Lars Molin

11 juli 2007 11:28 | Deckare, Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Just nu går Lars Molins (1942-1999) fina TV-serie från 1989 ”Tre kärlekar” i repris i TV.

Under en period av sitt liv var han vägmästare i Östhammars kommun, där också Öregrund ingår. Han satt då också i kulturnämnden i Östhammar för socialdemokraterna.

Vi köpte vårt hus i Öregrund 1969. 1971 gjorde Lars Molin sin fantastiskt roliga satir med allvarlig botten, ”Badjävlar” – den har sänts flera gånger i TV. Den handlar om sommargästerna här på kusten men också om kommunalpolitikerna, både de böjliga och de mer principfasta. Mycket riktigt spelades filmen in här i Öregrund. Jag minns att jag under filminspelningen stötte på och pratade med Finn Zetterholm utanför Pensionat Västerport (numera Hotell och Café Floras Trädgård). Jag hade lärt känna Finn en smula efter vårt samarbete kring hans LP ”Joe Hill på svenska”, till vilken jag levererade texter, ingresser och mapptext.

Också Lars Molin kom jag att lära känna en smula. Han hörde till de kulturarbetare som av Sten Andersson inbjöds att delta i ett par konferenser med socialdemokratiska kulturarbetare. Att han var uppkäftig, ifrågasättande och radikal även på de här träffarna var bara ett plus.

***

Jag kom under min chefredaktörstid på Aktuellt i politiken (s) att skriva om några av hans böcker.

I nummer 3 1976 (12 februari) infördes följande:

Lojaliteter

Lars Molin är en författare som ibland gör det lite för lätt för sig. Hans satir är grov. Han kan slå så hårt och besinningslöst att han missar.

Förbundsordförande och riksdagsmän är feta. Rörelsen består av en samling karriärister, som för länge sen har förlorat lojaliteten med dem som en gång valde dem.

Det vore lätt att angripa Molins senaste roman, ”Lassas” (Bonniers), för de här karikatyrerna – Lars Molin väntar sig kanske rent av det av en tidskrift som Aktuellt i politiken.

Men jag avstår gärna från den sortens polemik. Inte av storsinthet, upphängd på deklarationen att rörelsen måste tåla kritik. Jag vidhåller att Molins politiska karikatyrer är taskiga och slarvigt genomförda.

I stället är det så att ”Lassas” har betydande kvaliteter som roman. Detta till och med i fråga om den politiska och fackliga problematiken. Skam åt den förtroendevald eller funktionär, som aldrig har gripits av det tvivel som Molin i så rikligt mått utsår!

Framför allt har jag dock läst ”Lassas” som en skildring av mansvärlden. Asfaltläggarna i ”Lassas” med Åke Larsson, ”Lassas” själv, i spetsen ger en intressant och ganska exakt bild av mans-Sverige, sådant det ter sig på många arbetsplatser. Kamratskapet. Rangordningen. Sättet att skälla eller tala om kvinnor.

Mången kvinnlig läsare kan troligen bli urförbannad över Lars Molins ”Lassas” (som dock i slutet av boken tycks komma till ett slags ansvar och insikt). Men läs den, om vi nu ska försöka lära känna varann på allvar!

För här finns också förkrympningen, de återhållna känslorna, misslyckandena beskrivna.

Ta till exempel scenen där Lassas försöker berätta för elvaåringen med ishockeyklubban om den förestående skilsmässan. Själv kommer jag inte på länge att glömma den här pojken med långa förtonåriga ben, där han går bredvid sin pappa:

”Gråten var inte långt borta hos pojken, med axlarna lite framskjutna liknade han Lassas i gången och fadern visste inte hur han skulle kunna förklara att han tyckte så mycket om honom.”

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 6 1978 (23 mars) recenserar jag en kriminalroman av Lars Molin:

Spännande
och trovärdig

Lars Molin, roman- och pjäs- och nu också filmmanusförfattare, överraskar med en kriminalroman, ”Sommarmord” (Alba). Det är ett av de bästa svenska bidragen till genren på senare år. Miljön, en roslagsstad med drag av Östhammar och Öregrund, är väl tecknad. Boken är psykologiskt trovärdig. Den tar upp ett allvarligt samhällsproblem, massmedias makt över människorna.

Dessutom är den spännande; den är verkligen i första hand en kriminalroman. Att den, så som understundom sker i verkligheten, lämnar skuldfrågan öppen gör den dessutom till en ovanlig deckare.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1981 (26 februari) nämns en bok och recenseras en:

Molin

Lars Molin fortsätter att växla mellan genrerna. 1979 gav han ut en berättelse om Sundsvalls-strejken 1879, ”Träkusten” (Alba).

På den följer thrillern ”Bomben” (Alba), en på många sätt lika samhällstillvänd historia är det bäst att tillägga. Den handlar om en biträdande säkerhetschef på Forsmarks kärnkraftverk som av plutonium tillverkar en atombomb. Som han placerar i fontänen utanför nya riksdagshuset i Stockholm.

Av detta har det blivit en rejält spännande bok som man slukar sida för sida. (Slutet vill jag inte avslöja.)

Molin har ett intelligent grepp för att nå sitt syfte, att försöka visa att kärnkraftverken är en livsfarlig hantering. Huvudpersonen Ejnar Melander är nämligen varken terrorist (i politisk mening) eller en besviken kärnkraftsmotståndare. Hans motiv är strikt personliga. Molins poäng är den här: Vad har man för garanti mot att någon psykopat – kanske till och med anställd på ett kärnkraftverk – gör så här? Svaret är förstås att ett modernt samhälle inte helt går att skydda. En galning kan ju till exempel förgifta dricksvattnet i en hel stad (vilket bokens Melander också hotar att göra, men man behöver ju inte använda just plutonium).

En anmärkning mot en på det hela taget mycket läsvärd bok: I åtminstone något fall blir Molins sexskildring spekulativ.