Luciakonsert med Uppsala musikklasser
11 december 2007 23:42 | Musik, Ur dagboken | 18 kommentarerSom vanligt håller musikklasserna i Uppsala luciakonsert i Domkyrkan. Som vanligt är det fullt.
Pågående ombyggnad inne i kyrkan gör dock, att koreografin vad gället hur luciatåget skrider fram genom kyrkan något måste ändras. Kyrkan har också gjorts mörkare den här gången. När jag hör några av sångerna, särskilt när skolungdomarna finns placerade både längst fram och längst ner i kyrkan och sjunger växelsång, får jag känslan att vara förflyttad till ett medeltida kloster eller en mycket gammal katedral – och i en sådan befinner jag mig ju faktiskt.
Annars är det ljushögtid och de gamla vanliga luciasångerna, en del mer ovanliga också förresten. Luciavisor och staffansvisor sjungs i olika varianter. Där finns kända psalmer som ”Bereden väg för Herran” och ”Härlig är jorden”, givetvis alla de kända jul- och luciasånger jag själv kommer i håg från tiden i Nylands skola i det Njurunda som numera är inkorporerat med Sundsvall: ”Det är en ros utsprungen”, ”Gläns över sjö och strand”, ”Stilla natt”. Och så förstås Adams ”Julsång”.
Det religiösa innehållet lämnar mig oberörd, och jag deltar inte heller i den i och för sig vackra församlingssången, ”Nu tändas tusen juleljus”.
Men det är vackert och stämningsfullt – man förs ideligen tillbaka till den religiösa oskuldens och de ständigt blöta vantarnas adventstid i barndomen.
De yngsta i luciatåget rör sig dessutom med lätt kalviga rörelser, vilket också det bidrar till att i minnet föra oss gamlingar tillbaka till våra egna yngre år.
Men vackert är det alltså.
* * *
På väg mot Domkyrkan, ungefär mitt emot Helga Trefaldighet, händer en olycka i senhöstmörkret: En dam, som också är på väg till kyrkan, observerar inte den stenkant, som ändar hennes genväg över en bit gräsmatta. och faller precis handlöst i asfalten: slår hål i pannan, blöder häftigt ur näsan, har möjligen knäckt näsbenet. Vi och ytterligare en tillskyndande dam försöker hjälpa henne; den för oss okända tillskyndande damen hjälper till med att stilla blodflödet med pappersnäsdukar. Birgitta ringer omgående 112 och beställer en ambulans, medan ytterligare en tillskyndande flicka, efter att ha kollat vad den skadade kvinnans köande make heter, springer till kön och förbluffande fort lyckas hitta honom. Han är på plats och hjälper hustrun, när ambulansen efter cirka fem minuter anländer.
Vi går då in i Domkyrkan, men jag tänker under kvällens lopp, att någon av de där änglarna, som så frekvent förekommer i sångerna så här års, om de nu hade funnits gärna kunde ha fått hjälpa den här kvinnan att slippa få en sådan start på julen.
Hon kunde verkligen ha behövt ”en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid”, som det heter i ”Nu tändas tusen juleljus”.
18 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Men änglarna var ju där.
Stoppade blod, hämtade älskling, skaffade ambulans. Till o med ängeln med boken, han som skriver ner vad som händer var där.
Ont händer. Men det goda är på sin vakt när det gör ont. Skyndar till, håller om, bryr sig.
Comment by Anna Kettner — 2007 12 18 23:50 #
Till Anna Kettner: Herr Kokk som ENNgel? Det var en ny variant av teologi.
Comment by Enn Kokk — 2007 12 19 13:09 #
”Änglarna är på vakt” – kan man hoppas det i vårt hårda nordiska klimat? Tyvärr fungerar det nog på motsatt sätt i vår protestantiskt präglade kulturella miljö. I det här fallet var det uppenbart att det var en fullt frisk person som ”ramlat”.
Min far, då 76 år, fick utanför kyrkan hjärtstillestånd, några bråkdels sekunder bara, men tillräckligt för att han skulle slå sig blodig mot isen och gruset och bli liggande. Många passerade utan att inskrida. Man trodde väl att det var en ”alkis”, som fick skylla sig själv. Han fick sedan en pace-maker, så att han slapp råka ut för den typen av händelser.
Förra vintern såg jag en uteliggare – den här gången var det en känd uteliggare med rötter i Ingermanland – ligga mer eller mindre kontaktlös utanför T-banan. Det var stört omöjligt att få omgivningen att intressera sig för hans belägenhet. Det var ju en ”alkis”. Till slut råkade en kommunal jourbil komma förbi och övertog ”ansvaret” för honom. Han riskerade ju att frysa ihjäl.
I det ”katolska” Italien, där jag bodde en del år på 80-talet, skulle sånt här bristande enskilt intresse för en medmänniska, inte kunna inträffa. I det katolska kulturen (jag menar inte religionen) predikas det ständigt det enskilda ansvaret,den individuella barmhärtigheten.
Finns det någon social välfärd utan den aspekten?
Comment by Anders Thunberg — 2007 12 19 21:58 #
Till Anders Thunberg: Men vi tog ansvar, fast vi inte är katoliker, inte ens kristna för den delen.
Comment by Enn Kokk — 2007 12 19 22:03 #
Till Enn Kokk: men det har ju forskats en del om det här, svenskarnas obenägenhet att ”ingripa”. Det mest kända exemplet är mordet i Götgatsbacken i Stockholm för ca 15 år sen, där en man fick ligga i backen och sakta dö. Det som passerade förbi tog en omväg den döende mannen. Den här händelsen blev ju mycket uppmärksammad medialt, eftersom det ordnades en antivåldsdemontration på platsen med facklor (den första i raden av liknande manifestationer). Forskarna, som ägnade sig åt Götgatshändelsen, samlade in vittnesmål från förbipasserande. Genomgående fick man förklaringar/ursäkter av typen: ”Jag betalar ju skatt, och det är polis och ambulanspersonal etc som ska göra en insats vid sådana här tillfällen…”
Är det inte tänkvärt, när så många som bevittnar en sån här händelse intar den attityden? Personer som kanske efteråt deltar i demonstrationer på samma plats mot det meningslösa våldet, men som inte inskrider
för att rädda ett ”våldets offer” medan vederbörande fortfarande är vid liv…?
Comment by Anders Thunberg — 2007 12 21 21:04 #
Till Anders Thunberg: Jag hör likväl inte till det statistiska genomsnittet. Jag har till och med aktivt ingripit mot våld. Fråga författaren Lars Gustafsson; han var med vid eet sådmnt tillfället utanför Slottsbiografen i Uppsala.
Comment by Enn Kokk — 2007 12 21 21:58 #
Till Enn Kokk: Jag har ingen klar bild om varför vi svenskar är som vi är på det här fältet. Men är intresserad av ta del av tänkbara kulturella/ samhällsförklarande teorier.
Comment by Anders Thunberg — 2007 12 22 11:15 #
Till Anders Thunberg: Jag kommer ju, även om jag sen tidiga tonår är ateist, från en i religiöst avseende den svenska mycket snarlik miljö, Estland med sin blandning av luthersk tro och sekularism. Jag hör till dem som anser, att det ska finnas ett väl tilltaget, skattefinansierat skyddsnät för livets alla skiften.
Men det innebär inte, att jag därmed inte skulle anse mig ha också ett rent individuellt ansvar för mina medmänniskor. Jag vill inte göra mig till något helgon, men jag har både hjälpt medmänniskor i nöd och aktivt ingripit mot andras våld.
Särskilt det senare tycker många är dumdristigt – kalla för all del på polis, men undvik för bövelen situationer, där du själv kan få dig en smäll.
Den hållning som är min tycker jag mig ha mött hos många starkt engagerade människor, aktiva i olika svenska folkrörelser. Men dessa folkrörelser är i dag sedan länge på stark tillbakagång. En av huvudorsakerna torde vara den starka kommersialiseringen av allt i samhället. I ett samhälle där penningen styr kan man på olika sätt köpa sig fri från personligt ansvar, allt från att köpa lås och svårforcerbara inhägnader till att skattevägen få assistans av polis, när det krävs.
Comment by Enn Kokk — 2007 12 22 12:39 #
Till Enn: Nu kommer du in på något mer substansiellt. På Ersta utbildningsantalt har det i decennier bedrivts en intressant s k frivillighetsforskning. Folkrörelser är exempel på frivilliga organisationer och där mycket av spontana och oavlönade insatser görs. En av de senaste tillskotten här är väl de s k kvinnjournerna (och mansjourerna).
Men bortsett ifrån att sådana enligt bedömningar av folkrörelseproffs som Göran Holmberg m fl redan på 70-talet förvandlats till ”tomma skal” och fick se sina medlemssiffrorna sjunka samtidigt som man blev beroende av statliga och kommunala bidrag för att kunna leva vidare måste man konstatera att det i hög grad är skillnad på att frivilligt ansluta sig till en fackförening och en A-kassa, vara obligatrískt ansluten till Försäkringskassan och att t ex gå med i länkarna eller Jehovas Vittnen… Solidariteten kan se väldigt olika ut både i sin tillämpning och i sitt innehåll. Människor som aldrig satt sin fot i en folkrörelse kan i sitt privata liv vara mer solidariska än den som fötts i en av våra ”rörelser”. Du säger att man i dag i hög grad (i ett samhälle där penningen styr) kan köpa sig fri från ”personligt ansvar”. Tänker du på individuella köp av utsläppssrätter visavi att ställa bilen och ta kollektivtrafiken? Eller donationer till stöd för viktiga samhällsuppgifter?
Är det t ex en förutsättning att vi har stora sociala transfereringar i samhället för att frivilligorganisationer och folkrörelser ska kunna leva vidare? Och för att det ska finnas en anda av individuellt ansvar? Det kan möjligen vara tvärtom? Jag önskar själv att jag hade några klara svar på de här frågorna, men du kanske kan utveckla dina teorier…om folkrförelser, individuellt ansvar och penningens roll? Eller vägleda mig till något intressant som skrivits i ämnet?
Comment by Anders Thunberg — 2007 12 22 14:07 #
Till Anders Thunberg: Det här är verkligen inte lätt att utreda, framför allt inte i den här korta formen. Min uppfattning om vad som utmärker ett gott samhälle har två sidor:
I grunden är jag övertygad om att ett samhälle, där vård, omsorg, rättssystem och annat liknande organiseras av samhällsorgan och solidariskt finansieras genom skatter är överlägset varje annat existerande och tänkbart samhälle.
Men även i ett sådant samhälle finns brister och blottor plus rent individuella tillkortakommanden. Alltså kan vi aldrig helt överlåta åt samhällsorganen att stå för allt det jag skriver om ovan. Det behövs engagerade människor – enskilda medborgares så väl som folkrörelsers samlade kraft – för att åstadkomma det hjärta och den medmänsklighet och den solidaritet som inget samhälle kan leva utan, om det verkligen ska kunna kallas gott.
Comment by Enn Kokk — 2007 12 22 17:18 #
Till Enn: Det betyder allså att du svarar ja på frågan i min inledande kommentar: ”Finns det någon social välfärd utan den aspekten?” (dvs den individuella, medmänskliga solidariteten).
Comment by Anders Thunberg — 2007 12 22 20:51 #
Till Anders Thunberg: Jag anser att tyngdpunkten ligger på det kollektiva trygghetsnätet men att detta, som komplement, behöver ett individuellt och folkrörelsebaserat engagemang.
Comment by Enn Kokk — 2007 12 22 20:57 #
Detta var en mycket intressant diskussion! Efter att nu ha bott i Spanien i 10 år(ett ”katolskt samhälle”, som Thunberg uttrycker sig) har jag samma erfarenhet som honom. Det räcker att du stannar i en gatukorsning och ser förundrad ut, så stannar någon spanjor/ska och frågar vad de kan hjälpa till med. När min hustru snubblade på en ojämnhet kom omdelbart fyra spanjorer fram för att hjälpa oss. Kanske har vi i Sverige tappat något av denna empati för våra medmänniskor? Detta har givetvis inget att göra med ett ”katolskt” samhälle eller ej. Ren och vacker individuell medmänsklighet är grunden. Staten, kommunen, landstiget och olika ”folkrörelser” har inte med detta att göra! Som ärlig sekulär humanist är förmodligen min empati mot medmänniskor kanske djupare än t.o.m. ärkebiskopens?
Comment by Lars Rudström — 2007 12 22 21:29 #
Till Lars Rudström: Jag vill i all stillsamhet påminna om att hela den här diskussionen började med att jag berättade om en människa som snubblade i vintermörkret och slog sig illa och att inte mindre än fyra personer, först av alla jag och min hustru, liksom du sekulära humanister, skyndade till för att hjälpa. Och det skedde i Uppsala, Sverige.
Dessutom spelade landstinget en positiv roll i det här fallet. Min hustru ringde 112, och efter fem minuter kom det en ambulans.
Comment by Enn Kokk — 2007 12 23 10:34 #
En forskare som ägnat sig en del åt civilsamhällets sätt att fungera är Erik Amnå. Här är några data om honom.
http://www.oru.se / Samhällsvetenskapliga / Kontaktinfo / Statskunskap / Amnå, Erik – professor i statskunskap
Tel: 019-30 10 53
Mobil: 070-6273067
Fax: 019-30 34 84
E-post: erik.amna@sam.oru.se
Rum: L 2515
Erik Amnå forskar och föreläser främst om förvaltningspolitik, kommunal demokrati, civilsamhället samt ungas demokratiutveckling i olika länder. Mellan år 2002 och 2006 ledde han Young Citizens Program, ett forskarnätverk med bas vid Göteborgs universitet (www.cefos.gu.se). Åren 1997-2000 var han huvudsekreterare i Demokratiutredningen.
Publikationer
CV
CV in English
Uppdaterad:2007-12-21 Sidansvarig: Jonas Linde
Webbansvar & cookieinfo 701 82 Örebro, 019-30 30 00 vx
Startsida
Comment by Anders Thunberg — 2007 12 23 10:52 #
Till Anders Thunberg: Jag känner till honom, har till och med träffat honom på den tiden då jag var huvudsekreterare i socialdemokratiska partiets programkommission.
Comment by Enn Kokk — 2007 12 23 12:00 #
Till Enn: Utmärkt. Hur bröts era åsikter om det civila samhällets roll?
Comment by Anders Thunberg — 2007 12 23 13:56 #
Till Anders Thunberg: Han framträdde inför programkommissionen – dess värre finns all dokumentation om det här mötet i programkommissionens arkiv. Mitt eget minne av mötet är för vagt för att jag ska våga mig på att rekapitulera, vad som sas.
Comment by Enn Kokk — 2007 12 23 14:21 #