Aftontidningen, AT

Den första tidning jag regelbundet började köpa var en kvällstidning, Aftontidningen, kallad AT.

Under en skolresa till Stockholm sommaren 1950 – jag var då nyss fyllda tretton år – blev jag föremål för en kortintervju om vad jag tyckte hade varit roligast i huvudstaden. Jag hamnade, med bild och allt, på baksidan av Aftontidningen, AT. Avdelningen hette ”Vi tre på baksidan” och följde vid ATs nedläggning 1956 med till Aftonbladet, där utvidgad till ”Vi fem”. Jag köpte förstås mitt första exemplar av AT, klippte ut ”Vi tre på baksidan” och hade klippet i plånboken i flera år tills det bokstavligen pulvriserades.

Min nyfikenhet på AT var därmed väckt och jag började köpa tidningen dagligen i kiosken hemma i Juniskär. Nilssons kiosk sålde bara två exemplar av AT, ett till mig och så ett till farbror Hägg, en inbiten gammal socialdemokrat (AT var socialdemokratisk). De två exemplaren levererades inrullade i en löpsedel och slängdes av bussen vid kiosken, ibland av misstag nere vid ”svängen”, där vägen delade sig i en gren ut mot Skatudden och en gren hem till oss och vidare mot Juni (det är en by som heter så). I det senare fallet bar jag, som passerade ”svängen” på väg till kiosken, upp tidningarna dit och betalade för mitt exemplar.

AT blev ett av mina första universitet.

Man kan ha många synpunkter även på gamla AT, men kvällstidningarna var generellt mindre vulgära på den tiden. Till ATs egenheter hörde att den saknade häftning eller klistring, vilket gjorde att tidningen i folkhumorn kom att kallas ”Sveriges mest spridda tidning”.

AT startades av LO 1942 och var tänkt som en motvikt mot det då brunanstuckna Aftonbladet. (Expressen fanns ännu inte.) Ironiskt nog la LO sen ner AT 1956, när organisationen hade köpt just Aftonbladet.

Chefredaktörerna hette i tur och ordning Frans Severin, Ragnar Casparsson och Ivar Sundvik.

Men för mig betydde kulturavdelningen mer än ledaravdelningen. Den hade byggts upp av Stig Ahlgren och Karl Vennberg och hade även senare, under A Gunnar Bergmans och på slutet Svante Foersters ledning, en mycket hög kvalitet. Suzanne Ostens mor Gerd Osten skrev om film och den modernistiske kompositören Moses Pegament om musik. Karl Gerhard plus många av tidens stora författare medverkade. En av de kritiker jag fortfarande minns var John Landquist. Många andra hade genom åren skrivit på ATs kulturavdelning för att därifrån gå vidare till andra tidningar; ett exempel är Ingrid Arvidsson.

Över huvud taget tror jag det var ett av tidningens problem, att LO när det kom till kritan inte satsade tillräckligt på tidningen för att hålla de attraktiva skribenterna kvar. Ett exempel är Stig ”Gits” Olsson, som startade sin stockholmskarriär på AT men därifrån gick vidare till Se. Willy Maria Lundberg skrev 1947-1952 om konsumentfrågor men gick därifrån vidare till Folket i Bild. Pekka Langer var insändarredaktör och hade också periodvis hand om ”Vi tre på baksidan”.

Bengt Melin var 1954-1956 socialreporter på tidningen, men minns jag inte alldeles fel, skrev han redan under perioden på AT (alltså innan han kom över till Aftonbladet) också om musik.

Även på tidningens lätta sidor och nöjessidor vimlade det av goda skribenter. Jag har en minnesbild av att någon av bröderna Österwall, Arthur och Seymor, eventuellt båda tillsammans, skrev om jazz. Också Povel Ramel tycks under någon period ha skrivit om jazz i AT – men det har jag läst mig till, kommer inte i håg själv. Axel Österberg skrev under signaturen ”Kluck” dagsvers; illustratör var Margareta Sylwan, MaS. Alf Henrikson och Stig Dagerman är ju med rätta berömda för sina dagsverser, men Kluck hör också till de stora i den här genren. FiBs lyrikklubb utgav 1970 ett urval med titeln ”Det var år 1945…”.

Jag önskar att jag hade tid och möjlighet att gräva i läggen: Det finns nämligen mycket mer att berätta om ATs allt för korta historia, mer än det jag kan få fram ur mitt eget grumliga minne. Jag skulle till exempel hemskt gärna vilja kolla, vilka serier som gick i AT.