Skördesöndag

Birgitta har redan skördat en mängd röda och svarta vinbär, även hallon. De fryses in i askar av aluminiumfolie att tas fram till efterrätt under det kommande vinterhalvåret. Röda vinbär i socker (i mitt fall Canderel) är jättegoda, hallon med socker/Canderel plus vispgrädde likaså.

I dag har också jag använt eftermiddagen till att plocka bär i trädgården.

Jag fyller en jättestor plastbytta med bigarråer. De är söta och goda att äta som de är. Jag skulle ha kunnat plocka flera gånger så mycket, men vi hinner ju inte äta så många innan de blir fördärvade. I bigarråträdet kommer många fåglar att få sig åtskilliga skrovmål.

Sen plockar jag svarta vinbär. Rensar medan jag plockar. Fingrarna doftar starkt av svarta vinbär – den doften är mycket speciell.

Och så avslutar jag med att plocka krusbär. De röda är stora och söta. De vita är till stor del fortfarande små, och jag låter de minsta vara kvar på buskarna. Få se om jag eller fåglarna hinner dit först, när de väl har växt till sig.

Väl inne igen ser jag att hallonen, som Birgitta nyss plockade, ligger uppdelade på två efterrättsskålar.

Jag gissar att de kommer att ställas fram till ”Pip-Larssons” i TV.

Katastrofala skivomslag

Sonen, Matti Dahl, tipsar mig om bloggen Katastrofala omslag. Den förevisar skivomslag som tävlar med varann i fulhet. En riktig höjdare är det som toppar bloggen just nu, omslaget till José Felicianos ”That the Spirit Needs”. Men den skivan har många konkurrenter. Och jag slås, när jag bläddrar mig fram, av hur fantasilösa skivbranschens omslagsmakare tycks vara: alla dessa bilder av grupper, den ena värre än den andra.

Du kan besöka den här mycket märkliga bloggen genom att klicka här.

Middag på restaurang Ankargården

Jag hör till dem som anser att flertalet av sommarkrogarna i Öregrunds hamn över huvud taget inte är något att besöka. Miljön där är ofta stimmig och stökig. Och de erbjuder en värld av öl och snabbmat; funnes det inga bättre alternativ, kunde man ju konstant laga maten hemma och äta där.

Jag och Birgitta har båda en fäbless för god mat och gillar dessutom att laga mat – så det går verkligen ingen nöd på oss heller i det senare fallet. Ibland kan det ändå vara kul att för omväxlingens skull gå ut och äta, också att se på folklivet. Men då vill vi ha vällagad mat. Vi är också beredda att betala för kvalitet.

Jag har tidigare försökt vägleda tillfälliga besökare i Öregrund genom att skriva lite om de av Öregrunds restauranger som verkligen är värda att besöka.

Jag har då rekommenderat Köket Grill : Café på Strandgatan 12 med sitt högt belägna trädäck med utsikt över hamnvimlet. Deras grillbuffé är prisvärd och vinerna hyggliga; innehavarinnan är utbildad sommelier.

Vill man i stället ha utsikt över havet åt Gräsö till, kan man – fortfarande med garanti att få god mat – i stället sätta sig på verandan till Strandhotellets restaurang Seglarbaren. Strandhotellet har adress Västergatan 1, men du kan gå upp till restaurangen direkt från gatan på sjösidan (runt hörnet).

Ett måste, om du bara vill fika eller ta ett glas vin eller öl, är det trädgårdscafé som hör till Hotell Floras Trädgård på Västergatan 20; det ligger till vänster om infarten just när du är på väg in i Öregrunds lilla centrum. Är det vackert väder, kan man med fördel sitta ute i den stora trädgården med dess vackra perennrabatter och lummiga träd, och skulle det komma lite regn, är miljön inomhus också vacker. I båda fallen rekommenderas deras hembakta bröd.

Jag har tidigare med sorg i hjärtat tvingats meddela, att vår favoritrestaurang på somrarna, Klockargården, inte håller öppet den här sommaren. (Men Klockargården serverar fortfarande frukost, om man bor över där.)

I går, lördag, berättade jag för Birgitta, att jag ville bjuda ut henne på middag på kvällen – vi har ännu inte ätit ute någon gång den här öregrundssommaren. Så på eftermiddagen tog vi en promenad förbi de tänkbara krogarna och studerade menyerna.

På denna rundvandring träffade vi också på skyltar, som gjorde reklam för den nyöppnade Ankargården. Ankargårdens restaurang öppnades så sent som 30e juni 2007, så vi gick nyfiket dit för att ta oss en närmare titt på stället. Menyn såg så pass lockande ut, att vi gick in till restaurangens utomhusdel, som finns på en innergård mellan några stora gula trähus.

Vi beställde var sitt glas vitt vin och passade samtidigt på att reservera bord vid halvåttatiden (efter ”Ebba och Didrik” i TV). Det senare gick bra, och servitrisen föreslog till och med att vi skulle betala våra glas vin tillsammans med notan senare på kvällen. (Nå, vi hör till inventarierna i lilla Öregrund och förväntas knappast smita från någon nota.)

Det finns också bord inomhus, men eftersom kvällen var vacker om än aningen kylig – Birgitta svepte om sig en av restaurangens filtar – satte vi oss åter utomhus.

Utomhusdelen av Ankargårdens restaurang är alltså omgärdad av gulmålade brädväggar, och på en av dem klättrade en Rosa Helenae. Själva gården är belagd med grovt grus och kanske inte lika vacker. Men redan när vi kom, var restaurangen nästan fullbesatt, och det kom ännu fler gäster. Eftersom det här är en riktig restaurang, en sådan som inte tävlar med hamnkrogarnas låga priser, är redan publiktillströmningen ett tecken på att det finns fler än vi som söker något annat än öl och pizza till billigast möjliga pris.

Ankargården har faktiskt delvis ett restaurangförflutet. En del av utrymmena användes av det gamla, nu för länge sedan rivna Stadshotellet. På Stadshotellets plats finns i dag Vårdcentralen och Apoteket, och för att komma till Ankargården, som ligger på Telegrafgatan 12, viker man upp på tvärgatan bakom dessa institutioner.

Under en mellanperiod har det som nu är Ankargården bland annat varit vandrarhem.

Ankargården är i dag pensionat, konferensanläggning och alltså restaurang och café. Restaurangen har ambitioner åt skärgårdsrestauranghållet. På menyn finns som förrätter till exempel egeninlagd sill med färskpotatis och rimmad lax, som huvudrätter till exempel varmrökt lax med potatissallad och stekt strömming med senap, ansjovis och gräslökspotatis.

Både den förrätt och den varmrätt vi valde visade sig vara slut – restaurangen hade haft så många besökare att råvarorna helt enkelt var slut.

Alltså fick vi inte rökta räkor med grillad baguette, örtdipp och citron. Men den förrätt vi i stället valde, Ankargårdstoast, var mycket god den också: kräftstjärtar, dill, pepparrot, rödlök, gurka och citron på mycket grovt, mörkt rågbröd. Till det drack vi husets vita vin.

Inte heller fick vi marinerade lammkotletter – lammet var slut – med bakad potatis och ört- och vitlökssmör. I stället valde vi då – och var fullt nöjda med – entrecote med tomatsallad och stekt färskpotatis. Till det drack vi en flaska Robert Mondavi Zindafel.

Och så avrundade vi med var sin irish coffee.

Sammanlagt inte helt billigt – men vi fick valuta för pengarna.

Till Ankargården kommer vi nog att återvända.