Leijon, Anders Linder, Jörgen Lantz, den estniska countrygruppen Kukkerpillid med flera – men vädret var erbarmligt: det var kallt och blåsigt; då och då regnade det. Inga större skaror kunde förmås att stanna och lyssna någon längre stund. Bland åhörarna fanns Anna Lindh och Gunnar Sträng och Lars Ulvenstam. Men var fanns Stockholms arbetarekommuns medlemmar? Var fanns fackföreningsfolket? Personalen på partiexpeditionen, som hade fått en särskilt kallelse att komma och hjälpa till, representerades av min sekreterare Petra Vainionpää, som kokade kaffe hela dan, samt, en stund, Monica Andersson. Själv samlade jag pengar i två och en halv timme och fick ihop ganska mycket.

På söndagen åkte jag åter till Stockholm, nu för att hålla en lunchföreläsning på Estniska huset om svensk politik för en stor grupp ester, inbjudna av ABF någonstans i västra Sverige; ena halvan kom från Estlands socialdemokratiska parti, andra halvan var en folksång- och folkmusikgrupp, som för övrigt gav några fina exempel på sin repertoar.

Och så, på söndag kväll, anlände jag då äntligen till Öregrund.

Ett av syftena med att tillbringa hela veckan i Öregrund var, att hantverkarna från Svartbäcks bygg på Gräsö skulle få tillfälle att utföra de sista återstående jobben på vårt bygge.

Det mesta blir också gjort: målarna målar skafferiet och går över fönstren ett varv till, två killar sätter upp en ny grind i stället för den som blev bilkvaddad i vintras, och Myran Pettersson, snickaren, sätter upp svart plåt i nederdelen av träpanelen mot gatan: där ska jorden i en ny rabatt gå upp mot väggen. Men rörmokaren är sjuk och kommer icke.

I väntan på Myran gräver jag bort torv och tar bort stenar och rötter, där den nya rabatten ska ligga. Jag påbörjar också reparationen av slänten, där vatten- och avloppsledningarna nu finns nedgrävda i en sten-, singel- och nässelhög.

Därefter kärrar jag jord, från morgon och till kvällen. Kärrlass efter kärrlass.

Det är uppförsbacke, och mitt på den nya planerade rabatten finns en smal bit mellan husväggen och en bergknalle, en passage som man bara genom yttersta precision kan klara skottkärran igenom. Varannan gång klämmer jag vänsterknogen mellan kärrskakeln och väggen; trots att jag har arbetshandskar, slår jag sönder skinnet, och ovansidan av handen svullnar. Sen måste jag få kärran – jag skjuter omväxlande på med knän och mage – över en stor sten, innan jag kan tippa ut jorden. Jag får ta i, så att jag blir illamående. Och aldrig tar det slut.

Inte heller är min snart femtiofyraåriga kropp vad den en gång var. Den första dagen är ett helvete, och den andra dagen känner jag mig besinningslöst trött. Fast mot slutet av veckan börjar det gå riktigt bra. Musklerna har fått träning, och jag har slutat flåsa.

På onsdag kväll anländer Birgitta.

Jag tar emot med uppvärmd bastu och grillad sik med importerad färskpotatis. Vitt vin till och därefter andra drycker.

Hon kvitterar med att på fredag steka strömming. Resterna av den stekta strömmingen läggs in och serveras till lunch på lördag tillsammans med böckling och rökt abborre. Vi dricker Pripps pils och tar nubbe till: hemblandad bäsk och likaså hemblandat kumminbrännvin.

Det är gott, och Birgitta och jag har trevligt, men ändå vill vemodet aldrig riktigt släppa greppet om själen. Nu erkänner jag för mig själv men också för Birgitta, att en av mina galna drömmar nästan säkert kommer att spricka: jag har varken jord eller tid nog kvar för att anlägga den nya stora snittblomsrabatt, där jag hade tänkt så allt mitt frö.

På lördag kväll är jag i alla fall klar med den förbannade rabatten längs långväggen mot vägen. Birgitta beskådar underverket och planterar pioner och en klätterros i det.

Vi badar bastu igen, och jag grillar Cai P-kyckling, en banal men somrigt god anrättning. Till det dricker vi Sidi Brahim.

På söndag morgon stiger stackars Birgitta upp för att åka till Handels’ kongress i Malmö. Vi säger hej, och jag lyckas somna om, bara för att någon timme senare vakna svettig och illamående.

Medan jag löser Melodikrysset, försöker jag få i mig lite frukost, men jag klarar bara lite kaffe och juice. Sen mår jag riktigt illa.

Jag orkar inte göra något, knappt plocka var sin bukett att ta med in till stan åt Birgitta respektive Kerstin. Vädret är kallt, och det kommer några stänk regn.

Jag packar håglöst.

Timmen innan jag ska åka hem slår vädret om: solen bryter fram, och luften blir mild och varm. Jag går en runda runt trädgården. Lönnen på gårdsplanen blommar på bar kvist; dess krona är genomskinligt ljusgrön mot solen. Påskliljor och narcisser blommar, och tulpanerna är i färd med att slå ut. Under asken står liljekonvaljbladen med raka stänglar, ännu inte utslagna, ur marken. I stenpartiet blommar pärlhyacinter och primulor. I den i höstas reparerade och nysådda gräsmattan mot vägen blommar nu de scillor vars lökar jag då stoppade ner i jorden.

Jag sitter en liten stund vid bordet längst ner i trädgården och hör fåglarna kvittra. Men nu är grävveckan obönhörligt slut.

På bussen hem sover jag tungt. När jag vaknar, mår jag lite bättre.

Hemma i Uppsala måste jag gå ända till Servus på Luthagen för att handla; vårt Servus har stängts för gott. Jag förbereder sen middag för Birgitta, som kommer hem från Malmö vid åttatiden, och för Matti och Kerstin. Kerstin jobbar just nu på sin uppsats i historia på min dator i mitt arbetsrum, som tidigare var hennes rum.

Under middagen glider samtalet förstås in på den politiska situationen. Båda ungarna, organiserade SSUare, Kerstin med kommunalt förtroendeuppdrag i biblioteksstyrelsen, säger sig ha svårt för att inför kompisar försvara dagens socialdemokratiska politik. Kerstin har läst P C Jersilds artikel i DN, där han definierar socialdemokratin som ett socialliberalt parti. Vad tycker författaren av partiprogrammet, deras far? Jo, säger jag, tyvärr måste jag hålla med Jersild i det stora hela – även om partiet rymmer olika tendenser. Och jag tycker inte om den här utvecklingen, säger jag. Jag känner, att jag stiger i ungarnas aktning.

Vilken sida står för vad då?, frågar Matti. De båda ministrarna på finansen betraktar jag som socialliberaler, säger jag. Och deras föregångare var det också. Men han hade åtminstone intellektuella kvaliteer – man kunde argumentera med honom, och ibland var han beredd att ändra sig.

Jo, vi är mitt inne i en ideologirealisation.

Dagligen får jag brev till partiet från partivänner, ibland signerade, ibland anonyma. Breven kan handla om olika sakfrågor (sjukförsäkringen, EG, öresundsbron, skatteomläggningen, kärnkraften, pensionärernas villkor, arbetsrätten, nu senast inlandsbanan), men det gemensamma med dem alla är, att man bakom raderna kan höra, hur brevskrivarna gråter i sin själ.

De kan inte förstå en politik, vars huvudmedel är att försöka beveka marknadskrafterna.

De tycker, att det inte längre finns någon kvalitativ skillnad mellan vår politik och de borgerligas.

(Och de som gillar det de upplever som anpassning till vad de borgerliga har krävt i årtionden reagerar inte med att flytta över sin partisympati på oss; de känner tillfredsställelse, ibland skadeglädje, och befästs i sin borgerliga uppfattning. Unga LO-arbetare, fostrade i den materialism och brist på ideologi som präglar dagens fackföreningsrörelse, tar ett steg till – steget till Ian och Bert.)

I de flesta sakfrågor finns förklaringar till och argument för varför det har blivit som det har blivit. Jag kan dem och är beredd att åtminstone delvis ställa upp på dem. I några frågor har jag en annan uppfattning i sak än brevskrivarna.

Det som gör det så svårt att argumentera är, att de som skriver de här breven (och många, många fler) har slutat tro på att partiledningen och regeringen (eller åtminstone de som de uppfattar som tongivande i dessa församlingar) längre står för de klassiska socialdemokratiska värderingarna.

För var finns hettan i engagemanget? Var finns värmen, var finns solidariteten? Var finns visionerna? Var finns den knivskarpa argumentationen för jämställdheten eller för jämlikhet mellan medborgarna på samhällslivets samtliga områden?

Pissliberal är jag icke! Jag är socialist av känsla och övertygelse.

* * *

Jag ber tusen gånger om ursäkt för denna långa och nedstämmande introduktion till mitt egentliga ärende.

Som jag sa, när vi träffades hemma hos Lotta, vill jag se er i Öregrund på kvällen den 14 juni och så länge som möjligt under den då begynnande veckohelgen.

Partiets VU har sammanträde denna fredag, så jag kan själv inte åka ut till Öregrund långt i förväg för att förbereda festligheterna. Med buss 811 (tidtabell bifogas) tar det en timme och 45 minuter till Öregrund, med Lottas bil ungefär en timme. En lämplig samlingstid kan väl vara 19.00; själv ska jag försöka hinna ut åtminstone lite i förväg för att bland annat hinna handla och laga mat.

Birgitta kommer ut mycket sent på kvällen – hon ska först tala på Studentförbundets kongress.

Av dessa sammanlagda skäl vore det roligt, om ni kunde stanna åtminstone också på lördagen, helst med en middag till plus övernattning. Under lördagen kunde vi då bese trädgården grundligare, vidare också titta närmare på Öregrund. (Vi kan till exempel gå till Tallparkens naturistbad och titta på nakna karlar – jag kan låna ut min kikare.)

I hänryckningens tid

Enn

* * *

Lite närmare festen postades ett

Junibrev i förväntningens tid

Förra helgen – med avfärd på Estlines Nord Estonia fredag kväll och återkomst, på samma båt, tisdag morgon – besökte jag Estland.

Anledningen var ett seminarium, anordnat av Estlands socialdemokratiska parti med ekonomiskt och annat stöd av Jämtlands partidistrikt. (Det visade sig dessutom, att vårt kvinnoförbund hade lagt ett kvinnoseminarium parallellt på samma ställe, Lohusalu, på kusten väster om Tallinn.)

Lohusalu har drivits som ett slags kombination av semesterhem och ställe för överläggningar och har ägts och ägs fortfarande av den estniska regeringen; runt om ligger de gamla kommunistpamparnas sommarhus. Stället ligger mycket vackert vid havet – mellan huvudbyggnaden och vattnet finns en smal remsa gles tallskog och så en oändlig vit sandstrand. Byggnaden vittnar om den tilltagande fattigdomen och det växande förfallet i det estniska samhället: färgen flagnar, rören är rostiga, kaklet sprucket.

Nu används huset för skilda ändamål, däribland också som kursgård.

De estniska partivännerna dominerar stort bland deltagarna – de är ju arrangörer. Men de har också bjudit in andra mittenbetonade partier, som de anser vara möjliga koalitionspartners: centerpartiet, liberalerna, kristdemokraterna med flera.

Efter bastun på lördag kväll pratar jag ganska länge med en centerpartist, en kvinna i trettiofemårsåldern som arbetar på en kolchos. Hon har ena handleden i bandage, och när jag frågar om detta, får jag en interiör ur den estniska vardagen: det är fråga om en arbetsskada, och hon har i tur och ordning tvingats operera båda handlederna. Tidigare har hon varit relativt välbetald, men operationerna har lett till att hon inte bara har tvingats byta jobb utan också har fått se sin lön halverad till cirka 250 rubel i månaden. Hon är frånskild, med fyra barn.

Första dagen håller jag en timslång föreläsning om politiska rörelser i väst, deras ideologier och praktiska politik. Sen har vi grupparbete och jämför med estniska förhållanden.

Andra dagen har jag en lika lång föreläsning om politiskt vardagsarbete i Sverige. Jag har också lagt ut en jätteutställning av material från vår expedition. Även här har vi grupparbete om vad som eventuellt går att tillämpa i Estland.

Jag känner, att det bär. Diskussionen, även gruppdiskussionen, blir livlig. Grupparbete ha de här människorna aldrig deltagit i; ”förr kom ju allting uppifrån och ner”, konstaterar en deltagare som tycks uppskatta den här nymodigheten.

Dessutom har jag en bestämd kännsla av att ha lyckats få deltagarna – även dem som kommer från borgerliga partier – att begripa, att nyliberalismen inte är något för Estland.

När jag åker därifrån i buss genom ett landskap fyllt av blommande hägg och enbackar, som lyser av gullvivor, tänker jag, att jag vill att vi ska vinna valet hemma, om inte annat så för de här människornas skull.

Det är på söndag kväll.

Båten går inte förrän måndag kväll, så jag får ett helt dygn för mig själv i Tallinn. När jag har suttit en dryg timme i kön hos passpolisen för att få mitt visum förlängt med en dag – visumavdelningen på sovjetambassaden i Stockholm har gjort fel – har jag en hel fri dag.

Vädret är underbart: ovanför Tallinns medeltida tinnar och torn finns en klarblå himmel; solen lyser på syrener just i färd med att slå ut.

Jag går ut på en helt oplanerad upptäcktsfärd.

Flera gånger blir jag igenkänd av människor som jag har träffat i olika sammanhang, vilket ger en egendomlig hemkänsla. Uppe vid slottet – parlamentsbyggnaden – när jag fotograferar en demonstration för att man inte ska släppa ifrån sig de mest förryskade områdena i nordöstra Estland, kommer tre yngre människor, som jag inte känner, förbi, och en av dem säger: ”Och här står herr Kokk och ser bekymrad ut över våra förhållanden.”

Det är gamla stan-dagar, och hela gamla Tallinn vibrerar av musik.

På Rådhustorget finns en stor estrad. På en gård jublar ungarna åt dockteater. På Pikkjalg, gatan Långa benet, spelar en grupp ungdomar, iförda tidstypiska dräkter, medelida musik. Uppe på Toompea, Domberget, på gräsplanen bredvid tornet Kik-in-de-Kök, uppträder ett folkdanslag till tonerna av en folkmusikgrupp. I parken som går ner till centrum är det modern balett på en friluftsscen. Ungdomar ligger i gröngräset. På vägen ner går jag in i den grottliknande källarrestaurangen i slänten och tar ett glas rykande hett glühwein. Sen går jag och lyssnar på trottoarmusik: fyra flickor spelar Vivaldi på flöjt, två fioler och cembalo.

På morgonen har jag växlat hundra kronor mot fem hundra rubel, och efter lunch på en restaurang vid Rådhustorget inser jag, att jag därmed är en mycket förmögen man. Två gånger går jag in i en skivaffär och köper en hel hög LP-skivor samt deras sammanlagt fyra CD för ett belopp, som understiger vad en enda LP kostar här i Sverige. LPna kostar mellan tre och sju rubel, CDna 22 per styck. Jag får Mozart, operamusik med Eri Klas, Haydn, urgammal estnisk folkmusik bearbetad av Veljo Tormis, tre LP med musik av Heino Eller, en med musik av Tubin, flera LP med, visar det sig, utmärkt jazz och så vidare för nästan ingenting.

Till damen som hjälper mig säger jag urskuldande, att jag måste bli av med mina rubler. När hon då blitt svarar, att ja, jo, om man kommer från utlandet, kan man ju ha såna problem, är jag nära att bita av mig tungan. Jag känner mig som det valutasvin jag är.

Nästa morgon, när båten ska till att angöra Frihamnen och jag ställer mig bland de andra väntande passagerarna i utrymmet framför landgången, blir det musik igen. En estnisk ungdomskör sitter på golvet och underhåller medpassagerarna. Lutade mot sina ryggsäckar sjunger de gamla och nya estniska sånger men också till exempel ”Michelle” och en fullkomligt betagande version av ”Love Me Tender”. De sjunger perfekt i stämmor, med något stöd av en gitarr, ett munspel och en skallra.

Sen går jag över landgången ut i det svenska regnvädret.

På återingvigningen av 68an nästa kväll träffar jag Lotta och, kort, Gisela.

Gisela har varit duktigast på att snabbt svara med blankett. Av den framgår det, att hon kommer till Öregrund, på villkor att hon får låna kikare. (Förklaring: Jag hade utlovat promenad, bland annat till Tallparken, Öregunds naturistbad.) Däremot gillar hon inte bastu. Hon ska stanna till mitt på lördagen någon gång.

Mona däremot vill bada bastu, förutsatt att där finns nakna karlar. (Förklaring: Detta är polemik mot att jag hade erbjudit dambastu.) Hon ämnar stanna kvar till söndag morgon.

Mona anländer till Öregrund mycket sent på fredag kväll, eftersom hon kommer till Arlanda från London först 20.55. Hon hade, berättade Lotta på tåget hem till Uppsala, kommit överens med samma Lotta om att bli hämtad i bil. Men jag hade en ännu bättre lösning: Birgitta, som på fredag kväll talar på Studentförbundets kongress och som åker statsrådsbil via Uppsala till Öregrund, hämtar upp Mona vid Arlanda, så kan Lotta åka tidigare till Öregrund (och eventuellt ta med de övriga damerna).

Lotta stannar tydligen också över lördag natt i Öregrund, men jag har ännu inte fått bekräftelse på blankett.

Icke heller Eva har hört av sig i detta ärende, varken på blankett eller på annat sätt.

Jag kan nu ytterligare locka damerna med att Birgitta lagar middag på lördag kväll. Det blir grillspett på bland annat havskräftor.

I övrigt kan meddelas att jag i söndags gjorde en korttur till Öregrund för att något förbereda nästa veckohelg:

Jag klippte gräset. (Några fläckar med förgätmigej och tusensköna lät jag dock vara.)

Jag bar dit en gigantisk väska, fylld med drycker, inköpta på mina resor. Barskåpet rymmer nu vitt och rött vin, starköl från Finland (Lapin Kulta), Danmark (Tuborg) och Norge (Lysholm), whisky (Cutty Sark), gin (Gordons), torr svensk vermouth att blanda till dry martini med, Sandemans vita portvin, Dubonnet, punsch (Carkshamns) samt likörerna ”Mesimarja” och ”Vana Tallinn” (”Gamla Tallinn”).

Sannerligen, jag ser fram mot den här festen!

Mellan hägg och syren

Enn

Jag upprepar:

Håkanssonsgatan 26 är adressen. Vid den lilla trekantiga öppna platsen vid Pensionat Västerport (förklaring: numera Floras Trädgård) viker man, strax före Filadelfia, av åt höger och in på Håkanssonsgatan. Man passerar Posten (förklaring: numera nedlagd och ersatt med Svensk kassaservice) och Konsum och kommer strax därefter rakt på en park (en gräsplan med en tall), varefter Håkanssonsgatan gör en liten krök åt vänster. Precis i kröken, på höger sida, bor vi. Till vänster om grinden finns en jättelik ask, till höger en faluröd bastu. Och en bit upp finns, numera, ett enda avlångt rött hus.

(Därefter följer anvisningar om busshållplats; tågtid- och busstidtabeller bifogas.)

* * *

Fredagsmiddagen med, till att börja med, Eva, Gisela och Lotta avlöpte lugnt och trivsamt. Jag bjöd på nygrillad sik med jämtländsk sås, gjord på fil, italiens salladskrydda, fransk senap, dill och persilja. Drickandet var måttfullt – uppräkningen ovan var föranledd av debaclet hemma hos mig förra gången. Senare på kvällen anslöt, helt enligt planen, Birgitta och Mona. Det blev sent.

Samvaron fortsatte även under lördagen. Mona badade bastu – ensam.

* * *

I och med detta upphörde jag att skriva långa brev till min tjejliga. Men mitt umgänge har fortsatt med ojämna mellanrum, ofta i form av en lunch när tillfälle har givits, då förstås bara med någon enda av damerna.

En större samling med Birgitta närvarande måste dock särskilt omnämnas. Upphovet till det här mötet var Aftonbladet.

Tidningen hade från 1988 och framåt i sin söndagsbilaga en evighetsserie under vinjetten Go’middag, där kändispar bjöd goda vänner på middag – recepten bifogades, och tidningens festtraktörer var med under tillagningen, dukningen och fram till dess att gästerna hade satt sig till bords.

Birgitta och jag fick i slutet av 1992 en förfrågan om att medverka i den här serien, och vi tackade ja efter att först ha funderat över vilka vi skulle bjuda. Jo, tjejligan förstås! Med dem och Aftonbladet kom vi överens om att genomföra den här festen med Aftonbladet närvarande på trettondagen, den 6 januari 1993. Ute i Öregrund förstås!

Festtraktörerna, Kicke Sturesjö och Ulf Lundqwist, anlände redan på morgonen. De ville följa matlagningen och göra anteckningar om det mer exakta innehållet i rätterna. Fotografen tog bilder av Birgitta med en rad råvaror på arbetsbänken i köket och sen av de olika rätterna, allt efter som de blev klara. Trots att Birgitta vid det här tillfället enligt vår inbördes överenskommelse skulle stå för hela matlagningen, löd rubriken, när artikeln publicerades:

Birgitta Dahl har
Enn Kokk i köket

Två entréer serverades:

Gravad öregrundssik med gravlaxssås samt sallad med tre hemlagade majonnässåser (naturell, vitlök och senap).

Kycklingleverpaté med cornichonger och cumberlandsås.

Till detta serverades Pripps Blå Export samt hemkryddade nubbar: bäska droppar på malört, perikum på johannisört och så snaps på renfana.

Som huvudrätt serverades

Gammaldags renstek på västerbottenvis (med salt, peppar, sirap och vispgrädde) med hasselbackspotatis, vaxbönor från egen odling samt hemlagade geléer på röda och svarta vinbär, givetvis från våra egna bärbuskar.

Till det serverades 2683 1987 Masaia Bach Cabernet Sauvignon, alltså rött vin.

Som efterrätt fick vi en av Birgittas specialitéer, rabarberpaj med marängtäcke plus iskall vispad grädde – rabarbern kom naturligtvis också från vår egen trädgård.

Till det bjöds dessertvinet 2624 1982 Brolio Vin Santo.

Rabarberpajen döptes sen i tidningen (Aftonbladets söndagsbilaga den 31 januari 1993) till Rabalderpaj – eftersom diskussionens vågor enligt tidningens utsända gick höga under middagen. Underrubriken löd: Det blir mat och politik när vännerna träffas.

Huvudbilden (foto Börje Thuresson) föreställer tjejerna runt vårt bord i köket (med röd duk, tända blå ljus och förrätterna, ölen och snapsarna framdukade). Jag syns närmast kameran. Bakom gänget, med ryggen mot vår gammaldags murade spiskupa, står en stolt värdinna i svart klänning med brodyr.

Där under ser man på en mindre bild, hur vi står på yttertrappan och välkomna tjejerna/gästerna med var sitt glas fläderblomsaft (på bär från vår egen fläder), blandad med gin.

Det här blev faktiskt en av de roligaste middagarna i hela mitt liv.

Matreportaget finns – tyvärr utan bilderna på tjejerna – med som inledning till Ulf Lundqwists och Kicke Sturesjös kokbok ”Gästabud” (Informationsförlaget, 1997). Vi har den med dedikation från de båda festtraktörerna.

* * *

En sak till vill jag nämna, att vänskapen med tjejligan har bestått genom åren.

När jag den 19 juni 1997 fyllde 60 år, firades detta med en fest på 68an. Där sjöng Eva, Gisela, Lotta och Mona gemensamt en bearbetad version av den sång de hade sjungit för mig den där märkliga kvällen den 7 september 1989:

Till Enn på 60-årsdagen den 19 juni 1997

Varför ska man älska
den man ändå aldrig får?
Varför tändes i vårt hjärta
kärlek vid så unga år?

Partiet såg oss mötas,
aldrig skiljas kunde vi.
Politiken fört oss samman,
Käre Enn – vi längtar efter dig!

prat: Den som älskar aldrig glömmer,
den som glömt ej älskat har.
Den som älskat, och som glömt
visste ej vad kärlek var.

Vi har pratat, vi har ätit,
vi har druckit av ditt vin.
Du har fotat, men har önskat
att en bandare du haft.
För vi sjöng ju varsin sång
gärna alla på en gång!
Du förstummad satt och lyssna.
Käre Enn – vi längtar efter dig!