Mona Sahlin i Almedalen

10 juli 2007 12:26 | Politik | Kommentering avstängd

Birgitta var i Visby söndag kväll till måndag: deltog i ett SIDA-seminarium om miljö. På måndag kväll kom hon till Öregrund igen.

Själv följer jag framträdandena i Almedalen via TV 24 och referaten i övriga media.

Jag såg alltså Mona Sahlins framträdande i Almedalen i TV, vilket aldrig ger full närvarokänsla. Mitt intryck är ändock att det gick bra för henne.

Jag hittade ingenting i talet som jag i sak hade några avgörande invändningar mot – vilket inte hindrar att jag har synpunkter på det.

Men först det positiva (som för övrigt övervägde):

Angreppen på högerregeringen, till exempel i fråga om bostadspolitiken, är mer än berättigade.

Ungdomstemat var genomtänkt och väl genomfört, vilket senare dramaturgiskt förstärktes av appellerna från två representanter för den aviserade ungdomspanelen.

Den här panelen var naturligtvis en snygg gest mot den lättrörliga gruppen av ungdomsväljare, också ett indirekt stöd åt SSU, som behöver allt stöd det kan få. Dock kan en luttrad gammal iakttagare som jag tänka tanken, att det genom åren har tillsatts åtskilliga paneler och tänkargrupper – som sedan har försvunnit någonstans i det politiska och mediala kvicksandsmoraset.

Jag har naturligtvis inga illusioner om att det satt horder av unga människor framför TV-apparaterna runt om i Sverige och lyssnade på vad Mona sa i Almedalen, men långsiktigt är den här ansatsen (att ha ett tydligt budskap mot just ungdomsväljarna) lika fullt viktig.

Min viktigaste invändning, när det gäller Monas anförande, är den vanliga: Hon är en skicklig fingertoppspolitiker, men hon har svårare med den grundläggande analysen. Och hon väljer, intuitivt förefaller det som, alltid att lägga tyngdpunkten på fel värdeord.

För det första fanns de sedvanliga identitetspolitiska signalorden i hennes anförande; Katrine Kielos har tidigare på ett mycket skärpt sätt kritiserat henne för detta. Problemet med detta är inte att det skulle vara fel att slåss för undertryckta eller marginaliserade gruppers rättigheter – självfallet inte! – utan att hon noggrant undviker att tala om den grundläggande konflikten i samhället, klasskonflikten.

För det andra är det sorgligt att hon gör rättvisan till socialdemokratins bärande värdeord. Hon, och många med henne, menar nog väl och har till och med, utifrån sina egna utgångspunkter, rätt. Problemet med begreppet rättvisa är att både individer och samhällsklasser tolkar det helt olika; vad som är rättvist för den välbeställde är ofta orättvist för den obemedlade.

Hur mycket lättare hade det inte varit för Mona Sahlin att både analysera verkligheten korrekt och att dra rätt slutsatser, om hon hade följt Kajsa Borgnäs’ råd och i stället använt begreppet jämlikhet som analysinstrument och kompass.

Jag upprepar det jag en gång skrev i ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”: den som inte förstår, att jämlikheten är socialdemokratins främsta riktmärke, har egentligen inte förstått partiets sanna väsen.

***

En lite mer distanserad bedömning, ”Franska kyssar” av Katrine Kielos finns på kultursidan i Expressen den 11 juli 2007. Artikeln hittar du här.