4.50 från Paddington

Agatha Christie (1890-1976) hör till de mest lästa deckarförfattarna; hennes främsta hjältar, Miss Marple respektive Hercule Poirot, hör definitvt till deckarhistorien. Jag har läst henne sen tonåren, hörde på den tiden också ”Tio små negerpojkar” (som visst inte får heta så längre) som radioföljetong.

Det finns flera andra deckarförfattare – hennes landsmaninna Dotothy Sayers är ett exempel – som jag sätter mycket högre som författare. Christies böcker har ofta brister: stereotypa karaktärer, vissa standardgrepp, ibland rena fördomar. Men hon var en skicklig hantverkare, och ett antal av hennes böcker är verkligen spännande.

En av de bättre böckerna i hennes otroligt omfattande författarskap är ”4.50 från Paddington”. Det engelska originalet, ”4.50 From Paddington” kom ut 1957. Boken kom ut på svenska 1958 (på Bonniers), men jag – eller rättare sagt Birgitta, som jag gav den till, har den i pocketutgåva från Delfin 1969 (översättning Britte-Marie Bergström).

Det är som sagt en läsvärd deckare, men frågan är om inte George Pollocks filmatisering från 1961, ”Murder She Said”, är en bra bit vassare. Jag har sett den flera gånger, senast i dag när den gick som eftermiddagsbio i TV 1.

Som så ofta vid filmatiseringar är filmen inte någon exakt kopia av boken. Inte bara så att namn har förändrats: Crackenthorpe blir Ackenthorpe och annat sådant. Filmen fokuserar mycket mer än boken på Miss Jane Marple – sålunda är det i filmen Miss Marple själv, inte hennes väninna Mrs McGillicuddy, som från sitt tåg bevittnar ett strypmord på ett mötande och förbipasserande tåg, och det är Miss Marple, inte Lucy Eyelsbarrow, som tar anställning som hushållerska hos familjen Ackenthorpe (i boken Crackenthorpe) och sen i ett uthus hittar det lik polisen inte har kunnat hitta på tåget eller längs järnvägen; Miss Marple har nämligen lyckats räkna ut, var liket bör ha slängts av tåget. Men vem är egentligen den döda kvinnan, och vem på herrgården, där liket hittas, kan ha haft motiv att döda henne?

Genom att Miss Marple spelas av den inte precis purunga Margaret Rutherford (död 1972) får handlingen en extra krydda – hennes djärvhet att ge sig rakt in i en miljö där mördaren måste finnas och hennes sturska fullföljande av sitt projekt ökar starkt spänningen. Den här svart-vita filmen spelar dessutom skickligt med mörka utomhusmiljöer och utrymmen.

Margaret Rutherford är en underbar skådespelerska och definitivt den bästa Miss Marple genom tiderna. (Jag kan just nu jämföra med Geraldine McEwan, inte oäven hon heller, i den Miss Marple-serie som visas i TV 4.) Rutherfords (Miss Marples) minspel och de djärva repliker hon riktar mot den familj som har anställt henne är faktiskt obetalbara. Det senare gäller framför allt hennes sturska motrepliker till den gamle tvärviggen Ackenthorpe och samspelet med den i käften slängde och samtidigt begåvade yngling som också finns i huset.

I handlingen finns från början Ackenthorpes dotter Emma (Muriel Pavlow) samt Ackenthorpes läkare och Emmas hemliga kärlek Dr Paul Quimper (Arthur Kennedy). Efter hand får vi – i egenskap av misstänkta; de fanns i huset fredagen när liket försvann från tåget – också lära känna övriga i familjen. Ett par av dem mördas, innan Miss Marple inför den gömda polisen avslöjar mördaren, vem den mördade var och varför hon mördades.

Fast vem som var mördaren ska man ju inte avslöja.