Emil Hagström – en minnesutställning

Galago 2 2007

Jag har läst Galago mycket länge. Upplevt tidskriftens många olika format. Sett den skötas av olika redaktörer. Oerhört många av de svenska serieskapare, som i dag är etablerade och har nått stora framgångar, började sin bana eller har ett förflutet i Galago.

Jag hörde till dem som gladdes, när Galago togs över av Ordfront. Det kändes riktigt att det politiskt radikala Ordfronts utgivning vidgades också till utgivning av avantgardistiska serier.

Dess värre återstår i dag inte mycket av detta. Galagos stall av serieskapare är skingrade åt alla håll. Joakim Lindengren gav sig tidigt i väg och startade den egna serietidningen Kapten Stofil. Albumutgivningen finns på många olika håll: ”Kapten Stofil” kommer ut på Optimal, Daniel Ahlgren på Bakhåll och så vidare.

Men framför allt har Kartago tagit över som Sveriges ledande förlag för utgivning av seriealbum. Hos Kartago finns i dag Jan Stenmark, Martin Kellerman med ”Rocky”, Lena Ackebo, Charlie Christensens ”Arne Anka” och så de bästa norska serierna: ”Nemi” och ”Pondus”.

Det snöpliga – för Galago – är att Kartago leds av Galagos mångårige chefredaktör Rolf Classon.

Men också Galago kämpar på. Förlaget Galago, som numera är en etikett inom Ordfront, har gett ut Mariane Satrapis fantastiska självbiografiska svit (se Kulturspegeln, Serier), Jason Lutes ”Berlin – stad av sten”, Åsa Grennvall och Mats Jonsson, också Jim Meddicks ”Robotman & Monty”.

Seriebokklubben Galago är dock nedlagd, och tidskriften Galagos utgivning har dragits ner; jag antar att distributionskostnaden är en viktig bidragande orsak. Galago är numera en drygt 200-sidig serieantologi i bokform. Det går även att prenumerera: Tre sådana nummer per år kostar sammanlagt 349 kronor, vilket man sätter in på Galagos plusgiro 957 900-4.

Nummer 2 2007 (volym 90, 29nde årgången) hör kanske inte till de allra starkaste, vilket inte nämns för att avskräcka någon från att prenumerera. Där finns i och för sig gamla galagobekanta som Lars Sjunnesson, Gunnar Lundkvist, Simon Gärdenfors och David Liljemark, men inget av deras bidrag hör till det allra bästa av dem jag har läst. Joakim Pirinen med ”Pirinens sextontusenfemhundrade dröm” är ett undantag i den kategorin. Liv Strömquists ”Historiens mest provocerande pojkvänner!” är inte så dum den heller.

Benjamin Stengård, med galagoförflutet, har rent av åstadkommit en intressant historia med ”Beläte”.

De som är nya för mig gör mig i allmänheten besviken. Det gäller till exempel Sara Granér, Hanna Petersson och Marcus Ivarsson. Fabian Göransson (med ”När djävulen skapade världen”) gör mig åtminstone nyfiken. Också Tom Karlsson har talang – men jag vill se mer, innan jag avger något slutgiltigt omdöme.

Av de introducerade utlänningarna gillar jag inte Jarmo Latva-Nikkola och tycker direkt illa om Johnny Ryan. Gabrielle Bells bidrag var heller ingen höjdare. Edmond Baudoins ”Hamnen” har en särpräglad tecknarstil, men jag grips inte av historien. Thomas Ott har också en utstuderad tecknarstil i ”The Hook”, men är i all sin knapphet mycket bättre. (Lägg märke till att Gunnar Lundkvist har gjort en cover i samma nummer.) Vincent Vanolis ”Tårar i glasrutan” är också läsvärd.