Åsa Linderborg i Sommar

10 juli 2007 15:36 | Musik, Politik, Ur dagboken | 14 kommentarer

Jag lyssnar ofta på Sommar i P1, mycket oftare än som framgår av bloggen.

Det är sällan de här programmen är helt ointressanta, men det är också glest mellan höjdpunkterna. Många program av samhällets höjdare är förutsägbara. I andra program tycker jag musikvalet är slentrianmässigt. Ytterligare andra har hakar som gör att man inte får lust att skriva om dem. Ett sådant var Plura Jonssons program, vars grundton – det självupplevda från barndomens och ungdomens Norrköping, musikvalet med sin bakgrund i vad Plura hörde till exempel i radion – jag gillade men som hade som minus att Plura var så manusbunden: inte bara läste innantill utan också stakade sig.

Åsa Linderborgs sommarprogram har jag verkligen sett fram emot. Som mina läsare vet, läser jag henne med uppskattning på Aftonbladets kultursidor. Och jag tycker att hennes självbiografiska roman ”Mig äger ingen” är en höjdare.

Föga förvånande knöt hon i sitt sommarprogram an till personkretsen i ”Mig äger ingen”. Men hon hade som ingång och sammanbindande tema valt dessa personers händer. Det här var ett så utstuderat och originellt grepp att det är svårt att komma på någon sommarpratare som har lyckats med något liknande, alltså att själva formen ger extra upplevelsekvaliteter åt programmet. (Jo Bo Strömstedt kanske, en gång i världen, med sitt panorama över Sverige.)

Hur fast rotad Åsa Linderborg genom hela sin familj är i en kommunistisk tradition, något som jag har kritiserat henne för, framgick om möjligt ännu tydligare i sommarprogrammet än i boken.

Programavslutningens utbrott mot vad som sker med det svenska samhället var mot den bakgrunden föga oväntat. Men jag vill tillägga att jag på den punkten, min motvilja mot kommunismen till trots, i sak är mycket ense med Åsa Linderborg.

Som jag redan har antytt, faller många till talinnehållet intressanta sommarprogram platt till marken på grund av ett oengagerat eller ogenomtänkt musikval. Det här gällde absolut inte Åsa Linderborgs program.

Låtvalet hade samband med det Åsa Linderborg talade om, och det var dessutom bra musik hon spelade: Rolling Stones, Stefan Sundströms tolkning av Allan Edwalls underbara ”Årstider” (se Kulturspegeln, Sångtexter), Cornelis Vreeswijks tolkning av Evert Taubes ”Vals i Valparaiso”, Jojje Wadenius & Barbro Lindgren, Arne Domnerus med den ryska ”Pråmdragarsången”, ”När jag går i graven” ur ”Jösses flickor”, Hoola Bandoola, ”Valles dröm” ur ”Ville, Valle och Viktor”, Macy Gray plus ytterligare någon låt som jag just nu inte kommer på vilken den var och med vem.

Tack, Åsa, för ett bra program!

Och förresten: När jag själv går i graven, har jag ingenting emot om den som formulerar dödsannonsen väljer att citera inledningsraden i ”När jag går i graven”:

”När jag går i graven ska jag veta att jag har försökt att göra något!”

Mona Sahlin i Almedalen

10 juli 2007 12:26 | Politik | Kommentering avstängd

Birgitta var i Visby söndag kväll till måndag: deltog i ett SIDA-seminarium om miljö. På måndag kväll kom hon till Öregrund igen.

Själv följer jag framträdandena i Almedalen via TV 24 och referaten i övriga media.

Jag såg alltså Mona Sahlins framträdande i Almedalen i TV, vilket aldrig ger full närvarokänsla. Mitt intryck är ändock att det gick bra för henne.

Jag hittade ingenting i talet som jag i sak hade några avgörande invändningar mot – vilket inte hindrar att jag har synpunkter på det.

Men först det positiva (som för övrigt övervägde):

Angreppen på högerregeringen, till exempel i fråga om bostadspolitiken, är mer än berättigade.

Ungdomstemat var genomtänkt och väl genomfört, vilket senare dramaturgiskt förstärktes av appellerna från två representanter för den aviserade ungdomspanelen.

Den här panelen var naturligtvis en snygg gest mot den lättrörliga gruppen av ungdomsväljare, också ett indirekt stöd åt SSU, som behöver allt stöd det kan få. Dock kan en luttrad gammal iakttagare som jag tänka tanken, att det genom åren har tillsatts åtskilliga paneler och tänkargrupper – som sedan har försvunnit någonstans i det politiska och mediala kvicksandsmoraset.

Jag har naturligtvis inga illusioner om att det satt horder av unga människor framför TV-apparaterna runt om i Sverige och lyssnade på vad Mona sa i Almedalen, men långsiktigt är den här ansatsen (att ha ett tydligt budskap mot just ungdomsväljarna) lika fullt viktig.

Min viktigaste invändning, när det gäller Monas anförande, är den vanliga: Hon är en skicklig fingertoppspolitiker, men hon har svårare med den grundläggande analysen. Och hon väljer, intuitivt förefaller det som, alltid att lägga tyngdpunkten på fel värdeord.

För det första fanns de sedvanliga identitetspolitiska signalorden i hennes anförande; Katrine Kielos har tidigare på ett mycket skärpt sätt kritiserat henne för detta. Problemet med detta är inte att det skulle vara fel att slåss för undertryckta eller marginaliserade gruppers rättigheter – självfallet inte! – utan att hon noggrant undviker att tala om den grundläggande konflikten i samhället, klasskonflikten.

För det andra är det sorgligt att hon gör rättvisan till socialdemokratins bärande värdeord. Hon, och många med henne, menar nog väl och har till och med, utifrån sina egna utgångspunkter, rätt. Problemet med begreppet rättvisa är att både individer och samhällsklasser tolkar det helt olika; vad som är rättvist för den välbeställde är ofta orättvist för den obemedlade.

Hur mycket lättare hade det inte varit för Mona Sahlin att både analysera verkligheten korrekt och att dra rätt slutsatser, om hon hade följt Kajsa Borgnäs’ råd och i stället använt begreppet jämlikhet som analysinstrument och kompass.

Jag upprepar det jag en gång skrev i ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”: den som inte förstår, att jämlikheten är socialdemokratins främsta riktmärke, har egentligen inte förstått partiets sanna väsen.

***

En lite mer distanserad bedömning, ”Franska kyssar” av Katrine Kielos finns på kultursidan i Expressen den 11 juli 2007. Artikeln hittar du här.

Eldkvarn

10 juli 2007 11:18 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Jag skrev nyligen om Plura Jonsson och om Eldkvarns två senaste CD. Lovade då också att återpublicera vad jag genom åren har skrivit om dem. I går såg jag Plura och brorsan Carla på socialdemokraternas scen i Almedalen, vilket påminde mig om att Plura, precis som jag skrev förra gången, numera aktivt framträder som socialdemokrat.

Så här kommer nu det jag har hittat i läggen.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1977 (10 mars) fanns följande:

Wekendens
fröjder

Eldkvarn, före detta Piska mig hårt, kommer nu med LPn ”En lång het weekend” (MNW 72 P, SAMdistribution). Musikaliskt är gruppen skicklig, dock utan att vara genial. Några bra låtar finns här dock, till exempel ”Sömnlösa dagar”.

Hela plattan bygger på ett propagandistiskt effektivt men kanske något diskutabelt grepp. Weekendens fröjder kontrasteras mot vardagens och arbetets hopplöshet:

Gravlax för hopplösheten
vin för kärleken
En kvarter brännvin
för hela skiten
och ett pulver för måndagen

Det är skickligt gjort, och bestickande, och det följs upp i låtar som ”Sportfiskaren” och ”Kylskåpet”.

Problemet är att låtarna inte handlar om allt det där andra, det som weekendens fröjder ska vara en kontrast mot. Följden är att skivan får en udd mot gravlax och vin och blanka fiskevatten, ting som man inte utan vidare kan anta att folk skulle vilja avstå ifrån, även om vårt arbete blev vårt.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1980 (29 maj) fanns följande:

Eldkvarn

Eldkvarn – före detta Piska mig hårt – är en grupp som jag har haft svårt för. Motviljan gjorde att jag inte lyssnade igenom deras ”Pantad och såld” (MNW 88 P, SAMdistribution) förrän den senaste LPn kom. Det borde jag ha gjort. Gruppen är bättre i sin nya, reducerade sammansättning, men även den förra LPn innehåller flera alldeles utmärkta spår: ”48an”, den svängiga ”Låt kvasten gå” och så framför allt ”Nya tider” som är mycket bra.

Men ”Pojkar, pojkar, pojkar” (MNW 97 P, SAMdistribution) är nästan rätt igenom en hörvärd och mycket svängig platta. Redan titellåten, som inleder. är fin, och sen följer den ena låten bättre än den andra: ”Din lilla hund”, ”TV-man”, ”Café Jamaica”, ”Du är bäst”, ”Tåget” och ”Hjärtats lust”. Ett par – ”Din lilla hund” och ”Du är bäst” har dock egendomlig eller slapp text.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 6 1982 (25 mars) recenserar jag under rubriken Blandat ett stort antal LP; där finns bland annat följande:

En smula besviken är jag på Eldkvarns LP ”Musik för miljonärer” (Silence SRS 4664, SAMdistribution). Inte en enda låt på den griper riktigt tag i mig – åtskilligt känns banalare än materialet på ”Pojkar, pojkar, pojkar”. Bäst är ”Idiot Stuff”. ”Nere på klubben” är hyfsad.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1982 (9 september) finns Eldkvarn med i översiktsartikeln Singlar:

Eldkvarn: ”Sex” / ”Mitt i ett våld” (Silence ZING 112, SAMdistribution). Eldkvarn är ett bevis på vad ett tekniskt säkert spel betyder. Låtarna hör däremot inte till de bästa gruppen har gjort.

***

Också nästa Eldkvarn-recension ingår i en samlingsrecension, med rubriken Svensk rock. Den infördes i Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1982 (21 oktober):

Häftighet utmärker också Eldkvarns spel på LPn ”Genom ljuva livet” (Silence SRS 4674, SAMdistribution), men där finns samtidigt puls, kroppsvärme, sensualism. Eldkvarn spelar skitbra rockmusik (”Allt vad du vill ha”, ”Spion City”), ofta mycket dansant sådan (”Djungel”, ”Dansar”). Plura Jonsson har oftast också handlag med texterna; ”Ett fall av kärlek” – kanhända bästa låten – visar vad han kan göra av det banalaste av ämnen… Och så, och där finns kontrasten mot de flesta garagebanden, kan han uttrycka livskänsla (”Kom till kusten”). En mycket hörvärd LP!

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 14 1983 skriver jag om en MP, en LP och en singel:

Eldkvarn

”Happy Hour” (Silence XING 114, SAMdistribution) är en ypperlig MP med Eldkvarn: funkig, dansvänlig, extra svängig med hjälp av Lennart Helperins trumpet. Tre låtar av fyra – ”En gång i livet”, ”Flickornas pris” och ”Party” – är utmärkta, och den fjärde, ”Hjärtats lust”, är inte så dum den heller.

Däremot är LPn ”Tuff lust” (Silence SRS 4684, SAMdistribution) en besvikelse. Hela sidan ett är under Eldkvarns nivå; det enda som väcker intresse är blåset (i till exempel ”Bitter men het” och ”Ingen man alls”). Också sidan två innehåller svaga punkter som ”Du kan inte fånga mej”, men där finns också hyggligare material (till exempel ”September”) och så två riktigt bra låtar, ”Skrik som ett barn” och ”Tuff lust”.

Eftersom dessa båda hörvärda (och mer än så) låtar finns på Eldkvarns singel ”Tuff lust” / ”Skrik som ett barn” (Silence ZING 121, SAMdistribution), finns det dock inga bärande skäl att köpa LPn – köp singeln; det räcker!