De 39 stegen

11 juli 2007 14:29 | Deckare, Film, Politik | Kommentering avstängd

Jag har tidigare berättat, att jag av Birgitta i 70-årspresent fick bland annat ”Hitchcock Classic Collection” (Atlantic Film) med åtta DVD-filmer. Den här boxen innehåller 8 DVD med sju tidiga långfilmer plus två kortfilmer av Alfred Hitchcock (1899-1980).

I dag är väl hans hollywoodfilmer mest kända, men hans förkrigstida brittiska produktion innehåller också många fina nummer. Ett sådant är ”De 39 stegen” (”The 39 Steps”) från 1935. Den anses ganska allmänt som hans stora filmgenombrott.

När jag och Birgitta i går kväll såg – eller snarare återsåg – den här filmen, slogs vi åter igen av att den är ett exempel på att svart-vit film kan göras på ett så estetiskt utstuderat och effektfullt sätt.

Dessutom är den här filmen så typisk för Hitchcocks sätt att blanda spänning, överraskningsmoment och humor. Där finns också grepp som man känner igen från senare filmer av samme regissör – scenen där huvudpersonen, Richard Hannay (Robert Donat), omringas i en möteslokal men vinner tid genom att hålla ett mycket märkligt politiskt anförande har till exempel tydliga likheter med auktionsscenen i ”I sista minuten”. Och själva ingången, att huvudpersonen intet ont anande dras in i en allt våldsammare händelseutveckling, finns ju också i ”I sista minuten”, för övrigt en av mina favoritfilmer.

En för Hannay okänd kvinna, ”Annabella Smith” (Lucie Mannheim), söker skydd hos honom – och knivmördas i huset där han bor. En stor del av intrigen bygger sedan på att polisen, kanske inte helt obegripligt, jagar honom i tron att det är han som är mördaren.

”Annabella Smith” har, innan hon dog, berättat att hon är en hemlig spionorganisation på spåren (märk att filmen är inspelad 1935 och att boken den bygger på utkom 1914, så förstår ni associationerna) och att hon förföljs av spionorganisationens agenter. Den först tvivlande Donat begriper efter mordet att det hon har berättat är sant – ser också de båda agenterna under gatlyktan ute på gatan – och beslutar sig för att försöka förhindra, att en viktig militär hemlighet förs ut ur landet (vilket ”Annabella Smith” har varnat för). Som vägledning har han en lapp han hittar i den mördade ”Annabellas” hand, en lapp med en karta som leder till en liten håla i Skottland.

Genom ett dråpligt trick lyckas Donat undkomma agenterna på gatan men jagas snart av både dem och polisen. Den här katt och råtta-leken, på tåg och i de skotska högländerna, är spännande och som vanligt på hitchcockvis späckad med humoristiska poänger. På många sätt lysande – spännande mitt i sitt skenbara lugn – är scenen där han upptäcker, att han har sökt skydd hos fel person: han har hamnat hos den man med ett halvt finger, som Annabella har talat om.

Men det måste ju finnas en hjältinna också; annars vore det inte någon riktig hitchcockfilm. Jagad på tåget mot Skottland avleder Hannay sina förföljares uppmärksamhet genom att kyssa en vilt främmande kvinna, Pamela (Madeleine Carroll). När han sedan blir infångad av, inte – som de själva påstår – polisen, utan av skurkarna, fjättras han och Pamela vid varandra med handklovar, vilket leder till att hon, mot sin vilja och fortfarande övertygad om att han är en mördare, tvingas följa med honom, när han flyr. Den här flykten, där han förgäves försöker övertyga Pamela om sin oskuld, är full av dråpliga, både pirrande och roliga, episoder, till exempel i det hotellrum på ett ensligt beläget skotskt hotell dit de har tagit sin tillflykt, hon fortfarande tvingad därtill.

På natten lyckas hon göra sig loss från sin del av handklovarna – och upptäcker, när hon ska rymma, genom ett samtal hon råkar få höra, att hon har tagit fel och han talat sanning.

Det samtal hon har råkat höra leder till upplösningen på en teater i London.

Slutdramat, med, på balkongen, mannen med det halva fingret och, på scenen, mannen med den militära hemligheten memorerad i sitt huvud, vill jag inte avslöja i detalj.

Och Hitchcocks egen obligatoriska medverkan? Han slänger skräp i en soptunna, när Richard Hannay och ”Annabella Smith” i början av filmen lyckas ta sig ut ur tumultet på en annan teater, där den ovan nämnde minnesmästaren också uppträder.

***

Filmen bygger på en klassisk spionthriller av John Buchan, ”The Thirty-Nine Steps” från 1914. Jag har den i svensk översättning av Ingrid och Tryggve Emond, ”De trettionio stegen” (Bra Böckers serie Klassiska deckare, 1978). Jag läste den då men gav bort den till min mor; efter hennes död finns den åter igen i min ägo i vårt deckarbibliotek här i Öregrund.

Boken och filmen är inte helt identiska; i boken är Richard Hannay till exempel tillbaka från Sydafrika, inte från Canada som i filmen – bara för att ta ett banalt exempel. Boken är hur som helst spännande och läsvärd även den.