23 kommentarer

1. På krokiga vägar (mejl till Anders Thunberg, vidarebefordrat till mig) har jag fått följande från Björn Anders Larsson att publiceras som kommentar till Kajsa Borgnäs’ Expressen-artikel:

   1) ”På få andra ställen i världen är människan så frisk, blir så gammal, jobbar så mycket och gärna…”

   Sådana data finns, men sjukskrivningarna är omfattande i Sverige och fackförbund och social forskning hävdar ofta att det finns goda skäl för de anställda att vara sjukskrivna (särskilt i kommuner och landsting- märkligt nog). Vi lever länge men äldre människor deltar inte (ännu) särskilt aktivt efter i snitt 60 års ålder. Dom som når mycket hög ålder, som jobbar mer än andra och gärna gör det och är medborgerligt aktiva och som höjer genomsnittet i demografisk och social statistik är i större utsträckning de 800 000 egenföretagarna, de självförsörjande professionella etc. Där kollektivism, som i stora offentliga organisationer, fått råda länge är resultaten i dessa avseende inte alls bra. Totalt sett arbetar vi bara alla i genomsnitt bara 9 % av våra livs alla timmar. Det går att göra mer i våra liv.

   Dvs jag menar att just kollektivismen i regleringar och byråkrati hindrar att ännu mer folkhälsa utvecklas, fler arbetar, arbetar och skapar längre i livet etc. Det behövs således mer individuell frihet, valfrihet och mångfalder i samhällets organisering.

   2) ”Få andra länder har mindre inkomstklyftor, lägre fattigdomskvot…högre sysselsättning, lägre arbetslöshet…”

   Sverige har 1-1,5 milj personer dvs 20-25 % av alla individer i åldern 20-64 år som är orehabiliterade, lever på a-kassor, sjukersättningar, pensioner, socialt bistånd eller som inte stimuleras till arbete och självförsörjning som alla har låg köpkraft även i internationell jämförelse (pengarna räcker inte till att ge så många mer än så) och som ger dessa individer och deras hushåll, t ex barnen mycket låg konsumtionsnivå, ett utanförskap i konsumtionssamhället, små möjligheter till bra fritids- och kulturliv ( hushållen upplever sig inte kunna använda ens de många gratisanläggningar som finns för motion ,idrott, friluftsliv). Denna materiella fattigdom gäller därtill några hundra tusen fattigpensionärer. Borgnäs väljer som en i raden av ideologiskt blinda att bortse från denna väldiga andel av samhället och dessutom glömma alla låginkomstanalyser som gjorts regelbundet.

   Mitt argument i denna punkt som ju delas av väldigt många experter, även inom LO och (s) är att det behövs högre sysselsättningsgrad- betydligt fler än idag kan arbeta och öka sin egen och andras välstånd och välfärd och samtidigt vår BNP och gemensamma resurser för att Sverige skall kunna höja standarden för denna stora andel av befolkningen. Sverige har relativt svag BNP jämfört med de andra utvecklade länderna. Från 1970 ökade de kollektiva lösningarna medan BNP-utvecklingen blev sämre. Det gynnade inte folket.

   3) ”Få länder har lägre sjukvårdskostnader…”

   Det är ett tveksamt för att inte säga dåligt argument. Med mer sjukvårdskostnader än dagens 200 mdr skr dvs mer resurser för snabb diagnos, behandling utan väntan i köer och effektiv rehabilitering kan flera hundra tusen återgå i arbete i varje ögonblick. Det är lönsamt för samhället. Den nya effektivare vården och omsorgen kan uppnås med valfrihet för patienter, nya vård- och omsorgsformer från nya personalägda enheter, nya sociala företag, friare etablering från alla ägarformer men med kollektiv försäkring eller skatt i någon form. Således mer solidariska försäkringar till allas vård men mångfalder i hur den skapas. Det ger mer frihet från ohälsa och arbetsoförmåga. Det ökar välfärden för fler. Ingen kan vara mot detta. Titta på de kommuner och landsting där valfrihet ökar välfärden för alla.

   Vi kan räkna upp ytterligare sektorer utöver dessa i samhället där mångfalder i utbud , ökad kunskap hos allt fler, högre BNP per capita nu växlas över till mer medborgarstyrning och valfrihet och där detta ger högre välfärd till fler än förut. Det gäller t ex barnomsorgen, 1-9-skolan, gymnasier, jobbförmedlande företag mm.

   Borgnäs har en tro, men föga analys och vetande, som måste tolkas som att ”röd individualism” är en synonym till den hittillsvarande etatismen, dirigismen, kollektivismen, monopolismen och expertväldet. Denna samhällsforms troddes kunna lösa människors problem och behov bättre än vad som nu sker när dessa får vara aktiva, synliggörs och visas tilltro i samhällets alla fält. Det påminner om den ideologiska låsning jag och andra mötte i den nykooperativa ansatsen på 90-talet då de centralistiska systembevararna just visade rädsla för att förlora makten (vissa fackförbund, LO centralt, falanger inom (s)). Det har också varit synligt i oviljan att låta lokal och regional frihet blomma ut. Jag menar att folkets mångfalder och olika framträdelseformer är en god kraft- den största kraften i all utveckling. Det goda samhället uppstår i individens successiva frigörelse och där de stödjande och solidariska samhällsystemen syftar till just till att varje individ kan förverkliga sina högst unika personliga livsprojekt. Den samhällsformen kräver förnyelse, innovationer, emancipation och allas deltagande i utveckling, kunskapsinhämtning, företagande, frivilligt arbete, det egna hushållets eget ansvar i vardagslivet. Då kan också stat, landsting, kommuner koncentrera sig på att lyfta och stödja de som varje ögonblick behöver starkt rehabiliterande stöd för att resa sig. Detta skedde inte under senare årtionden. Mer av samma sak som hittills leder således inte till de lösningar som vi alla önskar.myndigheter etc inte längre med hittills använda metoder förmår uppnå alla de goda mål som Borgnäs och jag och många andra vill uppnå.

   ***

   Detta är alltså Björn Anders Larssons synpunkter, inte mina.

   Kajsa Borgnäs har lagt ut sin expressenartikel också på sin blogg, som det från och med i dag finns en länk till här bredvid.

   EK

   Comment by Enn Kokk — 2007 07 08 9:46 #

2. Björn Anders Larsson, du är tydligen övertygad om att folk ska få det mycket bättre med den nya regimen. Det tror absolut inte jag, men låt oss se facit 2009-2010. Den som lever får se. Det där tjatet om att alla ska arbeta mer! Är inte pensionärer värda att få syssla med vad de vill, odla trädgård, släktforska, träffa barnbarn., resa osv?
   Jobb naturligtvis till de, som kan. Ordna 200 000 nya jobb i offentlig sektor. De behövs!

   Comment by Sixten Andréasson — 2007 07 08 15:50 #

3. Borgnäs fortsätter att överraska positivt. Hon är välformulerad, genomtänkt och radikal. Med henne som talesperson kan s-studenter bli en viktig långsiktig opinionsbildare på grundval av såväl sakpolitik och ideologi.

   Vi får se vad resultatet blir av SSU:s kongress om en månad – för eller mot privatiseringar och utförsäljningar. Personligen är jag klar över min position.

   Man kan inte bygga jämlikhet och frihet kring marknadslösningar när det handlar om människors behov.

   Comment by Markus Blomberg — 2007 07 08 16:42 #

4. Bäste Sixten A, jag tycker du göra lite för enkelt för dig genom att reducera saken till en fråga om den nuvarande regeringen ska lyckas med att förverkliga sin ”retorik”.

   Björn Anders är ett barn av folkhemsprojektet och uppvuxen på 40- och 50-talen i ett barnrikeområde inte så långt i från dina hemtrakter. Han har som utgångspunkt sin mors och sin socialdemokratiska släkts sociala engagemang…hans barndomsmiljö handlade till stor del om frivilliga och gemensamma insatser för samhället. I grunden alltså arbete från alla till alla… alla ska ha möjlighet att fullfölja sina livsprojekt…

   Man kan naturligtvis som du diskutera vad som är samhällsnyttig fritid (du vill att man inte ska mäta vår fritids innehåll ur samhällsnyttoperspektiv) men i många fall kan man där inte begära fria resurser utan att själv bidra till dessa…

   I Åmotsbruk 1960 (där bäste Björn Anders har sina familjerötter) byggde befolkningen i byn ett medborgarhus… När dom hade byggt det så sa dom till kommunen: ”Ni får det…” Eftersom kommunen ändå är ”vi”. 1960 fanns fortfarande i Åmotsbruk en gemenskap som var i samklang med gamla socialdemokratiska ideal…

   När Björn Anders med sin syster och mor på 40-talet åkte med 11:ans spårvagn (från Riksby till Tegelbacken i Stockholm) så sa mamma Olga (stadelsordförande, s) till sina barn: ”Titta dom har skräpat ner i ”vår” spårvagn. Låt oss plocka upp det.”

   Det här perspektivet ska ställas, uppfattar jag Björn Anders, mot de anonyma och ofta storskaliga system som slukar stora resurser (av det som folket har skapat med sitt arbete!). Det handlar inte om att rasera välfärden. Det handlar om en ny förnyelse av den offentliga sektorn och det måste vara möjligt diskutera det utan att hamna i ”alliansregeringsretoriken”. Debatten om vad Mona Sahlin ska säga eller inte säga bör rymma djupare analyser av frihet och valfrihet inom välfärdssystem… det finns här saker att hämta ur partiets kollektiva erfarenheter… All social life is local…för att nu anknyta till industrialismens och arbetsrörelsens vagga i Bedford och i mitt eget Sundsvall.

   Comment by Anders Thunberg — 2007 07 08 17:11 #

5. Björn Anders Larsson och Anders Thunberg, jag ber om ursäkt att jag förhastade mig. Men jag uppfattade att mycket i argumentationen liknade alliansens. Till exempel att svenska folket jobbar för lite, bara 9% av livets alla timmar!
   I själva verket jobbar ju många för mycket, blir stressade och försummar sina barn. Det kan vara en orsak till den höga långtidssjukskrivningen (observera att den ”vanliga” sjukskrivningen inte ärspeciellt hög). Tvärtom borde arbetstiden kortas ner för att ge bättre hälsa och även mer utrymme för samhälleliga och kulturella engagemang.
   Siffran 1-1,5 miljoner i utanförskap är alliansens propaganda före valet, eller hur?
   Att vi har låga sjukvårdskostnader är inget dåligt. Som jag uppfattar Borgnäs (och andra) så är det riktat mot idéerna om privatisering. USA har nästan dubbelt så höga kostnader utan att kunna ge alla medborgare en riktig sjukvård. Att finna andra lokala lösningar är bra, men inte självklart alltid. Vårdcentralen här vill personalen ta över och räknar med att få bort krångligheter i administrationen och kunna använda mer tid för patienterna. Även få ett överskott som bonus till personalen. Vi får se hur det går. Ser en risk på sikt att politikerna i regionen (nu alliansare men sen kanske s) sparar och drar ner på pengarna till vårdcentralen. Bra om man ta ifrån moderaterna mantrat om individens frihet, men det måste ske under påvisande att friheten blir större med försvar och utveckling av välfärden.

   Comment by Sixten Andréasson — 2007 07 08 19:40 #

6. Ja just det, hur vi arbetar det är den centrala frågan.

   Jag talar här för mig själv. Men jag tycker, liksom Björn Anders, att debatten ska vidgas och de svåra frågorna också ska upp på bordet.

   Många av oss arbetar under vissa tider i sina liv för mycket. Unga kvinnor i yrkeskarriären – med barn – spränger sina gränser fysiskt och psykiskt. Andra, särskilt män, tillbringar under ett viktigt skede av livet för mycket tid på sina jobb och försummar sina barn. Detta samtidigt som andra arbetar för lite och för kort tid under sina liv och betalar på så sätt inte de skatter som behövs för att finansiera en bra välfärd, pensioner etc. Det bästa ur allas perspektiv vore därför om arbetet fördelades bättre både vad gäller perioder i livet och mellan enskilda individer. Det här är kanske allmängods i samhällsdebatten, men ändå verkar det som om det inte har trängt in t ex hos många ungdomar, som tror att det är möjligt att förverkliga alla alla individuella livsmål utan att också bidra till det gemensamma… I och med att medelslivslängden stiger och mängden av fysiskt krävande och arbetsmiljöskadliga jobb försvinner måste vi vara beredda på att arbeta fler yrkesår, dvs om vi vill behålla en bra välfärd. En annan grupp som arbetar mycket är dom ca 800.000 egenföretagarna och de som finns i de sk professionella yrkena. Hur många timmar arbetade t ex Astrid Lindgren? Den här gruppen måste fortsätta arbeta på samma nivå , ja helst ännu mer för att skapa värden.

   ”Siffran 1- 1,5 miljoner i utanförskap är alliansens propaganda före valet”. Till det kan sägas att den gode Björn Anders och andra analytiker jag känner tog fram det här perspektivet långt före det alliansen ansåg det vara matnyttigt att använda det i den politiska debatten. Varför kunde inte (s) dra fram det här perspektivet och slippa göra det självmål som man gjorde i valrörelsen? Arbetslinjen är väl en gammal god socialdemokratisk tradition? Kunde man inte fylla det utmärkta (s)- slagordet ”Alla ska med” med just sådana uppgifter… alltså insikten om att det krävs stora insatser och ansträngningar för att upprätthålla välfärden och ge människor ett bättre och meningsfullare dagligt liv?
   Många har ju det matriellt miserabelt, många känner också en stor känslomässig och kulturell tomhet i vår starkt kommersiellt präglade omvärld…

   Ett PS beträffande sjukvårdskostnader – vore det inte bra för debatten om vi också definerade vad vi menar med ”sjukvård”? Några menar att också omsorgen i kommunernas regi till stor del ska ingå i samhällets totalkostnad – och även den s k hälsosektorn med sina tjänster och utrustningar
   (egenvård m m. Då blir våra samlade hälso- och sjukvårdskostnader internationellt sett inte så
   uppseendeväckande låga. Ska vi f öv inte räkna med att med stigande levnadsstandard så kommer även vi svenskar att konsumera mer sjukvård av olika sorter..?
   Kändisarna kring Stureplan har ju redan annammat den amerikanska stilen och börjat köpa mer hälsa ( även redaktörer, ledande politiker satsar på mer hälsotjänster…) Relationen mellan ”hälsokostnader” och ”hälsa” är inte så enkel, som det låter i Kajsa Borgnäs tappning.

   Comment by Anders Thunberg — 2007 07 08 22:51 #

7. Anders Thunberg eller om det nu är Björn Anders Larsson skriver att…

   ” Det handlar om en ny förnyelse av den offentliga sektorn och det måste vara möjligt diskutera det utan att hamna i alliansregeringsretoriken….
   …Den nya effektivare vården och omsorgen kan uppnås med valfrihet för patienter, nya vård- och omsorgsformer från nya personalägda enheter, nya sociala företag, friare etablering från alla ägarformer men med kollektiv försäkring eller skatt i någon form.”

   Jag kan inte tolka era nya ”förnyelser” som annat än att ni vill överföra den offentligt drivna skolan, vården och äldreomsorgen till ”sociala(?)” privata intressen (företag, kooperationer, ideella organisationer) varav de flesta av dessa då för sin överlevnadsstrategi (för att inte konkursa)har ett lönsamhetskalkylerande vinstintresse som morot och primärt mål och medel!
   Och då är kommersialismen inom ovanstående välfärdssektorer igång. Och om det är något som vinstgenererande företag av alla slag är bra på så är det att slå undan benen på de mindre bemedlade, ekonomiskt ej attraktiva tredjedelen av svenska folket i samhället

   Så det är så sant som det är sagt vad som håller på att ske i dagens svenska samhälle då ni skriver att..

   ”Många har ju det matriellt miserabelt, många känner också en stor känslomässig och kulturell tomhet i vår starkt kommersiellt präglade omvärld”.

   Bengt Nilsson, röd gråsosse
   .

   Comment by Bengt Nilsson — 2007 07 09 8:39 #

8. Till Bengt Nilsson: Om det vore så väl att dom system som vi under 40-50 år har byggt upp inom välfärdssektorn alltid fungerar solidariskt – jag menar ut till varje individ – då vore allt bra.

   Jag talar alltid för mig själv, när jag skrivit mitt namn under något, men jag skulle gissa att Björn Anders och många andra progressiva delar min åsikt att är det ofta är något fundamentalt fel i mötet mellan människor och organisationer. All social life is local. En organisation kan inte hjälpa en individ. Endast en individ kan hjälpa individen (den danske socialforskaren Juul Jensen). Monolitiska storstrukter når ofta inte fram. Och bör väl kunna ifrågasättas, när dom misslyckas?

   Det krävs individualisering och mångfald så att många sorters arbeten och tjänster uppstår. Jag läste ännu en gång häromdan om boxningsledaren i Rosengård som har lyckats på sitt invididuella sätt inom ungdomsverksamheten, där kommunen permanent har misslyckats… varför inte våga satsa på allt som är framgångsrikt och fungerar och släppa fram alla goda krafter i samhället? Om man är ”gråsosse” och dessutom ”röd” så tror man väl helt och fullt på att det demokratiska systemet kan ange målen för hur skattepengarna ska förbrukas och formulera solidariska lagar. Om individer möter individer på ett bra sätt så är väl inte de yttre formerna det viktigaste?
   Mao sa en gång: ”Det viktiga är att katten fångar mössen, inte om att den grå eller svart..”
   Jag hörde till dom som en gång läste Gramsci, inte Mao, men kanske vore det värt att ta upp Gramsci-studierna på nytt ? Den anarkistiska kultursektorn har väl något att lära oss? Det är väl inte alltid Dramaten som står för de nya upplevelserna… källarbanden i förorterna har väl också något att komma med?

   Comment by Anders Thunberg — 2007 07 09 9:38 #

9. Nej, nej det var inte ett Mao-citat, det var Deng Hsiao-peng som sa de berömda orden om att råttfångarens färg var betydelselös. Han förlorade sin position två gånger – återkom troligen på grund av sin duglighet som administratör och slutgiltigt efter Maos död ledde han in Kina mot kapitalismen.
   Jag önskar personalen på vårdcentralen lycka till, men delar Bengt Nilssons farhågor. Se hur det gått med den allmänna skolan genom tillåtandet av friskolor. Palme var mot den utvecklingen när den bara befann sig i sin linda.
   Arbete – allt arbete är inte nödvändigt eller samhällsnyttigt eller hur? Ta t ex JAS-projektet.

   Comment by Sixten Andréasson — 2007 07 09 11:37 #

10. Anders T!
    Var hittar du demokratin hos privata vinstdrivande intressen som verkar inom välfärdssystemen?
    Säg till mig när du kan komma in på dessa privata organisationers styrelse- eller direktionsrum och kan säga till dem hur de t.ex skall rätta till sina felsteg inom sina verksamheter. Nej du, det finns inget mer tillslutet, insyns- och ansvarsbefriat än hos dessa privata lycksökare och dammsugare av de lönsammaste välfärdssektorerna inom våra en gång offentligt drivna välfärdssystem!
    Jag vill ha en offentligt driven välfärd som betjänar oss alla lika efter behov, inte tjänar på oss som kunder.

    Comment by Bengt Nilsson — 2007 07 09 15:42 #

11. Jag är för insyn på alla nivåer, Bengt Nilsson. Tycker att inspekterande myndigheter och ackrediteringsorgan ska ha stora lagliga möjligheter att utvädera hur skattepengar används… liksom media ska kunna lita till källskyddet så att problem uppdagas, inte minmst gäller det kommunala förvaltningar och andra slutna hierarkier.
    Men hur ska 9 miljoner svenskar i alla ögonblick och på alla nivåer kunna vara med och granska allt…? Den reprensentativa demokratin har sina brister, men den är funktionell..sen kan man undra hur den entreprenör som inte tillfredsställer sina kunder ska kunna fortsätta att verka… det vore ju likvärdigt med ekonomisk katastrof ( gäller alla former av verksamheter och alla typer av ägare utom där det råder monopol ) fast i det senare fallet finns ju alltid möjligheten att söka sig utanför landets gränser…Enn och jag – minns jag – vi var båda livliga lyssnare på Radio Nord en gång i tiden, när Sveriges Radio negligerade oss ungdomar…

    Comment by Anders Thunberg — 2007 07 09 19:42 #

12. Till Anders Thunberg: I fråga om Radio Nord minns du nog fel. Radio Nord kan jag bara påminna mig ha hört när jag sommarjobbade på Ulleråker och någon arbetskamrat lyssnade med väldigt knastrig mottagning.

    Under min tid i Laboremus och Socialdemokratiska studentförbundet var jag uttalad motståndare till piratradio, till exempel när Expressen körde kampanj för.

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 09 20:13 #

13. Kanske var det jag som var ”arbetskamraten” som du lyssnade med på Jumkilsgatan? Jag betvivlar inte alls att du var och har varit principiell motståndare till piratradio. Inte minst den form som Expressen kampanjade för och som ju var ett slags lagtrots.
    Men poängen är att om det finns monopol så finns alltid möjligheten att monopolet inte tillfredsställer människors behov…med mångfald sker en korrektion. En stor del av den musik som du nu lyssnar på varje lördag, när det är Melodikryss-dags, den saknades i stor utsträckning en gång i tiden i Sveriges Radios utbud. I och med att Britts Wadners ”piratradiostationer” kom igång utanför vår sjögräns tvingades dåvarande programchefen Nils Olof Franzen på Sveriges Radio m fl att satsa på Melodiradion…Den här programomläggningen den skedde nästan lika snabbt och oförberett som när Gunnar Sträng en gång införde mjölksubventioner ( efter Skärholmsfruarnas protest) eller när regeringen Carlsson förklarade att vi skulle gå med i EU…
    Själv lyssnade jag tidigt på Radio Luxenbourg och på amerikanska AFN:s sändningar från amerikanska zonen, och som på mellanvåg sände mycket intressant musik, inte minst jazz, en musik- genre som på 40-talet väl mest betraktades och presenterades som dansmusik i dåvarande Radiotjänst. Dom här erfarenheterna har jag tagit med mig och dom har väl till en viss del bidragit till min senare skepsis till centraldirigerad kultur ”ovanifrån”…

    Comment by Anders Thunberg — 2007 07 09 21:14 #

14. Till Anders Thunberg: Men jag är mer av en centralist, eftersom jag av arbetarrörelsens värdeord främst slåss för jämlikhet. Alltså gillade jag Kajsa Borgnäs’ artikel.

    Jag är helt bombsäker på att jag hörde Radio Nord på Ulleråker. Själv ägde jag inte ens någon radio på den tiden.

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 09 21:31 #

15. Å andra sidan: Radio Nord (som sände på FM-bandet från ett fartyg på Ålandshav ) var det inte möjligt att få in i Sundsvall. Första gången jag lyssnade på Radio Nord var på Jumkilsgatan i Uppsala, men kanske var det hösten efter ditt sommarjobb på Ulleråker? Eller kanske året efter.
    Och visst knastrade det från radion som ständigt stod på, och som också gladde oss med Lasse O Månsson och andra mer avantgardiska artister, som definitivt inte platsade i Radio Nords bredare reklamradio.

    Comment by Anders Thunberg — 2007 07 09 22:48 #

16. Till Anders Thunberg: Talar du om familjen Berggrens radio i vardagsrummet? Jag själv ägde ingen radio. Gjorde du?

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 09 22:50 #

17. Måhända är det här
    ytterst privat, Enn:
    Jag minns att du (vilket var ovant för mig) hade för vana att arbeta med radion på i bakgrunden. Jag hade i varje fall
    inte den vanan hemmifrån, därför noterade jag den.
    Betänk Enn
    , vi var otroligt intresserade av vad som hände i världen – Cuba-krisen och mycket
    annat pågick ju – skulle vi inte lyssna på radio? Vem som ”ägde”
    radioapparaten i fråga reflekterade jag aldrig över. Hur som helst minns jag att det var en intensiv
    och väldigt stimulerande tid. Också minns jag
    fru Berggrens ”strandade” släkting från USA som hade placerats i lägenheten – och som ororade sig mycket över de sovjetiska atombomssprärningarna i Nova Semlja. Jag minns att vi gemensamt försökte få henne att hålla tillbaka sin oro. Vi tyckte
    väl att hon lite var ett offer för amerikansk propaganda?`Nu
    har jag förstått – bl a genom vittnesmål och kontakter med norska samer som i vetenskapligt syfte blev hämtade från Nord-Norge till svenska forskningsinstitutioner för att genomgå noggranna analyser vad gäller strålning och strontium-påverkan att fru Berggrens amerikanska släkting hade all anledning att vara oroad över vad som skedde på Nova Semlja och de effekter som dessa provsprängningar hade för vår del av världen. Man kan bli efterklok.

    Comment by Anders Thunberg — 2007 07 10 0:08 #

18. Oroade sig inte hennes amerikanska släkting över vilka framtida strålningsskador som de japanska befolkningen i Hiroshima och Nagasaki kunde få av de amerikanarnas kärnvapenexplosionerna över Japan 1945 eller över den oceanska befolkningens exponering av amerikanska kärnvapen-experiment i Stilla Havetunder 50-talet?
    Man kan bli efter-efterklok!

    Bengt Nilsson, röd gråsosse

    Comment by Bengt Nilsson — 2007 07 10 8:30 #

19. Till Anders Thunberg: Under hela den period då jag bodde på Jumkilsgatan – längre än du – ägde jag aldrig någonsin någon radio. Jag led av ständig penningbrist och hade aldrig råd att köpa någon. Den radio som fanns i lägenheten fanns i familjen Berggrens vardagsrum, och där satt jag aldrig någonsin och arbetade.

    Berggrens släkting från USA – hon hette Mrs Pobar – minns jag väl. Däremot har jag inget som helst minne av något samtal om de sovjetiska atombomssprängningarna. Vi talade ju också med henne var för sig – kan det vara så att det här kom upp i ett samtal mellan dig och henne? Själv minns jag bara en rad samtal om hennes privata levnadshistoria och personliga relationer.

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 10 9:32 #

20. Intressant det här med skilda minnesbilder. Jag var ju ytterst kort tid på Jumkilsgatan (och stan) och därför är mina minnen därifrån vädligt starka och pregnanta.
    Men tillbaka till utgångspunkten: att vara hänvisad till monopol eller att ha möjlighet att välja alternativ. Jag är t ex vad gäller sjukvård för en landstingsdriven vård. Därför har jag alltid vänt mig till landstingsmottagningar (när inte den patientavgiftsfria och informella företagshälsovården varit aktuell). När jag höll på att flytta tillbaka till Sverige sista gången råkade jag tappa en flyttkartong på foten, ett antal ben i foten knäcktes. Tog mig under stort besvär till närmaste husläkarmottagning. Där visade det sig att ingen ville se på min fot, med motiveringen att jag ”inte tillhörde” just den mottagningen, det trots att jag höll på att flytta in i Sverige och på en adress där den aktuella mottagningen hade ett patientansvar. (Jag fick ta med mig med taxi till KI och fick gå flera månader gipsad. Sedan när det var aktuellt bli husläkarplacerad ville man till varje pris placera mig på denna mottagning, som alltså inte ansett det vara viktigt att titta på min brutna fot… Jag vägrade. Men det skulle visa sig att det inte var lätt att få tag i någon mottagning som drevs av landstinget och som var villig att ta emot fler patienter.

    Skulle jag följa BN:s recept och be och få företräde hos ledningen i den styrelse i landstinget som hade ansvaret för den aktuella mottagningen och få dem att diskutera ”mentaliteten” hos personalen där, alltså de personer som en gång vägrade att behandla mig som akutpatient? Och sedan med förtroende vända mig till samma personal? Jag valde att teckna mig hos en annan husläkarmottagning som vänner till mig funnit ”just” och kundvänlig. Genom valfrihet och alternativ kan jag som patient försäkra mig om att inte råka ut för de värsta avvarterna.. Samma sak gäller matinköpen… Jag handlar inte på Lidl och dylika kedjor, jag försöker hålla mig till
    Konsum, bl a för att jag sympatiserar med kooperativa idén och för att Konsum länge haft en föredömlig grön profil…men jag reagerar naturligtvis när det ibland visar sig att Konsum på några vanliga varor jag köper håller uppseendeväckande högre pris än vad när närliggande ICA har… jag förklarar då för Konsum-personalen att jag tyvärr nog blir tvungen att handla den varan på ICA om man inte på Konsum justerar marginalerna..(Konsum saknar ju vinstintressen och bör kunna hålla justa priser)… Men tyvärr för jag ofta svaret:”Det här bestämmer vi inte på butiksnivå, det görs högre upp i byråkratin…”

    En kort tid på 60-talet bodde jag i Polen. Där fanns bara statliga butiker (alltså ett verkligt monopol). Jag tyckte inte att jag som kund och konsument hade så mycket att säga till om – och framförallt mina polska vänner verkade inte ha någon större framgång vad gäller önskan att påverka varutbudet… Mångfald och möjlighet att välja mellan olika former av utbudsformer har sina fördelar… Låt oss premiera goda exempel på offentlig verksamhet… oavsett vilka som står bakom… Skulle ICA ha mindre marginaler och ett bättre ekologiskt utbud än Konsum bör Konsum inte längre ha mitt förtroende.

    Comment by Anders Thunberg — 2007 07 10 11:31 #

21. Till Bengt Nilsson: Jag erinar mig att samiska vänner i läkarprofessionen lär ha sökt sådana kontakter, alltså korrespondenterade med fackfolk i Oceanien m fl områden där kärnvapenprov hade förekommit. Vad som kom ut av det vet jag inte. Men strålningsoffer är man ju oavsett vilken som politisk hållning den som utfört proven har. Här delar jag helt och fullt din synpunkt.

    Comment by Anders Thunberg — 2007 07 10 12:14 #

22. Apropå ditt första påpekande Enn, att du inte (längre?) köper (läser?) Expressen – vad är orsaken till det?

    Comment by Anders Thunberg — 2007 07 14 22:47 #

23. Till Anders Thunberg: Det har jag tidigare skrivit om. Kvällstidningarna innehåller så mycket skit att man får motivera inköpen med att där fortfarande finns saker som är läsvärda, till exempel kultur och serier. I fallet Expressen bortföll det ena av dessa två, serierna. Expressen – med en lysande seriehistoria i ryggen: ”Knallhatten”, ”Snobben”, ”Kalle och Hobbe” (som numera går i Aftonbladet) med flera – spolade serierna. Då spolade jag Expressen.

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 15 10:31 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.