4.50 från Paddington

Agatha Christie (1890-1976) hör till de mest lästa deckarförfattarna; hennes främsta hjältar, Miss Marple respektive Hercule Poirot, hör definitvt till deckarhistorien. Jag har läst henne sen tonåren, hörde på den tiden också ”Tio små negerpojkar” (som visst inte får heta så längre) som radioföljetong.

Det finns flera andra deckarförfattare – hennes landsmaninna Dotothy Sayers är ett exempel – som jag sätter mycket högre som författare. Christies böcker har ofta brister: stereotypa karaktärer, vissa standardgrepp, ibland rena fördomar. Men hon var en skicklig hantverkare, och ett antal av hennes böcker är verkligen spännande.

En av de bättre böckerna i hennes otroligt omfattande författarskap är ”4.50 från Paddington”. Det engelska originalet, ”4.50 From Paddington” kom ut 1957. Boken kom ut på svenska 1958 (på Bonniers), men jag – eller rättare sagt Birgitta, som jag gav den till, har den i pocketutgåva från Delfin 1969 (översättning Britte-Marie Bergström).

Det är som sagt en läsvärd deckare, men frågan är om inte George Pollocks filmatisering från 1961, ”Murder She Said”, är en bra bit vassare. Jag har sett den flera gånger, senast i dag när den gick som eftermiddagsbio i TV 1.

Som så ofta vid filmatiseringar är filmen inte någon exakt kopia av boken. Inte bara så att namn har förändrats: Crackenthorpe blir Ackenthorpe och annat sådant. Filmen fokuserar mycket mer än boken på Miss Jane Marple – sålunda är det i filmen Miss Marple själv, inte hennes väninna Mrs McGillicuddy, som från sitt tåg bevittnar ett strypmord på ett mötande och förbipasserande tåg, och det är Miss Marple, inte Lucy Eyelsbarrow, som tar anställning som hushållerska hos familjen Ackenthorpe (i boken Crackenthorpe) och sen i ett uthus hittar det lik polisen inte har kunnat hitta på tåget eller längs järnvägen; Miss Marple har nämligen lyckats räkna ut, var liket bör ha slängts av tåget. Men vem är egentligen den döda kvinnan, och vem på herrgården, där liket hittas, kan ha haft motiv att döda henne?

Genom att Miss Marple spelas av den inte precis purunga Margaret Rutherford (död 1972) får handlingen en extra krydda – hennes djärvhet att ge sig rakt in i en miljö där mördaren måste finnas och hennes sturska fullföljande av sitt projekt ökar starkt spänningen. Den här svart-vita filmen spelar dessutom skickligt med mörka utomhusmiljöer och utrymmen.

Margaret Rutherford är en underbar skådespelerska och definitivt den bästa Miss Marple genom tiderna. (Jag kan just nu jämföra med Geraldine McEwan, inte oäven hon heller, i den Miss Marple-serie som visas i TV 4.) Rutherfords (Miss Marples) minspel och de djärva repliker hon riktar mot den familj som har anställt henne är faktiskt obetalbara. Det senare gäller framför allt hennes sturska motrepliker till den gamle tvärviggen Ackenthorpe och samspelet med den i käften slängde och samtidigt begåvade yngling som också finns i huset.

I handlingen finns från början Ackenthorpes dotter Emma (Muriel Pavlow) samt Ackenthorpes läkare och Emmas hemliga kärlek Dr Paul Quimper (Arthur Kennedy). Efter hand får vi – i egenskap av misstänkta; de fanns i huset fredagen när liket försvann från tåget – också lära känna övriga i familjen. Ett par av dem mördas, innan Miss Marple inför den gömda polisen avslöjar mördaren, vem den mördade var och varför hon mördades.

Fast vem som var mördaren ska man ju inte avslöja.

De 39 stegen

Jag har tidigare berättat, att jag av Birgitta i 70-årspresent fick bland annat ”Hitchcock Classic Collection” (Atlantic Film) med åtta DVD-filmer. Den här boxen innehåller 8 DVD med sju tidiga långfilmer plus två kortfilmer av Alfred Hitchcock (1899-1980).

I dag är väl hans hollywoodfilmer mest kända, men hans förkrigstida brittiska produktion innehåller också många fina nummer. Ett sådant är ”De 39 stegen” (”The 39 Steps”) från 1935. Den anses ganska allmänt som hans stora filmgenombrott.

När jag och Birgitta i går kväll såg – eller snarare återsåg – den här filmen, slogs vi åter igen av att den är ett exempel på att svart-vit film kan göras på ett så estetiskt utstuderat och effektfullt sätt.

Dessutom är den här filmen så typisk för Hitchcocks sätt att blanda spänning, överraskningsmoment och humor. Där finns också grepp som man känner igen från senare filmer av samme regissör – scenen där huvudpersonen, Richard Hannay (Robert Donat), omringas i en möteslokal men vinner tid genom att hålla ett mycket märkligt politiskt anförande har till exempel tydliga likheter med auktionsscenen i ”I sista minuten”. Och själva ingången, att huvudpersonen intet ont anande dras in i en allt våldsammare händelseutveckling, finns ju också i ”I sista minuten”, för övrigt en av mina favoritfilmer.

En för Hannay okänd kvinna, ”Annabella Smith” (Lucie Mannheim), söker skydd hos honom – och knivmördas i huset där han bor. En stor del av intrigen bygger sedan på att polisen, kanske inte helt obegripligt, jagar honom i tron att det är han som är mördaren.

”Annabella Smith” har, innan hon dog, berättat att hon är en hemlig spionorganisation på spåren (märk att filmen är inspelad 1935 och att boken den bygger på utkom 1914, så förstår ni associationerna) och att hon förföljs av spionorganisationens agenter. Den först tvivlande Donat begriper efter mordet att det hon har berättat är sant – ser också de båda agenterna under gatlyktan ute på gatan – och beslutar sig för att försöka förhindra, att en viktig militär hemlighet förs ut ur landet (vilket ”Annabella Smith” har varnat för). Som vägledning har han en lapp han hittar i den mördade ”Annabellas” hand, en lapp med en karta som leder till en liten håla i Skottland.

Genom ett dråpligt trick lyckas Donat undkomma agenterna på gatan men jagas snart av både dem och polisen. Den här katt och råtta-leken, på tåg och i de skotska högländerna, är spännande och som vanligt på hitchcockvis späckad med humoristiska poänger. På många sätt lysande – spännande mitt i sitt skenbara lugn – är scenen där han upptäcker, att han har sökt skydd hos fel person: han har hamnat hos den man med ett halvt finger, som Annabella har talat om.

Men det måste ju finnas en hjältinna också; annars vore det inte någon riktig hitchcockfilm. Jagad på tåget mot Skottland avleder Hannay sina förföljares uppmärksamhet genom att kyssa en vilt främmande kvinna, Pamela (Madeleine Carroll). När han sedan blir infångad av, inte – som de själva påstår – polisen, utan av skurkarna, fjättras han och Pamela vid varandra med handklovar, vilket leder till att hon, mot sin vilja och fortfarande övertygad om att han är en mördare, tvingas följa med honom, när han flyr. Den här flykten, där han förgäves försöker övertyga Pamela om sin oskuld, är full av dråpliga, både pirrande och roliga, episoder, till exempel i det hotellrum på ett ensligt beläget skotskt hotell dit de har tagit sin tillflykt, hon fortfarande tvingad därtill.

På natten lyckas hon göra sig loss från sin del av handklovarna – och upptäcker, när hon ska rymma, genom ett samtal hon råkar få höra, att hon har tagit fel och han talat sanning.

Det samtal hon har råkat höra leder till upplösningen på en teater i London.

Slutdramat, med, på balkongen, mannen med det halva fingret och, på scenen, mannen med den militära hemligheten memorerad i sitt huvud, vill jag inte avslöja i detalj.

Och Hitchcocks egen obligatoriska medverkan? Han slänger skräp i en soptunna, när Richard Hannay och ”Annabella Smith” i början av filmen lyckas ta sig ut ur tumultet på en annan teater, där den ovan nämnde minnesmästaren också uppträder.

***

Filmen bygger på en klassisk spionthriller av John Buchan, ”The Thirty-Nine Steps” från 1914. Jag har den i svensk översättning av Ingrid och Tryggve Emond, ”De trettionio stegen” (Bra Böckers serie Klassiska deckare, 1978). Jag läste den då men gav bort den till min mor; efter hennes död finns den åter igen i min ägo i vårt deckarbibliotek här i Öregrund.

Boken och filmen är inte helt identiska; i boken är Richard Hannay till exempel tillbaka från Sydafrika, inte från Canada som i filmen – bara för att ta ett banalt exempel. Boken är hur som helst spännande och läsvärd även den.

Lars Molin

Just nu går Lars Molins (1942-1999) fina TV-serie från 1989 ”Tre kärlekar” i repris i TV.

Under en period av sitt liv var han vägmästare i Östhammars kommun, där också Öregrund ingår. Han satt då också i kulturnämnden i Östhammar för socialdemokraterna.

Vi köpte vårt hus i Öregrund 1969. 1971 gjorde Lars Molin sin fantastiskt roliga satir med allvarlig botten, ”Badjävlar” – den har sänts flera gånger i TV. Den handlar om sommargästerna här på kusten men också om kommunalpolitikerna, både de böjliga och de mer principfasta. Mycket riktigt spelades filmen in här i Öregrund. Jag minns att jag under filminspelningen stötte på och pratade med Finn Zetterholm utanför Pensionat Västerport (numera Hotell och Café Floras Trädgård). Jag hade lärt känna Finn en smula efter vårt samarbete kring hans LP ”Joe Hill på svenska”, till vilken jag levererade texter, ingresser och mapptext.

Också Lars Molin kom jag att lära känna en smula. Han hörde till de kulturarbetare som av Sten Andersson inbjöds att delta i ett par konferenser med socialdemokratiska kulturarbetare. Att han var uppkäftig, ifrågasättande och radikal även på de här träffarna var bara ett plus.

***

Jag kom under min chefredaktörstid på Aktuellt i politiken (s) att skriva om några av hans böcker.

I nummer 3 1976 (12 februari) infördes följande:

Lojaliteter

Lars Molin är en författare som ibland gör det lite för lätt för sig. Hans satir är grov. Han kan slå så hårt och besinningslöst att han missar.

Förbundsordförande och riksdagsmän är feta. Rörelsen består av en samling karriärister, som för länge sen har förlorat lojaliteten med dem som en gång valde dem.

Det vore lätt att angripa Molins senaste roman, ”Lassas” (Bonniers), för de här karikatyrerna – Lars Molin väntar sig kanske rent av det av en tidskrift som Aktuellt i politiken.

Men jag avstår gärna från den sortens polemik. Inte av storsinthet, upphängd på deklarationen att rörelsen måste tåla kritik. Jag vidhåller att Molins politiska karikatyrer är taskiga och slarvigt genomförda.

I stället är det så att ”Lassas” har betydande kvaliteter som roman. Detta till och med i fråga om den politiska och fackliga problematiken. Skam åt den förtroendevald eller funktionär, som aldrig har gripits av det tvivel som Molin i så rikligt mått utsår!

Framför allt har jag dock läst ”Lassas” som en skildring av mansvärlden. Asfaltläggarna i ”Lassas” med Åke Larsson, ”Lassas” själv, i spetsen ger en intressant och ganska exakt bild av mans-Sverige, sådant det ter sig på många arbetsplatser. Kamratskapet. Rangordningen. Sättet att skälla eller tala om kvinnor.

Mången kvinnlig läsare kan troligen bli urförbannad över Lars Molins ”Lassas” (som dock i slutet av boken tycks komma till ett slags ansvar och insikt). Men läs den, om vi nu ska försöka lära känna varann på allvar!

För här finns också förkrympningen, de återhållna känslorna, misslyckandena beskrivna.

Ta till exempel scenen där Lassas försöker berätta för elvaåringen med ishockeyklubban om den förestående skilsmässan. Själv kommer jag inte på länge att glömma den här pojken med långa förtonåriga ben, där han går bredvid sin pappa:

”Gråten var inte långt borta hos pojken, med axlarna lite framskjutna liknade han Lassas i gången och fadern visste inte hur han skulle kunna förklara att han tyckte så mycket om honom.”

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 6 1978 (23 mars) recenserar jag en kriminalroman av Lars Molin:

Spännande
och trovärdig

Lars Molin, roman- och pjäs- och nu också filmmanusförfattare, överraskar med en kriminalroman, ”Sommarmord” (Alba). Det är ett av de bästa svenska bidragen till genren på senare år. Miljön, en roslagsstad med drag av Östhammar och Öregrund, är väl tecknad. Boken är psykologiskt trovärdig. Den tar upp ett allvarligt samhällsproblem, massmedias makt över människorna.

Dessutom är den spännande; den är verkligen i första hand en kriminalroman. Att den, så som understundom sker i verkligheten, lämnar skuldfrågan öppen gör den dessutom till en ovanlig deckare.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1981 (26 februari) nämns en bok och recenseras en:

Molin

Lars Molin fortsätter att växla mellan genrerna. 1979 gav han ut en berättelse om Sundsvalls-strejken 1879, ”Träkusten” (Alba).

På den följer thrillern ”Bomben” (Alba), en på många sätt lika samhällstillvänd historia är det bäst att tillägga. Den handlar om en biträdande säkerhetschef på Forsmarks kärnkraftverk som av plutonium tillverkar en atombomb. Som han placerar i fontänen utanför nya riksdagshuset i Stockholm.

Av detta har det blivit en rejält spännande bok som man slukar sida för sida. (Slutet vill jag inte avslöja.)

Molin har ett intelligent grepp för att nå sitt syfte, att försöka visa att kärnkraftverken är en livsfarlig hantering. Huvudpersonen Ejnar Melander är nämligen varken terrorist (i politisk mening) eller en besviken kärnkraftsmotståndare. Hans motiv är strikt personliga. Molins poäng är den här: Vad har man för garanti mot att någon psykopat – kanske till och med anställd på ett kärnkraftverk – gör så här? Svaret är förstås att ett modernt samhälle inte helt går att skydda. En galning kan ju till exempel förgifta dricksvattnet i en hel stad (vilket bokens Melander också hotar att göra, men man behöver ju inte använda just plutonium).

En anmärkning mot en på det hela taget mycket läsvärd bok: I åtminstone något fall blir Molins sexskildring spekulativ.

Åsa Linderborg i Sommar

Jag lyssnar ofta på Sommar i P1, mycket oftare än som framgår av bloggen.

Det är sällan de här programmen är helt ointressanta, men det är också glest mellan höjdpunkterna. Många program av samhällets höjdare är förutsägbara. I andra program tycker jag musikvalet är slentrianmässigt. Ytterligare andra har hakar som gör att man inte får lust att skriva om dem. Ett sådant var Plura Jonssons program, vars grundton – det självupplevda från barndomens och ungdomens Norrköping, musikvalet med sin bakgrund i vad Plura hörde till exempel i radion – jag gillade men som hade som minus att Plura var så manusbunden: inte bara läste innantill utan också stakade sig.

Åsa Linderborgs sommarprogram har jag verkligen sett fram emot. Som mina läsare vet, läser jag henne med uppskattning på Aftonbladets kultursidor. Och jag tycker att hennes självbiografiska roman ”Mig äger ingen” är en höjdare.

Föga förvånande knöt hon i sitt sommarprogram an till personkretsen i ”Mig äger ingen”. Men hon hade som ingång och sammanbindande tema valt dessa personers händer. Det här var ett så utstuderat och originellt grepp att det är svårt att komma på någon sommarpratare som har lyckats med något liknande, alltså att själva formen ger extra upplevelsekvaliteter åt programmet. (Jo Bo Strömstedt kanske, en gång i världen, med sitt panorama över Sverige.)

Hur fast rotad Åsa Linderborg genom hela sin familj är i en kommunistisk tradition, något som jag har kritiserat henne för, framgick om möjligt ännu tydligare i sommarprogrammet än i boken.

Programavslutningens utbrott mot vad som sker med det svenska samhället var mot den bakgrunden föga oväntat. Men jag vill tillägga att jag på den punkten, min motvilja mot kommunismen till trots, i sak är mycket ense med Åsa Linderborg.

Som jag redan har antytt, faller många till talinnehållet intressanta sommarprogram platt till marken på grund av ett oengagerat eller ogenomtänkt musikval. Det här gällde absolut inte Åsa Linderborgs program.

Låtvalet hade samband med det Åsa Linderborg talade om, och det var dessutom bra musik hon spelade: Rolling Stones, Stefan Sundströms tolkning av Allan Edwalls underbara ”Årstider” (se Kulturspegeln, Sångtexter), Cornelis Vreeswijks tolkning av Evert Taubes ”Vals i Valparaiso”, Jojje Wadenius & Barbro Lindgren, Arne Domnerus med den ryska ”Pråmdragarsången”, ”När jag går i graven” ur ”Jösses flickor”, Hoola Bandoola, ”Valles dröm” ur ”Ville, Valle och Viktor”, Macy Gray plus ytterligare någon låt som jag just nu inte kommer på vilken den var och med vem.

Tack, Åsa, för ett bra program!

Och förresten: När jag själv går i graven, har jag ingenting emot om den som formulerar dödsannonsen väljer att citera inledningsraden i ”När jag går i graven”:

”När jag går i graven ska jag veta att jag har försökt att göra något!”

Mona Sahlin i Almedalen

Birgitta var i Visby söndag kväll till måndag: deltog i ett SIDA-seminarium om miljö. På måndag kväll kom hon till Öregrund igen.

Själv följer jag framträdandena i Almedalen via TV 24 och referaten i övriga media.

Jag såg alltså Mona Sahlins framträdande i Almedalen i TV, vilket aldrig ger full närvarokänsla. Mitt intryck är ändock att det gick bra för henne.

Jag hittade ingenting i talet som jag i sak hade några avgörande invändningar mot – vilket inte hindrar att jag har synpunkter på det.

Men först det positiva (som för övrigt övervägde):

Angreppen på högerregeringen, till exempel i fråga om bostadspolitiken, är mer än berättigade.

Ungdomstemat var genomtänkt och väl genomfört, vilket senare dramaturgiskt förstärktes av appellerna från två representanter för den aviserade ungdomspanelen.

Den här panelen var naturligtvis en snygg gest mot den lättrörliga gruppen av ungdomsväljare, också ett indirekt stöd åt SSU, som behöver allt stöd det kan få. Dock kan en luttrad gammal iakttagare som jag tänka tanken, att det genom åren har tillsatts åtskilliga paneler och tänkargrupper – som sedan har försvunnit någonstans i det politiska och mediala kvicksandsmoraset.

Jag har naturligtvis inga illusioner om att det satt horder av unga människor framför TV-apparaterna runt om i Sverige och lyssnade på vad Mona sa i Almedalen, men långsiktigt är den här ansatsen (att ha ett tydligt budskap mot just ungdomsväljarna) lika fullt viktig.

Min viktigaste invändning, när det gäller Monas anförande, är den vanliga: Hon är en skicklig fingertoppspolitiker, men hon har svårare med den grundläggande analysen. Och hon väljer, intuitivt förefaller det som, alltid att lägga tyngdpunkten på fel värdeord.

För det första fanns de sedvanliga identitetspolitiska signalorden i hennes anförande; Katrine Kielos har tidigare på ett mycket skärpt sätt kritiserat henne för detta. Problemet med detta är inte att det skulle vara fel att slåss för undertryckta eller marginaliserade gruppers rättigheter – självfallet inte! – utan att hon noggrant undviker att tala om den grundläggande konflikten i samhället, klasskonflikten.

För det andra är det sorgligt att hon gör rättvisan till socialdemokratins bärande värdeord. Hon, och många med henne, menar nog väl och har till och med, utifrån sina egna utgångspunkter, rätt. Problemet med begreppet rättvisa är att både individer och samhällsklasser tolkar det helt olika; vad som är rättvist för den välbeställde är ofta orättvist för den obemedlade.

Hur mycket lättare hade det inte varit för Mona Sahlin att både analysera verkligheten korrekt och att dra rätt slutsatser, om hon hade följt Kajsa Borgnäs’ råd och i stället använt begreppet jämlikhet som analysinstrument och kompass.

Jag upprepar det jag en gång skrev i ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”: den som inte förstår, att jämlikheten är socialdemokratins främsta riktmärke, har egentligen inte förstått partiets sanna väsen.

***

En lite mer distanserad bedömning, ”Franska kyssar” av Katrine Kielos finns på kultursidan i Expressen den 11 juli 2007. Artikeln hittar du här.

Eldkvarn

Jag skrev nyligen om Plura Jonsson och om Eldkvarns två senaste CD. Lovade då också att återpublicera vad jag genom åren har skrivit om dem. I går såg jag Plura och brorsan Carla på socialdemokraternas scen i Almedalen, vilket påminde mig om att Plura, precis som jag skrev förra gången, numera aktivt framträder som socialdemokrat.

Så här kommer nu det jag har hittat i läggen.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1977 (10 mars) fanns följande:

Wekendens
fröjder

Eldkvarn, före detta Piska mig hårt, kommer nu med LPn ”En lång het weekend” (MNW 72 P, SAMdistribution). Musikaliskt är gruppen skicklig, dock utan att vara genial. Några bra låtar finns här dock, till exempel ”Sömnlösa dagar”.

Hela plattan bygger på ett propagandistiskt effektivt men kanske något diskutabelt grepp. Weekendens fröjder kontrasteras mot vardagens och arbetets hopplöshet:

Gravlax för hopplösheten
vin för kärleken
En kvarter brännvin
för hela skiten
och ett pulver för måndagen

Det är skickligt gjort, och bestickande, och det följs upp i låtar som ”Sportfiskaren” och ”Kylskåpet”.

Problemet är att låtarna inte handlar om allt det där andra, det som weekendens fröjder ska vara en kontrast mot. Följden är att skivan får en udd mot gravlax och vin och blanka fiskevatten, ting som man inte utan vidare kan anta att folk skulle vilja avstå ifrån, även om vårt arbete blev vårt.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1980 (29 maj) fanns följande:

Eldkvarn

Eldkvarn – före detta Piska mig hårt – är en grupp som jag har haft svårt för. Motviljan gjorde att jag inte lyssnade igenom deras ”Pantad och såld” (MNW 88 P, SAMdistribution) förrän den senaste LPn kom. Det borde jag ha gjort. Gruppen är bättre i sin nya, reducerade sammansättning, men även den förra LPn innehåller flera alldeles utmärkta spår: ”48an”, den svängiga ”Låt kvasten gå” och så framför allt ”Nya tider” som är mycket bra.

Men ”Pojkar, pojkar, pojkar” (MNW 97 P, SAMdistribution) är nästan rätt igenom en hörvärd och mycket svängig platta. Redan titellåten, som inleder. är fin, och sen följer den ena låten bättre än den andra: ”Din lilla hund”, ”TV-man”, ”Café Jamaica”, ”Du är bäst”, ”Tåget” och ”Hjärtats lust”. Ett par – ”Din lilla hund” och ”Du är bäst” har dock egendomlig eller slapp text.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 6 1982 (25 mars) recenserar jag under rubriken Blandat ett stort antal LP; där finns bland annat följande:

En smula besviken är jag på Eldkvarns LP ”Musik för miljonärer” (Silence SRS 4664, SAMdistribution). Inte en enda låt på den griper riktigt tag i mig – åtskilligt känns banalare än materialet på ”Pojkar, pojkar, pojkar”. Bäst är ”Idiot Stuff”. ”Nere på klubben” är hyfsad.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1982 (9 september) finns Eldkvarn med i översiktsartikeln Singlar:

Eldkvarn: ”Sex” / ”Mitt i ett våld” (Silence ZING 112, SAMdistribution). Eldkvarn är ett bevis på vad ett tekniskt säkert spel betyder. Låtarna hör däremot inte till de bästa gruppen har gjort.

***

Också nästa Eldkvarn-recension ingår i en samlingsrecension, med rubriken Svensk rock. Den infördes i Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1982 (21 oktober):

Häftighet utmärker också Eldkvarns spel på LPn ”Genom ljuva livet” (Silence SRS 4674, SAMdistribution), men där finns samtidigt puls, kroppsvärme, sensualism. Eldkvarn spelar skitbra rockmusik (”Allt vad du vill ha”, ”Spion City”), ofta mycket dansant sådan (”Djungel”, ”Dansar”). Plura Jonsson har oftast också handlag med texterna; ”Ett fall av kärlek” – kanhända bästa låten – visar vad han kan göra av det banalaste av ämnen… Och så, och där finns kontrasten mot de flesta garagebanden, kan han uttrycka livskänsla (”Kom till kusten”). En mycket hörvärd LP!

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 14 1983 skriver jag om en MP, en LP och en singel:

Eldkvarn

”Happy Hour” (Silence XING 114, SAMdistribution) är en ypperlig MP med Eldkvarn: funkig, dansvänlig, extra svängig med hjälp av Lennart Helperins trumpet. Tre låtar av fyra – ”En gång i livet”, ”Flickornas pris” och ”Party” – är utmärkta, och den fjärde, ”Hjärtats lust”, är inte så dum den heller.

Däremot är LPn ”Tuff lust” (Silence SRS 4684, SAMdistribution) en besvikelse. Hela sidan ett är under Eldkvarns nivå; det enda som väcker intresse är blåset (i till exempel ”Bitter men het” och ”Ingen man alls”). Också sidan två innehåller svaga punkter som ”Du kan inte fånga mej”, men där finns också hyggligare material (till exempel ”September”) och så två riktigt bra låtar, ”Skrik som ett barn” och ”Tuff lust”.

Eftersom dessa båda hörvärda (och mer än så) låtar finns på Eldkvarns singel ”Tuff lust” / ”Skrik som ett barn” (Silence ZING 121, SAMdistribution), finns det dock inga bärande skäl att köpa LPn – köp singeln; det räcker!

Povel

Björn Barlach har i dag (9 juli 2007) på Dagens Nyheters Namn och Nytt en underbar dagsvers om Povel Ramel:

Povel

I tystnaden och friden
en kväll i juni månad
gick en man ur tiden.
Tiden står förvånad.

Genierna går bort.
Skorna något trängre.
Tidens flykt är kort.
Underbart är längre.

Ulf Lundell på skiva

Jag skrev nyligen att jag har följt Ulf Lundell på skiva i stort sett ända från början, också att detta är ett tecken på uppskattning.

När jag nu gräver fram min allra första lundellrecension, publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1977 (8 oktober), ser jag att jag åtminstone till en början hade en kritisk distans till honom; där finns rent av en och annan formulering jag i dag ångrar:

Upprepning

Ulf Lundells tredje LP heter ”Natten hade varit mild och öm” (Harvest/EMI 7C 062-35388). Den är en upprepning, inte bara i meningen att två låtar från ”Vargmåne” (Harvest/EMI E 062-35188) finns med: ”Stockholm city” och ”Sextisju, sextisju”. Några nytillskott med den charm och egenart som åtminstone delvis utmärker ”Och går en stund på jorden” och ”Jag vill ha ett lejon” på ”Törst” (Harvest/EMI 4E 062-35288) finns inte på den senaste LPn. Sidan två består förresten till större delen av material som Lundell själv inte har skrivit, slitstarka ”Route 66” till exempel.

I varken de gamla eller de nya låtarna visar Lundell någon distans till det han skriver. Han är fortfarande sin generations Representant, och han känner uppenbarligen fortfarande ett sug från knark- och gänglivet. Moralen i en låt som ”Lilla Anette” känns påklistrad.

Mer än på de tidigare plattorna märks det på den här att Lundell är en ganska tafflig sångare. Han sväljer ord och stavelser. Rösten håller inte. När man hör Nature, som kompar honom och med sitt ös bär upp plattan, längtar man efter Jerry Williams!

***

Sen dröjde det ända till Aktuellt i politiken (s) nummer 21 1980 (julnumret, daterat 8 december), innan jag skrev om Lundell igen:

Ny Lundell

Jag hör till dem som har varit kritiska till Ulf Lundells böcker och skivor.

Jag har invändningar att göra mot hans dubbel-LP ”Längre inåt landet” (Parlophone / EMI 7 C 156-35788/9, Mudist) – den är lite för utdragen, en del sättningar med hammond- respektive voxorgel är inte bra, begränsningarna hos Ulfs röst blottläggs i studioinspelningarna – men jag tvekar ändå inte att säga, att det här är den bästa plattan Ulf har gjort.

Jag ska ge exempel. ”Glad igen” är en bra låt. ”Odysseus” har en mycket begåvat skriven text. ”Pulver” är inte bara rock ’n rollig – den har också en klart knarkfientlig text. ”Så mycket äldre” är stillsam, melodiös, poetisk; texten visar att Ulf Lundell har blivit mer komplicerad, mognat. ”Hem till mina rötter” är bluesig rock (med munspel) – det finns ett lätt politiskt anslag i sista strofen. ”Under askan” har en fin poesi i refrängen. ”Stackars Jack” är en mycket sympatisk självuppgörelse: ”Stackars Jack / vad ska du göra med drömmen som sprack / Nu när röken och dimman har lagt sej / och dagen gryr / och ditt äventyr / aldrig någonsin vill komma igång.” Så ”Distraherad” – vilken rock ’n roll, vilken fantastisk låt! Och vilken kampsång är inte ”Bättre tider”…

Det borde räcka som argument. Lyssna själva!

***

Eftersom jag ett antal gånger, när jag har gjort skivprogram med politisk musik, har använt just Ulf Lundells ”Bättre tider”, återger jag texten här:

Bättre tider

Text och musik: Ulf Lundell, 1980

Vi går mot bättre tider
tro mej, tro mej
Det här är inget skämt
Och inte heller är det
tro mej, tro mej
nånting som jag själv bestämt
Vi går mot öst
Vi går mot väst
Vi går mot liv
Vi går mot fest
Vi går mot bättre tider
tro mej, tro mej
för det har tiderna själva bestämt

Svartsynen kramar dej sönder och samman
Död pest och pina är inne i år
Ungen ska dö som en slamsa i mamman
Huden ska frätas av sår
Men allt det där är skitsnack
och spöken i hjärnan
Jovisst är det jävligt
och visst är det svårt
Men tar man sej en titt
på själva innersta kärnan
så ser man framtidens skepp
och det är vårt

Vi går mot bättre tider…

Jag tar risken att bli kallad
flummare och fåne
när jag säjer att jag ser den varje kväll
Jag syftar då förstås på Vattumannens måne
som ler och säjer:
Öppna alla spjäll
Det blir en jävla kamp
men ni har tiden på er sida
Om hundra år ser allting annorlunda ut
Det som sker är oundvikligt
det ska smärta, det ska svida
Men en vacker dag är helvetet slut

Vi går mot bättre tider…

Låten fanns först på dubbel-LPn ”Längre inåt landet” (Parlophone / EMI 7 C 156-35788/9, 1980). Den finns på en dubbel-CD från 2000 (Rockhead / Parlophone 4989752).

***

I nummer 3 1983 (10 februari) av Aktuellt i politiken (s) fanns en recension av två skivor med Lundell:

2 x Lundell

Ulf Lundells ”Preskriberade romanser 1978-81” (Parlophone 7C 056-35897, distribution EMI/GDC) har, som titeln antyder, karaktär av ”spillskiva”, vilket inte bör tolkas så att den inte skulle vara hörvärd. Tvärt om innehåller den åtskilligt som man gärna lyssnar på. ”Bergets topp”, ”Snart kommer änglarna att landa”, ”God jul (är det nån hemma)”, med drag av tung rythm ’n blues, och den svängiga ”Rosedale Boogie”. Men framför allt tycker jag den här LPn är ett utmärkt exempel på hur mycket Bob Dylan har betytt för Ulf Lundell. Då tänker jag inte bara på att Lundell här gör Dylans ”Precis som en kvinna” utan också på det dylanska munspelet i ”Det var en man som stal en dröm”, på den dylanska sångstilen i ”Sista porten” och på den dylanska poesin (mycket fin förresten) i ”Död”.

* En insändarskribent i Expressen har – helt korrekt, tror jag – spårat ”Hör hur västanvinden susar / se hur härligt majsol ler” i Ulf Lundells ”Öppna landskap” på senaste LPn ”Kär och galen” (EMI 7C 062-35970, distribution GDC). Andra har gjort den heller inte obefogade jämförelsen med Evert Taube. Men det vore löjligt och orättvist att försöka göra Lundell till epigon; han är en självständig och originell konstnär både i sin diktning och i sitt musikskrivande. En annan sak är att han bygger på existerande traditioner och strömningar – minns att även Taube imiterade, lånade och slog mot andras klangbottnar i sin egen visdiktning. ”Öppna landskap” är en mycket bra ny Ulf Lundell-låt. Den här LPn rymmer också åtskilligt annat som kommer att stå sig: titellåten ”Kär och galen” och rocklåten ”Aldrig nånsin din clown” till exempel. Annars tycker jag att ”Kär och galen” är en LP som ovanligt tydligt illustrerar den spänning mellan borgerlighetens goda liv (inte ironiskt menat!) och den anarkistiska friheten som finns hos den medelålders Lundell.

Det här kan man studera i låtar som den sommarbesjungande och ganska idylliska ”Öppna landskap”, i ”Laglös”, ”I dina slutna rum” (”Du är fri att följa vinden vart den vänder / är kläderna du bär för trånga, byt!”, i ”När jag kysser havet” (som direkt diskuterar borgerlig medelklasstillvaro-ungdomsrevolt) och ”Vid din grind igen”:

Vem täpper till din trut
och vem tejpar för dina ögon?
Vem håller dej i schack
dag och natt året om?

Ulf Lundell: Vinter i pardiset

Jag lovade nyligen leta i läggen efter saker som jag har skrivit om Ulf Lundell. I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1980 (24 januari) publicerade jag följande:

Ulf Lundell

Nej, Ulf Lundell har inte fallit igenom med ”Vinter i paradiset” (Wahlström & Widstand) heller. Tvärt om har det blivit en välsvarvad roman igen, med den lundellska jargongen och hela baletten. Med porträttet av den självständiga Gro gör Lundell till och med ett halvlyckat försök att vidga sitt berättande.

Men fortfarande är Lundell fast i Lundells trygga värld. Ramen i ”Vinter i paradiset” är vintrig fjällmiljö. Och vad är den vinddrivne knarksmugglaren in spe Bengt Pavlo Gustavsson och den av succé och förväntningar plågade bestsellerförfattaren Julius Tonker om inte något av ett schizonfrent självporträtt av Lundell och hans alter ego.

I och för sig alldeles utmärkt, som sagt. Men ska Lundell komma längre, kunna berätta en historia som inte är så lätt att ringa in, någon gång?

Jämlikhet är en förutsättning för frigörelse

Kajsa Borgnäs, ny ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet, manar i dagens Expressen (7 juli 2007) Mona Sahlin inför hennes framträdande i Almedalen: ”Inför en ny röd individualism, Sahlin”. Vägen till att ge alla individer en verklig möjlighet till personlig frigörelse går varken genom privatiseringar eller valfrihet av kundvalsmodell:

”När samhället nu i snabb takt förändras med kundvalssystem på alltfler områden; med privatiseringar inom vården, utförsäljning av allmännyttiga bostäder, ökad segregering mellan kommunala skolan och friskolorna, lägre arbetslöshetsförsäkring, då ges medelklassen ett nytt verktyg i kampen om sötebrödet i livet: valfriheten. I ett allt mer ojämlikt Sverige ska medelklassen kunna välja ett bättre alternativ till sig och sina barn och samtidigt välja bort sin granne och dennes barn.

Detta är en farlig utveckling. Det fria samhället förutsätter jämlikhet och i det ojämlika samhället blir valfriheten en överlevnadsstrategi för dem med mest resurser. Stora delar av medelklassen, likt de av stockholmssyndromet drabbade gisslantagna banktjänstemännen i Norrmalmstorgsdramat för 30 år sedan, börjar sympatisera med den politik som skapar så stora ojämlikheter i samhället att de måste välja. De måste välja att inte gå i kommunala skolor, nyttja den offentliga vården eller bo i de allt färre hyresrätterna i ytterstaden.

Om samhället inte erbjuder den allra bästa skolan och vården kommer de resursstarka välja bort gemensamma lösningar. Privata försäkringssystem är helt rationella för dem som inte täcks av statlig inkomsttrygghet.”

Läs hela artikeln här.

PS Jag köper fortfarande inte Expressen men har uppmärksammats på den här artikeln av Anders Thunberg. EK