Åsa Linderborg i Sommar
10 juli 2007 15:36 | Musik, Politik, Ur dagboken | 14 kommentarerJag lyssnar ofta på Sommar i P1, mycket oftare än som framgår av bloggen.
Det är sällan de här programmen är helt ointressanta, men det är också glest mellan höjdpunkterna. Många program av samhällets höjdare är förutsägbara. I andra program tycker jag musikvalet är slentrianmässigt. Ytterligare andra har hakar som gör att man inte får lust att skriva om dem. Ett sådant var Plura Jonssons program, vars grundton – det självupplevda från barndomens och ungdomens Norrköping, musikvalet med sin bakgrund i vad Plura hörde till exempel i radion – jag gillade men som hade som minus att Plura var så manusbunden: inte bara läste innantill utan också stakade sig.
Åsa Linderborgs sommarprogram har jag verkligen sett fram emot. Som mina läsare vet, läser jag henne med uppskattning på Aftonbladets kultursidor. Och jag tycker att hennes självbiografiska roman ”Mig äger ingen” är en höjdare.
Föga förvånande knöt hon i sitt sommarprogram an till personkretsen i ”Mig äger ingen”. Men hon hade som ingång och sammanbindande tema valt dessa personers händer. Det här var ett så utstuderat och originellt grepp att det är svårt att komma på någon sommarpratare som har lyckats med något liknande, alltså att själva formen ger extra upplevelsekvaliteter åt programmet. (Jo Bo Strömstedt kanske, en gång i världen, med sitt panorama över Sverige.)
Hur fast rotad Åsa Linderborg genom hela sin familj är i en kommunistisk tradition, något som jag har kritiserat henne för, framgick om möjligt ännu tydligare i sommarprogrammet än i boken.
Programavslutningens utbrott mot vad som sker med det svenska samhället var mot den bakgrunden föga oväntat. Men jag vill tillägga att jag på den punkten, min motvilja mot kommunismen till trots, i sak är mycket ense med Åsa Linderborg.
Som jag redan har antytt, faller många till talinnehållet intressanta sommarprogram platt till marken på grund av ett oengagerat eller ogenomtänkt musikval. Det här gällde absolut inte Åsa Linderborgs program.
Låtvalet hade samband med det Åsa Linderborg talade om, och det var dessutom bra musik hon spelade: Rolling Stones, Stefan Sundströms tolkning av Allan Edwalls underbara ”Årstider” (se Kulturspegeln, Sångtexter), Cornelis Vreeswijks tolkning av Evert Taubes ”Vals i Valparaiso”, Jojje Wadenius & Barbro Lindgren, Arne Domnerus med den ryska ”Pråmdragarsången”, ”När jag går i graven” ur ”Jösses flickor”, Hoola Bandoola, ”Valles dröm” ur ”Ville, Valle och Viktor”, Macy Gray plus ytterligare någon låt som jag just nu inte kommer på vilken den var och med vem.
Tack, Åsa, för ett bra program!
Och förresten: När jag själv går i graven, har jag ingenting emot om den som formulerar dödsannonsen väljer att citera inledningsraden i ”När jag går i graven”:
”När jag går i graven ska jag veta att jag har försökt att göra något!”
14 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Hej Enn
Jag instämmer till fullo i dina reflektioner om Åsas sommarprogram. Ett ömsint och tänkvärt sommarprogram. Precis som hennes bok.
Efter en veckas besök i mina hemtrakter i Kiruna och Tornedalen har jag påbörjat min efterlängtade fördjupning i sommarens bokhög. Har bland annat läst Per Wirténs The Crazy Swede och Gunnar Balgårds omfattande biografi om lappmarkspoeten och arbetarförfattaren Helmer Grundström. Båda rekommenderas. Dessutom har jag påbörjat ett eget folkbildningsprojekt om kulturradikalismen och arbetarrörelsens kultursyn. Har redan läst Christer Skoglunds avhandling om Vita mössor under röda fanor och Bertil Nolins antologi om den nordiska kulturradikalismen.
I denna självpåtagna folkbildningsiver läser jag just nu en annan f.d. kommunist(?) Per Sundgrens idéhistoriska avhandling Kulturen och arbetarrörelsen – kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander. Den är klart läsvärd och innehåller många beaktansvärda infallsvinklar, även om jag inte delar alla hans analyser och slutsatser. I sin strävan att skärskåda de gamla folkbildarna utifrån ett uppifrån-och-ned-perspektiv, tycker jag han förringar/underskattar att de socialdemokratiska folkbildarnas och folkrörelseaktiva ursprungliga mål i första hand handlade om att skapa en demokratisk socialistisk (humanistiskt) arbetarrörelse/kultur/samhälle.
Har du läst hans avhandling? Det vore intressant att höra vad du anser? Jag tycker nämligen att det vore hög tid för oss nutida socialdemokrater, att återigen fundera och börja formulera ett nytt radikalt kulturpolitiskt program. Detta lyser, tyvärr, med sin frånvaro i partiledningens nuvarande ambitioner att lyfta den ideologiska och politiska diskussionen i rörelsen.
Med sommarhälsningar! Tomas
Comment by Tomas Wennström — 2007 07 10 18:07 #
Gunnar Balgårds fina biografi över Helmer Grundström rekommenderar jag också till läsning, Enn. Om du inte redan har läst den. För mig innebar läsningen också en intressant koppling och upptäckt – och som Gunnar Balgård inte har lyckats knäcka. Det handlar om hur Helmer Grundström kom in i språket. Efter en miserabel och misslyckad första skolgång med en byskollärare, som mest ägnade sig åt ge eleverna ris, fick han en ung lärinna ”från Stockholm”. Det var då allt öppnades, skulle Helmer Grundström senare vittna. Med den nya lärinnan och hennes vägledning kom språket till diktaren.
Nu var det inte en lärarinna ”från Stockholm” som kommit upp till byskolan i lappmarken utan den nyexaminerade lärarinnan Alma Thunberg-Höglund från Marieberg, ett sågverkssamhälle i Ådalen. Alma var min faster – och klassen med Helmer Grundström uppe i lappmarken var hennes första riktiga klass, en klass som Alma av naturliga skäl särskilt starkt minns. Jag vet också att Alma följde Helmer Grundströms framgångar som poet, för i hennes efterlämnade bibliotek (som bl a jag ärvde) fanns verk av HG med. Däremot tror jag inte Helmer Grundström och faster Alma någonsin återknöt bekantskapen efter skoltiden. Helmer Grundström trodde ju att det var en lärarinna ”från Stockholm” som hade tänt ljuset för honom – men i själva verket var det en flicka från ett sågverksarbetarhem i Ådalen, som tränats i sin pedagogiska roll genom flitig läsning med sina småsyskon, däribland min pappa Erik och hans tvillingbor Olle, födda 1898. Lustigt nog påminner faster Alma till utseendet väldigt mycket om den ”stockholmsflicka” som Helmer Grundström i vuxen ålder ett antal stormiga år var gift med och vars porträtt finns återgivet i Balgårds bok.
En viktig ”upptäckt” som Balgård leverar är berättelsen om Helmer Grundströms reportageresa för Veckojournalen vid fronten under Vinterkriget 1939-40. Svensk litteraturforskning har skrivit mycket om Harry Martinsons resa till Nord-Finland och rapporterande från de sista krigsdagarna. Att Helmer Grundström långt tididare var uppe vid samma frontavsnitt (som då var helt finskt) det har man inte observerat. En förklaring till detta kan vara att VJ lät bryta kontraktet med HG. Det sedan en stockholmstidning – som ringt upp HG i Nord-Finland och intervjuat honom – lät presentera hans berättelse som en egen ”korrespondentrapport” – något som fick VJ att bryta kontraktet med HG.
VJ lät i stället skicka iväg Sven Stolpe och Sten Selander som frontrapportörer till Finland. För HG var dock krigsupplevelserna omtumlande och traumatiska, och skulle komma att påverka mycket av det han senare skrev. Så in på den nakna döden och eländet skulle man inte tillåta några krigskorrespondenter att komma i fortsättningen.Om det gick det ut en order från den tjänstgörande generalen Wallenius, misstaget att släppa korrespondenter inpå fronten skulle inte få upprepas. Men det var som sagt i början av kriget, innan pressdetaljer och informationsfolk hade lärt sig hur ”informationsslipsten” skulle skötas.
Comment by Anders Thunberg — 2007 07 10 20:10 #
Till Tomas Wennström: Per Sundgrens avhandling har jag läst en hel del om och skulle gärna vilja läsa. Jag tror att du, med den omfattande kunskap du har om både arbetarrörelsen och folkbildningen, kan ha rätt i det du tillägger om folkbildarnas och folkrörelsemänniskornas ursprungliga mål.
Och visst vore det roligt att få ett nytt kulturpolitiskt program, gärna ett radikalt.
Comment by Enn Kokk — 2007 07 10 21:12 #
Till Anders Thunberg och Tomas Wennström: Balgårds bok om Helmer Grundström är helt uppenbart ett riktigt pionjärverk; jag kommer med all säkerhet att skaffa boken.
Det Anders berättar om Helmer är verkligen intressant. Tack!
Jag har för övrigt länge själv tänkt skriva här på bloggen om Helmer Grundström, den av klarabohmerna som jag hade allra mest kontakt med och också publicerade mycket av under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s).
Comment by Enn Kokk — 2007 07 10 21:16 #
Till Anders Thunberg: Det är, som sagt, ett praktverk om Helmer Grundström som Gunnar Balgård åstadkommit. Vi i ABF Västerbotten har numera glädjen att arrangera författarföreläsning, dikt och sång med Balgård och Gunnar Enqvist. Jag träffar också Gunnar Balgård tätt som oftast. Om så önskas kan jag berätta dina intressanta/personliga tillägg om Alma, eller Gunnar kanske redan känner till saken? Han har tyvärr och konstigt nog ingen egen e-postadress ännu. Han har dock lovat ordna det. Jag kan kolla, så kan du själv berätta om kopplingen mellan Helmer och Alma. mvh Tomas
Comment by Tomas Wennström — 2007 07 10 22:41 #
Jag har, Tomas, faktiskt själv en gång berättat om Alma för Gunnar Balgård. Men det viktigaste jag har velat få fram genom att berätta historien är att peka på att det fanns en stark kulturådra i sågverksarbetarmiljön. Man behövde inte – som Helmer Grundström uppenbarligen gjorde, när han tänkte tillbaka på sin skoltid – förknippa den goda pedagogiken och den språkliga berättarglädjen med sånt som måste hämtas ”utifrån”, från den fina huvudstaden… den fanns i hög grad den ”egna klassen”. Det var geografiskt inte särskilt långt mellan Ådalens Marieberg och
fattigmarkerna i södra Lappland… men perspektiven på livet och världen skiljde mycket: I ett sågverkssamhälle i Ådalen låg de stora industristäderna och hamnarna på kontinenten och i England mycket mycket nära, eftersom man var så starkt förbunden med dom – och på sätt fick man – och blev påmind om allt det nya som kunde komplettera och fördjupa den rika svenska bondekultur som arbetarklassen hade stigit upp ur…
Comment by Anders Thunberg — 2007 07 10 23:34 #
Javisst har du rätt, Anders. All smak och snille kom (kommer) inte bara från huvudstaden och de välsituerade klasserna. Det är ett obestridligt faktum att inget land i världen har en sådan omfattning och kulturskatt som den svenska arbetarlitteraturen. Åsa Linderborg, Elsie Johansson och Annelie Jordahl är några som idag förvaltar denna tradition väl.
Att en övervägande del av arbetarförfattarna dessutom kom och växte upp i påvra förhållanden i Norrland, precis som Helmer Grundström, är värt att begrunda. mvh Tomas
Comment by Tomas Wennström — 2007 07 10 23:54 #
Just nu ska jag bekanta mig med Åsa Linderborg. Jag blev intresserad av det här med händer. Min favorit bland kroppsdelar är dock stjärten (bara ordet!), den barnsligaste av kroppsdelar, den minst hotfulla, minst aggressiva och ljuvligt rundade. Dessutom den mest nedvärderade kroppsdelen, fast den ger oss så mycket njutning och lättnad.
Jag blir numera ofta besviken på Sommarpratarna, som du skrev om Plura verkar de ofta dåligt lämpade för att prata i radio. Idag är det Sture Linnér, det ser jag fram emot.
Comment by Ann Christin Sandlund — 2007 07 11 9:42 #
Till Ann Christin Sandlund: Sture Linnér var också en minnesvärd sommarpratare. Jag tänker då inte bara på alla intressanta minnen denne 90-åring kunde berätta utan också på hur beundransvärt intellektuellt vital och helskärpt han är vid denna höga ålder.
Och så spelade han underbar musik: Mozart, Bartók och Haydn, Haydn, Haydn. Men också Allan Edwall och Miriam Makeba.
Bland 70-årspresenterna från Birgitta fanns hans suveräna ”Från Alexander till Augustus. En glanstid i antikens kultur” (Norstedts, 2007). Vilken kunskap. Vilken vacker bok!
Bildning, engagemang, vett och kultur – det är inte det sämsta här i världen.
Comment by Enn Kokk — 2007 07 11 16:14 #
Alla sommarprogrammen kan lyssnas på i efterhand på webben.
Comment by Eva Olsson — 2007 07 11 21:50 #
Apropå SAP och kulturen Tomas W och Enn: Vad hände med Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening? Finns den? Eller har ABF helt och hållet tagit över kultursfären? Jag minns Marianne Höök, Ulvenstam på TV m fl på tillställningar (sent 60-tal) som denna förenings stockholmsavdelning arrangerade… har någon beskrivit KSF:s uppgång och (här svävar jag på målet) fall? Var KSF möligt ett kortvarigt tidsfenomen? (vid det s k vänsteruppsvinget på 60-talet?)
Comment by Anders Thunberg — 2007 07 11 22:40 #
Till Anders Thunberg: KSF finns kvar i till exempel Stockholm och Södertälje. Men det är klart att det här var en mycket större och mycket mer livaktig rörelse under 1960- och 1970-talen. Om den tidens KSF har jag skrivit under Kulturspegeln, Prosa & poesi, Helga Henschen.
Comment by Enn Kokk — 2007 07 11 23:05 #
Man hör dock aldrig något från föreningarna – jag menar medialt. Nu när det verkligt finns ett kulturarbetarproletariat som hotas av A-kasseförändringar och annat så borde väl kulturarbetarna ha skäl att göra sig hörda?
Comment by Anders Thunberg — 2007 07 11 23:41 #
Håller med om att Åsa Linderborgs Sommar-program är sommarens bästa – hittills! Mest positivt överraskad har jag dock blivit av reprisen av Alice Timanders program från i fjol.
Och att Gunnar Balgårds Grundström-biografi är en höjdare håller jag med både Tomas W och Anders Th om.
Comment by Mats Rosin — 2007 07 12 8:29 #