Partivänner och andra vänner

5 juli 2007 12:34 | Politik | 12 kommentarer

Kristina Lindquist skriver på Syrrans blogg – länk finns här – insiktsfullt om vänskap, ibland kärlek, mellan människor med vitt skilda politiska värderingar:

”Antingen: Politik hör hemma i det offentliga, har en on/off-knapp och en rullgardin att dra ned när det räcker. Det kan tydligt särskiljas från det som är livet och människan och det privata är definitivt inte politiskt. Politik är inte vem du älskar, vad du äter, hur du bor och rör dig, om du är frisk, vilken luft du andas eller vem som diskar din disk. Människor till höger tenderar oftare än andra att hamna i den här kategorin och här är det givetvis smärtfritt att att vara nära vän med ideologiska meningsmotståndare.

Eller: Vänner är inte centrala i livet. Vänner är de man fikar och tar ett glas vin med i skarvarna av det riktiga livet med sambo, topplån, karriärstrategiska moves och bröllopsinbjudningar. Vänner är inte den innersta kretsen, inte your next of kin, inte dina livskamrater. De är en krydda vid sidan om.

Den som inte tillhör någon av dessa kategorier kommer ibland att få ont av tvärpolitisk vänskap.”

Både Kristinas eget inlägg (som rymmer mycket mer än det citerade) och den debatt det har föranlett är värda att läsa.

Kristina startar med att berätta om en kärlekshistoria, där en av hennes vänstervänner så småningom upptäcker, att den älskade är folkpartist. Också jag känner till sådana allianser över de politiska blockgränserna.

Känslor är förstås svårtyglade; det ligger i kärlekens natur att den är emotionell. Men själv har jag ändå alltid haft svårt att förstå mig på sådana allianser. Jag har för egen del svårt att föreställa mig, att jag skulle kunna leva ett helt liv ihop med någon som röstade på moderaterna, kanske rent av var aktiv medlem i Moderata samlingspartiet.

Fast det här handlar ju egentligen inte om partipolitik eller om konflikter som skärps i samband med valrörelserna och valen. Eftersom mina egna politiska ställningstaganden främst är grundade på samhällsanalys och värderingar: skulle jag kunna tänka mig att leva nära samman med någon, som i dessa avseenden hade en värdegrund och en syn på samhället, som radikalt skilde sig från min egen?

Fungerar man som jag, väljer man förstås också vänner på ett likartat sätt. Framför allt gäller det nära vänner.

Men talar vi om vänskap i meningen vänskapligt umgänge, för att inte tala om intellektuellt utbyte, har jag en mycket mer öppen inställning. Som gammal journalist är jag nyfiken på människor, också på sådana som inte tänker som jag (kanske just därför?). Jag har alltså under årens lopp blivit god vän med flera aktiva centerpartister, också några från de övriga borgerliga partierna. Jag är ateist men umgås av och till med präster – förstår inte deras grundläggande tro men hittar ändå tankebryggor att slå från individ till individ. Det finns ofta, om än inte alltid, pusselbitar i våra respektive livsmönster som passar ihop, även om helheterna inte stämmer överens.

Och det är nyttigt och intressant att få en inblick i hur andra med andra värderingar och erfarenheter tänker. Det gäller också omvänt: hur skulle de här människorna, om vi konsekvent agerade som antagonister, någonsin kunna komma fram till att det kanske också ligger något i mina sanningar?

För övrigt finns det även så kallade partivänner, som jag upplever som något katten har släpat in.

***

Avslutningsvis en historia som hör till ämnet.

När jag hösten 1959 flyttade in i mitt första studentrum i Uppsala, det på Jumkilsgatan, fick jag som granne i lägenheten (som i övrigt bara användes som lunchutrymme av den tandläkarfamilj som ägde den) en annan student, Curt Fredén. Vi var varandra ganska olika. Jag var humanist, han geolog. Han var aktiv i nationslivet, jag i Laboremus. Han brukade alkohol, jag var (fortfarande) nykterist.

Alldeles i början av vår gemensamma tillvaro gjorde han ett test, som vi båda skulle svara på, jag först och han sen. Det innehöll raka frågor som ”Höger eller vänster?”. Efteråt konstaterade han – och jag höll med – att vi åsiktsmässigt hade en mycket olika profil. Han konstaterade sakligt, att det var bra att veta – men att det nog skulle gå bra ändå.

Det gjorde det.

Vi käftade en del, men på ett vänskapligt sätt. Annars var Curt en hyvens kille, som jag gärna småpratade med om ditt och datt och åt lunch med på Delmonico; han skjutsade mig dit på sin skoter, när det passade.

Och vi hittade också de där nödvändiga bryggorna till varann. Curt hade en jättestor samling jazzskivor, och han är utan tvekan den som har lärt mig allra mest om jazz. Han till och med förhörde mig om vad han blindspelade för mig, à la tentamen.

Under den tidiga hösten 1960 ägnade jag mig mer åt valrörelsen än åt att studera. På kvällarna kom jag hem allt senare och senare och allt tröttare och tröttare.

En sådan kväll, när jag kom hem trött på gränsen till sammanbrott, upptäckte jag redan när jag granskade mitt gråbleka ansikte i hallspegeln, att där satt en dekal för Högerpartiet (som Moderata Samlingspartiet hette då). Sen fann jag, att mitt rum var tapetserat med hundratals såna här märken: på en tavla, bakom tavlan, i böckerna i bokhyllan, under sängöverkastet, under kudden. Och på samma sätt fortsatte det i badrummet: det fanns till exempel en dekal i tandborstglaset.

Jag började skratta, fullkomligt hysteriskt. Jag tyckte verkligen att det var ett roligt practical joke från min trätobroders och meningsmotståndares sida.

Jag fortsatte att hitta ytterligare dekaler i månader efteråt, och varje gång garvade vi tillsammans.

Sen flyttade han, och jag tappade honom ur sikte.

Om du läser det här Curt: Vad blev det av dig?

Eller kanske någon annan vet.