Färgsprakande Caprice + Stor-OD

10 december 2007 12:41 | Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

För de många körentusiasterna i Uppsala är ODs – Orphei Drängars – årliga Caprice ett måste. Dock har allt flera under senare år tvekat, i vart fall om att också köpa biljett till Stor-OD, den frackmiddag som traditionsenligt har följt på Uppsala slott. Det har helt enkelt sammantaget blivit alldeles förbannat dyrt.

I år hade därför OD tagit det djärva steget att flytta Stor-OD från slottet till V-Dala. Och Alvar Aaltos skapelse dög gott som substitut, möjligen med undantag för kaffet efter maten, som av de flesta måste intas stående.

Maten var också OK.

Till förrätt fick vi skogsduva på smördegsbotten med vitvinssky och örtsås. Till detta serverades vitt vin, Bourgogne Chardonnay Prestige 2005.

Eftersom det till snapsvisorna samtidigt serverades snaps – i vårt fall Bäska droppar – blev det dock en del märkliga smakbrytningar. Förekomsten av snapsar förklaras av att ODisterna – dagens så väl som gårdagens – sjunger snapsvisor på ett sätt som saknar motstycke; deras stämsång är betagande vacker. Man kan bli berusad redan av sången.

Till huvudrätt serverades dubbelmarinerad antilopytterfilé med hasselbackspotatis, rotsaksstuvning och vitvinssås. Till detta drack vi rött vin, Bridlewood Syrah 2004. Gott – men antilopytterfilén var kall.

Efterrätten, svartvinsbärstårta med chokladmousse och hjortronsås, hoppade jag över, diabetiker som jag är. Men Birgitta hade upplyst servitrisen om att jag behövde ett alternativ, och in kom ett generöst och vackert upplagt fruktfat. Jag smuttade också lite på det söta man fick till efterrätten, Romariz LBV 2000.

Under middagen omgavs vi av människor vi inte behöver anstränga oss för att tala med. Bredvid Birgitta satt Hans och Karin Alsén, bredvid mig Jan-Erik Wikström (Cecilia hade blivit sjuk). På andra sidan bordet satt bland andra Eric Ericsson med hustru Monica, Ingemar och Lillemor Mundebo, Anders och Kajsa Wejryd samt, ett litet snäpp längre bort, Hans och Anna Dalborg och Robert och Margareta Sund. OD tillämpar den sympatiska ordningen att inte sära på paren.

Till höjdpunkterna på Stor-ODna hör – och så var det också i år – Hans Dalborgs välkomsttal. Dalborg är både intelligent och rolig – han är en av de bästa talare jag någonsin har hört. Och tro det eller inte, Ingemar Mundebos tacktal gick inte av för hackor det heller.

I kaffepausen efter middagen talade vi bland annat med våra gamla vänner Hans och Käthe Elmgren. Men vi passade på att avvika före dansen. Min ischias har avtagit något, men jag är fortfarande inte dansant. Och Birgitta hade problem med en rem till sin ena sko.

Men tillbaka till huvudämnet, Capricen.

Vi såg den andra av dagens två föreställningar, och Universitetsaulan var varm redan när vi kom.

Jag skrev ovan att Capricen är ett måste för Uppsalas körentusiaster, och den drog i år som alla år flera fullsatta hus. Om programmet får man inget veta i förväg – överraskningar ligger i Capricens natur.

I år startade det med att kören tågade in från huvudingången; ODisterna sjöng, utstyrda till flagellanter från digerdödens tid, ”Ja, jag kommer”, samtidigt som de piskade sig själva och varann.

Detta följdes, mycket stilenligt, av scenen ur Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”, där riddaren spelar schack med döden.

Döden, givetvis utrustad med en stor lie, slänger lite senare av sig sin kåpa och visar sig vara Pia Johansson, känd från Stockholms stadsteater, På minuten och Parlamentet. Hon fullföljer undergångstemat genom att sjunga ”Cigarrett, cigarrett”.

Kompad av Trio X sjunger hon också det berömda Marilyn Monroe-numret ”Diamonds Are a Girl’s Best Fiend”.

Kvällens andra gästartist visar sig vara ytterligare en blondin, sopranen Emma Wetter. Hon gör rollen som Brünhilde och sjunger sedan ett par nummer ur Richard Wagners ”Tannhäuser”, vilket introduceras och backas upp av Orpei Drängar, nu utstyrda i viktingadräkter.

Spännvidden mellan de båda blondinerna markeras ytterligare genom att Pia Johansson, som förvisso kan sjunga men inte är någon sångerska, markerar det senare i duettsång med Emma Wetter.

Över huvud taget är det ganska mycket buskis över den här Capricen. Ett mycket roligt inslag i detta är det delvis pantomimartade nummer Pia Johansson gör tillsammans med en man, upphämtad ur publiken (men möjligen införstådd med sitt uppdrag).

Och över slutnumret finns det inte bara bildligt en aura av färg och fyrverkeri – det smäller på riktigt också!

Jag är införstådd med att det är just de här underhållningselementen som årligen drar stor publik till capricerna, men tycker nog själv i själ och hjärta, att man gott kunde ha fått höra mer av kören. Dock fick vi höra OD sjunga ett par mycket fina slovakiska folksånger och så, framför allt, och detta redan i inledningsdelen av konserten, den suveräne estniske körkompositören Veljo Tormis’ ”Järnets förbannelse”.

Den anrika mansören leddes i år, med stor bravur, av en kvinna, Cecilia Rydinger Alin.

På väg hem från Stor-OD mötte vi henne i trappen och uttryckte vår stora tillfredsställelse med hennes insats som årets Caprice-dirigent.