Ulf Lundell på skiva

9 juli 2007 22:34 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Jag skrev nyligen att jag har följt Ulf Lundell på skiva i stort sett ända från början, också att detta är ett tecken på uppskattning.

När jag nu gräver fram min allra första lundellrecension, publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1977 (8 oktober), ser jag att jag åtminstone till en början hade en kritisk distans till honom; där finns rent av en och annan formulering jag i dag ångrar:

Upprepning

Ulf Lundells tredje LP heter ”Natten hade varit mild och öm” (Harvest/EMI 7C 062-35388). Den är en upprepning, inte bara i meningen att två låtar från ”Vargmåne” (Harvest/EMI E 062-35188) finns med: ”Stockholm city” och ”Sextisju, sextisju”. Några nytillskott med den charm och egenart som åtminstone delvis utmärker ”Och går en stund på jorden” och ”Jag vill ha ett lejon” på ”Törst” (Harvest/EMI 4E 062-35288) finns inte på den senaste LPn. Sidan två består förresten till större delen av material som Lundell själv inte har skrivit, slitstarka ”Route 66” till exempel.

I varken de gamla eller de nya låtarna visar Lundell någon distans till det han skriver. Han är fortfarande sin generations Representant, och han känner uppenbarligen fortfarande ett sug från knark- och gänglivet. Moralen i en låt som ”Lilla Anette” känns påklistrad.

Mer än på de tidigare plattorna märks det på den här att Lundell är en ganska tafflig sångare. Han sväljer ord och stavelser. Rösten håller inte. När man hör Nature, som kompar honom och med sitt ös bär upp plattan, längtar man efter Jerry Williams!

***

Sen dröjde det ända till Aktuellt i politiken (s) nummer 21 1980 (julnumret, daterat 8 december), innan jag skrev om Lundell igen:

Ny Lundell

Jag hör till dem som har varit kritiska till Ulf Lundells böcker och skivor.

Jag har invändningar att göra mot hans dubbel-LP ”Längre inåt landet” (Parlophone / EMI 7 C 156-35788/9, Mudist) – den är lite för utdragen, en del sättningar med hammond- respektive voxorgel är inte bra, begränsningarna hos Ulfs röst blottläggs i studioinspelningarna – men jag tvekar ändå inte att säga, att det här är den bästa plattan Ulf har gjort.

Jag ska ge exempel. ”Glad igen” är en bra låt. ”Odysseus” har en mycket begåvat skriven text. ”Pulver” är inte bara rock ’n rollig – den har också en klart knarkfientlig text. ”Så mycket äldre” är stillsam, melodiös, poetisk; texten visar att Ulf Lundell har blivit mer komplicerad, mognat. ”Hem till mina rötter” är bluesig rock (med munspel) – det finns ett lätt politiskt anslag i sista strofen. ”Under askan” har en fin poesi i refrängen. ”Stackars Jack” är en mycket sympatisk självuppgörelse: ”Stackars Jack / vad ska du göra med drömmen som sprack / Nu när röken och dimman har lagt sej / och dagen gryr / och ditt äventyr / aldrig någonsin vill komma igång.” Så ”Distraherad” – vilken rock ’n roll, vilken fantastisk låt! Och vilken kampsång är inte ”Bättre tider”…

Det borde räcka som argument. Lyssna själva!

***

Eftersom jag ett antal gånger, när jag har gjort skivprogram med politisk musik, har använt just Ulf Lundells ”Bättre tider”, återger jag texten här:

Bättre tider

Text och musik: Ulf Lundell, 1980

Vi går mot bättre tider
tro mej, tro mej
Det här är inget skämt
Och inte heller är det
tro mej, tro mej
nånting som jag själv bestämt
Vi går mot öst
Vi går mot väst
Vi går mot liv
Vi går mot fest
Vi går mot bättre tider
tro mej, tro mej
för det har tiderna själva bestämt

Svartsynen kramar dej sönder och samman
Död pest och pina är inne i år
Ungen ska dö som en slamsa i mamman
Huden ska frätas av sår
Men allt det där är skitsnack
och spöken i hjärnan
Jovisst är det jävligt
och visst är det svårt
Men tar man sej en titt
på själva innersta kärnan
så ser man framtidens skepp
och det är vårt

Vi går mot bättre tider…

Jag tar risken att bli kallad
flummare och fåne
när jag säjer att jag ser den varje kväll
Jag syftar då förstås på Vattumannens måne
som ler och säjer:
Öppna alla spjäll
Det blir en jävla kamp
men ni har tiden på er sida
Om hundra år ser allting annorlunda ut
Det som sker är oundvikligt
det ska smärta, det ska svida
Men en vacker dag är helvetet slut

Vi går mot bättre tider…

Låten fanns först på dubbel-LPn ”Längre inåt landet” (Parlophone / EMI 7 C 156-35788/9, 1980). Den finns på en dubbel-CD från 2000 (Rockhead / Parlophone 4989752).

***

I nummer 3 1983 (10 februari) av Aktuellt i politiken (s) fanns en recension av två skivor med Lundell:

2 x Lundell

Ulf Lundells ”Preskriberade romanser 1978-81” (Parlophone 7C 056-35897, distribution EMI/GDC) har, som titeln antyder, karaktär av ”spillskiva”, vilket inte bör tolkas så att den inte skulle vara hörvärd. Tvärt om innehåller den åtskilligt som man gärna lyssnar på. ”Bergets topp”, ”Snart kommer änglarna att landa”, ”God jul (är det nån hemma)”, med drag av tung rythm ’n blues, och den svängiga ”Rosedale Boogie”. Men framför allt tycker jag den här LPn är ett utmärkt exempel på hur mycket Bob Dylan har betytt för Ulf Lundell. Då tänker jag inte bara på att Lundell här gör Dylans ”Precis som en kvinna” utan också på det dylanska munspelet i ”Det var en man som stal en dröm”, på den dylanska sångstilen i ”Sista porten” och på den dylanska poesin (mycket fin förresten) i ”Död”.

* En insändarskribent i Expressen har – helt korrekt, tror jag – spårat ”Hör hur västanvinden susar / se hur härligt majsol ler” i Ulf Lundells ”Öppna landskap” på senaste LPn ”Kär och galen” (EMI 7C 062-35970, distribution GDC). Andra har gjort den heller inte obefogade jämförelsen med Evert Taube. Men det vore löjligt och orättvist att försöka göra Lundell till epigon; han är en självständig och originell konstnär både i sin diktning och i sitt musikskrivande. En annan sak är att han bygger på existerande traditioner och strömningar – minns att även Taube imiterade, lånade och slog mot andras klangbottnar i sin egen visdiktning. ”Öppna landskap” är en mycket bra ny Ulf Lundell-låt. Den här LPn rymmer också åtskilligt annat som kommer att stå sig: titellåten ”Kär och galen” och rocklåten ”Aldrig nånsin din clown” till exempel. Annars tycker jag att ”Kär och galen” är en LP som ovanligt tydligt illustrerar den spänning mellan borgerlighetens goda liv (inte ironiskt menat!) och den anarkistiska friheten som finns hos den medelålders Lundell.

Det här kan man studera i låtar som den sommarbesjungande och ganska idylliska ”Öppna landskap”, i ”Laglös”, ”I dina slutna rum” (”Du är fri att följa vinden vart den vänder / är kläderna du bär för trånga, byt!”, i ”När jag kysser havet” (som direkt diskuterar borgerlig medelklasstillvaro-ungdomsrevolt) och ”Vid din grind igen”:

Vem täpper till din trut
och vem tejpar för dina ögon?
Vem håller dej i schack
dag och natt året om?