Politik för de äldre – som en del av det goda samhället

6 december 2007 22:18 | Politik | 8 kommentarer

I måndags kväll var jag på månadsmöte i Uppsala arbetarekommun. Jag är inte ombud – representerar inte min socialdemokratiska förening, den i Svartbäcken – men är nog en mer trogen gäst på de här mötena än vad många ombud är. För de oinvigda: föreningarna har ombud med rösträtt, allt efter sin storlek. Men alla medlemmar är välkomna att delta: lyssna och även yttra sig.

Två viktiga frågor stod på dagordningen.

Tidplan och regler för nominering och antagande av listor, nämndgrupper, gruppledare och kommunalråd inför valet 2010 diskuterades. Bland annat ska socialdemokraterna inför nästa val utse kandidater till kommunalrådsposterna. Båda (s)-kommunalråden, nu i opposition, Lena Hartwig och Jan Ask, har meddelat, att de inte ställer upp för omval.

Den andra stora frågan, äldreomsorgen, är en del av det pågående välfärdsrådslaget. Här delades de närvarande in i grupper om fyra, som fick bilda bikupor – det gemensamma resultatet lämnades sen in skriftligt.

Jag inledde spontant diskussionen i min grupp, berättade vad jag hade sagt redan inför valet, nämligen att äldreomsorgen var en fråga som kunde bidra till att fälla oss i valet. (Och föll gjorde vi ju.)

Min problembeskrivning var, att socialdemokratin i den här frågan hade gått från den ena extremen till den andra. När jag en gång i världen engagerade mig politiskt och blev aktiv, var det ålderdomshem för hela slanten. Inför det senaste valet hade pendeln slagit över åt motsatta hållet: Nu skulle varenda gubbe och gumma bo kvar hemma, där serverad mat lagad nånstans i Tjottaheiti.

Det senare presenterades som en frihetsrevolution, men i bakgrunden fanns naturligtvis baktanken, att man skulle spara pengar genom att inte investera i några dyrbara institutioner och boenden.

Men varken den ena eller den andra extremen passar alla som har kommit upp i pensionsåldern.

Förr tvingades många (också av sina egna barn!) in på ålderdomshem, fastän de absolut inte ville dit. Många kan berätta om de tragedier detta ofta innebar.

Nu tvingas många bo kvar i hem, olämpliga för äldre människor med minskad rörlighet, fastän de gärna skulle vilja ha boende med åtminstone någon grad av service.

Vi måste bort från extremerna: Äldre människor är nämligen inte lika. De är olika mycket kapabla till det ena och det andra. De behöver olika mycket hjälp och service, och detta varierar från individ till individ. De är också olika som människor: några vill leva sitt eget liv, medan andra söker social gemenskap också i boendet.

Alltså måste äldreomsorgen och äldreboendet inrättas efter detta. Gamla människor måste få välja vård, service och boende efter sina egna önskemål och förutsättningar.

Den här valfriheten finns redan, men den gäller i dag främst välbeställda äldre människor i städerna. Kapitalismens marknad fungerar som bekant alltid för dem som kan och är villiga att betala: Finns det tillräckligt många som efterfrågar (och kan betala för!) ett serviceboende med till exempel matsal, sällskapsrum, motionsanläggning och bibliotek, så finns det alltid privata entreprenörer som är beredda att bygga.

Men övriga (läs mindre välbeställda) i de här städerna – och ute på landsbygden! – får nöja sig med vad som finns och vad de har råd med, till exempel att bo kvar i ett hus där det är en halvtrappa upp till hissen och dit det varje dag kommer en matlåda från det där storköket någonstans oändligt långt borta.

Lösningen, menar jag, är att kommunerna (i stället för privata bygg- och vårdföretag) åter tar ett totalansvar för att tillgodose de äldres behov av boende, service och vård. Och då handlar det inte om någon enhetslösning, varken gårdagens ålderdomshem åt alla eller dagens kvarboende hemma åt alla.

Naturligtvis måste alla som vill och kan få lov att bo kvar hemma. Men ibland kan alternativet vara att flytta till en ny egen bostad, som när det gäller hiss/trappor, trösklar, affär på gångavstånd, kanske tillgång till tvättservice och städning och vad det nu kan vara passar bätte för eget boende, när man kommer upp i åren. Det här är oändligt mycket lättare att klara, om kommunen själv har ett stort allmännyttigt bostadsbestånd.

Det måste naturligtvis finnas ren institutionsvård, men vägen dit innehåller många steg. Man måste därför bygga servicebostäder för äldre, dels sådana som inbördes skiljer sig i fråga om service, dels sådana inom vars väggar senioren i fråga fritt kan välja olika slag och grader av service.

Många pensionärer kan klara städningen själva, andra kan behöva få hjälp med storstädning och fönsterputsning, ytterligare andra måste få hjälp med all städning. De flesta kan förmodligen själva sköta personlig hygien och vardagssysslor, medan andra då och då under dagen kan behöva ha assistens, vilket fordrar att man kan ringa och få hjälp från någon som helst ska finnas i huset. Några vill laga mat och äta för sig själva (och kan då behöva hjälp med att handla, alternativt få mat hemsänd – men då bra och nylagad mat från ett kök i huset eller åtminstone på orten), medan andra gärna vill sitta tillsammans med grannar och vänner i en restaurang. Några kan själva ta sig till vårdcentralen eller sjukhuset, medan andra kan bo kvar hemma, förutsatt att de får läkartillsyn och viss vård hemma. Några vill sitta i ett sällskapsrum och prata eller se TV tillsammans med andra, medan ytterligare andra vill se på TV eller läsa en bok i sin egen bostad.

Det här är bara en provkarta, inte något färdigt program.

Det är helt uppenbart, att en kommunal politik för boende, vård och service för de äldre av det här slaget skulle komma att kosta mer pengar än vad äldrepolitiken kostar i dag. Det gäller redan om kommunen tillhandahåller allt detta och bekostar anständiga grundnivåer av boende, vård och service.

Men en politik av det skisserade slaget skulle göra livet mycket lättare och kvalitativt bättre för många, många äldre.

* * *

Att jag ovan har skrivit om de äldres behov innebär inte, att jag inte inser, att det också skulle behövas ett liknande program för till exempel barnfamiljerna.

I själva verket har jag en vision om det goda samhället, nära släkt med Socialdemokratiska kvinnoförbundets sjuttiotalsvision ”Kvarteret framtiden”. Jag skulle vilja ha ett samhällsbyggande, som förenar människorna i gripbart stora lokala områden, områden som rymmer allt det vi behöver för att leva, bo och arbeta:
* Arbetsplatser.
* Bostäder av varierande typ, även med boendeservice av skilda slag.
* Bostadsoråden som också tillgodoser de boendes behov av skönhet.
* Att man vid ny- och ombyggnationer slår vakt om stadens eller ortens kollektiva minne: vårdar och med varsam hand renoverar eller för nya ändamål omvandlar sådan äldre bebyggelse, som är särskilt representativ och därmed värd att bevara.
* En balans mellan bebyggelse, parker och andra gröna ytor för rekreation och fritid.
* En utbyggd, bekväm och billig kollektivtrafik som bidrar till att värna vår livsmiljö.
* Integration samt utjämning mellan olika grupper och klasser i samhället. Full tillgänglighet till offentliga institutioner, till kommersiell service, till bostäder och till kommunikationer för människor med funktionshinder.
* Att man i varje sådant bostadsområde planerar in skolor, barnomsorg, äldreboenden, vård och annan service, handel på nära håll, lokaler för ungdomars fritidsaktiviteter, folkbildning och föreningsliv samt, inte minst, lokaler för kulturaktiviteter.